Blommor på Brinnande Fartyg

Sista kvällen med grabbarna; Jag, M- och J-.

Vi smuttar slött på de snorbilliga trefemmorna från ICA OJ. M- spelar nåt oväsen som kanske kan kallas metal. Det är lördag och ingen har varken råd eller lust att gå ut på stan och göra nåt annat. Vi pratar skit. Ämnen som mördarkvinnor och hardcoresnutar. Det är som vanligt vansinnigt varmt i lägenheten. Svetten lackar i min panna. Det är kvavt. Den här kvällen markerar slutet för det kollektiv -eller vad fan man vill kalla det- som vi upplevt här i sommar. Jag drar på tisdag till Karlstad. På torsdag går flytlasset till Trollhättan. J- drar till sin skola i Roskilde imorgon. Nu när skolan börjat igen bor han bara i Helsingborg på helgerna.
"Kan vi öppna upp ett fönster, kanske?", frågar jag.
"Lite korsdrag vore en bra idé", säger J-.

---

Den sista perioden av sommaren har varit intensiv. Tänkte berätta lite kortfattat om den. Förvänta er inga vassa formuleringar och insikter.

Det började med Storsjöyran. Gatufestivalen som äger rum i Östersund varje sommar. Vi bodde alldeles för många grabbar i en alldeles för liten lägenhet. Det var T- som var vår värd. Nätterna var långa och gav mig nackskott: Det fanns inte mycket plats för att sova och en natt var vi fyra grabbar som snarkade i en säng. Allt för konsten.

Jag såg många bra liveframträdanden. Bob Hund ("Blommor på brinnande fartyg" var mästerlig live). Timbuktu. Tomas Andersson Wij. Love Olzon. Lady Ga Ga fyllde i alla fall stortorget.

Jag sa adjö till Östersund på en måndag. T- drog på tågluff samma dag. Innan jag stack hann jag ta en fika med min kusin som jag inte träffat på nästan 20 år. Det är en lång tid. Bussen gick på kvällen och jag var tvungen att vänta två och en halv timme mitt i natten på ett ställe som heter Bräcke. Det ligger norr om ingenstans. Ett halvt dygn senare nådde jag Trollhättan. Jag tittade på en alldeles för dyr lägenhet. Nybyggt hus. Ett enormt lägenhetkomplex. Kändes fint men lite opersonligt. Jag tog den. Bestämde mig för att börja leta nytt så fort jag flyttat hit och slagit mig till ro. Sedan åkte jag till Göteborg där jag bodde hos min farbror. Jag somnade i en bäddsoffa till Rocky II på VHS.

---

Jag hade tagit med mig en förkylning till Helsingborg. Den däckade mig i flera dagar. Alla jag kände tycktes antyda att jag fått svininfluensan. Så fort jag skakat av mig tillräckligt många baciller drog jag ut i tjänst. Drog på mig Greenpeacetröjan och la pärmen under armen. Trodde att det var slut för den här gången men insåg att jag hade några dagar över och ville passa på att tjäna lite pengar. Givetvis också för att jag tyckte om jobbet: Människorna och gatorna och snacket. Jag var egentligen för sjuk för att arbeta men för frisk för att stanna hemma. Någon måste ju rädda världen, liksom.

---

Jag börjar få slut på bokstäver i alfabetet. Alla människor vars namn börjar på M-, J-, T-, S- och A- har blivit för många och jag måste klura ut ett nytt system. Vill inte skriva ut folks fullständiga namn eftersom... jag vet inte, det känns utelämnande mot dem.

---



Promoe står på scenen. Malmöfestivalen. Jag var där med S-, L- och A-. Den skäggiga rapparen har släppt en av årets bästa skivor: "Kråksången". Jag hoppades på att få höra "Imperiet": En hjärteslitande allegori som jämför ett förhållande med det imperium som styr världen. Den är fylld av självinsikt och har en makalös refräng. Dylan skrev en låt -"Ballad in plan D"- på 60-talet som påminde om denna.

ANYWAY: Den här var andra helgen i rad för mig på Malmöfestivalen. Jag hade hunnit se Bob Hund, Timbuktu, Liberator (lokalt ska-band), Veronica DiMaggio och några till. Dagen före Promoe hade jag sett en fantastisk spelning med Thåström. Den kommer jag sent att glömma. Jag hade hängt mycket med A-. Det tycktes alltid bli långa nätter på Malmös gator i hennes sällskap.

Efter Promoe åkte vi till en fest i Rosengård. Jag förväntade mig se brinnande brandbilar när vi steg av bussen men kvarteret var hur lugnt som helst. Vi var bara där någon timme. Gatorna var lika tysta som nånsin i Kalix. Några dagar senare fick jag veta att det varit en Reclaim the streets-fest dagen efter att vi varit där. De hade bränt bildäck och krossat busskurer.

ÅTERIGEN: ANYWAY: Promoe var magnifik. Uppbackad av ett funkband och en kvinnlig rappare så rev de av både gamla och nya klassiker. Halva publiken var där för hiphopen, andra halvan hade nog bara hört "Svennebanan". Promoe slog plötsligt till med ett medley bestående av svenska hiphopklassiker han medverkat på. Därefter en svettig "Long distance runner". Jag trodde inte mina öron så bra det var. Då vände sig två tonårsflickor sig om framför mig och frågade:
"Har han spelat 'Svennebanan' än?"

Nåja. Han avlutade i alla fall spelningen med att sjunga "Imperiet".

---

Upptäckte ett ställe som hette Falafel Kitchen i Malmö. Vid konserthuset. Hade egentligen varit där redan första veckan i Malmö, precis innan en arbetsintervju för Amnesty. Men då hade jag bara käkat en okej falafel. Nu tog jag och prövade deras vegetariska kebab. Jag blev förälskad i den. Det såg ut och smakade som kebab men innehöll inte en sekund djur. Sojaprotein rakt igenom. Jag kommer sakna falafeln i Skåne. Men jag kommer gråta för vegokebaben.

