Hon tillhör mig

På ett forum på nätet diskuterade vi översättningar av Dylanlåtar, och jag blev så inspirerad att jag själv översatte en text av honom. Min första översättning nånsin... Det var "She belongs to me" som blev försökkanin... Enjoy:

"Det finns ingenting hon saknar,
Ser aldrig tillbaka på det som vart
Det finns ingenting hon saknar
Ser aldrig tillbaka på det som vart
Hon kan ta mörkret ut ur dagsljuset
Och måla hela himmelen svart

Du börjar med att stolt
stjäla allting som hon pekar på
Du börjar med att stolt
stjäla allting som hon pekar på
Men det slutar med paranoia
när du kikar genom hennes nyckelhål

Det finns inga gropar
Som hon kan falla i
Det finns inga gropar
Som hon kan falla i
Hon lyder inga lagar
Hon har fullständig amnesti

Hon bär en egyptisk ring
Den skiner som en siren
Hon bär en egyptisk ring
Den skiner som en siren
Hon är en magisk kvinna
Hon kan förvandla dig till sten

Applådera henne på söndagar
Starta en parad för hennes skull
Applådera henne på söndagar
Starta en parad för hennes skull
Köp en trumpet när hon fyller år
Och på julafton sup henne full"

Hungrig i Hultsfred

”Helvete också”
Jag svär än en gång och läser innehållet i kuvertet en gång till. Jag blev bara reserv. Det här utspelar sig alltså i min hall där jag läser ett brev från en folkhögskola jag sökt. I mitt senaste inlägg lämnade jag oss vid den här scenen, vid tillfället då jag inser att jag inte kommer komma in på nån av de folkhögskolor jag sökt. Skolan i Skåne som jag reste på ansökningsdag på hade mycket riktigt för hård konkurrens. Ansökningsdagarna till den högintressanta skolan i Värmland som jag just kommit hem från hade gått skitdåligt. Den enda skola jag kommit in på vill jag verkligen inte gå på. Så nu när den här skolan utanför Ullared bara ville ha mig som reserv så inser jag att mina planer om att studera film till hösten är körda. Vad ska jag hitta på nu istället? Mitt huvud letar efter ord för att beskriva min sinnestämning vid detta tillfälle. Men mitt vanligtvis väl utbyggda vokabulär sviker mig och jag suckar: ”Jag är fucked”.

Han kommer gåendes från bussen med en enorm väska över axeln. En av mina bästa vänner, M-, har anlänt till Norrköping. För första gången någonsin nuddar han asfalt i min nuvarande hemkommun, och det är verkligen på tiden. Jag ger ifrån mig en hälsningsfras, och efter en ansträngd ”vi är för macho för att kramas”-kram så börjar vi två traska mot den buss som ska ta oss hem till en schysst lägenhet i Hageby. Nu är stunden kommen då vi ska spendera några dagar i Östergötland innan vi åker vidare till Hultsfred för några dagars festival. M- ser sig om vid busshållsplatsen och slänger en blick mot Carl Johans park.
”Shit, man ser direkt att det är en soft stad med parker och allt”, säger han.

Jag har alltid varit svag för trilogier. Jag vill se det här inlägget som sista delen i en trilogi vars tema inte är svårt att genomskåda. Tre resor. Tre orter. Och på nåt sätt en röd tråd om planerna om min kommande framtid, eller snarare bristen på dem.

”Helt sjukt att det inte ska finnas uteställen öppna på en måndag i en storstad!”, svär M-.
Det här är andra kvällen i rad som vi ger oss ut på stan något förfriskade för att värma upp innan festivalen. Tyvärr har det visat sig att det inte är mycket till fest på stan vare sig idag måndag eller igår söndag här i Norrköping. Så själva festandet i sig har blivit av den lugnare sorten. Vi har i alla fall fått värma upp de båda dagarna på det sätt som vi norrlänningar föredrar, sittandes hemma med bra musik i stereon medan vi pladdrar och sänker den ena bägaren med öl efter den andra. Nu sitter vi i alla fall på en parkbänk precis nere vid strömmen, praktiskt taget under en bro som löper uppåt Kungsgatan. Vi hör fotsteg. Det är en lodis som kommer gåendes. Han slår sig ner på en bänk bredvid oss. Han är barfota. Efter ett tag börjar han prata med en låg stämma. En monolog om att tro på sig själv, om att inte testa droger och nåt annat ohörbart som lämnar hans läppar.
”Den riktiga skolan börjar när man slutar skolan, grabbar”.

Packningen skär in något så fruktansvärt i axlarna. Under planeringen för festivalen i sig så hade jag tänkt försöka hålla mig till principen att tandborste och några rena kallingar är allt som behövs, men där har både jag och M- nu misslyckats totalt. Nu fåt vi stanna upp varje femtionde meter för att vila våra trötta kroppar. Tillslut kommer vi in på själva campingen, en dammig åker där solen gör sitt för att hålla temperaturen uppe. Vi slår upp våra tält samtidigt som den lilla stereon på gräsplätten ger ifrån sig tonerna av Rolling Stones ”Gimme Shelter”. Så fort den biten är avklarad plockar vi fram tältstolarna och sätter oss ner för att avnjuta en ljummen Heineken var. Jag kan inte på något sätt föreställa mig ett bättre sätt att påbörja en festival.

Den första kvällen på området närmar sig sitt slut. Jag står nedanför en storbildsskärm som visar en konsert med Dead Prez. De senaste timmarna har varit galen fest med många underliga typer och händelser. A-, min vän från Norrköping, är också på festivalen, och vi har hunnit hänga lite under kvällen. Att säga att jag är nöjd med dagen är en underdrift. Nu väntar jag på att G- ska dyka upp. Jag har inte träffat människan tidigare, så det ska bli intressant. Plötsligt står han där, en två meter lång bjässe, ackompanjerad av en kvinnlig bekant. Det har börjat falla droppar av regn, så vi gör reträtt till mitt lilla tält. Där väntar ett blandband med allt livet goda: Hellström, Beatles, Springsteen, The Undertones, Jay-Z…. Så där sitter vi halva natten och låter käkarna glöda av alla dessa samtalsämnen som kan dyka upp när tre människor sitter i ett tält i Småland. Vi spelar ”Dancing in the dark” på en mobiltelefon och sjunger. Tillslut tuppar vi alla av medan regnet faller mot tältduken. Jag har inte en aning om hur vi tre rymdes på den där lilla ytan. När de kravlar ur tältet på morgonsidan vaknar jag och förblir vaken. Jag är förkyld.

