Bob Dylan, Göteborg, 21/10

Jag har tillräckligt med självinsikt för att förstå att jag skulle älskat spelningen i fredagskväll även om den varit värdelös. Det här var trots allt min första upplevelse av Bob Dylan live, och jag hade varit nöjd med minsta lilla. Men euforin som drabbade mig och andra omkring mig efter spelningen visade sig vara befogad. Alla, till och med kritikerna, verkade enade om att det här var en av Dylans bästa spelningar i Sverige på år och dar. När jag pejlat in läget verkar betyget hamna nånstans på 4/5 i genomsnitt från folk, och även om den för mig kändes som en 6/5, så var nog just en 4a ett rättmätigt betyg.

Dylan var på lysande humör. Han stod bakom sitt piano och röjde lös, hans frasering och röst var på topp, jag trodde att stämman skulle vara extra grötig efter att ha hört några bootlegs från medelmåttiga spelningar från senaste tiden. Men tvärtom så var den stark och han var på tillräckligt lekfullt humör för att vrida och vända på orden istället för att bara raspa sig igenom dem fort.

Bandet var tajt, vilket jag hade förväntat mig, och Dylans roll bakom pianot tycker jag inte alls är opassande. Han står upp praktiskt taget hela tiden, och det vildsinta hammrandet påminner mig om hur han spelade "a ballad of a thin man" live 1966.

I alla fall, vi tar låtlistan punkt för punkt:

1. Maggie's Farm

Dylan öppnar strongt! Istället för att värma upp med typ "To Be Alone With You" så öste han igång från första början. Det tog en stund för mig att släppa chocken över att se The Commander-in-chief stå där på scenen livs levande, men när den väl släppte så förstod jag att även låten i sig var en fullträff. En av spelningens bästa.

2. Tell Me That It Isn't True

Jag förbannar mig själv för att inte ha hört alla låtar på "Nashville Skyline", men även om jag hade hört låten tidigare så hade jag nog inte tyckt att det var någon höjdarversion Dylan framförde. Konsertens enda småsega stund.

3. I'll Be Your Baby Tonight

Ingen låt var nog lika annorlunda stöpt än sitt albumoriginal som denna låt. Jag hade inte en aning om vilken låt det handlade om förrän han bröt in i öppningsraderna, och jag var inte den enda som skrattade högt åt hur denna countyrock-klassiker förvandlats till en nästans dansbandsaktig trivsam liten pärla. Låten avslutas med att Bob lämnar sin plats vid pianot går fram lite nonchalant till mitten på scen och börjar blåsa ett helt underbart solo på munspelet. Lungorna verkade vara fulla av kraft så här i början, för även om senare blåsande under konserten må varit finare, så blev det aldrig så komplicerat spel som nu. Jag har hört många bootlegs då gubben i fråga stått och blåst slöa trudelutter, men det här var klart bland det bästa munspelandet jag hört honom framföra på "The Neverending tour" sen åtminstone -02 ungefär.


4. Lay, Lady, Lay

Vid den första tonen blir publiken vild. Den här låten är nog förmodligen hans största hit från countryrock-perioden, och säkert även den bästa. Den lät ovanligt lik albumversionen, och det var en riktigt fin version vi blev serverade. Den första av spelningen tre bästa ballader.

5. Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again

Det var svårt att sluta applådera när han tjöt in i den första låten i et trio av låtar från "blonde on blonde". Alltid lika fartig, och denna gång även rätt lekfull. Jag sa till min stolgranne att "det här var den hitills bästa låten", men då visste jag inte att spelningen kanske absoluta topp skulle slå till:

6. Just Like A Woman

Vid de första tonerna trodde jag att det rörde sig om "Every grain of sand", men efter några sekunder märkte jag till min glädje att det rörde sig om en av Dylans absolut största ballader. Och vilken ballad! Någon måste ha brytit Dylans hjärta itu timmar före spelningar, för den innerlighet som han sjöng med fick mig att rysa ända in i själen. Publiken svarade med entusiasm, och när den sjöng med i refrängen så kunde man höra, och med lite god vilja från min plats från 18e raden på parkett, se hur Bob skrattade! Ja, han skrattade! Något man inte ser alltför ofta... Och när jag inte trodde att låten kunde bli bättre, särskilt inte efter att han dansat runt publikens allsång med ett "just laiiiiik awomenaoha", så kliver han fram med munspelet än en gång! Han stod nästan dubbelvikt då han blåste och frustade likt stora stygga vargen, en passande liknelse, fast i detta fall en varg som förstått kärlekens allra innersta väsen....

Om jag ska våga mig fram till att betygsätta låten i fråga blir det utan tvekan en 5/5!

7. Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine)

Woho! Cirkus! "Blonde on Blondes" galnaste stund, om vi glömmer "Rainy Day Women # 12 & 35", i en lika galen version. En kritiker tyckte att det lät som disco, fast det är kanske en överdrift från dennes sida.

8. Cry A While

Visst, det här var kvällen mesta blues-låt, och för någon som älskar blues som jag gör så uppskattas det, verkligen. Men ska jag vara ärlig så är det ingen supervass låt. Taktbytena som är så lustiga på skivversionen är knappt märkbara här. Godkänt, men det grämer mig att veta att det lika gärna kunde varit "Mississippi" eller "High Water" som kunde varit den första representaten från "Love and Theft".

