Lägesuppdatering 24/9

Nina Simone fullständigt river väggarna i min lägenhet. Jag ser på en livespelning som en klasskamrat brände till mig på dvd i födelsedagspresent: Live at Montreux 1976.

"Have you ever been to Africa?" vrålar hon ut mot publiken. Hon erkänner att hon är "half-high". Sen sätter hon sig vid pianot och sjunger en jazzig "I wish I knew (how it would feel to be free)".

Jag är alltså tjugotre år gammal idag. Det inte så illa pinkat. Det är inte alla som gjort det. Igår så fyllde Bruce Springsteen 60, det är ännu mer av en bedrift. Ett tag funderade jag på om vi skulle ha en gemensam födelsedagsfest, men det blev inget av. Jag har varit upptaget med mitt och han han säkert haft sitt.

Jag har haft fullt upp, det är ingen lögn. Igår höll jag och två klasskamrater i en casting åt en novellfilm som min utbildning organiserar. Vi höll till i Göteborg, ute på Hissingen. Den tredje vi arrangerar på bara två veckor. Vi har avverkat nästan 150 provspelande ungdomar. Snart följer ytterligare. Jag var trött när jag kom hem igår kväll.

Den här dagen, bemärkelsedagen, började med ett studiebesök på Ljudligans kontor i Film i Västs lokaler. Ingen lång promenad, skolan ligger i princip vägg i vägg. Vi fick se exempel på hur de arbetar med ljudläggningen på "Snabba Cash". Mycket spännande. Ännu mer spännande är att jag förmodligen redan nästa vecka drar ut på min första praktik.

Ikväll blir det dock festligare. Middag med klassen. Om en kvart, faktiskt, ska vi mötas på torget. Därefter blir det Rockquiz på en bar som heter Backstage. Det känns som om det kommer bli en lyckad kväll.

Så. Slut på uppdateringen. Måste rusa nu. Vi hörs snart igen, vänner.

Bastuanekdot

Det är torsdag, snart midnatt. Svt2 visar "Serpico". Sidney Lumets mästerverk från 1973, med Al Pacino i en av sina bästa roller. Få gånger har jag sett någon ägna sig åt så fullständigt skådespel som i den filmen: Pacino ÄR Serpico.

Tidigare idag var jag på gym för första gången sedan början av juni. Mina muskler är minst sagt möra. Bortsett från några få joggingturer i somras så har jag de senaste månaderna låtit min kropp förfalla. Det var många år sedan jag var i så dålig form som jag är just nu. Detta trots att den kommande tiden kommer bli den kanske mest strapatsfyllda tiden i mitt liv. Den mängd av arbete som ligger framför mig är massiv. Jag känner därför att det är motiverat att jag börjar sköta om min kropp igen. Det är min plan i alla fall.

Dagens anekdot gäller dock en bastu. Efter dagens fullgjorda träningspass upptäckte jag till min glädje att gymmet i fråga erbjöd en bastu. "Yeah!". Jag skuttade som ett lyckligt barn upp på översta laven i den folktomma bastun och satte mig för att njuta av den omslutande värmen. Men näe, så jävla kul ska man inte få ha det. Nån hink med vatten för att kasta på aggregatet fanns inte. Jag letade, men utan resultat. Jag satt i den kvava värmen i tio minuter innan jag gick därifrån besviken.

"Ni hade ingen hink i bastun", sade jag till personalen när jag var nyduschad och på väg hem.
"Det är för att det inte ska finnas nån", fick jag till svar.
"Ehm.... va?" frågade jag.
"Det är en elektrisk bastu. Den öknar värmen av sig själv, och tillför vattenånga succesivt".
"Skojar du med mig?", sa jag.
"Vi måste ha det så. Annars spricker stenarna och då kan brandlarmet gå", sa han.
Jag trodde inte mina öron. Så vad är meningen med en bastu om man själv inte kan öka värmen och den på sin höjd är pissljummen. Sådana här problem har man inte i Norrbotten. Jag skakade på huvudet och gick därifrån.

