Sunday, November 15, 2009

En hommage till luftgitarren

För bara ett par minuter sedan stod Sveriges bästa gitarrist någonsin i min lägenhet och rev av några fantastiska solon. Han satte varje lick, bände varje sträng perfekt och duckwalkade sig från kokvrån till soffan och tillbaka. Svetten rann i nära åtta minuters lång tid och mina fönsterrutor kom till att immas igen efter temperaturhöjningen i min lilla etta på trettionånting kvadrat.

Eller... Det här är kanske lite av en definitionsfråga. Gitarristen ifråga var egentligen undertecknad. Gitarren bestod av ingenting annat än luft, och varje gudabenådat solo var kanske bara charader till redan förinspelad musik. Det gick till såhär:

Jag stod och diskade efter middagen, med en spellista på datorn som soundtrack. Det hade varit en lång och kall dag på en lerig fotbollsplan i Lilla Edet, men det är en helt annan historia. Plötsligt dök en mp3a upp som jag inte hört på mycket länge: Bob Dylans rykande liveversion av "Silvio" från en livespelning i Norge 1998. Jag försökte stå emot, men det gick inte. Jag var tvungen att sätta ifrån mig diskborsten. Sedan gjorde jag det som varje man gör när han är ensam och ingen ser, även om han aldrig skulle erkänna det. Spela luftgitarr med alldeles för mycket allvar.

När jag stod där och lät högerarmen veva medan vänstern tog ackorden så uppfylldes jag den rena och vackra kraften av rock and roll. Dylans dåvarande gitarrcombo Charlie Sexton och Larry Cambell må ha lagt de här samspelta instrumentalbravaderna i verkliga livet för över tio år sen. Men för en liten stund så kändes det som om det var jag som skapade dem. Som om jag inte stod i en stökig lägenhet i Trollhättan utan på en arena i Oslo framför tusentals vilda fans. När sången sedan ebbade ut och stereon tystnade så vaknade jag till. Vad hade just hänt? Svaret var enkelt.

För att parafrasera en gammal ölreklam: Ibland är det skönt att få vara sig själv för en stund. Här är förövrigt en youtubare till tidigare nämnda spår. Tyvärr är inte ljudet lika kristallklart som på mp3, men det får duga. Känner ni hur det rycker i fingrarna?

2 comments:

johannes said...

Jag måste erkänna...
Guns`n roses- November rain, Förra veckan... Va fan, man kan ju inte låta bli!!

Savela said...

Skönt att veta att man inte är ensam. Men jag kan inte klandra dig när det gäller November Rain. Den är som gjord för luftgitarr...