9. Make You Feel My Love

Den andra, och sista, låten jag inte hört före spelningen. Men det var likväl ändå en jättefin version och Dylan sjöng ganska fint. Salens alla kärlekspar måste ha hånglat upp varandra i brygga till detta.

10. Highway 61 Revisited

Titellåten från världens bästa skiva är ingen besvikelse. Hårt, rockigt, röjigt! Hade den här versionen släppts på skiva hade den kunna kallats för hårdrock. Det blixtrade till framför ögonen!

11. Love Sick

En livefavorit bland fans har jag förstått. En låt som drivs av trummisens hårda rytm, något som påverkades av att en cymbal byttes ut mitt under låtens framförande, vilket verkar ha gjort bandet lite okoncentrerat. Men Dylan fortsatte hammra fram hjärta och smärta. Man märker att det är de nyare låtarna som är bästa anpassade för rockpoetens röst. Det gör nästan ont i hjärtat när han i en handvändning väser "I wish I never met you". Hade uppbackningen varit mer laddad hade detta kunnat bli riktigt mäktigt.

12. I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)

Kvällens absolut största överraskning. Den här låten har jag hört i många versioner, allt från det akustiska originalet till den vildsinta genomgången i "The Last Waltz". Och jag är klart nöjd med framförandet, mycket nöjd.

13. Desolation Row

Här kommer spelningens andra höjdpunkt, även detta en 5 av 5. Den långa resan är lysande, och ett bevis på att Dylan är på bra humör är att han kör alla verserna! Låten är i original elva minuter lång, men jag misstänker att denna var nästan en kvart lång. Mellan varje delikata utsökta rad så fyller Dylan i med underbart piano som påminner mig om hur han lät för 40 år sedan, och den akustiska gitarren som skakade fram några snabba ackord efter varje vers var en trevlig påminnelse om originalets sound. I den sista versen så tar de andra musikerna ett steg bakåt, och man får intrycket av att det bara är Dylan och hand piano ensamma på scen. Då, just då, är jag lycklig.

14. Summer Days

En av mina två favoriter från "Love and Theft"! Inget oväntat avslut på ordinarie spellistan, men inget för den delen sämre. Det svänger gott om denna rockabilly doftande avsked, och det nya arrangemanget på låten är faktiskt bättre än originalet! Det finns några högklassiga rader i låten som förklarar hur en 60-årig gubbe kan knäcka 20-årigt motstånd:

"She says 'You can't repeat the past!'
'You can't? What do you mean you can't? Of course you can!' "


Sen ställer sig bandet upp och poserar några sekunder framför publiken innan de försvinner bakom scenen. "Säg att det inte är slut ännu! Lova mig det!" säger stolgrannen och är rädd för att han dirigerat sig hemåt. Men jag försäkrar henne om de två extranummrena, och det tar inte länge förrän scenen lyses upp och Bob och bandet sparkar igång:


15. Don't Think Twice, It's All Right

Den här låten kan ingen ogilla känns det som. Många störde sig på att Bob gick upp i tonerna på praktiskt taget varje fras, men jag njöt ändå för fulla muggar. Mannen i den svarta hatten sjunger sin vackra ballad tills han återigen plockar fram munspelet. Nu är han lite andfådd, så nu står han faktiskt dubbeltvikt när han klämmer i som värst. Det här var magnifikt och bra, men med "Just like a women" i bakhuvudet så känns låten ändå inte som ett självklart extranummer.

16. All Along The Watchtower

När han sparkar igång vakttornet så blir jag lite besviken över att inte få höra min "Like a Rolling Stone", men den besvikelsen släpper snabbt. Musikaliskt är det lyyyysande, men han har fraserat låten bättre. En stund blir jag orolig för att låten ska bli lite av ett antiklimax, det känns inte som om gubbarna på scenen gett allt. Men som svar på tal så fortsätter de spela efter det vanligtivs avslutande "The Wind Begun To Howl", och plötsligt exploderar bandet. Jag håller på att gå i taket nu! De krämar i med varenda muskel, och Dylan upprepar första versen och rösten får en utmaning i att överrösta bandet. "Jävlar", måste de ha tänkt, "Nu lämnar vi ingen besviken!". Efteråt när jag hookade upp med lite andra Dylanfans så fanns det en som påstod att han aldrig hört en bättre version av låten.

Så bandet avslutar denna krafturladdning, ställer sig uppraddade längst scenen och står där och nickar och väntar på att få lov att gå av scenen. Det här är det otrolig med Bob Dylan, en av orsakerna till att han blivit det mysterium han är, en levande gåta. Efter att ha framfört en toppenspelning, något han själv måste ha märkt med tanke på att han bjöd på alla verserna av "Desalation Row", och en halvtimme längre speltid än de ordinarie en och en halv timme, så ser han inte ut som om han är värst brydd. Utan att röra en min i pokerfacet så promenerar han av scenen med sitt band och lämnar efter sin en sjövild publik. En helt vanlig dag på jobbet.