”Skitsamma, vitlök ska vara bra mot förkylning har jag hört”, säger jag och beställer en lango med bara vitlök och salt på till frukost. Jag tar en tugga. Det smakar vedervärdigt. Jag och M- stapplar omkring på området och tittar på folk, som det heter. Det häftiga med Hultsfred är, som någon jag känner sa, att det inte går att sticka ut här. Hälften av festivalbesökarna är diverse extremer. Av någon anledning reagerar man inte nämnvärt när man passerar en folkhop som applåderar en kille som har sin penis i vädret samtidigt som han spelar nationalsången på trumpet. Det här är så långt bort ifrån den verklighet jag är van med. Men det är just det som är meningen med den här resan. Ingen stress. Inga prestationskrav. Inga tankar på skola eller jobb. Det är inte alltför mycket begärt tycker jag. Jag slänger den halvätna langosen. Mitt huvud kokar.

Korn börjar spela, men det är absolut ingenting för mig. Jag lämnar publikhavet efter sisådär två minuter och beger mig till marknadsstånden istället. Jag hittar en liten butik med diverse huvudbonader. Av ren tristess börjar jag titta på hattar. De senaste veckorna har jag fått springa omkring utan någonting alls på huvudet, vilket jag i princip inte gjort sedan jag var tio år gammal. Ända sedan de där idioterna en utekväll snodde min finska hatt har jag känt mig ovanligt naken. A- hade föreslagit att jag skulle skita i att införskaffa en ny hatt. Den gamla hatten hade varit en symbol för en tid i mitt liv som jag nu ville och måste lämna bakom mig. Jag höll med om det resonemanget, det stämde. Dessutom säljer ingen hattar i den modellen jag ville ha, såna som var mer blues än H&M. Men nu står jag här ändå med en hatt i händerna. Den har en liknande stil som den gamla, men den här är mindre rik på detaljer och är något bredare. Men den är snygg.. Två hundra kronor. Inte mycket pengar alls. Jag lägger tillbaka hatten. Det här får jag fundera på.

Inte helt oväntat sitter jag och M- vid våra tält igen och slappar. Campingstolarna var verkligen värda hundralappen de kostade. Min förkylning tynger huvudet, men det är svårt att inte känna sig tillfreds ändå. Det är alltid lika soft att hänga med min goda vän som just nu titulerar sig som IKEA-medarbetare. Vi är i grunden rätt olika jag och M-, men jag tror att vi båda har samma hunger och längtan här i livet. Därför trivs vi ihop. Våra huvuden är lika nedkörda i våra skivsamlingar. Vi tänker i ackord och inte i noter. Just nu sitter vi dock mest och slänger långa blickar på de vackra flickorna som passerar.
”Jag vet inte M-, jag kan bli lite fulfilosofisk såhär när man har tagit en grogg eller två… Men på nåt sätt känner jag att det är såna här stunder som på nåt sätt definierar livet.”
Vår bärbara stereo spelar Roky Erickson.
”Det kommer bli så satans jävla bra”, säger M- och syftar på hans konsert på lördagen.

Sophie Zelmani är absolut inte lika charmerande på Hultsfred som hon var i Norrköping. Senast jag såg henne live så blev jag dumpad morgonen efteråt. Det är sånt som kan göra en lite vidskeplig. Men den här gången händer inget i den kalibern. En konsert med Laleh betas av istället. Nånstans under hennes pianoballad ”Hide Away” blir mitt hjärta några nyanser rödare och jag blir så inspirerad att jag direkt springer och köper den där hatten. Jag vet att det är en bra hatt när jag kan hålla den med det där trefingergreppet samtidigt som jag pressar hatten mot bröstet. Det brukar jag göra när jag kysser honkön eller dansar på bra konserter. När jag lite senare ser Gentleman, en helt fantastisk spelning reggae, så passar huvudbonaden perfekt mot mina hjärtslag.

Jag måste vila några minuter i tältet, jag har fått feber nu också. Huvudet dunkar. Plötsligt knackar nåt på mitt tält –ah, det är lite ågren som gör sig påmind! En elak röst i mitt huvud påminner mig om att jag är alldeles för dålig på det enda jag vill göra. Ingen filmskola vill ha mig. Alla mina planer jag haft till hösten har varit till ingen nytta alls.

Ozzy Osbourne har en halsinfektion och sjunger inte alls bra. Konserten i sig faller mig inte in i smaken som den icke-hårdrockare jag är, men det finns några guldkorn av underhållning. Hoppar vi framåt några timmar står jag vid samma scen och ser 50 Cent med A- som är minst lika sjuk som mig för att inte säga värre. Vi håller låg profil i utkanten av publikhavet, men att säga att vi inte blir underhållna av gangstarapparens för kvällens ganska charmiga humor och dansanta beats. Jag minns att jag halva konserten till största del beundrar killens biceps. Duktig jobbat för en halv dollar.

På nåt sätt lyckas både jag och G- fullständigt fumla bort första versen i Eldkvarns ”Fulla för kärlekens skull” när vi går där på parkeringen och försöker sjunga den i korus. Vi har just avnjutit en spelning med Säkert! som var helt underbar… Det hade varit allsång till raderna om våldtäktsmän som ska skjutas i ”Allt som är ditt” och röj under refrängen i ”Vi kommer att dö samtidigt”. Nu är vi rätt så lyckliga och på väg tillbaka till området efter att ha hämtat flytande proviant från denna smålännings Volvo. G- har visat sig vara en störtskön lirare. Någon timme senare, medan vi köar för att köpa älgwok, möter vi självaste Heavy från Hjalle & Heavy. Han är grymt packad. Kameran åker fram och vi förevigar mötet med ett foto.
”Nu måste jag sticka”, säger G- till mig och M- och knallar vidare, ”Vi ses grabbar”.

När Roky Erickson kliver på scenen lyfter taket på Atlantisscenen. Är det någon spelning jag sett fram emot så är det den här, den spelningen som avslutar hela festivalen för min skull. Roky är en legend, men bara i vissa kretsar. På 60-talet var han med i ett populärt band med psykedeliska inslag. Men efter att han åkte fast för innehav av en joint så skyllde han på sinnesförvirring och hamnade på mentalsjukhus. Det visade sig vara hans livs misstag. Efter att blivit utsatt för den ena elchocken och lobotomeringen efter den andra så blev Roky sinnessjuk på riktigt. Det är först för två år sedan som Erickson lyckats ta sig ur sin sjukdom och börjat turnera igen. Nu befann han sig på Hultsfred för sin första Europaspelning någonsin! Stämningen i tältet var minst sagt eldig när han började riva av sin delikata rock and roll. I den ruggiga allsången i ”The Night of the Vampire” är jag nära på att förlora mitt förstånd jag med. Efter spelningen hittar jag och M- varandra i publikhavet. Utan att behöva använda ord skrattar vi på det där sättet man gör när man sett något otroligt.