Varför?

Listan över saker jag inte förstår mig på är lång. Jag erkänner detta. Det finns många saker och företeelser som jag inte kan få in i min begreppsvärld. Hur mycket jag än anstränger mig. Så är det bara.

Hur en mikrovågsugn egentligen fungerar kan jag inte få in i mitt huvud hur många gånger jag än slår upp detta på wikipedia. Hur kan världsrymden vara oändlig? Fattar inte det. Jag går också bet på hur en abortmotståndare fungerar. Är de ständigt berusade? Ironiska?

Men mest av allt så är det rojalister som retar mig. Vad får en människa, som är vid sina sinnens fulla bruk, att tycka att det är en bra idé att vi har ett kungahus i Sverige? Varför är det en bra idé i en demokrati att man låter sin statschef ärva titeln? Även om han inte har någon formell makt så är det väl egentligen en motsats till just begreppet demokrati?

Jag har sökt efter argument som skulle förklara varför detta är en bra idé. Varför lägger vi varje år ut 87 miljoner kronor av våra skattepengar på att kungafamiljen? 44 miljoner av dessa är Kungens apanage. Det vill säga stålarna som han och hans familj lägger på representation och privata konsumsion. 44 MILJONER! Man kan köpa 66 biljoner paket med ekologisk gröt för de pengarna.

Jag struntar egentligen i själva kungafamiljen. Strunt samma att vår statschef är en dåligt påläst varghatare med unkna jämställdhetsvärderingar. Strunt samma att hans barn använder de där pengarna som skulle kunna bli gröt till bättre behövande till att gassa på lyxbåtar. Strunt samma. Jag hade känt samma sak om kungafamiljen hade bestått av riktigt sköna snubbar och tjejer med dreads. Att vår nation inte är en republik är oförklarligt.

Så snälla. Kan någon förklara varför vi ska ha ett kungahus i Sverige? Ge mig ett argument som jag tycker är vettigt så lovar jag att byta åsikt. Eller åtminstone sluta skriva såna här meningslösa politiska tirader som ändå ingen bryr sig om.

"The night time is the right time"

Första kvällen i lägenheten i Trollhättan var minst sagt underlig. Större delen av tiden pratade jag högt för mig själv.
"Ska jag öppna den här lådan först? Nej, jag tar den istället. Vänta, var la jag skruvmejseln?"
Psychovarning, eller hur?

Jag hade efter en lång period av internatboende, kollektivboende, Norrlandsbesök och andra sorters övernattningar inte upplevt särskilt många nätter utan att ha varit omgiven av människor i åtminstone angränsande rum. Ska sanningen fram så kan jag bara minnas en enda natt sedan åtminstone december. Utan att överdriva kan man säga att jag blivit mer än lovligt sällskapssjuk. De senaste dagarna innan detta hade jag bott hos mina två goda vänner D- och T- i Karlstad. Kvällen jag kom till deras lägenhet bjöd de på hemlagad pizza och paj. Några dagar senare hjälpte de mig med flytten. Deras hjälp var ovärderlig. Jag är oerhört glad över att ha två så pass fina vänner.

I alla fall. När de sedan återvände till Karlstad och lämnade mig ensam med mina flyttkartonger och min nyinköpta 120cm säng så blev jag smått förvirrad. Kopplade in tv'n och lät den skvala så att jag skulle ha något som helst sällskap. Jag insåg ju att jag snart skulle få nya vänner här i stan, men kvällarna skulle dock ändå bli något tystare än vad jag vant mig vid.

Tiden sen dess, nu en och en halv vecka senare, har passerat snabbt och tillfredsställande. De få dagar jag hade innan skolan började hann jag installera mig lagom mycket i lägenheten.Packade upp kartonger och gick långa promenader i området för att lära mig att hitta lite bättre. Jag bor i en skyskrapsliknande fult designad kåk som pryds av en stor stjärna på sin kortsida. Stjärnan är belyst om nätterna. Fulla studenter kan följa den för att hitta vägen hem sena nätter. Känns sådär hyfsat bibliskt. Jag har dragit mer än ett dåligt skämt om hur jag stött på de tre vise männen som följt samma riktmärke.

