Mämmilä Rock (Angående finnen i mig)

Just nu handlar mitt liv bara om "Utan snö", den här novellfilmen som jag varit med och både FAD'at och SAD'at på valda dagar. Ett fantastiskt roligt projekt som tar slut på onsdag. Privatlivet blir ju ruskigt lidande, men vad gör man inte för att leka det (inte så) glamorösa livet som filmarbetare.

MEN! Därför vill jag nu ägna några tankar och minuter av mitt liv denna fredagsnatt (ja, jag ska upp och jobba imorgon) till att filosofera över nåt helt annat. Tidigare idag lyssnade jag på en skiva som fallit lite mellan stolarna. Laaksos finska album "Mämmilä rock". Denna finns varken på youtube eller spotify, så jag kan inte dela med mig av denna musikupplevelse. Det enda jag hittat är den taskiga liveupptagningen jag bifogat ovanför. Men jag kan åtminstone berätta om de tankar som detta album väckte hos mig.

"Mämmilla Rock" är i mitt tycke Laaksos bästa prestation. Jag är inte så förtjust i dem vanligtvis, men på den skivan så lyckas de blanda sylvassa refränger med tangodoftande melodier. Ibland gränsar den till vildsint punk, med blandade resultat. Markus Krunegård sjunger skivan igenom på finska. Det är underbart. "Hetkinen Juice Leskinen" borde blivit en hit lika stor som nånsin "Jag är en vampyr".

("Hetkinen Juice Leskinen", en hyllningslåt till diverse finska rockhjältar innehåller ett par rader som översatt lyder "Tack Remu Aaltonen, dina sånger räddade mitt liv". De är alltså riktade till Hurriganes legendariska trummis och ena sångare. Jag kunde själv ha skrivit de raderna utan problem.)

Jag är halvfinne. Det första språket jag talade var finska, men jag slutade tidigt med det och kan idag inte prata det längre. Känns ärligt talat som om jag försakat mitt eget kulturella arv. Jag kan fortfarande många ord och meningar och kan i vissa fall med viss koncentration förstå både det ena och det andra. Men jag klarar mig inte i en konversation längre än några centimeter.

Att lyssna på finska är dock för mig en känsla svår att beskriva. Det känns tryggt och hemmavid, som om att träffa en gammal barndomsvän. Som om finska vore mer kärt för mig än svenska. Det finska kynnet känns även för mig mer passande. Där glädjen är lika stor som melankolin, och den bullriga humorn lika framträdande som den tysta eftertänksamheten. Trots detta kan jag inte tala språket. Dumt, eller hur?

I samma vända har jag funderat över 2010. Det nya decennium som närmar sig med hyfsat tydliga besked. Popmpös som jag är känner jag att jag borde lova mig själv att sätta några mål för dessa kommande tio år. Ge mig själv uppgifter som jag borde genomföra för min egen skull, för min personliga utveckling, för att jag ska vara snäppet mer nöjd med mig själv. I och med att jag skriver detta så slår tanken mig: Jag ska ge mig själv tio mål, ett för varje år! Ett av dem: Lära mig finska. Igen. Innan 2020 blir verklighet (vilket känns som en evighet) så ska jag kunna ha helt okej kunskaper i finska. Jag ska kunna lyssna på "Mämmilä Rock" och förstå varje ord av texten. Det du, Toni. Där har du nåt att pyssla med.

De övriga nio målen ska jag fundera på. Publicera dessa innan nyårsskiftet. Tror redan nu att ett av dem ska bli "resa till USA". Men vi får se. Den 31 december 2009 kommer jag i alla fall sjunga refrängen till "Tu tu tu tulevaisuus":

Tule, tule, tule, tule tulevaisuus
tule, tule, tule, tule tulevaisuus
Mä sua ootan, mä sinuun luotan
Tuo mitä vaan vie mitä vaan

(Översatt till svenska: "Kom, Kom Framtid, jag väntar på dig, jag räknar med dig, ta med vad som helst, ta vad som helst")