---

Den där sista kvällen då Jag, M- och J- varken hade pengar eller lust att gå nånstans och stannade hemma med våra snorbilliga trefemmor slutade med att vi gick ut och tog en öl på Tapaz ovanför Knutpunkten. De hade en hyfsat billig kall pilsner vi kunde ha råd med. Vi tog varsin och drack. Sedan gick vi hem och la oss.

Dagen därpå går vi alla ner på stan. J- skulle till tågstationen och jag och M- skulle ner och hyra en film. Jag börjar berätta om en kompis till en kompis som hade utvecklat en vattentätt metod att ragga. Killen -heterosexuell ska tilläggas- satte sig på en gayklubb där han tog kontakt med straighta tjejer som var där med sina bögkompisar. Det är visst många tjejer som gör så för att kunna gå ut och dansa utan att en massa killar stöter på dem, vilket man kan förstå. Metoden fungerade visst varje gång för den här snubben, han fick ragg när det kom fram att han var hetero. Visst var det moraliskt förkastlig, men teoretiskt sett var det väldigt intressant ansåg jag.

Det slutade med att vi tre grabbar hamnade i en eldig diskussion. M- och J- ifrågasatte metodens logiska brister (såsom "vad gör man om en kille kommer fram och stöter på en under tiden?") och jag försökte försvara planens idiotsäkerhet. Plötsligt stod vi och gormade åt varandra utanför videobutiken. Jag viftade med händerna i luften. Med ens tystnade vi plötsligt. Började garva.
"Haha. Ha det bra. Vi hörs." sa J- och gick därifrån efter en tafatt grabbkram.
"Jo. Det gör vi. Tack för i sommar." sa jag.

---

En av mina bästa vänner (Polaren i lilla peking, hennes blogg kan ni läsa här intill) har flyttat till Holland. Det är coolt. På torsdag flyttar jag själv till Trollhättan. Om någon månad börjar alla fåglar flyga söderut. Det är väl den tiden på året då folk rör på sig. Det var en bra sommar. Tack för mig Skåne. Skriv snart tillbaka. Vi hörs snart igen.

MvH: Kamrat Savela

Om att läsa och skriva

Har läst ut Bob Dylan "Chronicles volume 1" för tredje eller fjärde gången. Den har varit min bäste vän de senaste dagarna. Läste den för första gången på engelska. Fantastisk bok, den har ett sprakande språk där varje mening tycks mullra hur meningslös den än är. Den är stundtals lika kryptisk som hans bästa 60-tals sånger och ibland lika öppenhjärtlig som hans 70-tals epos. Den är personlig men aldrig privat.

Har läst mycket i sommar. Jag läser nästan bara på sommaren och vintern. Hinner sällan den andra månaderna. Läste Hjalmar Söderbergs "Dr. Glas". Den var fet. Fick en galen idé om att skriva en långnovell, där jag parafraserar hela historien men lägger den i nutid på en filmskola. Dr. As skulle den heta. Men alla skulle bara tro att den handlade om mig, och jag känner mig i alla fall inte som en sexuellt oerfaren mördare med livskris. Blev i alla fall sugen på att se Thorsten Flinks uppsättning av Söderbergs bok.

Jag har även läst otaliga volymer av Rocky. (Serien den här gången -inte boxaren). Han var mycket bättre och råare i början slog det mig, då det faktiskt kändes att han mitt i alla brustna förhållanden och arbetslöshet faktiskt hade rätt att vara grinig. Tolv volymer senare sitter han på Thailand i en stadsjeep och gnäller lika mycket för det.

Började läsa en "ny" Steinbeck men tog mig inte förbi första sidan. Kände mig inte sugen på hans stil just då, trots att han är en av mina favoritförfattare. Är dock sugen på att läsa om Jack Kerouacs "På Drift", på engelska den här gången. Även den en av mina favoritböcker. Kerouac har inspirerat mig mer än någon annan författare tror jag. Skulle vara Håkan Nesser då. I alla fall. Det finns ett stycke i "På Drift" (orig. titel: "On the Road") jag aldrig glömmer:

"I like too many things and get all confused and hung-up running from one falling star to another till I drop. This is the night, what it does to you. I had nothing to offer anybody except my own confusion."

Det slår mig att jag borde skriva något annat än blogg snart. Skrev faktiskt ett manus till en manustävling Molkom anordnade, men jag hade bara två kvällar på mig och det blev skitdåligt. Skickade in det ändå. När jag tog en promenad med en vän tidigare idag berättade hon en historia från sin barndom som var otroligt visuell. Jag insåg att jag kunde ha börjat manuset med en scen som liknande den och sedan byggt om historien ytterligare. Det hade kunnat bli bra. Jag funderade på att skriva om manuset till en novell, det hade kanske fungerat bättre då, med bättre strukturering av storyn. Äh, det lär jag aldrig få tid till.

Sommaren 2009 del II: Soundtracket

Jag vet att jag här sist bespottade musiktjänsten Spotify, och har ända sedan det utfallet börjat höra fler negativa röster. Min namne och vän Toni V- beskrev Spottan som en "knölig bitch till älskarinna". Detta tyckte jag var väldigt roligt formulerat. Nu har även Magnus Uggla gått ut i Aftonbladet och sagt att han drar tillbaka sin musik från programmet eftersom han tjänar för lite pengar på det. Personligen vill jag dra tillbaka hans musik från public service som bekostat hans tv-program med mina skattepengar!