Det har regnat från och till med få undantag. Ofta börjar det regna när man vill det som minst. Precis när man är hungrig och ska gå och handla på Hemköp, till exempel. Jag har sedan inflytten hunnit med tre utekvällar i varierande storlek. Ironiskt nog har jag de kvällarna hängt med gamla Molkomelever som haft olika anledningar till att befinna sig i Trollhättan.

Skolan satte snart igång med en rivstart. Jag har inte berättat så utförligt om utbildningen här på bloggen, men den är minst sagt FET. KY-utbildningen bygger på tanken att de som vill ha filmarbetarjobb efter utbildningen kommer kunna få det, om man är benägen att jobba så hårt som det krävs. Den inriktning jag läser, FAD, är den som har haft den tuffaste konkurrensen. Under de fyra terminen som utbildningen varar så kommer jag hinna med att praktisera på 6-8 långfilminspelningar. Innan året är slut kommer mitt namn finnas på IMDB.com (en pojkdröm, tjoho!). Vi kommer hålla på med en massa spännande projekt och hela tiden ha ett nära samarbete med branschen. Det kommer inte bli lätt och det bli mycket jobb. Precis som jag vill ha det.

De första dagarna var det något som kändes konstigt. Det här stället kändes så... rätt. Det kändes som om jag var exakt var jag borde befinna mig vid exakt den tidpunkt som krävdes. Hade jag kommit för ett år sedan hade det varit för tidigt, hade jag kommit senare än just nu så hade det varit försent. De där få tvivlen jag haft var nästan bara av gammal vana. När det väl kom till kritan så kändes det konstigt att det inte kändes konstigt. Jag hade kommit fram till en punkt då jag visste att jag var på rätt väg. Är det något jag lärt mig under mina dagar i Sveriges olika län så är det klyschan att målet är vägen.

Rätt plats vid rätt tillfälle. Denna devis fick sitt bevis en sen kväll. Jag hade varit på en filmkväll med några klasskompisar, vi hade sett den underbara "Ed Wood". På vägen hem berättade jag för två av dem som slog följe halva vägen, att jag var i stort behov av en bokhylla. Det stod lite för många kartonger med böcker, skivor och filmer på golvet som behövde packas upp. Jag sa god kväll till dem och gick backen upp till kåken. Jag såg en lastbil utanför porten med texten "Luleå". Jag kunde inte hålla mig från att hälsa på flyttgubbarna. De tycktes vara trötta efter sin långa körtur, men skulle givetvis ändå spela macho. När de hörde att jag hade mitt ursprung i Kalix så slappnade de av.
"Vill du ha en bokhylla", frågade en av dem.

Jag fick baxa upp den själv till lägenheten, vilket var lättare sagt än gjort, men det var det värt. Jag skrattade hela vägen upp.

Nu har jag min bokhylla. Nu har jag min lägenhet. Nu har jag min väg att gå. Jag har inte pratat något mer för mig själv, jag har vant mig vid att somna utan att höra någon snarka i detta rum eller ett närliggande. Det här är det sjätte stället jag bott på under de senaste fem åren. Jag börjar bli van med det här och jag gillar det. Jag ska nu stänga av datorn och lägga mig och bereda mig inför en ny måndag. En ny arbetsvecka. Det känns bra.

Som en rullande lastbilsschaufför

Här följer ett livstecken från Kamrat S-!

Nuförtiden är ju undertecknad boende i Trollhättan, jag har ju hamnat här för vidare filmstudier. En mycket spännande tid väntar mig. Men allt detta orkar jag inte berätta vidare om just nu. Istället tänkte jag komma med lite nördgodis åt er först.