När jag vaknar har det regnat vansinnigt hela natten. Jag är stel i hela kroppen. Det är ungefär tjugonde gången jag vaknar den här natten, men nu är det alltså dags att stiga upp. Om några timmar går bussen hem. Jag ska ta på mig mina skor och upptäcker att det är en halvliter vatten i dem. Jag häller ut det. Haltar ut på området som nu ser ut som Hiroshima post-atombomben. Jag kastar vatten vid den fridfulla ån. Haltar tillbaka. Stannar upp. På avstånd ser jag hur några grabbar som samlats i en halvcirkel för att titta på när en annan kille demolerar sitt tält med en käpp. M- kravlar ut ur sitt tält. Han har också haft en förjävlig natt. Vi börjar packa ihop våra grejer. Då har man fått se Hultsfred alltså…

Det är otroligt skönt att komma hem till lägenheten. Inga moln av damm så långt ögat räcker. Jag går på toaletten för första gången på fem dagar. M- sätter sig vid datorn och börjar läsa recensionerna på Aftonbladet på spelningar vi sett. Det har kommit lite post under tiden jag varit borta. En elräkning från Eon. Suck. Jag jobbar för Greenpeace och har världens ondaste elbolag. Jag skäms lite. Längst ner i högen hittar jag ett kuvert från den där folkhögskolan i Värmland. Ett litet hopp tänds i mitt bröst men dör så fort jag inser att jag skulle fått det tidigare ifall jag kommit in. Synd, jag hade verkligen velat gå där.
”Här kommer årets största besvikelse”, säger jag till M-, ”spiken i kistan.”
Jag öppnar brevet. Läser det en gång. Två gånger. Tre gånger. Vad i helv… Det är omöjligt.

Jag är antagen till filmlinjen på Molkom Folkhögskola.

Hemma

Jag har nu återvänt från äventyr på Hultsfred festivalen och kommer inom en överskådlig framtid att författa ett inlägg om min upplevelser därifrån, och tiden runtomkring detta evenemang. Det kommer bli en avslutande del i en triologi om att befinna sig på resande fot ("På Drift", någon?), men vissa andra teman i förgrunden. Så passa på att lusläsa "Sveriges Mest Rastlösa Lirare" och "Värmland Verkar Spännande" i kronologisk ordning först. Inom en vecka kommer upplösningen.

Värmland verkar spännande

”Det har blivit en tradition”, säger jag till R- på telefon, ”att efter en ansökningsdag till en folkhögskola så ringer jag till en av er grabbar där hemma när jag sätter mig ner för att pusta ut och ta en kall öl i väntan på tåget hem.”
”Fan vad skönt! En stor stark på en uteservering?” frågar han med sin sköna tjocka norrlänska.
”Nej inte riktigt…Jag sitter vid ett spårområde och dricker en folka budweiser, lutad mot en container.”
Han skrattar.

Jag vet inte. Det är nåt jag har sagt väldigt ofta på sistone: Jag vet inte. Det är lite så det är just nu. De senaste veckorna har jag bara gått omkring och väntat. Väntat på att M- ska ta tåget till stan, väntat på att Hultsfred ska kicka igång, väntat på att något minnesvärt ska äga rum. Vardagarna har inte haft så mycket att komma med. På helgerna har jag varit med om ett och annat äventyr, men de där blygsamma äventyren har en tendens att snabbt tona över i måndag morgon. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

En ansökningsdag alltså. Ännu en småort i en del av Sverige jag aldrig tidigare satt foten i. Den här gången handlade det om en filmskola placerad några mil utanför Karlsstad. Jag anlände sent på onsdagskvällen, nationaldag och allt. Jag hade fått mystiska instruktioner om hur jag skulle lösa övernattningen på den folktomma skolan. Efter att slagit in en portkod jag tiggt mig till fick jag leta uppe en grön byrå som innehöll ett kuvert med ytterligare instruktioner. Det löste sig, men jag kände mig som en karaktär i en dålig spionthrillerfilm.

En fredag firade jag ett år på Greenpeace. Det är en bedrift i fundraisingkretsar, inte många brukar orka med att köra så länge i ett svep. Jag minns hur jag från början sett jobbet som nåt jag skulle köra med i en månad eller två. Nu hade det ju blivit lite mer än så. Dagen till ära, en ren tillfällighet, hade vi besök av en kollega från en annan värvargrupp i Sverige. H-, som han heter, är en ännu en av de där brinnande själarna som man stöter på i det här jobbet. En principfast idealist som kan passa på att ha roligt fast man är ute på gatan och…tja, räddar regnskogen eller nåt. På kvällen passade vi på att gå ut festa lite i värdstaden norrköping, givetvis i studiesyfte.

Orsaken till att jag drar upp den här händelsen är för att berätta hur jag blivit bestulen på mitt absolut största kännetecken, vid sidan av mitt bländande leende och min uttråkade blick. Jag befann mig nämligen senare på kvällen på dansgolvet. Jag dansade och pussades lite med en flicka jag mött under kvällen. En kulturstuderande med svart page. Plötsligt kände jag hur min älskade hatt lyfte från mitt huvud. Någon lustigkurre hade bestämt sig för att stjäla den. Jag lokaliserade snabbt vilka som gjort det. Tre stycken testosteronstinna idioter vid baren var de skyldiga.
”Kan jag få tillbaka den”, frågade jag med halvt roat tonfall.
”Vi har inte tagit nån jävla hatt!” sluddrade ledaren. Schysst att han nämnde hatten innan jag gjorde det.
”Ge mig hatten”, försökte jag igen.
”Om du inte går härifrån snart får du schtryck!”

Jag förstod rätt kvickt ändamålet med hattstölden. Snubbarna ville bara mucka stryk och provocera. Ingen hatt är värd stryk, tänkte jag och retirerade Vi lämnade stället, jag lite lätt purken, bestulen på ett stycke nostalgisk huvudbonad. Jag hade köpt den där hatten dagarna innan jag flyttade till norrköping, och burit den flitigt ända sedan dess. Nåja, tänkte jag lite senare, den hatten symboliserade kanske ändå en period av mitt liv som jag ändå måste lära mig att lämna bakom mig. Det är bara bagage.

En lördag har jag picknick uppe på mitt berg med T-. Äntligen kan jag kryssa av det från listan, att få dela den där utsikten i några timmar med nån annan än min slitna filt. Det är den första riktiga sommardagen, det slår vi fast utan diskussion. En dag att njuta av. Timmarna flyger förbi, jag kan knappt minnas vad vi diskuterar. Men när jag sitter där och stirrar ut över Norrköping, hela vägen från kyrkorna i norr till den sociala misären i söder, så tänker jag på stan i sig. ”Det ska bli skönt att komma härifrån”, säger jag omväxlande. I nästa andetag säger jag att ”jag kommer sakna det här”. På två meningar lyckas jag sammanfatta hela min nuvarande livssituation.

Värmland. Jag hade ju för bara några veckor sedan varit i Skåne för att söka en annan skola där, men det besöket hade varit fruktlöst. De ville helt enkelt inte ha mig. Så något bitter hade jag nu satt målet på den här skolan, och var nu mer laddad än nånsin. Det jag inte har berättat om de här ansökningsdagarna är vilken skön stämning det är. Jag trodde att det skulle råda nån sorts konkurrens mellan oss sökande, men så var det absolut inte. Istället får man jiddra massor med likasinnade, snacka film och peppa varandra. Hur skönt som helst. Om man sedan ser på hur själv ansökningen gick så är det en helt annan historia. Jag låter det vara osagt och inväntar kuvertet i brevlådan. För hur gick det egentligen? Jag vet inte.