Trots detta tänkte jag dela med mig en playlist jag knepat ihop. Temat är alltså sommaren 2009. Se det som ett soundtrack till mitt liv, till de händelser jag beskrivit i den här bloggen under sommaren. Vissa sånger har jag skrivit, länkat och bifogat till på sistone. Andra har jag hållit för mig själv, i mina hörlurar. Andra har jag bevittnat live. Vissa sånger som inte finns på Spotify har fått stryka på foten. Hade gärna haft med Jenny Almsenius "Floden". Jag upplevde även en väldigt intressant scen till Dylans "If you ever go to Houston" som jag får spara till mina memoarer. Listan ser i alla fall ut såhär:

Öppna playlist: "Sommaren 2009: the soundtrack"

*The Soundtrack of our Lives - "Lost Prophets in Vain" Såhär började sommaren. Precis som sången och sångaren börjar försiktigt börjar våren för att sedan eskalera med värmen och solen och allt som hör till.

*Tomas Andersson Wij - Du skulle tagit det helt fel" A) En konsert på Storsjöyran. Vacker och intim. B) En annan sommar än den här sa någon samma sak som hon i sången säger i ett flickrum ingen vuxen sett. C) Har även snackat mycket om Wijs musik med en god vän och kollega!

*Promoe - "Svennebanan" Jag förutspådde tidigt att detta skulle bli en sommarplåga. Ingen avancerad gissning kanske. Även om jag föredrar den mästerliga "Imperiet" från Promoes första skiva på svenska, så har "Svennebanan" varit synonymt med sommaren 2009. En av sommarens första dagar, när Molkom drog sig mot sitt slut, så hade en viss trio en oförglömlig natt när vi väckte hela internatet till våra misslyckade försök att hänga med i texten. Våra dåliga groggar i plastmuggar och alldeles för högljudda diskussioner kunde lika gärna hört hemma i textraderna.

*Elvis Costello - "(What's so funny 'bout) Peace, Love and Understanding" Dedikerad sommarens upplevelser kring Greenpeace.

*Dr. Dog - "Die, die, die" Favoritlåt i början av juni.

*Eldkvarn - "Lördagkväll, söndagmorgon" Läs här.

*Counting Crowes - "Mr. Jones". Ytterligare sent Molkomminne: Jag körde in skådespelarna till klasskompisen B-s filminspelning. Spontan allsång utbrast när denna sång dök upp. Jag och J- utbytte lovord om de där textraderna om att "She's looking at you. Ah, no, no, she's looking at me". Vid ett annat tillfälle satt jag med en helt annan J- i en park med en bärbar cd-spelare. Det var fredagkväll och vi hade ingenstans att gå.

*Tant Strul - "Slicka mig ren". Läs här

*Frida Hyvönen - "Dirty Dancing". Läs här. Malmö, live, pildammsparken.

*Jesus and the Mary Chain - "Darklands". När jag styrt stegen hem från jobbet på Greenpeace mot lägenheten på Söder: Då har jag sjungit dumdumdum.

*Conor Oberst & Gillian Welch - "Lua" När natten sjunker över Helsingborg och jag sitter vid laptopen och skriver så är det Gillian Welch jag lyssnar på. De där nätterna då vi tog taxi och tåg och försökte hålla oss vakna? Jo, jag minns dem också.

*Jazmine Sullivan - Bust your windows. Läs här.

*Bob Hund - "Tinnitus i hjärtat". Dubbla liveupplevelser. Röj med G.G i Östersund. Dock mer laddat när jag såg dem på hemmaplan i Malmö omgiven av alla dessa härliga skåningar jag lärt känna i sommar Denna landsände har gjort ett starkt intryck på mig i sommar. Det finns nog inget som kan representera detta bättre än de vildsinta skåningarna i Bob Hund.

*Love Olzon & Plura Jonsson - "Alla själars aveny". Liveupplevelse Storsjöyran. Underbart underskattad artist, Love Olzon.

*Timbuktu & Damn - "Strö lite socker" - Även här dubbla liveupplevelser från Storsjöyran och Malmöfestivalen. Sommarens svängigaste ögonblick. Denna version är dock från Helsingborg!

*The National - "Apartment Story". Dedikerad M-s lägenhet där jag, han och J- har bott i sommar. Vet inte hur många som börjat älska The National efter mina rekommendationer, men de är en del.

*Leonard Cohen - "Take this waltz". Läs här

*Bob Dylan - "The times they are a-changing". Läs här

*Steve Forbert - Get Well Soon. Återkommande i mp3-spelaren.

*Sophie Zelmani - "Love on my mind". Liveupplevelse i Malmö. Sångens crescendo har alltid fått mitt hjärta att slå dubbla slag.

*Totta Näslund - "Bara månen är full". Jag önskar att jag aldrig kommer sitta i en bar med denna monolog i min mun. Risken är rätt liten. Men jag har sett ett par barer i sommar, ett par parker och ett gäng lägenheter. Den här sången har ackompanjerat dem. Totta har varit en god vän sommaren 2009.

*Bruce Springsteen & Tom Morello - "The Ghost of Tom Joad". Ett gitarrsolo har ekat i mitt huvud hela sommaren; Tom Morellos gitarrsträngsslakt i denna episka sång om sökandet efter frihet, rättivisa och ett hem att kalla sitt eget. Fler än Tom Joad har letat efter detta. Den här liveversionen är OBESKRIVLIGT bra.

*Jan Johansson - "Ack, Värmeland du sköna". Vi slutar där det började. Värmland. Denna dedikerar jag till dig. Jazzsveriges finest klinkar en melodi om en del av Sveriga jag aldrig kommer att glömma.

Ett falnande förhållande

Min senaste kärlek, Spotify, är i en svacka. Eftersom jag för närvarande varken har tillgång den personliga vinylsamlingen, cd-skivorna eller mitt mp3-bibliotek så är jag smått beroende av Spottifajen för att få i mig min dagliga dos av bra musik. Men efter att ha väntat förgäves på att de ska utöka utbudet med exempelvis Drive By Truckers eller Levon Helm så börjar jag få andra tankar. Den stora besvikelsen kom när de bestämde sig för att plocka bort alla Dylans studioalbum häromveckan. Nu känns den här musiktjänsten mindre och mindre komplett. Vi har kommit till den punkten i vår relation då jag börjat fundera på om det finns bättre alternativ. Det finns fortfarande mycket som jag uppskattar och gillar, men vi har börjat glida ifrån varandra. När jag får tillgång till min skivsamling igen kommer kanske sprickan bli djupare. Jag är tacksam för den tiden som varit och hoppas på att vi kan fortsätta vara vänner... Men jag är rädd för att det som jag och Spotify har haft tillsammans aldrig kan bli det samma igen.