Vad händer när ett av mina absoluta favoritband gör en cover på min absoluta favoritlåt? Det blir bra som fan. Givetvis. Här har ni de gruvligt underskattade Drive-By Truckers där de fyra sångarna turas om kring mikrofonen i Dylans "Like a rolling stone" för att i sista refrängen förenas i allsång. Coverversioner på den här sången brukar ofta bli rätt tråkiga. The Rolling Stones försök på 90-talet att göra sången sin misslyckades fatalt. Bruce Springsteen lyckades hyfsat häromåret när han spelade den live. Jimi Hendrix gjorde den till en skön ballad. Men det mesta bleknar vid originalets energi och ilska. Jag ska inte säga att det här är en av Drive-By Truckers bästa bidrag till musikhistorien, men jag gillar deras insats i den här sången starkt.

Jag hoppas alla redan hört lastbilschaffisarnas yxiga gitarrattack "Where the devil don't stay". Annars ska ni genast göra det här:

Bättre än så här blir inte nutida amerikansk rock.

Blommor på Brinnande Fartyg

Sista kvällen med grabbarna; Jag, M- och J-.

Vi smuttar slött på de snorbilliga trefemmorna från ICA OJ. M- spelar nåt oväsen som kanske kan kallas metal. Det är lördag och ingen har varken råd eller lust att gå ut på stan och göra nåt annat. Vi pratar skit. Ämnen som mördarkvinnor och hardcoresnutar. Det är som vanligt vansinnigt varmt i lägenheten. Svetten lackar i min panna. Det är kvavt. Den här kvällen markerar slutet för det kollektiv -eller vad fan man vill kalla det- som vi upplevt här i sommar. Jag drar på tisdag till Karlstad. På torsdag går flytlasset till Trollhättan. J- drar till sin skola i Roskilde imorgon. Nu när skolan börjat igen bor han bara i Helsingborg på helgerna.
"Kan vi öppna upp ett fönster, kanske?", frågar jag.
"Lite korsdrag vore en bra idé", säger J-.

---

Den sista perioden av sommaren har varit intensiv. Tänkte berätta lite kortfattat om den. Förvänta er inga vassa formuleringar och insikter.

Det började med Storsjöyran. Gatufestivalen som äger rum i Östersund varje sommar. Vi bodde alldeles för många grabbar i en alldeles för liten lägenhet. Det var T- som var vår värd. Nätterna var långa och gav mig nackskott: Det fanns inte mycket plats för att sova och en natt var vi fyra grabbar som snarkade i en säng. Allt för konsten.

Jag såg många bra liveframträdanden. Bob Hund ("Blommor på brinnande fartyg" var mästerlig live). Timbuktu. Tomas Andersson Wij. Love Olzon. Lady Ga Ga fyllde i alla fall stortorget.

Jag sa adjö till Östersund på en måndag. T- drog på tågluff samma dag. Innan jag stack hann jag ta en fika med min kusin som jag inte träffat på nästan 20 år. Det är en lång tid. Bussen gick på kvällen och jag var tvungen att vänta två och en halv timme mitt i natten på ett ställe som heter Bräcke. Det ligger norr om ingenstans. Ett halvt dygn senare nådde jag Trollhättan. Jag tittade på en alldeles för dyr lägenhet. Nybyggt hus. Ett enormt lägenhetkomplex. Kändes fint men lite opersonligt. Jag tog den. Bestämde mig för att börja leta nytt så fort jag flyttat hit och slagit mig till ro. Sedan åkte jag till Göteborg där jag bodde hos min farbror. Jag somnade i en bäddsoffa till Rocky II på VHS.

---

Jag hade tagit med mig en förkylning till Helsingborg. Den däckade mig i flera dagar. Alla jag kände tycktes antyda att jag fått svininfluensan. Så fort jag skakat av mig tillräckligt många baciller drog jag ut i tjänst. Drog på mig Greenpeacetröjan och la pärmen under armen. Trodde att det var slut för den här gången men insåg att jag hade några dagar över och ville passa på att tjäna lite pengar. Givetvis också för att jag tyckte om jobbet: Människorna och gatorna och snacket. Jag var egentligen för sjuk för att arbeta men för frisk för att stanna hemma. Någon måste ju rädda världen, liksom.

