Hungrig i Hultsfred

”Helvete också”
Jag svär än en gång och läser innehållet i kuvertet en gång till. Jag blev bara reserv. Det här utspelar sig alltså i min hall där jag läser ett brev från en folkhögskola jag sökt. I mitt senaste inlägg lämnade jag oss vid den här scenen, vid tillfället då jag inser att jag inte kommer komma in på nån av de folkhögskolor jag sökt. Skolan i Skåne som jag reste på ansökningsdag på hade mycket riktigt för hård konkurrens. Ansökningsdagarna till den högintressanta skolan i Värmland som jag just kommit hem från hade gått skitdåligt. Den enda skola jag kommit in på vill jag verkligen inte gå på. Så nu när den här skolan utanför Ullared bara ville ha mig som reserv så inser jag att mina planer om att studera film till hösten är körda. Vad ska jag hitta på nu istället? Mitt huvud letar efter ord för att beskriva min sinnestämning vid detta tillfälle. Men mitt vanligtvis väl utbyggda vokabulär sviker mig och jag suckar: ”Jag är fucked”.

Han kommer gåendes från bussen med en enorm väska över axeln. En av mina bästa vänner, M-, har anlänt till Norrköping. För första gången någonsin nuddar han asfalt i min nuvarande hemkommun, och det är verkligen på tiden. Jag ger ifrån mig en hälsningsfras, och efter en ansträngd ”vi är för macho för att kramas”-kram så börjar vi två traska mot den buss som ska ta oss hem till en schysst lägenhet i Hageby. Nu är stunden kommen då vi ska spendera några dagar i Östergötland innan vi åker vidare till Hultsfred för några dagars festival. M- ser sig om vid busshållsplatsen och slänger en blick mot Carl Johans park.
”Shit, man ser direkt att det är en soft stad med parker och allt”, säger han.

Jag har alltid varit svag för trilogier. Jag vill se det här inlägget som sista delen i en trilogi vars tema inte är svårt att genomskåda. Tre resor. Tre orter. Och på nåt sätt en röd tråd om planerna om min kommande framtid, eller snarare bristen på dem.

”Helt sjukt att det inte ska finnas uteställen öppna på en måndag i en storstad!”, svär M-.
Det här är andra kvällen i rad som vi ger oss ut på stan något förfriskade för att värma upp innan festivalen. Tyvärr har det visat sig att det inte är mycket till fest på stan vare sig idag måndag eller igår söndag här i Norrköping. Så själva festandet i sig har blivit av den lugnare sorten. Vi har i alla fall fått värma upp de båda dagarna på det sätt som vi norrlänningar föredrar, sittandes hemma med bra musik i stereon medan vi pladdrar och sänker den ena bägaren med öl efter den andra. Nu sitter vi i alla fall på en parkbänk precis nere vid strömmen, praktiskt taget under en bro som löper uppåt Kungsgatan. Vi hör fotsteg. Det är en lodis som kommer gåendes. Han slår sig ner på en bänk bredvid oss. Han är barfota. Efter ett tag börjar han prata med en låg stämma. En monolog om att tro på sig själv, om att inte testa droger och nåt annat ohörbart som lämnar hans läppar.
”Den riktiga skolan börjar när man slutar skolan, grabbar”.

Packningen skär in något så fruktansvärt i axlarna. Under planeringen för festivalen i sig så hade jag tänkt försöka hålla mig till principen att tandborste och några rena kallingar är allt som behövs, men där har både jag och M- nu misslyckats totalt. Nu fåt vi stanna upp varje femtionde meter för att vila våra trötta kroppar. Tillslut kommer vi in på själva campingen, en dammig åker där solen gör sitt för att hålla temperaturen uppe. Vi slår upp våra tält samtidigt som den lilla stereon på gräsplätten ger ifrån sig tonerna av Rolling Stones ”Gimme Shelter”. Så fort den biten är avklarad plockar vi fram tältstolarna och sätter oss ner för att avnjuta en ljummen Heineken var. Jag kan inte på något sätt föreställa mig ett bättre sätt att påbörja en festival.