Den här dedikerar jag till dig, Spottan: http://www.youtube.com/watch?v=XDgbGA_VVSs. "Once I had a pretty girl, but she did me wrong"

The Wire

Tv-serien "The Wire" har slagit sina klor omkring mig. Är för närvarande halvvägs genom säsong 1. Här följer ett klipp från säsongens sjunde avsnitt. Varning för "spoilers". Men jag kan inte låta er gå miste om den stenhårda dialogen från McNulty, Bunk, Kima, Omar och de andra poliserna och knarklangarna i världens bästa kriminalserie (efter "Sopranos").

"...Every man needs a code"
Bunk

A-Changing Times: En avhandling om dåtid, framtid och Sommaren 2009

De sjunger mitt namn när jag går upp på scenen.

" Det var Toooni..." osv. Den där refrängen som någon skrev på en fest för ett tag sedan. Jag vet inte hur många, kanske tjugo pers, sjunger den när jag inför en fullsattt gympasal stiger bakom talarstolen och sätter fast mikrofonen bakom örat. Det är skolavslutning på Molkoms Folkhögskola och jag ska i rollen som skolrådets ordförande hålla det avslutande talet. Jag har varit så nervös inför det här ögonblicket att jag skitit knäck. Jag står där och ser ut över de här människorna i publiken. Min tid på Molkom är över och det här är finalen. Det är här det tar slut. Med det här talet gör jag mitt bästa för att sammanfatta allt under några få minuter. Talet går bättre än jag hade hoppats på. Publiken skrattar. Applåderar. Gråter lite. Innan jag fäller den avgörande punchlinen drar jag efter andan och tänker efter.

Ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.

---

När jag sitter på tåget till Helsingborg får jag en massa sms av människor som tackar för tiden i Molkom. Ett sms reciterar Dylans "Times they are a-changing". Ett annat säger "Men Toni! Du glömde din Woody Allen-affisch!"

---

Jag tar en promenad genom Helsingborg. Jag har aldrig varit här förut under sommarmånaderna. Staden lever på ett helt annat sätt nu. När jag passerar kyrkogården ser jag ett bagelställe på vänster sida. Jag minns plötsligt hur jag under mitt senaste besök här, i januari, tog en fika med en tjej där. Vem det var är oviktigt. Det hände en lustig grej där. Caféägaren, en grek i pensionsåldern, kom ut med våra mackor och började prata med oss. Han verkade gå runt och göra det med gästerna.

"Du vet, den här killen kan du lite på. Jag känner på mig hur folk är. Håll fast vi honom. Denna här, han kommer aldrig svika dig", sa han och fick mitt ego att växa. Sedan tystnade han, tittare på tjejen och fortsatte:
"Du däremot. Du är lite...sådär. Du vill ha för mycket på en och samma gång. Dig kan man inte lita på."

Tjejen blev alldeles tyst och röd. Jag borde förstått redan då att denna gamla grek kanske kände detta på sig. Han fortsatta raljera och kom med påståenden som skulle visa sig vara lite väl sanna. Jag minns att jag tittade ut genom fönstret och tänkte att utsikten över kyrkogården var passande.
"Killen måste ha varit synsk", tänkte jag och fortsatte min promenad.

---

I en park i Malmö sitter jag på en gräsmatta med mina nyblivna arbetskamrater och dricker öl. Arbetsveckan är slut. Jag hade återigen hamnat hos Greenpeace. Hade varit på arbetsintervju för ett värvarjobb även hos Amnesty, men det var för miljön mitt hjärta slog.
"Så vad ska du göra efter sommaren?", frågade en kollega på bred skånska.
"Det ser ut såhär. Jag har sökt till en filmarbetarlinje i Trollhättan som jag verkligen vill in på. Alternativet är att läsa strökurser i Karlstad. Ligger det ett mejl i min mejlbox när jag kommer hem ikväll, så har jag kommit in. Annars är det kört."
"Aj, jobbigt läge."
"Absolut. Men konkurrensen är hög så jag förväntar mig inget."

---

Det finns inget mejl i min mejlbox när jag kommer hem

---

Jag, J- och M- står nere i tvättstugan. En av alla de grejer vi som kollektiv måste enas om, nu när vi norrlänningar i exil valt att bo tillsammans under sommaren, är hushållssysslor. Det går sällan bra.
"Vi gör så här", säger jag, "Vi lägger den lätta tvätten i torkskåpet och kör på max effekt, samtidigt som vi kör tungtvätten i tumlaren i en kvart, och sen hänger vi upp den på tork tillsammans med den lätta tvätten. Ok?"
"Det blir ju inte torrt i torktumlaren", säger J-
"Näe. Men om vi lägger den i torkskåpet sen så torkar den ändå fortare", säger jag
"Vi har ju bara torktid i en timme"
"Ja, men vi torkar den ju bara i en kvart"
"Men det blir ju inte torrt på en kvart"
"Nej vi hänger den ju i torkskåpet också", säger jag smått irriterat
"Vad fan är problemet att förstå", flikar M- in.
"Vad fan ska du gå ner om en timme och hänga upp den igen när den bara torkat en kvart?", säger J-
"NEJ VI GÅR NER OM EN KVART!".
Varje diskussion vi har följer detta mönster. Avslutas alltid med att jag sätter händerna i luften och skriker. Jag förstår aldrig vad vi tjafsar om.