En kväll styr jag stegen längst Drottninggatan. Jag är på väg till Svea Skeppet för att slå ihjäl återstoden av denna lördag. Jag har dragit på mig min finaste tiokronorskavaj och partybrillorna. En berusad snubbe i min ålder passerar mig och fäller kommentaren: ”Vet du att du är jävligt lik Bingo Rimér.” På några sekunder förfaller min självbild.

Efter att ha avnjutit en lunchrast i parken utanför domkyrkan tänkte jag resa på mig men kände plötsligt hur korsryggen sa emot. Jag knystade fram några amerikanska svordomar och fick resa mig mycket sakta. Idag var tisdag, och den sista dagen på jobbet för mig innan jag tar ledigt för resan till Värmland och den efterföljande trippen till Hultsfred. Jag har i princip jobbat oavbrutet sedan det stora uppbrottet för några månader sedan, och att säga att ett berg av stress och bekymmer har byggts upp sedan dess är ingen överdrift. Så nu väntar en skön paus från arbetsuppgifter och måsten. I alla fall: min rygg jävlas med mig. Jag förstår varför, jag har varit slarvig med att träna ryggen på sistone. Och att springa omkring med en alldeles för tung ryggsäck sex timmar per dag är inte godis om ryggsäcken i sig är nåt billigt skräp med kassa axelband. Utan att gå in på en alldeles för uppenbar liknelse: Det är ju inte precis som att det tunga bagaget bara består av en tom matlåda, en pärm och några vattenflaskor.

Vi tar en promenad genom den östgötska natten, jag och A-. Vi har varit hos mig och sett film, återigen, men denna kväll slog vi på stort och fixade ihop en fruktsallad. Resultatet blev lysande. Nu ska hon hem och jag följer med en bit på vägen. Det är nämligen fredagskväll och jag gillar att gå genom Drottninggatan i nyktert tillstånd vid den tidpunkten. Då kan jag bevittna folket som väsnas utanför Harrys, se på paren som står och bråkar i gathörnen och slänga ett öga på poliserna som kretsar omkring tryggt och isolerat i sina radiobilar. A- kommer fram till sin port och jag vänder om och börjar gå hemåt igen. Jag tittar på människorna. Vad är det jag förväntar mig att den här staden ska ge mig? Vad ska de här typerna lära mig? Jag vet inte.

Det är en ledig dag för mig, men jag passar ändå på att svänga förbi jobbgänget när de käkar lunch på ett närliggande hak. Jag drar ännu en skröna om norrländskt tankesätt:
”Ni hörde om den där dansken som skallade domaren? Som pajade matchen för sitt eget lag och som nu är Danmarks mest hatade man? Jag läste det där om att han druckit femton till tjugo öl före matchen… Jag blev förbluffad. Alltså: Inte bara att han förstörde fotbollsmatchen för danskarna… Han dricker som en kärring också!”
Den gick hem hos grabbarna.

Jag säger hejdå till R-, lägger på luren och reser mig från containern jag lutat mig emot. Min tåg ska gå snart, och jag går in i vänthallen. Jag möter en tjej som också var på samma ansökning, vi börjar prata lite. Det visar sig att vårat tåg är försenat med fyrtio minuter. För att hoppa framåt lite i handlingen: två timmar senare är den fortfarande försenad. Vi har, om vi bortser från en promenad till Hemköp för proviant, suttit här och snackat sen dess samtidigt som tiden hela tiden blivit framskjuten. Båda är lagom glada över förseningen, sällskapet till trots. Jag har ett bråk i telefon med en kille på SJ’s kundtjänst som brer på ytterligare ett lager av frustration. På en informationstavla mittemot oss står sloganen ”Värmland verkar spännande”. Tja, det vette fan. Två och en halv timme senare rullar en extrainsatt buss i Norrköping. En resa utan trubbel är inte värd namnet.

När jag kommer hem hittar jag ett brev i brevlådan. Det är från en annan folkhögskola jag sökt. Jag inser att resultatet i kuvertet kan avgöra rätt mycket. Om jag har kommit in på den här skolan kan jag vara trygg och veta att jag åtminstone kommit in på ett ställe jag vill gå på. En av skolorna jag sökt har jag inte kommit in på. Skolan utanför Karlsstad… Det är rätt låga odds. Vad gör jag om inte kommer in nånstans? Jag som inte vill göra något annat än att syssla med film, måste jag vänta ett år till i sånafall? Eller ska jag förstå vinken och ge upp? Men var ska jag flytta då? Hitta en ny lägenhet i Norrköping? Flytta tillbaka till Kalix? Om svaret i det här kuvertet är negativt kommer alla de frågorna hänga på om jag ska börja plugga i Värmland eller inte.

Allt det här är tungan på vågen på om de senaste veckorna har varit värt besväret. Ska hattstölden bli något mer än en anekdot, eller ska jag kunna släppa den? Det finns så mycket som skitit sig som skulle kunna räddas av några enkla rader: Förseningarna i Karlsstad, tyngden i min ryggsäck, förväxlandet av mig och en viss flickfotograf, nobben från skolan i Skåne och för den skull bristen på action i vardagen. Kanske kommer alla de där positiva sakerna som hänt på sistone göra sig påminda om resultatet är positivt?

Svaren ligger i det här kuvertet. Jag öppnar det rätt klumpigt. Läser.
”Helvete också.”

Utmaningen

Jag har också blivit utmanad, det var väl bara en tidsfråga. Eller näe, det var det inte. Jag blev lite överraskad över att G-, den fulla flyplansmekanikern från Ronneby, utmanade mig på den här sanningsleken som går som kedjebrev genom diverse bloggar i landet. Så jag får väl dra mitt strå till stacken. Något så närt motvilligt.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex sanningar/egendomliga saker om sig själv. Den som blir tagen ska skriva sex saker om sig själv i sin dagbok och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer den personen fem nya personer och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen dagbok för mer information.

UTMANINGEN

1, Jag är en mycket värre Bob Dylan-nörd än jag visar för folk. Sanningen kommer nog bara fram på diverse forum på nätet, annars gör jag mitt bästa för att bita mig i tungan när jag vill skrika ut till omvärlden om vilket dedikerat fan jag är. Jag menar; Jag kan rabbla upp samtliga Dylanskivor i kronologisk ordning. Det är ungefär fyrtio stycken. Om ni frågar mig angående den och den outgivna låten från sextio eller sjutiotalet så har jag förmodligen hört den. Är det onormalt att veta vilket märke det var på motorcykeln han kraschade med 1966? Ja, det är det. Jag är livrädd för att detta ska komma upp i ljuset, att folk ska se mig som en kalenderbitande loser.