Den första kvällen på området närmar sig sitt slut. Jag står nedanför en storbildsskärm som visar en konsert med Dead Prez. De senaste timmarna har varit galen fest med många underliga typer och händelser. A-, min vän från Norrköping, är också på festivalen, och vi har hunnit hänga lite under kvällen. Att säga att jag är nöjd med dagen är en underdrift. Nu väntar jag på att G- ska dyka upp. Jag har inte träffat människan tidigare, så det ska bli intressant. Plötsligt står han där, en två meter lång bjässe, ackompanjerad av en kvinnlig bekant. Det har börjat falla droppar av regn, så vi gör reträtt till mitt lilla tält. Där väntar ett blandband med allt livet goda: Hellström, Beatles, Springsteen, The Undertones, Jay-Z…. Så där sitter vi halva natten och låter käkarna glöda av alla dessa samtalsämnen som kan dyka upp när tre människor sitter i ett tält i Småland. Vi spelar ”Dancing in the dark” på en mobiltelefon och sjunger. Tillslut tuppar vi alla av medan regnet faller mot tältduken. Jag har inte en aning om hur vi tre rymdes på den där lilla ytan. När de kravlar ur tältet på morgonsidan vaknar jag och förblir vaken. Jag är förkyld.

”Skitsamma, vitlök ska vara bra mot förkylning har jag hört”, säger jag och beställer en lango med bara vitlök och salt på till frukost. Jag tar en tugga. Det smakar vedervärdigt. Jag och M- stapplar omkring på området och tittar på folk, som det heter. Det häftiga med Hultsfred är, som någon jag känner sa, att det inte går att sticka ut här. Hälften av festivalbesökarna är diverse extremer. Av någon anledning reagerar man inte nämnvärt när man passerar en folkhop som applåderar en kille som har sin penis i vädret samtidigt som han spelar nationalsången på trumpet. Det här är så långt bort ifrån den verklighet jag är van med. Men det är just det som är meningen med den här resan. Ingen stress. Inga prestationskrav. Inga tankar på skola eller jobb. Det är inte alltför mycket begärt tycker jag. Jag slänger den halvätna langosen. Mitt huvud kokar.

Korn börjar spela, men det är absolut ingenting för mig. Jag lämnar publikhavet efter sisådär två minuter och beger mig till marknadsstånden istället. Jag hittar en liten butik med diverse huvudbonader. Av ren tristess börjar jag titta på hattar. De senaste veckorna har jag fått springa omkring utan någonting alls på huvudet, vilket jag i princip inte gjort sedan jag var tio år gammal. Ända sedan de där idioterna en utekväll snodde min finska hatt har jag känt mig ovanligt naken. A- hade föreslagit att jag skulle skita i att införskaffa en ny hatt. Den gamla hatten hade varit en symbol för en tid i mitt liv som jag nu ville och måste lämna bakom mig. Jag höll med om det resonemanget, det stämde. Dessutom säljer ingen hattar i den modellen jag ville ha, såna som var mer blues än H&M. Men nu står jag här ändå med en hatt i händerna. Den har en liknande stil som den gamla, men den här är mindre rik på detaljer och är något bredare. Men den är snygg.. Två hundra kronor. Inte mycket pengar alls. Jag lägger tillbaka hatten. Det här får jag fundera på.

Inte helt oväntat sitter jag och M- vid våra tält igen och slappar. Campingstolarna var verkligen värda hundralappen de kostade. Min förkylning tynger huvudet, men det är svårt att inte känna sig tillfreds ändå. Det är alltid lika soft att hänga med min goda vän som just nu titulerar sig som IKEA-medarbetare. Vi är i grunden rätt olika jag och M-, men jag tror att vi båda har samma hunger och längtan här i livet. Därför trivs vi ihop. Våra huvuden är lika nedkörda i våra skivsamlingar. Vi tänker i ackord och inte i noter. Just nu sitter vi dock mest och slänger långa blickar på de vackra flickorna som passerar.
”Jag vet inte M-, jag kan bli lite fulfilosofisk såhär när man har tagit en grogg eller två… Men på nåt sätt känner jag att det är såna här stunder som på nåt sätt definierar livet.”
Vår bärbara stereo spelar Roky Erickson.
”Det kommer bli så satans jävla bra”, säger M- och syftar på hans konsert på lördagen.

Sophie Zelmani är absolut inte lika charmerande på Hultsfred som hon var i Norrköping. Senast jag såg henne live så blev jag dumpad morgonen efteråt. Det är sånt som kan göra en lite vidskeplig. Men den här gången händer inget i den kalibern. En konsert med Laleh betas av istället. Nånstans under hennes pianoballad ”Hide Away” blir mitt hjärta några nyanser rödare och jag blir så inspirerad att jag direkt springer och köper den där hatten. Jag vet att det är en bra hatt när jag kan hålla den med det där trefingergreppet samtidigt som jag pressar hatten mot bröstet. Det brukar jag göra när jag kysser honkön eller dansar på bra konserter. När jag lite senare ser Gentleman, en helt fantastisk spelning reggae, så passar huvudbonaden perfekt mot mina hjärtslag.