---



Jag ser J- och min kollega P- stå på andra sidan sjön på den tretton meter höga klippavsatsen. De har stått där ett tag och tvekat, men nu hoppar de, en efter en. Själv avslutar jag min pissljumma öl, tar av mig glasögonen och hoppar i det azurgröna vattnet. Vi befinner oss i Dalby. Här finns ett gammalt stenbrott som blivit fyllt med vatten. Det är ett paradis. Solen steker. Vattnet blänker klart. Det är alltså jag och J- och två kollegor som åkt ut till detta smultronställe utanför Lund och ägnat en halvdag härute. Jag simmar ut och möter upp P- och J-.
"Sommarens bästa dag hitills?", frågar jag
"Lätt"

---

Eldkvarn spelar "Hunger Hotell". Konsert i Malmö. Sången som var mitt mantra en stor del de där mörka vintermånaderna i Molkom. Jag kunde lyssna på den i vilken sinnesstämning som helst: Om jag så var lycklig som en hund eller krossad som en insekt så gjorde den ständigt samma sak när den kom ur mina högtalare. Lyfte mig. Högt. En gång, under en fest, minns jag att jag klickade igång sången, vred upp volymen och förkunnade: "Detta rum är härmed officiellt Hunger Hotell". Ingen förstod vad jag pratade om.

---

Grabbarna möter mig utanför ICA efter jobbet. De har med sig min bärbara cd-spelare och en ren t-shirt åt mig. Vi går in och köper några snuskigt billiga folköl. Sätter oss i parken utanför biblioteket. I klungor sitter folk i hela parken och gör samma sak. Jag sätter i en skiva som M- bränt ihop way back when. Första låten är Jimi Hendrix version på "All along the watchtower". Vi slår oss ner på gräsmattan. Det är så mycket sommar så att det gör ont.

---

Malmö. 03.00. Nattbuss som färdas mellan fredag natt och lördag morgon. Min telefon ringer. Det är E-. Jag minns endast konturer av samtalet så jag återger det lite oexakt.
"Tjenare! E-", säger jag.
"Toni... Är du vaken! Vad gör du!", säger E-
"Jag sitter på en buss i Skåne med ett fruntimmer bredvid mig. Vi är på väg till... Det är lite olämpligt just nu..."
Tjejen bredvid mig: "Sa du fruntimmer? Haha!"
"Jag var bara tvungen att ringa", säger E-, "jag ligger här på en gräsmatta i Hagfors med S- och stirrar ut i natten"
"Jag känner mig hedrad. Är du full?", svarar jag.
"Ja. Som fan. Du med?"
"Räkna med det."
"Vad händer nu för dig, Toni?"
"Nu? I höst? Det verkar som om det blir Karlstad. Det var inte riktigt det jag ville. Men det är okej. Då ses vi igen. Bussen är framme nu, måste sluta. Peace"
"Ha det", säger E-

---

Sitter på norrlandståget. Igen. Det var ett par månader sen sist, men nu är jag här igen. Det känns som jag spenderat halva mitt liv på den här dygnslånga rutten hattandes fram och tillbaka över Sverige. Den här gången åker J- med mig. Även han ska hem och besöka släkten i Kalix. Vi går till resturangvagnen och tar en öl tillsammans med en stockholmare som delar liggvagn med oss. Han visar sig ha varit med och startat klimatgruppen Klimax, och har nyligen kommit hem till Sverige efter att ha varit i Palestina och volontärarbetat. Ibland möter man intressanta människor på de mest ointressanta platserna.

---

I Kalix är jag antingen hemma hos släkten eller så hos C-. That's it. Alla människor vi kände här är illusioner för mig nu. Några har blivit matematiker, andra fruar till snickare. Jag vet inte hur det blev så för dem eller vad de gör av sina liv.

---

När jag började skriva den här "avhandlingen" (det brukar ta mig två-tre sittningar att slutföra en sån här text) så var jag nyss hemkommen till Kalix. Jag satte mig vid laptopen och såg några avsnitt "The Wire" på dvd innan jag började skriva. Min tanke var att skildra några brottsstycken av denna sommar som alla följde ungefär samma tema. Att vara mitt uppe i en nästan idyllisk sommarupplevelse med den ständiga oron över vad som skulle hända när dessa månader tog slut. Jag hade tänkt avsluta texten med att skriva om hur framtiden skulle bli lika oviss som spännande. Att det här skulle bli en period i mitt liv då jag skulle kasta mig huvudstupa i nåt som kanske inte skulle bli så bra men förmodligen lärorik. Men hur mycket än texten ville likna fiktion var det inte så. Inget happy ending väntade. Ingen avslutande punch som skulle bli en vändpunkt och en räddning. Inga applåder. De sjöng mitt namn men de kommer inte göra det igen. Inget sånt. Bara verkligheten i sin vackra och trasiga skrud.

Trodde jag.

---

Jag står och borstar tänderna på toaletten hos farsan. Samma toalett jag borstat tänderna i gud vet hur många mornar i mitt liv. Plötsligt ringer telefonen. Ett nummer jag inte känner igen.
"Hej, jag ringer från filmarbeterutbildningen i Trollhättan. Vi har fått ett avhopp från den FAD-utbildning du sökt och du står först i kön som reserv. Vill du ha platsen?"

Ja.

Ja.

Ja.

---

Bussen går mot Östersund klockan åtta på morgonen. Jag ska dit och ha en reunion med några grabbar från Molkom. De har samlats där under Storsjöyran för att festa och prata gamla, nya och kommande minnen. Jag kan inte missa en sådan händelse. Så jag sätter mig på bussen, gör mig redo för att resa igen, mot framtiden, ner i Sverige och vidare. Det har blivit naturligt för mig, resandet. Det är en bit av mig, hur pretto det än låter. Jag ska åka dit och sedan vidare till Helsingborg. Sommaren är långt i från över än. Augusti väntar och kommer bli en lika spännande månad som nånsin juni och juli varit. Sätter jag punkt här kan jag dock, hur framtiden än ser ut, säga att det här blev ett happy ending. Att sommaren 2009 blev exakt lika stor och spännande som jag hade hoppats. När jag kom till Helsingborg i början av sommaren skrev jag att jag hoppades på sommarnätter som aldrig tycktes ta slut. Jag hoppades på vänner, öl, kvinnor, musik och minnen för livet. Jag fick det jag ville.