2, Jag har prestationångest över vissa delar som jag försakat med mitt kulturella arv. Jag är en finne. Det vill jag åtminstone att folk ska se mig som. Men jag är skitdålig på finska. Jag kan några slitna fraser. Att jag kunde finska flytande som liten stör mig. Hur kunde jag glömma?


3, En gång i tiden har jag hetat Elvis. Det var mitt andranamn, jämte Adrian. Det kom sig av att jag sparkade i mammas mage som foster varje gång mina päron spelade musik. Ett tidigt tecken på att jag skulle blivit musiknörd. Så när jag var liten kallade man mig inget annat än Elvis. På mellanstadiet tog jag bort det när byapojkarna retade mig för det. Jag ångrar det djupt i dag. En dag ska jag ta tillbaka det, lite som en läxa att… Tja, man kan inte vara nåt man inte är, och tvärtom.


4, Det finns en sida som är skitstolt över vem jag är och vad jag klarar av. Jag har lärt mig att lyda jantelagen och inte tro mig vara förmer än någon annan. Men jag vet att trots all skit jag varit med om de senaste åren så har jag lyckats ställa mig upp igen, och jag har alltid försökt göra det rätta. Jag kanske har misslyckats med jämna mellanrum, och kanske lite oftare än så, men jag har gjort mitt bästa. Jag är bara just över stadiet att vara tonåring, men jag bär på ansvar, både på jobbet och privat, som många i min ålder inte skulle klara av. Det är ganska vidrigt att se sig själv på det sättet, jag vet. Men alla har vi vår akilleshäl.


5, Det värsta jag vet är att bli anklagad för att vara snål. Vilket gör mig jättelätt att utnyttja. Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar i mitt liv, men jag har varit bra på att hålla i det jag har fått tag i. En ständig skräck är att någon ska anklaga mig för att prioritera pengar före människor, vilket gör att den som vill lura av mig pengar kan göra det ganska lätt. Står man mig tillräckligt nära kan man nog lyckas med det flesta. En person, låt oss kalla denne X, förstod det där, och under hela vår relation, som nu är avbruten, lyckades hon få mig att skänka både det ena och det andra. Om jag gick ut med målsättningen att låna pengar till de skorna eller till den konserten, då fick jag i princip höra hur hjärtlös jag var som inte bara gav bort pengarna direkt. Jag ville ju inte framstå som kärlekslös och pengatörstig. Resultatet idag, när alla band är avklippta, är att jag är några tusen fattigare. Pengar som man kanske behöver när man är tjugo och precis ska börja studera. Det värsta är att jag vet att jag skulle kunna trilla dit igen. Och igen. Och igen.


6, Jag diggar Jack Bauer stenhårt. Tv-serien ”24” får mig att känna mig som en tolvåring. Visst, dramat i serien har tappat den lyster den hade de fyra första säsongerna, men pulsen börjar fortfarande slå hårdare när jag ser Kiefer Sutherland slåss mot terrorister. Helst ska han skrika något och gå emot varje regel som finns. Då blir jag nöjd.




Jag utmanar... Tja, det vette fan vem som inte gjort den redan. Men vi säger alla grabbarna i Kalix, Amra och vem som helst som vill egentligen.

Sveriges mest rastlösa lirare

”Jag är inte särskilt förtjust i den här sortens blues”, tänker jag och byter låt i mp3-spelaren.

Jag springer så fort jag kan. Jag skiter i att följa elljusspåret, jag följer nån smal skogsstig, en sån som jag sprang genom hela min barndom. Hörlurarna är trasiga, så jag hör bara musik i det högra örat: Det är en hetsig sång. Jag springer och hoppar och flyger fram mellan buskarna. Duckar för en trädgren. Springer allt jag orkar. Många orkar mer än mig, men jag springer inte bara för att springa, jag springer bort från saker. Minnen. Trädjävlar flyger förbi överallt. Jag ökar tempot ytterligare. Sätter foten i en pöl av lera och slinter. Flyger runt ett halvt varv i luften och landar på axeln. ”Helvete” tänker jag och ligger kvar. Reser på mig. Går några steg medan jag hämtar andan. Min kondis är inte vad den borde vara. Minnena hinner ikapp. Fan också. Några steg senare kommer jag fram till ett omkullfallet träd. Roten är enorm, två meter hög. Det var nog inget litet fall. ”Helvete”, tänker jag igen, ”jag är ett omkullfallet träd”. Jag springer vidare.

När jag tänker tillbaka på de gångna veckorna sedan jag senast sammanfattade mitt liv i några illa uppbyggda stycken så har jag svårt att se klart på det hela. Allt är bara ögonblickbilder som rusar förbi och där den ena scenen flyter in i den andra och gör det givetvis inte i någon kronologisk ordning. Stannar jag upp och försöker tänka logiskt måste jag ta itu med det jag försöker glömma. Ni får ta de för vad det är och jag kan inte berätta det på något annat sätt.

Vindkraftverken passerar utanför fönstret. Pågatåget saktar in och jag kliver ut på perrongen. Efter en hård dags resande befinner jag mig snart vid mitt mål. Jag har rest till Skåne för att spendera en ansökningsdag på en folkhögskola där. Efter en ytterligare resa med kollektivtrafik så är jag framme vid skolan. För mig tar det bara några sekunder så har jag hookat upp med några andra sökande och vissa av de redan studerande på skolan. Jag leds ner i en källare med en massa madrasser, som alltså blir min sovplats för natten. De andra sökande är sköna lirare, filmnördar hela bunten. Jag är alltid orolig för att framstå som lite självgod i filmsammanhang, som om jag skulle tro att jag vet bättre än alla andra, men så verkade nog inte fallet vara här. Jag lyckas också bekanta mig lite med några av de som pluggar på skolan, några bohemer med dreads och bristande kunskaper i att städa kök. De verkar vara bra folk. Innan man vet ordet av är det dags att knöla ner sig i sovsäcken för att ladda upp inför morgondagens prover. Hela salen luktar grabbsvett och min sömn blir lika bristfällig som obekväm.

T- är på besök. Meningen var att vi skulle ta någon sorts picknick uppe på mitt nyfunna Håkan Hellström-berg, men vädret tillät inte. Istället blir de kakor och thé i min lägenhet. En halv lördag försvinner i trevligt sällskap, vilket min rastlöshet och förvirring inte tackar nej till. T- är från Finspång, och jag minns hur hon vid ett tidigare tillfälle hade funnit min historia om den generositet jag stött på i hennes hemby som underhållande och överraskande. Var denna givmildhet bara en radda av omständigheter, eller är det så att jag börjat se livet lite för positivt på sistone? Näe, den där sista frågan stryker vi. Riktigt så ser det inte ut än.