---

Jag börjar få slut på bokstäver i alfabetet. Alla människor vars namn börjar på M-, J-, T-, S- och A- har blivit för många och jag måste klura ut ett nytt system. Vill inte skriva ut folks fullständiga namn eftersom... jag vet inte, det känns utelämnande mot dem.

---



Promoe står på scenen. Malmöfestivalen. Jag var där med S-, L- och A-. Den skäggiga rapparen har släppt en av årets bästa skivor: "Kråksången". Jag hoppades på att få höra "Imperiet": En hjärteslitande allegori som jämför ett förhållande med det imperium som styr världen. Den är fylld av självinsikt och har en makalös refräng. Dylan skrev en låt -"Ballad in plan D"- på 60-talet som påminde om denna.

ANYWAY: Den här var andra helgen i rad för mig på Malmöfestivalen. Jag hade hunnit se Bob Hund, Timbuktu, Liberator (lokalt ska-band), Veronica DiMaggio och några till. Dagen före Promoe hade jag sett en fantastisk spelning med Thåström. Den kommer jag sent att glömma. Jag hade hängt mycket med A-. Det tycktes alltid bli långa nätter på Malmös gator i hennes sällskap.

Efter Promoe åkte vi till en fest i Rosengård. Jag förväntade mig se brinnande brandbilar när vi steg av bussen men kvarteret var hur lugnt som helst. Vi var bara där någon timme. Gatorna var lika tysta som nånsin i Kalix. Några dagar senare fick jag veta att det varit en Reclaim the streets-fest dagen efter att vi varit där. De hade bränt bildäck och krossat busskurer.

ÅTERIGEN: ANYWAY: Promoe var magnifik. Uppbackad av ett funkband och en kvinnlig rappare så rev de av både gamla och nya klassiker. Halva publiken var där för hiphopen, andra halvan hade nog bara hört "Svennebanan". Promoe slog plötsligt till med ett medley bestående av svenska hiphopklassiker han medverkat på. Därefter en svettig "Long distance runner". Jag trodde inte mina öron så bra det var. Då vände sig två tonårsflickor sig om framför mig och frågade:
"Har han spelat 'Svennebanan' än?"

Nåja. Han avlutade i alla fall spelningen med att sjunga "Imperiet".

---

Upptäckte ett ställe som hette Falafel Kitchen i Malmö. Vid konserthuset. Hade egentligen varit där redan första veckan i Malmö, precis innan en arbetsintervju för Amnesty. Men då hade jag bara käkat en okej falafel. Nu tog jag och prövade deras vegetariska kebab. Jag blev förälskad i den. Det såg ut och smakade som kebab men innehöll inte en sekund djur. Sojaprotein rakt igenom. Jag kommer sakna falafeln i Skåne. Men jag kommer gråta för vegokebaben.

---

Den där sista kvällen då Jag, M- och J- varken hade pengar eller lust att gå nånstans och stannade hemma med våra snorbilliga trefemmor slutade med att vi gick ut och tog en öl på Tapaz ovanför Knutpunkten. De hade en hyfsat billig kall pilsner vi kunde ha råd med. Vi tog varsin och drack. Sedan gick vi hem och la oss.

Dagen därpå går vi alla ner på stan. J- skulle till tågstationen och jag och M- skulle ner och hyra en film. Jag börjar berätta om en kompis till en kompis som hade utvecklat en vattentätt metod att ragga. Killen -heterosexuell ska tilläggas- satte sig på en gayklubb där han tog kontakt med straighta tjejer som var där med sina bögkompisar. Det är visst många tjejer som gör så för att kunna gå ut och dansa utan att en massa killar stöter på dem, vilket man kan förstå. Metoden fungerade visst varje gång för den här snubben, han fick ragg när det kom fram att han var hetero. Visst var det moraliskt förkastlig, men teoretiskt sett var det väldigt intressant ansåg jag.

