En ledig man

Det har kommit till den punkten då ingenting längre känns bekant.

Det är en lustig känsla. Jag har lite svårt att klura ut om det är negativt eller positivt, men jag har mina aningar. Jag har på senaste gjort allt jag kunnat för att gå vidare med mitt liv och inte bli sittandes och sörja det förgångna. Det må ha varit lättare sagt än gjort, men jag har i alla fall tagit mig ut och försökt bekanta mig med ställen, människor och situationer som jag kanske inte skulle ha stött på om jag fortfarande varit medlem i ett parförhållande. Det har gått helt okej.

Två helgen i rad har jag haft besök av farsan och min styvmor, vilket har varit riktigt härligt. Ibland minns man varför det är så skönt att bo ”hemifrån”, men jag kan inte klaga när det tar sisådär fyra månader mellan gångerna man ser farsgubben. Jag fick nya gardiner och en rejäl bit torkat renkött, vilket inte var fyskam i båda fallen och i synnerhet det sistnämnda. Under långa promenader fick jag guida dem genom Norrköping och berätta de få historier jag lyckats tillskansa mig under mina dagar på Östergötlands huvudstads gator. Det roliga med far & co är att man får vänja sig vid ett lite annat tempo än det man blivit van vid. Ibland tar det två-tre minuter innan jag får svar på en fråga jag ställt. Tiden däremellan ägnas åt att titta ut genom fönstret och se vemodig ut. Jag har kanske blivit lite för mycket sörlänning.

Jag har lyssnat mycket på Eldkvarn på sistone. De har varit mitt soundtrack till april månad, och det verkar som de kommer få hänga på i någon månad till. Deras senaste skiva är fruktansvärt bra, men även deras äldre material har hamnat i högtalarna. Jag har kanske inte så mycket gemensamt med några medelålders män som ägnade 80-talet åt att knarka sönder sig, men det lilla som poppat upp har varit tillräckligt. Textrader från ”Svart blogg”, som skivan heter, har glidit in och ut ur mitt huvud de senaste veckorna. ”En ledig man/ kom och ge mig eld/ En ledig man/ sen du lämnat mig.”

De senaste veckorna har min sömn varit helt uppfuckad. Jag kommer ofta rätt sent i säng, och när jag väl ska sova hålls jag vaken. Jag vaknar ofta tidigt på morgonen av solen eller av drömmar, och i vilket fall som helst undrar jag var sjusovaren i mig tog vägen. Jag måste ha tappat bort honom någonstans på vägen när jag senast passerade Umeå. Ring mig ifall ni ser honom på en parkbänk nånstans.

Jag ringer J-. Han är full. Festar med de andra grabbarna.
”Du borde vara här Toni”
”I know, men jag kan inte.”
Eller kan jag? Vill jag?

Det blev valborg och jag lyckades ta mig till Finspång för att fira denna (nåja) högtid där. En arbetskompis bor där borta och skulle ha fest, så det var väl inte mer än rätt att de fick besök av en norrlänning. Det blev en riktigt rolig tillställning, det är alltid lika kul att träffa nytt folk och se nya ställen. Jag har hört mycket hånfullt om ”äggskallebyn”, att det skulle vara en bondhåla bosatt med massa jobbiga typer. Jo, det var ett litet ställe, men det var inte kattskit för det. På nåt sätt påminde det om Kalix. Kanske var det för att nästan alla var hårdrockare, eller för att deras enda riktiga uteställe, Ettan, påminde skrämmande mycket om Hortell Valhall där hemma. Det kan också ha varit för att folk var lite mer avkopplade och, i vissa fall, dräggfulla än jag är van med här i södra Sverige. När vi satt och grillade väcktes minnen från forna somrar då vi värmde grillen i Näsbyn, men för första gången på länge kände jag mer nostalgi än saknad.

(”Hur kunde det bli såhär”, tänker jag, ”Var någonstans i det här känner jag igen mig? Jag trodde jag sett det mesta. Det här var inte vad jag väntade mig.”)