Ett vykort från Indien landade på hallgolvet. Det var min forna arbetskompis som skickade en hälsning. Vykortet pryddes av en vacker indiska. Det såg givetvis alldeles för mycket kitsch ut:

”Yo Toni! Vet inte vem jag ska skicka det här änglalika fejset till –Men du blir den lyckliga! Det sitter på Ashawariya Rai, ungefär den mest dyrkade skådespelerskan i hela Indien. (…) Allt e fint här i Indien, jag kommer sakna det –Flyger till Kina på söndag. Imorgon ska jag kolla in Taj Mahal. Annars är det bara att softa och äta McDonalds fram till dess…”
Jag läser färdigt vykortet. Tittar ut genom fönstret, det är gråpissigt mulet. Det är en lång väg mellan Indien och en östgötsk förort.

(Jag förbannar min egen feghet och tar en överbliven kaka från gårdagen. Varför ska jag alltid tänka om två gånger innan jag gör någonting? Jag packar min väska och lyssnar på Hellström.)

På vägen hem mot Norrköping måste jag slå ihjäl två timmar i Lund. Jag går en sväng runt det närliggande området och stöter på en gubbe med en skylt. Han står vid en vägkorsning och visar en skylt med texten ”Sluta mörda oss” till förbipasserande bilar. Jag blir nyfiken och frågar honom vad han sysslade med. Jag trodde att det kunde vara nån sorts politisk protest mot, låt oss säga, utsläppen av koldioxid.

”De håller på att mörda oss vetdu”, säger han på oefterhärmlig skånska, ”De gör det med fattigdom. De tar ihjäl oss bit för bit tills vi inte längre finns kvar. Tills det bara blir jag och min fru kvar. Du vet, du ser den där trädgrenen de har fällt där borta? Den har de fällt för att ge mig associationer som ska skrämma mig från att stå här. Men det tycker jag är lite långsökt. Det hände nämligen för fjorton år sedan. Då hade de fällt en trädgren vid mitt sommarställe för att hota mig och min fru, så då åkte vi till polisstationen för att polisanmäla detta. Vet du vad de gjorde? De låste in oss på mentalsjukhus över natten! Så jag tycker det är lite långsökt… Det är ju trots allt fjorton år sen”.

Jag frågar om jag får ta ett kort på honom med mobilen. Det blir han jätteglad över. Senare får jag höra från annat håll att han varit med i första säsongen av ”Hundra höjdare”. En av Sveriges skönaste personer, som Fredrik & Filip utnämnt honom till? Kanske det. Jag är i alla fall, i den stunden, en av Sveriges mest rastlösa.

Soffan är nästan alldeles för bekväm, jag har legat och stirrat upp i taket lite för länge nu. Jag reser på mig och höjer volymen på stereon, det är Beatles som sjunger om en dag i deras liv. Knäpper på teven och öppnar upp en folköl. Såg ”Last king of Scotland” idag med A-, det var trevligt, men jag var på ganska osocialt humör. Vi brukar ses då och då nuförtiden. Jättebra sällskap. En bra film också, jag fick dåligt samvete för att jag vet så lite om Afrikas nutidshistoria. Idi Amin var en fascinerande diktator. Bakom den varma och karismatiska ytan var han en blodig massmördare. Beatlesskivan tar slut och det blir alldeles tyst i lägenheten, om vi bortser från datorns surrande fläkt. Idag är en sån dag då jag tänker på en massa saker men ingenting viktigt. På nyheterna berättar Fredrik Reinfeldt att han sett alla Arnold Schwartzeneggers filmer. Jag läste en gång att hans favoritband är Da Buzz... Idi Amin var i alla fall karismatisk.

Mamma var på besök. Nu har båda mina föräldrar varit och sett lägenheten, och Norrköping också för den delen, på kort tid. En ren slump faktiskt, mor befann sig på en kurs i närheten och tog tillfället i akt att se hur hennes son lever sitt liv i Östergötland. Jag tyckte givetvis att besöket var fantastiskt roligt. Dessutom så blir jag sådär barnsligt bortskämd när någon av mina päron kommer på besök och mitt kylskåp får besök av matvaror som det inte stött på tidigare. ”Vattenmelon. Det var som fan”, tänker den.

I Lund sätter jag mig på en mexikansk uteservering för att slå ihjäl tid. Jag dricker en kall San Miguel, läser skitmetro och ringer M- för att höra hur läget ligger. Han berättar att han ska sälja sin lägenhet. Jag berättar om det senaste dygnet. ”Vi får se om jag kommer in”, säger jag, ”Jag känner att jag gjorde bra ifrån mig, men det är ju hård konkurrens. Vi får se vad som händer”.

Ute i skogen fortsätter min joggingtur. Jag glömmer min vurpa i leran och fortsätter ränna. Det nedfallna trädet försvinner bakom mig och jag letar mig in på ännu mer snirkliga stigar. Skogen blir mindre och mindre tät. Skogsstigen tar slut och jag kommer ut på asfalt. När jag bromsar in blir jag ståendes mitt i en trevägskorsning. Jag roterar ett varv och försöker klura ut vilken väg jag ska ta. ”Det här är så symboliskt så att jag kräks.”

Jag väcks ur min dröm. Bussen är framme i Norrköping, jag fick nog sova en halvtimme under natten i alla fall. Klockan är fyra på morgonen och det spöregnar. Jag tar min ryggsäck och min sovsäck. Suck. Det har hunnit bli ljust, men bussarna börjar först gå på nån timme. Jag börjar gå hemåt i regnet. Tröttheten river i mig. Gatorna är helt öde. ”Det var ju själva fan också”, svär jag. Det tar väl bara fyrtio minuter, blir mitt mantra. Jag är snart framme, intalar jag mig själv. Mest av allt tänker jag bara på hur det suger att styra steg mot ensamhet i en lägenhet i regnet, mot jobb och vardag. Mot min feghet och min rastlöshet. Min kåthet och min hunger. Mot min mp3-spelare i byrålådan där förövrigt båda hörlurarna nu är trasiga.

Bakom mig följer långa skuggor, de kryper runt hörnen så att jag inte ska upptäcka dem. De vet att jag vill fly från dem. De vet att jag är alldeles för yrvaken, alldeles för bitter och alldeles för blöt för att orka fortsätta göra det. En tanke slår mig: ”Jag är inte särskilt förtjust i den här sortens blues.”

Ett rum med en vy

Jag skrev såhär för några månader sedan:
Det som jag alltid behövt som pricken över I:et när jag sitter på kvällskvisten och skriver är en utsikt. Jag har tidigare skrivit om denna utsikt jag nu fått, en vy över Hagebygatan. I natt är utsikten täckt av tjock dimma. I R-, byn jag växte upp i, hade jag bara en vägg att stirra in i bakom datorn. Här ser det alltså bättre ut. Gatlyktorna är alltid tända där ute.

De här är tornen jag vilar ögonen på, alla dessa timmar med alla dessa ord bakom dessa fönster.

Mellanspel

Jag vill egentligen inte skriva en blogg som inte tillför något:

Men jag har tre ungefärliga önskningar just nu, även om en ande i nån flaska lyser med sin frånvaro.