Det slutade med att vi tre grabbar hamnade i en eldig diskussion. M- och J- ifrågasatte metodens logiska brister (såsom "vad gör man om en kille kommer fram och stöter på en under tiden?") och jag försökte försvara planens idiotsäkerhet. Plötsligt stod vi och gormade åt varandra utanför videobutiken. Jag viftade med händerna i luften. Med ens tystnade vi plötsligt. Började garva.
"Haha. Ha det bra. Vi hörs." sa J- och gick därifrån efter en tafatt grabbkram.
"Jo. Det gör vi. Tack för i sommar." sa jag.

---

En av mina bästa vänner (Polaren i lilla peking, hennes blogg kan ni läsa här intill) har flyttat till Holland. Det är coolt. På torsdag flyttar jag själv till Trollhättan. Om någon månad börjar alla fåglar flyga söderut. Det är väl den tiden på året då folk rör på sig. Det var en bra sommar. Tack för mig Skåne. Skriv snart tillbaka. Vi hörs snart igen.

MvH: Kamrat Savela

Om att läsa och skriva

Har läst ut Bob Dylan "Chronicles volume 1" för tredje eller fjärde gången. Den har varit min bäste vän de senaste dagarna. Läste den för första gången på engelska. Fantastisk bok, den har ett sprakande språk där varje mening tycks mullra hur meningslös den än är. Den är stundtals lika kryptisk som hans bästa 60-tals sånger och ibland lika öppenhjärtlig som hans 70-tals epos. Den är personlig men aldrig privat.

Har läst mycket i sommar. Jag läser nästan bara på sommaren och vintern. Hinner sällan den andra månaderna. Läste Hjalmar Söderbergs "Dr. Glas". Den var fet. Fick en galen idé om att skriva en långnovell, där jag parafraserar hela historien men lägger den i nutid på en filmskola. Dr. As skulle den heta. Men alla skulle bara tro att den handlade om mig, och jag känner mig i alla fall inte som en sexuellt oerfaren mördare med livskris. Blev i alla fall sugen på att se Thorsten Flinks uppsättning av Söderbergs bok.

Jag har även läst otaliga volymer av Rocky. (Serien den här gången -inte boxaren). Han var mycket bättre och råare i början slog det mig, då det faktiskt kändes att han mitt i alla brustna förhållanden och arbetslöshet faktiskt hade rätt att vara grinig. Tolv volymer senare sitter han på Thailand i en stadsjeep och gnäller lika mycket för det.

Började läsa en "ny" Steinbeck men tog mig inte förbi första sidan. Kände mig inte sugen på hans stil just då, trots att han är en av mina favoritförfattare. Är dock sugen på att läsa om Jack Kerouacs "På Drift", på engelska den här gången. Även den en av mina favoritböcker. Kerouac har inspirerat mig mer än någon annan författare tror jag. Skulle vara Håkan Nesser då. I alla fall. Det finns ett stycke i "På Drift" (orig. titel: "On the Road") jag aldrig glömmer:

"I like too many things and get all confused and hung-up running from one falling star to another till I drop. This is the night, what it does to you. I had nothing to offer anybody except my own confusion."

Det slår mig att jag borde skriva något annat än blogg snart. Skrev faktiskt ett manus till en manustävling Molkom anordnade, men jag hade bara två kvällar på mig och det blev skitdåligt. Skickade in det ändå. När jag tog en promenad med en vän tidigare idag berättade hon en historia från sin barndom som var otroligt visuell. Jag insåg att jag kunde ha börjat manuset med en scen som liknande den och sedan byggt om historien ytterligare. Det hade kunnat bli bra. Jag funderade på att skriva om manuset till en novell, det hade kanske fungerat bättre då, med bättre strukturering av storyn. Äh, det lär jag aldrig få tid till.

