Bastuanekdot

Det är torsdag, snart midnatt. Svt2 visar "Serpico". Sidney Lumets mästerverk från 1973, med Al Pacino i en av sina bästa roller. Få gånger har jag sett någon ägna sig åt så fullständigt skådespel som i den filmen: Pacino ÄR Serpico.

Tidigare idag var jag på gym för första gången sedan början av juni. Mina muskler är minst sagt möra. Bortsett från några få joggingturer i somras så har jag de senaste månaderna låtit min kropp förfalla. Det var många år sedan jag var i så dålig form som jag är just nu. Detta trots att den kommande tiden kommer bli den kanske mest strapatsfyllda tiden i mitt liv. Den mängd av arbete som ligger framför mig är massiv. Jag känner därför att det är motiverat att jag börjar sköta om min kropp igen. Det är min plan i alla fall.

Dagens anekdot gäller dock en bastu. Efter dagens fullgjorda träningspass upptäckte jag till min glädje att gymmet i fråga erbjöd en bastu. "Yeah!". Jag skuttade som ett lyckligt barn upp på översta laven i den folktomma bastun och satte mig för att njuta av den omslutande värmen. Men näe, så jävla kul ska man inte få ha det. Nån hink med vatten för att kasta på aggregatet fanns inte. Jag letade, men utan resultat. Jag satt i den kvava värmen i tio minuter innan jag gick därifrån besviken.

"Ni hade ingen hink i bastun", sade jag till personalen när jag var nyduschad och på väg hem.
"Det är för att det inte ska finnas nån", fick jag till svar.
"Ehm.... va?" frågade jag.
"Det är en elektrisk bastu. Den öknar värmen av sig själv, och tillför vattenånga succesivt".
"Skojar du med mig?", sa jag.
"Vi måste ha det så. Annars spricker stenarna och då kan brandlarmet gå", sa han.
Jag trodde inte mina öron. Så vad är meningen med en bastu om man själv inte kan öka värmen och den på sin höjd är pissljummen. Sådana här problem har man inte i Norrbotten. Jag skakade på huvudet och gick därifrån.