Bastudiskussion

Inne på lundbybadets bastu.

Jag sitter på i hörnet på den högsta laven och pustar ut efter dagens simpass. Det är ingen annan i bastun förutom jag, så jag vågar slänga lite ytterligare vatten på stenarna. Det fräser till i aggregatet och en våg av värme slår upp mot taket. För mig är en stund i bastun det närmaste jag kommer en religiös upplevelse. En frizon i vardagen där man, för att rätta sig till den norrländska klyscha, kan vara sig själv för en stund.

Tre snubbar kommer in i bastun. Eftersom jag inte har mina glasögon på mig så kan inte jag beskriva deras utseenden, för mig är de bara suddiga konturer. Men av det lilla jag ser, och det jag hör av deras röster, kan jag utläsa att de är mellan arton och tjugo. Vita medelklasskids. Hyfsat vältränade. Två av killarna sätter sig på laven högst upp och till mitt höger, en av dem på mellersta laven. Mina fördomar säger att de här killarna heter Erik, Johan och Mattias. För enkelhetens skull säger vi att så också är fallet. De är mitt uppe i en diskussion dem sinsemellan, de gör ingen större notis om mig som sitter och tiger i hörnet. Jag ska försöka återge deras dialog som jag minns den.

Erik: Har ni hört Darins nya? Den ”apan som liknar dig”. Så jävla kass den är.

Mattias: Vet jag inte vilken det är. Hur går den?

Johan är den av killarna som sitter på raden under sina vänner och som ständigt får vrida sig runt när han pratar med de andra. Han säger: Det är cover. Var med i Så mycket bättre.

Erik: Ser du på den skiten eller?

Johan: Näe. Teven var på så jag råka bara se det liksom.

Mattias: Vem har gjort originalet då?

Johan: En kille som heter Olle Ljungström.

Erik: En apa som heter Olle Ljungström, haha.

Mattias: Vem fan är han då?

Johan: Jamen han var la typ... 90-talets Darin.

(Här kväver jag ett skratt, gör om den till en hostning.)

Erik protesterar: Han kan väl inte varit 90-talets Darin. Det var ju Michael Jackson som var det. Darin kopierar ju allt Jackson gjort.

Johan står på sig: Olle Ljungström var väl det i Sverige. Michael Jackson var det ju i världen. Fattar du?

Mattias: Ja det finns ju typ en sån popartist alltid. För de som var unga på 80-talet var det väl Abba eller nåt.

Erik: Abba var väl stora både i Sverige och världen.

Mattias: Jaja va fan. Men du fattar vad jag menar. Som Johan (jag gissade rätt! han hette Johan på riktigt!) sa: Varje årtionde är liksom likadant, i dag lyssnar folk på Darin, och för tio år sen lyssna de på nån annan, och tio år innan på nån annan. Det är liksom samma sorts artist, bara att de låter annorlunda för vad som är inne då. Folk är alltid likadana, det kommer bara nya versioner av dem varje år.

Erik: Ingen som funnits har varit som mig i alla fall.

Johan: Tror du på det eller?

Erik: Lätt. Min mattelärare på gymnasiet sa det en gång. 'Du är änna enastående' sa han.

Mattias: Varför sa han så?

Erik: Han kom på mig när jag fuska på ett prov.

Johan: Amen han menade ju att du var... äh, skitsamma!

Erik: Skitsamma! Det är kass låt i alla fall.

Johan. Vilken då?

Erik: Apa-låten!

Mattias: Men hur går den då?

Erik: Jag kan ju fan inte sjunga... amen typ (nynnar) jag är lyxvarianten..

Mattias: Jaha, den ja. Den har jag hört. Den är ju okej.

Johan: Tycker inte den är så dålig heller.

Erik muttrar.

Kort därpå reser killarna på sig och går ut. Det blir tyst i bastun igen. Jag slänger på lite mer vatten på stenarna. Lite senare kommer jag ini omklädningsrummet. Jag låser upp mitt skåp och börjar klä på mig; Sätter på mig mina glasögon. Jag hör bakom mig hur Erik, Johan och Mattias står och snackar på andra sidan rummet och är på väg ut. Jag slänger en blick mot dem. Till min förvåning är samtliga tre killar i trettioårsåldern. De stegar ut i led genom dörren, inne i en ny hetlevrad diskussion. Jag sätter mig ner på en bänk och sätter en hand för pannan.