Sommaren 2009 del II: Soundtracket

Jag vet att jag här sist bespottade musiktjänsten Spotify, och har ända sedan det utfallet börjat höra fler negativa röster. Min namne och vän Toni V- beskrev Spottan som en "knölig bitch till älskarinna". Detta tyckte jag var väldigt roligt formulerat. Nu har även Magnus Uggla gått ut i Aftonbladet och sagt att han drar tillbaka sin musik från programmet eftersom han tjänar för lite pengar på det. Personligen vill jag dra tillbaka hans musik från public service som bekostat hans tv-program med mina skattepengar!

Trots detta tänkte jag dela med mig en playlist jag knepat ihop. Temat är alltså sommaren 2009. Se det som ett soundtrack till mitt liv, till de händelser jag beskrivit i den här bloggen under sommaren. Vissa sånger har jag skrivit, länkat och bifogat till på sistone. Andra har jag hållit för mig själv, i mina hörlurar. Andra har jag bevittnat live. Vissa sånger som inte finns på Spotify har fått stryka på foten. Hade gärna haft med Jenny Almsenius "Floden". Jag upplevde även en väldigt intressant scen till Dylans "If you ever go to Houston" som jag får spara till mina memoarer. Listan ser i alla fall ut såhär:

Öppna playlist: "Sommaren 2009: the soundtrack"

*The Soundtrack of our Lives - "Lost Prophets in Vain" Såhär började sommaren. Precis som sången och sångaren börjar försiktigt börjar våren för att sedan eskalera med värmen och solen och allt som hör till.

*Tomas Andersson Wij - Du skulle tagit det helt fel" A) En konsert på Storsjöyran. Vacker och intim. B) En annan sommar än den här sa någon samma sak som hon i sången säger i ett flickrum ingen vuxen sett. C) Har även snackat mycket om Wijs musik med en god vän och kollega!

*Promoe - "Svennebanan" Jag förutspådde tidigt att detta skulle bli en sommarplåga. Ingen avancerad gissning kanske. Även om jag föredrar den mästerliga "Imperiet" från Promoes första skiva på svenska, så har "Svennebanan" varit synonymt med sommaren 2009. En av sommarens första dagar, när Molkom drog sig mot sitt slut, så hade en viss trio en oförglömlig natt när vi väckte hela internatet till våra misslyckade försök att hänga med i texten. Våra dåliga groggar i plastmuggar och alldeles för högljudda diskussioner kunde lika gärna hört hemma i textraderna.

*Elvis Costello - "(What's so funny 'bout) Peace, Love and Understanding" Dedikerad sommarens upplevelser kring Greenpeace.

*Dr. Dog - "Die, die, die" Favoritlåt i början av juni.

*Eldkvarn - "Lördagkväll, söndagmorgon" Läs här.

*Counting Crowes - "Mr. Jones". Ytterligare sent Molkomminne: Jag körde in skådespelarna till klasskompisen B-s filminspelning. Spontan allsång utbrast när denna sång dök upp. Jag och J- utbytte lovord om de där textraderna om att "She's looking at you. Ah, no, no, she's looking at me". Vid ett annat tillfälle satt jag med en helt annan J- i en park med en bärbar cd-spelare. Det var fredagkväll och vi hade ingenstans att gå.

*Tant Strul - "Slicka mig ren". Läs här

*Frida Hyvönen - "Dirty Dancing". Läs här. Malmö, live, pildammsparken.

*Jesus and the Mary Chain - "Darklands". När jag styrt stegen hem från jobbet på Greenpeace mot lägenheten på Söder: Då har jag sjungit dumdumdum.

*Conor Oberst & Gillian Welch - "Lua" När natten sjunker över Helsingborg och jag sitter vid laptopen och skriver så är det Gillian Welch jag lyssnar på. De där nätterna då vi tog taxi och tåg och försökte hålla oss vakna? Jo, jag minns dem också.

*Jazmine Sullivan - Bust your windows. Läs här.