Nu blundar jag när jag sätter mig på bussen och lämnar Kalix bakom mig. Nu blundar jag och tänker på den kommande helgen i Östersund. Nu blundar jag och minns den där stunden på scenen i Molkom när jag höll talet och det blev dags för ett nytt kapitel. En ny tid.

När jag blundar kan jag höra hur de sjunger mitt namn.

Ja, jag visste att jag var i Kalix när...

...jag befann mig på stans sjaskigaste nattöppna grillkiosk "Korvgubben". Det finns två stycken nattöppna grillkiosker/hamburgerresturanger/whatever i Kalix. Båda är jättesjaskiga. I vilket fall som helst. Det var natten mot lördag. Jag och Grabbgänget (C-, J- och R-) hade gjort det som vi spenderat absurt många fredagskvällar åt back in the days; Vi hade druckit öl och lyssnat på rock i C-s lägenhet. Det här var första gången på länge som vi fyra grabbar varit samlade här i stan och att säga att allt var som förut var en underdrift. En femtedel av kvällen ägnade jag åt att klaga på att C- bara ville spela Heavy Metal (citat: "Efter fyra timmars falsettsång om drakar och demoner blir jag lite opepp"). En överhängande del av kvällen hade ägnats åt pubertal humor. På den vägen var det.

Vi hade därefter begett oss till Lilla Hotellet. Det finns två uteställen i Kalix. Stora Hotellet och Lilla Hotellet. Stora är inredd som en finlandsfärja och samma människor går dit varje helg och gör samma sak och blir lika förvånade varje gång när de träffar samma människor de träffar där varje helg. Lilla är lite mer pubinriktat, men med Absolut Music 8 på alldeles för hög volym på repeat. Klientelet består till sjuttio procent av medelålders människor som lämnat ungarna hos barnvakt så att de kan dricka sig askalas.

I VILKET FALL SOM HELST. Jag befann mig alltså på sjaskhaket "Korvgubben". Jag tror de har bytt namn för ett par år sen, men jag har inte brytt mig om att memorera det. Kvällen hade varit bra, av mestadels nostalgiska skäl och bra umgänge, när jag och C- bestämmde oss för att runda av kvällen med en hamburgare. Vi fick givetvis vänta alldeles för länge på att det skulle bli vår tur.

Jag granskade menyn. I den här delen av landet kunde man glömma allt som hette fallafel, så jag siktade in mig på ett snuskigt dyrt surrogat.
"En vegetarik hamburgare", sa jag.
Ett sus drog igenom lokalen. Killen bakom disken, en tvärhand hög medelålders man med härjat ansikte, granskade mig noga.
"Jahaja, ja, det ska vi väl kunna fixa".
Jag upptäckte att killen bakom mig var en f.d klasskamrat från mellanstadiet.
"Tjenare", sa jag.
Det första han säger är: "Jag hörde att du beställde VEGETARISKT!".

Därefter utbröt en vildsint diskussion mellan honom och killen bakom disken om hur livsnödvändigt det var att äta kött. Inte nog med det, var det inte lite...omanligt att inte hugga tänderna i en ordentlig stek en gång per dag? Jag trodde inte mina öron. Det var som att bli förflyttad till en scen ur (den ruskigt överskattade) filmen "Jägarna". Filmen var ju för sig baserad på en händelse i Kalix, så det var kanske inte så konsigt. Jag betalade för hamburgaren och skakade på huvudet.

...jag joggar i skogen, på elljusspåret bakom rudträskbacken, och försvinner in på en sidostig. Plötsligt täcks varje centimeter av min kropp av myggor. Överallt. Här är myggorna ondsinta. Det suger varje droppe blod i din kropp och stjäl din mobiltelefon därefter.

...min far, som är strongt bilintresserad, får en flagga i födelsedagspresent att hänga på väggen i garaget ovanför hans Cadillac -59. Motivet är en amerikansk flagga med en örn.

...jag vaknar mitt i natten av ljuset. Jag tittar ut genom fönstret. Klockan är tre på natten. Solen klättrar redan uppför horisonten. Såhär när juli närmar sig augusti så brukar det mörkna kring tolvsnåret. Himlen blir mörkt blå. Men det är fortfarande ljust. Skymning som mest. Sedan när man tror att det bara är någon timme kvar till ett totalt mörker ska lägga sig över landskapet, så vänder det. Det ljusnar snabbt. Min ständiga devis är att sommarnätterna i Kalix är det vackraste som finns. Bortsett från myggjävlarna. Jag drar för persiennerna och lägger mig igen.

...jag tar fram en nyinköpt trampmoped ur garaget. Ja, jag visste verkligen att jag var i Kalix då. Det är en autoped från -56. En enpetare tror jag. I princip en cykel med motor. Den ser lite sliten ut men fungerar. Jag sätter mig sadeln och tar sats för att trampa igång den. Krävs bara fyra tramptag och lite tryck mot chocken så hostar den igång. Med barnslig förtjusning vrider jag gashandtaget i botten och känner hur den stadigt klättrar upp mot hisnande 40 km/h. Längst en skogsbeklädd gata kör jag tills mopeden börjar vobbla. Vindsuset kring mina öron. Jag känner mig som femton igen, förutom att jag har varken acne, tandställning och ständigt stånd. Jag inser i samma sekund att det här inte är en moped. Det är en tidsmaskin. En tidsmaskin som tar mig tillbaka till en tid då varje fredagkväll började i C-s lägenhet. En tid då körkort bara var en dröm. En tid då en kebabpizza var lika självklar som livsnödvändig. En tid då de ljusa sommarnätterna aldrig tog slut. En tid då jag längtade bort så det gjorde ont. Jag trycker ner bromsen och känner hur mopeden saktar ner.