Önskning #1:
Kommentera. Ni måste kommentera, om ni läser det här, så lovar jag att kommentera tillbaka. Jag behöver göda mitt ego. Det verkar som om ingen har läst förra inlägget, "En Ledig Man" här. Synd. Jag var nöjd med det.

Önskning #2:
Om några år vill jag kunna säga som Håkan Hellström: "Det finns ett berg dit jag brukade gå/ Det är så vackert där/ Nästan som en tavla/ En tavla över rätt och fel/ För man ser gårdakvarnarna/ Men man ser skiten med"

Jag har hittat ett berg, en utkiksplats några minuter från mig. Jag vill gå upp dit en vår/sommarkväll med ett sexpack öl, skitsamma om det är folköl eller en starkare variant, och ett par bärbara högtalare. Jag vill ha med mig en vän, och tillsammans ska vi sitta på en filt och snacka och lyssna på the Waterboys eller långsamma sjungande gitarrer. Därifrån ser vi hela Norrköping. Kommer definitivt göra det när M- kommer på besök i Juni i alla fall. Jag önskar att det kan bli av före det också.

Önskning #3:
Jag vill veta vad jag vill göra av mig själv. Det eller lära mig spela gitarr så att jag kan spela Van Morrisons "Sweet thing". Jag antar att jag får fortsätta lyssna på the Waterboys istället när de avslutar sida A på "Fishermans blues" med en cover på den. Jävla vattenpojkar.

En ledig man

Det har kommit till den punkten då ingenting längre känns bekant.

Det är en lustig känsla. Jag har lite svårt att klura ut om det är negativt eller positivt, men jag har mina aningar. Jag har på senaste gjort allt jag kunnat för att gå vidare med mitt liv och inte bli sittandes och sörja det förgångna. Det må ha varit lättare sagt än gjort, men jag har i alla fall tagit mig ut och försökt bekanta mig med ställen, människor och situationer som jag kanske inte skulle ha stött på om jag fortfarande varit medlem i ett parförhållande. Det har gått helt okej.

Två helgen i rad har jag haft besök av farsan och min styvmor, vilket har varit riktigt härligt. Ibland minns man varför det är så skönt att bo ”hemifrån”, men jag kan inte klaga när det tar sisådär fyra månader mellan gångerna man ser farsgubben. Jag fick nya gardiner och en rejäl bit torkat renkött, vilket inte var fyskam i båda fallen och i synnerhet det sistnämnda. Under långa promenader fick jag guida dem genom Norrköping och berätta de få historier jag lyckats tillskansa mig under mina dagar på Östergötlands huvudstads gator. Det roliga med far & co är att man får vänja sig vid ett lite annat tempo än det man blivit van vid. Ibland tar det två-tre minuter innan jag får svar på en fråga jag ställt. Tiden däremellan ägnas åt att titta ut genom fönstret och se vemodig ut. Jag har kanske blivit lite för mycket sörlänning.

Jag har lyssnat mycket på Eldkvarn på sistone. De har varit mitt soundtrack till april månad, och det verkar som de kommer få hänga på i någon månad till. Deras senaste skiva är fruktansvärt bra, men även deras äldre material har hamnat i högtalarna. Jag har kanske inte så mycket gemensamt med några medelålders män som ägnade 80-talet åt att knarka sönder sig, men det lilla som poppat upp har varit tillräckligt. Textrader från ”Svart blogg”, som skivan heter, har glidit in och ut ur mitt huvud de senaste veckorna. ”En ledig man/ kom och ge mig eld/ En ledig man/ sen du lämnat mig.”

De senaste veckorna har min sömn varit helt uppfuckad. Jag kommer ofta rätt sent i säng, och när jag väl ska sova hålls jag vaken. Jag vaknar ofta tidigt på morgonen av solen eller av drömmar, och i vilket fall som helst undrar jag var sjusovaren i mig tog vägen. Jag måste ha tappat bort honom någonstans på vägen när jag senast passerade Umeå. Ring mig ifall ni ser honom på en parkbänk nånstans.

Jag ringer J-. Han är full. Festar med de andra grabbarna.
”Du borde vara här Toni”
”I know, men jag kan inte.”
Eller kan jag? Vill jag?

Det blev valborg och jag lyckades ta mig till Finspång för att fira denna (nåja) högtid där. En arbetskompis bor där borta och skulle ha fest, så det var väl inte mer än rätt att de fick besök av en norrlänning. Det blev en riktigt rolig tillställning, det är alltid lika kul att träffa nytt folk och se nya ställen. Jag har hört mycket hånfullt om ”äggskallebyn”, att det skulle vara en bondhåla bosatt med massa jobbiga typer. Jo, det var ett litet ställe, men det var inte kattskit för det. På nåt sätt påminde det om Kalix. Kanske var det för att nästan alla var hårdrockare, eller för att deras enda riktiga uteställe, Ettan, påminde skrämmande mycket om Hortell Valhall där hemma. Det kan också ha varit för att folk var lite mer avkopplade och, i vissa fall, dräggfulla än jag är van med här i södra Sverige. När vi satt och grillade väcktes minnen från forna somrar då vi värmde grillen i Näsbyn, men för första gången på länge kände jag mer nostalgi än saknad.

(”Hur kunde det bli såhär”, tänker jag, ”Var någonstans i det här känner jag igen mig? Jag trodde jag sett det mesta. Det här var inte vad jag väntade mig.”)

Kvällen ramlade på, kort sagt, och efter diverse äventyr hade jag förmodligen sprungit på varje människa som någonsin festat i Finspång. Det slutade med efterfest på andra sidan byn, och folks givmildhet gjorde sig påminde när någon tillagade en ordentlig kastrull nudlar med grönsaker åt mig och bjöd mig på indiskt öl. Bäst före datumet på ölen må ha passerat ungefär vid samma tid som jag började högstadiet, men jag var helnöjd. Jag upptäckte plötsligt att jag tappat bort min arbetskompis, och därmed min sovplats för natten, men i ett utökat inslag av generositet fick jag sängutrymme hos dessa okända lirare som stod för efterfest. Morgonen efteråt är jag grymt förvirrad när jag vaknar upp i en alldeles för trång säng med några dreads på min arm (de tillhörde en norska som hela den föregående kvällen fortsatt referera till mig som ”Luleå”) och lite längre bort en hårdrockare som släpper morgonluft. "Rock and roll", tänker jag och börjar käka gårdagens nudlar till frukost.

”Jag har rest 10.000 mil/ Mitt liv är tåg och båt och bil.” Det är på pendeltågen och bussarna som den där känslan överväldigar mig. Känslan av att inte befinna sig där man ska eller på det sättet man vill. När jag väl kommer fram till ett ställe kan jag gömma huvudet i aktiviteter eller jobb eller fest eller vad det nu blir. Men när jag sitter och väntar på att nå Punkt B, så jagas jag av minnen från Punkt A. Jag blir varken ledsen eller glad. Tåget rör på sig men jag… tja, står still.