*Bob Hund - "Tinnitus i hjärtat". Dubbla liveupplevelser. Röj med G.G i Östersund. Dock mer laddat när jag såg dem på hemmaplan i Malmö omgiven av alla dessa härliga skåningar jag lärt känna i sommar Denna landsände har gjort ett starkt intryck på mig i sommar. Det finns nog inget som kan representera detta bättre än de vildsinta skåningarna i Bob Hund.

*Love Olzon & Plura Jonsson - "Alla själars aveny". Liveupplevelse Storsjöyran. Underbart underskattad artist, Love Olzon.

*Timbuktu & Damn - "Strö lite socker" - Även här dubbla liveupplevelser från Storsjöyran och Malmöfestivalen. Sommarens svängigaste ögonblick. Denna version är dock från Helsingborg!

*The National - "Apartment Story". Dedikerad M-s lägenhet där jag, han och J- har bott i sommar. Vet inte hur många som börjat älska The National efter mina rekommendationer, men de är en del.

*Leonard Cohen - "Take this waltz". Läs här

*Bob Dylan - "The times they are a-changing". Läs här

*Steve Forbert - Get Well Soon. Återkommande i mp3-spelaren.

*Sophie Zelmani - "Love on my mind". Liveupplevelse i Malmö. Sångens crescendo har alltid fått mitt hjärta att slå dubbla slag.

*Totta Näslund - "Bara månen är full". Jag önskar att jag aldrig kommer sitta i en bar med denna monolog i min mun. Risken är rätt liten. Men jag har sett ett par barer i sommar, ett par parker och ett gäng lägenheter. Den här sången har ackompanjerat dem. Totta har varit en god vän sommaren 2009.

*Bruce Springsteen & Tom Morello - "The Ghost of Tom Joad". Ett gitarrsolo har ekat i mitt huvud hela sommaren; Tom Morellos gitarrsträngsslakt i denna episka sång om sökandet efter frihet, rättivisa och ett hem att kalla sitt eget. Fler än Tom Joad har letat efter detta. Den här liveversionen är OBESKRIVLIGT bra.

*Jan Johansson - "Ack, Värmeland du sköna". Vi slutar där det började. Värmland. Denna dedikerar jag till dig. Jazzsveriges finest klinkar en melodi om en del av Sveriga jag aldrig kommer att glömma.

Ett falnande förhållande

Min senaste kärlek, Spotify, är i en svacka. Eftersom jag för närvarande varken har tillgång den personliga vinylsamlingen, cd-skivorna eller mitt mp3-bibliotek så är jag smått beroende av Spottifajen för att få i mig min dagliga dos av bra musik. Men efter att ha väntat förgäves på att de ska utöka utbudet med exempelvis Drive By Truckers eller Levon Helm så börjar jag få andra tankar. Den stora besvikelsen kom när de bestämde sig för att plocka bort alla Dylans studioalbum häromveckan. Nu känns den här musiktjänsten mindre och mindre komplett. Vi har kommit till den punkten i vår relation då jag börjat fundera på om det finns bättre alternativ. Det finns fortfarande mycket som jag uppskattar och gillar, men vi har börjat glida ifrån varandra. När jag får tillgång till min skivsamling igen kommer kanske sprickan bli djupare. Jag är tacksam för den tiden som varit och hoppas på att vi kan fortsätta vara vänner... Men jag är rädd för att det som jag och Spotify har haft tillsammans aldrig kan bli det samma igen.

Den här dedikerar jag till dig, Spottan: http://www.youtube.com/watch?v=XDgbGA_VVSs. "Once I had a pretty girl, but she did me wrong"

The Wire

Tv-serien "The Wire" har slagit sina klor omkring mig. Är för närvarande halvvägs genom säsong 1. Här följer ett klipp från säsongens sjunde avsnitt. Varning för "spoilers". Men jag kan inte låta er gå miste om den stenhårda dialogen från McNulty, Bunk, Kima, Omar och de andra poliserna och knarklangarna i världens bästa kriminalserie (efter "Sopranos").

"...Every man needs a code"
Bunk