Tant Strul

I snart en vecka har jag haft denna sång i huvudet. Det är Tant Strul med deras undergroundhit "Slicka mig ren". Låten finns även att höra på Spotify, ifall ni vill höra den i avsevärt högre kvalitet.

Med tanke på refrängen, som är densama som titeln, så är det kanske olämpligt om jag skulle komma på mig själv med att sjunga den högt. Speciellt med tanke på att jag är hemma och hälsar på släkten i Kalix. Hade gärna föredragit att det vore den lika catchiga "Dunkar varmt" som fastnat, och som jag sedan haft en odödlig lust att nynna på varje vaken stund.

Är det refrängen syftning till en rejäl omgång med oralsex som är orsaken till att min tillfälliga fascination? Nejdå, det tror jag inte. Förmodligen så är det så enkelt som att det är en poppig, smått punkig, sång med mycket attityd och allsångsvänlig refräng. Kajsa Grytt (ja, Pluras omtalade ex-flickvän är sångaren i 80-tals aktiva Tant Strul) kunde lika gärna sjungit "Slicka min ren" vad mig anbelangar. I sådana fall hade nog till och med sametinget gjort denna melodi till en återkommande festhöjare på sina karaokekvällar.

Jag har givetvis, på ett mer intellektuellt plan, fastnat för denna låt av mer feministiska skäl. Men det är en helt annan historia.

---

Ja, jag återvänder snart med en redogörelse över min nuvarande visit i Kalix, och min just avklarade i Helsingborg. Då kommer jag varken skriva om Björn Skifs eller Kajsa Grytts sexliv. Vad jag planerar. På återhörande.

Björn Skifs -En smygare?

När jag var elva år gammal så diggade jag Björn Skifs. När jag blev äldre kom jag tack och lov över detta. Tycker dock fortfarande att "Strul" är den bästa svenska actionkomedin nånsin. Kanske för att den utspelar sig i mitt forna hem Norrköping.

Igår snubblade jag dock över två skivomslag med denna artist som fick mig att betvivla Björn Skifs goda rykte som en hyvens kille. Är det inte nåt med dessa två skivor som känns väldigt mycket... sexualbrottsling? Speciellt med tanke på albumens titlar! Det läskiga är den andra bilden då han smyger på...sig själv! Detta utspökad i en kostym som får honom att se ut som en blandning mellan Sailor Moon och Peter Pan...

Klicka på bilderna för att få dem större.

Dirty Dancing: En avhandling om det musikaliska navelskådandet som dominerat mitt liv den gångna helgen

Jag ska avslöja en hemlighet. Det kanske kommer förvåna många. De som känner mig, och ni som läst vissa av de texter jag skrivit här, har kanske haft en aning om detta. Bered er på en överdrivet lång text om detta avslöjande:

Jag älskar musik.

En kort redogörelse för detta fenomen. Jag råkade se en musikvideo av någon modern RnB artist: Jazmine Sullivan med "Bust your windows". Videon handlar om den bedragna kvinnan som hämnas på sin man genom att förstöra hans ägodelar, och det är halvvägs in i filmen jag tycker att hon går alldeles för långt. Hon börjar slå sönder sin killes vinylskivor! Jag inser själv att det är sjukt att jag reagerar på sättet jag gör: Otrohet är ju klart värre än att trasha nåns skivsamling, så jag borde ju ha sympati för tjejen. Men någonting inne i mig säger: "Det får ju faktiskt finnas gränser!"

---

När jag vaknade på lördag morgon tyckte mitt huvud inte om mig. Anledningen hette bakfylla. Gårdagens äventyr hade tagit ut sin rätt. Det kändes som om jag var tillbaka i Molkom; Under min exil här i Helsingborg hade jag hitills lyckats hålla mig undan alla urspårade eskapader som resulterade i en sån här bakfylla. Men nu var jag där igen.

"Vilken perfekt dag att se Eldkvarn", tänkte jag.

---

Låt mig börja från början. Denna musikaliskt sett episka helg började efter avslutad arbetsvecka. Jag lämnade in formulären för dagen och satte punkt för en ganska lyckad radda dagar. Nu var det dags för en konsert i Pildammsparken här i Malmö: Umeås stolthet Frida Hyvönen gav en gratis föreställning för de som ville och kunde. Tillsammans med några kollegor -ett skönt gäng vill jag nämna- begav vi oss dit utrustade med ekologisk öl.

Det var en lysande konsert. Jag hade sett Hyvönen en gång tidigare, men det var så länge sedan att jag endast hade flyktiga minnen. Hur så än haver så var denna konsert klart bättre än mina förhoppningar. Vi satt längst fram vid den amfiteaterliknande scenen. Hyvönen blev plötsligt så uppenbart en av Sveriges mest intressanta låtskrivare. Den vrickade, på nåt sätt feministiska, utstrålningen kändes intakt ända från tremannabandets scenutstyrsel till de delikata sångerna om livet ur Frida Hyvönens synvinkel. Jag bifogar högst upp en liveupptagning av kvällens största stund: "Dirty Dancing".

"En bra start på helgen!", hann jag tänka. Ja, och inte mer än en uppvärmning för kvällen skulle det visa sig. Några öl i en malmöisk lägenhet senare hände nåt jag inte upplevt på veckors tid: Håkan Hellström! När man bor med två norrlänska grabbar så blir man något svältfödd på att få festa till bra pop; så detta uppskattade jag. Minnen väcktes om de där fredagsnätterna på rum 53 -Hunger Hotell- då "För en lång lång tid" kördes på repeat och varenda jävel på internatet tycktes göra sitt bästa för att klämma in sig och dansa sig svettiga på vinfläckarna som skvättes över golvet. Tillbaka till Skåne: Kvällen avslutades med en improviserad tur till Helsingborg och dess uteställe Tivoli. Natten fortsatte till gryningen.