Jag måste vila några minuter i tältet, jag har fått feber nu också. Huvudet dunkar. Plötsligt knackar nåt på mitt tält –ah, det är lite ågren som gör sig påmind! En elak röst i mitt huvud påminner mig om att jag är alldeles för dålig på det enda jag vill göra. Ingen filmskola vill ha mig. Alla mina planer jag haft till hösten har varit till ingen nytta alls.

Ozzy Osbourne har en halsinfektion och sjunger inte alls bra. Konserten i sig faller mig inte in i smaken som den icke-hårdrockare jag är, men det finns några guldkorn av underhållning. Hoppar vi framåt några timmar står jag vid samma scen och ser 50 Cent med A- som är minst lika sjuk som mig för att inte säga värre. Vi håller låg profil i utkanten av publikhavet, men att säga att vi inte blir underhållna av gangstarapparens för kvällens ganska charmiga humor och dansanta beats. Jag minns att jag halva konserten till största del beundrar killens biceps. Duktig jobbat för en halv dollar.

På nåt sätt lyckas både jag och G- fullständigt fumla bort första versen i Eldkvarns ”Fulla för kärlekens skull” när vi går där på parkeringen och försöker sjunga den i korus. Vi har just avnjutit en spelning med Säkert! som var helt underbar… Det hade varit allsång till raderna om våldtäktsmän som ska skjutas i ”Allt som är ditt” och röj under refrängen i ”Vi kommer att dö samtidigt”. Nu är vi rätt så lyckliga och på väg tillbaka till området efter att ha hämtat flytande proviant från denna smålännings Volvo. G- har visat sig vara en störtskön lirare. Någon timme senare, medan vi köar för att köpa älgwok, möter vi självaste Heavy från Hjalle & Heavy. Han är grymt packad. Kameran åker fram och vi förevigar mötet med ett foto.
”Nu måste jag sticka”, säger G- till mig och M- och knallar vidare, ”Vi ses grabbar”.

När Roky Erickson kliver på scenen lyfter taket på Atlantisscenen. Är det någon spelning jag sett fram emot så är det den här, den spelningen som avslutar hela festivalen för min skull. Roky är en legend, men bara i vissa kretsar. På 60-talet var han med i ett populärt band med psykedeliska inslag. Men efter att han åkte fast för innehav av en joint så skyllde han på sinnesförvirring och hamnade på mentalsjukhus. Det visade sig vara hans livs misstag. Efter att blivit utsatt för den ena elchocken och lobotomeringen efter den andra så blev Roky sinnessjuk på riktigt. Det är först för två år sedan som Erickson lyckats ta sig ur sin sjukdom och börjat turnera igen. Nu befann han sig på Hultsfred för sin första Europaspelning någonsin! Stämningen i tältet var minst sagt eldig när han började riva av sin delikata rock and roll. I den ruggiga allsången i ”The Night of the Vampire” är jag nära på att förlora mitt förstånd jag med. Efter spelningen hittar jag och M- varandra i publikhavet. Utan att behöva använda ord skrattar vi på det där sättet man gör när man sett något otroligt.

När jag vaknar har det regnat vansinnigt hela natten. Jag är stel i hela kroppen. Det är ungefär tjugonde gången jag vaknar den här natten, men nu är det alltså dags att stiga upp. Om några timmar går bussen hem. Jag ska ta på mig mina skor och upptäcker att det är en halvliter vatten i dem. Jag häller ut det. Haltar ut på området som nu ser ut som Hiroshima post-atombomben. Jag kastar vatten vid den fridfulla ån. Haltar tillbaka. Stannar upp. På avstånd ser jag hur några grabbar som samlats i en halvcirkel för att titta på när en annan kille demolerar sitt tält med en käpp. M- kravlar ut ur sitt tält. Han har också haft en förjävlig natt. Vi börjar packa ihop våra grejer. Då har man fått se Hultsfred alltså…

Det är otroligt skönt att komma hem till lägenheten. Inga moln av damm så långt ögat räcker. Jag går på toaletten för första gången på fem dagar. M- sätter sig vid datorn och börjar läsa recensionerna på Aftonbladet på spelningar vi sett. Det har kommit lite post under tiden jag varit borta. En elräkning från Eon. Suck. Jag jobbar för Greenpeace och har världens ondaste elbolag. Jag skäms lite. Längst ner i högen hittar jag ett kuvert från den där folkhögskolan i Värmland. Ett litet hopp tänds i mitt bröst men dör så fort jag inser att jag skulle fått det tidigare ifall jag kommit in. Synd, jag hade verkligen velat gå där.
”Här kommer årets största besvikelse”, säger jag till M-, ”spiken i kistan.”
Jag öppnar brevet. Läser det en gång. Två gånger. Tre gånger. Vad i helv… Det är omöjligt.

Jag är antagen till filmlinjen på Molkom Folkhögskola.