En fredagskväll hamnar jag på en förfest på självaste Broadway, i en lägenhet alldeles för liten för det dussinet människor som vistas där. Jag får tillfället att karaokebriljera i en rätt ojämn kamp i tv-spelet ”Singstar”. Jag förlorar givetvis med rätt stor marginal. Under kvällen får jag en snilleblixt. Jag ska bli vegetarian! Fuckin’ Aye! Det känns som ett självklart val. Okej, jag gillar att äta kött, men jag vet ju att det är helt moraliskt förkastligt att fortsätta överkonsumera på det här sättet. Köttindustrin står för 18% av växthusgasutsläppen, och världssvälten beror på att vi använder grödor till att föda upp kor istället för… tja, svältande afrikanska barn. Det känns som ett vettigt beslut där på plats. Festen fortsätter och jag hamnar på Svea Skeppet som för förmodligen första gången är ett skönt ställe. Jag pratar med kul folk. Natten avslutas med att jag äter stans sluskigaste fyllekebab på Queens Corner. Nåja, kött är ju rätt gott ändå.

Det är ganska lätt att få tiden att gå på helgerna. All dötid som uppstår fylls snart upp av disk, tvätt och städning. Vrinneviskogen har börjat bli rätt bekant, jag är inte lika vilse där som för några veckor sedan. Jag hade en vän på besök som hjälpte mig att fika upp de där dammsugarna och frysta bullarna som lurpassar i skafferiet och frysen. Jag får telefonsamtal från fulla flygplansmekaniker från Småland. Jag åker till Motala i jobbsammanhang. Sånt där som jag antar att man får vänja sig vid. Jag vet inte… När man levt med tanken att allt ska vara på ett sätt under en längre tid så är det svårt att byta spår bara sådär. ”Ja, det är svårt när inget händer/ Ännu svårare att bli äldre/ Jag har försökt att lära mig/ Men inte ens jag kan allt.”

”Hej, jag heter Toni och jag kommer från Green… Jaha, jaja, tack ändå”
Jag står ute på gatan och försöker stanna folk för jobbet räkning. Idag går det rätt segt.
”Hej jag heter Toni och…”, säger jag till nån affärsman med bakåtslick som stannar upp.
”Vad fan vill du egentligen?”, säger han uppretat. Ännu en loser som vill ta ut sin dåliga dag på mig.
”Vad jag vill?”, jag fnyser till, ”Jag…Jag vet inte. Jag har inte en jävla aning. Vet du? Vad fan jag än gör är jag fucked. Fattar du det? Jag vill och kan inte åka tillbaka till min hemstad. Och i den här staden har jag inget hem. Vad jag vill? Jag vill veta vad jag vill.”
Givetvis säger jag inget av ovanstående. Kväver impulsen att säga något liknande. Istället kopplar jag på försäljarleendet och lyckas värva honom åt organisationen.

Jag träder in i konsertlokalen och lyckas få en oförskämt bra sittplats. Eldkvarn ger en gratis spelning på självaste första maj i Linköping, så givetvis är jag där. Jag har inga stora förväntningar inför spelningen. Jag blir glad bara jag får höra ”Fulla för kärlekens skull”. Det visar sig snabbt att det blir mycket bättre än så. Från första stund är konserten helgjuten. Som i en uppåtgående kurva höjer de tempot för varje låt som går. Alla textrader, rossliga toner, gitarrsolon och minnesbilder från Norrköping gator passerar mina öron och går rakt in i mitt hjärta. De spelar verkligen ”Fulla för kärlekens skull”. Den klipper lösa trådar som tycks ha virvlat in sig i varandra i min mage. De spelar ”Tag min hand”, den rätar ut min ryggrad. De spelar ”En ledig man”, som ger mig vatten på min kvarn. ”Blues för Bodil Malmsten”, den lyfter världen från mina axlar. ”3ans spårvagn”, den ger mig nåt att drömma om. ”Alice”, den är helt enorm. På något sätt blir den här konserten ett emotionellt klimax på de gånga veckorna. Jag brister. Jag byggs upp. Det blir en final för en lång och jävlig april månad. Jag skiter i om det inte är mer än några snubbar med instrument som spelar en samling låtar. Det är en befrielse. Det är också, givetvis, en sjukt bra spelning.

Ljudteknikern spelar ”Things Have Changed” när bandet gått av scenen. Jag tar på mig jackan och lämnar lokalen. Kliver ut i den friska kvällsluften och har en svag tinnitus ringande i öronen. Kan inte låta bli att le. Jag styr stegen mot en busshållsplats, jag lär få springa sista biten för att hinna till pendeltåget. ”Det är en lång väg och jag går ensam.” Det känns bekant i alla fall. Det känns som det ska.

Soundtrack of my summer

Nu har jag beställt de skivor som kommer vara soundtracket till min sommar. En blandning av gammalt och nytt, men för det mesta gammalt, och egentligen bara rock. Senaste gången jag gjorde en större skivbeställning blandade jag in lite soul och jazz och liknande, så nu är jag sugen på lite plastskivor med riff på igen.

Eldkvarns senaste, "Svart blogg" var givetvis en av dem. "Fulla för kärlekens skull" är utan tvekan årets låt hitills. Nånstans slår den an en ton i min nuvarande livssituation. Det blev också lite Stones, deras "Let it bleed" för att vara exakt. Min första The Who skiva blev det också, "Who's Next". Det blir, som sagt, inte så mycket akustisk depp för mig de här kommande sommarmånaderna.

En annan nyhet till min skivsamling kommer bli Patti Smiths "Horses". Förmodligen en av de mer "punkiga" skivor jag har. Patti gör på den här skivan, har jag upptäckt, en helt otroligt vild blandning av poesi och vild skrammelrock. Hon sparkar skiten ur de flesta gubbjävlar med gitarrer när hon skriker sig hes på "Free Money".

Nåt som damp ner i brevlådan tidigare i veckan var den otrrrroligt lyxiga utgåvan av Bob Dylan dokumentären "Don't look back" som fått en egen dvd-box. Jag har inte hunnit kika på skivorna ännu, men till det yttre är den i alla fall kriminellt snygg. Skön kvalitet på själva pappet, två skivor som verkar fulltankade, en bok 168 sidor och ett litet blädderblock med "Subterrean Homesick Blues"-scenen.

Inom en vecka eller nåt är det dessutom dags för nästa mastiga blogginlägg om den inte alltför spännande följetången som är mitt liv. Jag tänkte på det här med bloggande... Jag skriver inte blogg: Jag skriver dagbok. En blogg handlar om många inlägg på kort tid, med små vykort eller åsikter från den bloggande. Min blogg ser jag hellre som en tv-serie, "Six feet under" kanske?, som med sisådär två-tre veckors mellanrum gräver lite djupare i min narcissism och självömkan. Frågan är om det tillför någon nånting eller bara skrämmer bort allt intelligent liv från min närhet.