---

Det som slår mig är att när jag skriver om musik, eller för den delen tänker på musik, eller lyssnar på musik, så är det inte alltid själva musikupplevelsen som är central. Nej, det är människorna och händelserna som jag kopplar till dem. Jag har börjat väva på en teori om att det är min personliga kompass här i livet. Det kanske låter konstigt, men jag har svårt att ta in livet ibland. Den här världen är så komplicerad, så dåligt organiserad och så svår att få grepp om, att jag måste använda något jag har koll på (musik) för att navigera mig i områden där jag känner att jag har sämre koll (livet). Förstår ni alls vad jag menar? Det gör jag knappt själv. Jag borde sluta med det här resonemanget innan det går för långt. Äsch... Försent.

Det jag ville få sagt i alla fall var att för att försöka förklara varför jag ens skriver den här texten. Det är egentligen inte för att jag vill berätta om ett gäng schyssta konserter jag sett i helgen. EGENTLIGEN tror jag att mina verkliga motiv är att berätta om en period i mitt liv som skiljer sig markant från det mesta jag upplevt tidigare. För första gången sedan tidigare högstadiet har jag ingen aning om var jag är på väg, hur jag ska ta mig dit eller var det här stället ligger.

Det är då jag känner behovet av att skriva om nåt jag kan utantill i sömnen. Exempelvis Eldkvarns skivor från 2000-talet eller att delta i en allsång till Håkan Hellström.
---

Meningen var att jag skulle få sällskap på den dubbelkonsert som utspelade sig på lördagkvällen i Folkets Park, även denna i Malmö. En kort historia senare så fick jag dock klara mig själv, och begav mig dit mol allena. Detta hade jag inga större problem med. Har jag tågluffat en månad utan resande sällskap genom Östeuropa så klarar jag mig nog en kväll i parkernas stad. På programmet för kvällen stod i alla fall Sophie Zelmani och Eldkvan som gav var sin konsert på samma scen med en timmes mellanrum. Båda är stora favoriter för undertecknad. Jag har sett dem båda två gånger var tidigare, vilket bara gett mig blodad tand. Speciellt Eldkvarn har jag tjajat om hutlöst många gånger i sammanhang som denna blogg, och det tröttnar jag aldrig på. Jag vill inte tänka på hur många timmar jag spenderat med deras musik i mina högtalare eller hörlurar. Eldkvarn har varit soundtracket för alla mina kärlekshistorier, alla mina heartbreaks, alla mina fantastiska fredagskvällar och alla mina molninga måndagar.

Sophie Zelmani öppnade kvällen. Ett set som märkligt nog inte berörde mig särskilt. Ibland brände det verkligen till: När Sophie viskar sig igenom "Love on my mind" och bandet därefter bygger upp till ett mäktigt crescendo så slog mitt hjärta dubbelslag. Avslutande "Oh Dear" verkar de inte heller kunna misslyckas med. Zelmani var lika vacker och integritetsfylld som vanligt. Lars Halapi var en lika lysande förstagitarrist som vanligt. Ändå kändes det lite bagatellartat. Jag vet inte; Jag kanske bara har blivit bortskämd.

Eldkvarn däremot! Visst kunde jag ha önskar mer av låtlistan (var är alla klassiker? "Alice"?) och visst kunde publiken ha varit både större och vildare (var är alla högljudda Eldkvarnfans när man behöver dem?). Men på det stora hela bevisade Eldkvarn sin plats som Sveriges bästa band. Plura började med att sjnga hjärtat ur sig i "Bröllopssång":

Dom döda har rummet under mig
ibland ser jag dom i nån korridor
Och dom jag älskade och dom som bedrog mig
lever alla på våning två

Sedan kom resten av bandet upp på scenen och körde av ett rivigt set med betoning på det nya materialet. Höjdpunkten var helt klart "Fulla för kärlekens skull", en sång som jag allvarligt talat älskar. Raderna om att sätta sig i bilen bredvid brodern som liknar Don Quijote, att vara av den sorten som inte gör allt rätt, gav mig gåshud ända in i cellstrukturen av min kropp. Efter konserten gled jag fram till augtografsigneringen och fick omslaget till "Atlantis" prytt med bandets namnteckningar. "Gött!"

---

Vid midnatt satte jag mig på tåget tillbaka till Helsingborg för att möta upp M- och J- och bege oss ut på stadens gator. I hörlurarna hade jag Jenny Almsenius som sjöng "In the mood for love". Jag tror aldrig jag hört en 80-talist sjunga så bra blues. Hon verkar ha förstått hur den här sortens musik ska låta. Blues ska inte vara vacker och välputsad. Den här sortens blues ska vara sensuell och smutsig. Gitarrerna ska bröla och stånka. Munspelet ska be om nåd. Det är då det blir minnesvärt.

Även denna natt blev lång. M- försvann åt sitt håll: Jag och J- blev sittandes på Charles Dickens med en kalla drycker. En hjälte från Molkom, den videostuderande B- med rötterna här i Helsingborg, kikade förbi och berättade om sina äventyr i Roskilde. Han försvann snabbt igen efter det goda återseende och grabbarna grus återvände till lägenheten på Söder. Jag behöver ingen karta eller kompass för att hitta vägen hem en natt som denna. Detta känns det som jag kan utan och innan. Jag trivs med det. Men det jag inser, i samma sekund jag har dessa tankegångar, är hur jag trivs med att inte veta. Att få leva med spänningen och vådan över att uppleva något totalt främmande. Lite som känslan när jag för första gången hörde jazz eller hiphop. "Det här är nånting bra, jag vet bara inte om det än". Så även denna sommar. Så även denna helg.

Textrader av Plura ringde i mitt huvud när vi gick hemåt i lördagsnatten:

Lördagkväll, lördagkväll
Med hjärtat fullt av sånger
Solen har gått ner
men det är långt till söndagmorgon