Jag har läst Woody Allen och hört Bruce Springsteen. Nyligen alltså.

Woody är ett geni. Ett komiskt geni. Jag läser "Complete Prose", hans samlade noveller och texter. En ojämn publikation, men exempelvis novellen "No kaddish for Weinstein" är tamefan lysande. Nästan varje rad är rolig. Följande står i den:
-We never did face reality, he said.
-No. You told me it was headed north.
Så enkelt. Så fånigt. Så roligt.

Och sedan Bruce! Han är en av de stora amerikanska hjältarna. Idag har jag gört "The River" skivan för första gången, allt i ett svep. Helt fantastisk. Jag skäms lite för att jag inte har införskaffat skivan förrän nu, särskilt eftersom jag säger mig vara ett stort fan av honom. Min femte skiva med mannen. Själva låten "The River" får mig nästan att gråta. Kanske eftersom den innehåller den där arbetarklassromantiken med splittrade drömmar som jag är så svag för. Han sjunger "It’s a dream a lie if it don’t come true, or is it something worse…". Hur bra är inte det? Hur vackert och hjärtskärande och andlöst är inte det?

Hädanefter vill jag förresten utlova att den här bloggen kommer innehålla annat än det där tröttsamma narcistiska skitsnacket som ni hittar i var och varannan blogg. Vad jag ätit till frukost är föga intressant. Däremot umgås jag med tankarna att varje dag ösa på med minst en afroism. Alltså ett påstående som är sådär underfundigt och sant. Jag tror jag redan åstadkommit någon sådan idag, men jag ska försöka avsluta med en till. En från Woody:

"Eternity is a long time. Especielly towards the end"

Det hänger ett vykort på mitt rum med den texten. Och jag hänger på stan.