Kvällen ramlade på, kort sagt, och efter diverse äventyr hade jag förmodligen sprungit på varje människa som någonsin festat i Finspång. Det slutade med efterfest på andra sidan byn, och folks givmildhet gjorde sig påminde när någon tillagade en ordentlig kastrull nudlar med grönsaker åt mig och bjöd mig på indiskt öl. Bäst före datumet på ölen må ha passerat ungefär vid samma tid som jag började högstadiet, men jag var helnöjd. Jag upptäckte plötsligt att jag tappat bort min arbetskompis, och därmed min sovplats för natten, men i ett utökat inslag av generositet fick jag sängutrymme hos dessa okända lirare som stod för efterfest. Morgonen efteråt är jag grymt förvirrad när jag vaknar upp i en alldeles för trång säng med några dreads på min arm (de tillhörde en norska som hela den föregående kvällen fortsatt referera till mig som ”Luleå”) och lite längre bort en hårdrockare som släpper morgonluft. "Rock and roll", tänker jag och börjar käka gårdagens nudlar till frukost.

”Jag har rest 10.000 mil/ Mitt liv är tåg och båt och bil.” Det är på pendeltågen och bussarna som den där känslan överväldigar mig. Känslan av att inte befinna sig där man ska eller på det sättet man vill. När jag väl kommer fram till ett ställe kan jag gömma huvudet i aktiviteter eller jobb eller fest eller vad det nu blir. Men när jag sitter och väntar på att nå Punkt B, så jagas jag av minnen från Punkt A. Jag blir varken ledsen eller glad. Tåget rör på sig men jag… tja, står still.

En fredagskväll hamnar jag på en förfest på självaste Broadway, i en lägenhet alldeles för liten för det dussinet människor som vistas där. Jag får tillfället att karaokebriljera i en rätt ojämn kamp i tv-spelet ”Singstar”. Jag förlorar givetvis med rätt stor marginal. Under kvällen får jag en snilleblixt. Jag ska bli vegetarian! Fuckin’ Aye! Det känns som ett självklart val. Okej, jag gillar att äta kött, men jag vet ju att det är helt moraliskt förkastligt att fortsätta överkonsumera på det här sättet. Köttindustrin står för 18% av växthusgasutsläppen, och världssvälten beror på att vi använder grödor till att föda upp kor istället för… tja, svältande afrikanska barn. Det känns som ett vettigt beslut där på plats. Festen fortsätter och jag hamnar på Svea Skeppet som för förmodligen första gången är ett skönt ställe. Jag pratar med kul folk. Natten avslutas med att jag äter stans sluskigaste fyllekebab på Queens Corner. Nåja, kött är ju rätt gott ändå.

Det är ganska lätt att få tiden att gå på helgerna. All dötid som uppstår fylls snart upp av disk, tvätt och städning. Vrinneviskogen har börjat bli rätt bekant, jag är inte lika vilse där som för några veckor sedan. Jag hade en vän på besök som hjälpte mig att fika upp de där dammsugarna och frysta bullarna som lurpassar i skafferiet och frysen. Jag får telefonsamtal från fulla flygplansmekaniker från Småland. Jag åker till Motala i jobbsammanhang. Sånt där som jag antar att man får vänja sig vid. Jag vet inte… När man levt med tanken att allt ska vara på ett sätt under en längre tid så är det svårt att byta spår bara sådär. ”Ja, det är svårt när inget händer/ Ännu svårare att bli äldre/ Jag har försökt att lära mig/ Men inte ens jag kan allt.”

”Hej, jag heter Toni och jag kommer från Green… Jaha, jaja, tack ändå”
Jag står ute på gatan och försöker stanna folk för jobbet räkning. Idag går det rätt segt.
”Hej jag heter Toni och…”, säger jag till nån affärsman med bakåtslick som stannar upp.
”Vad fan vill du egentligen?”, säger han uppretat. Ännu en loser som vill ta ut sin dåliga dag på mig.
”Vad jag vill?”, jag fnyser till, ”Jag…Jag vet inte. Jag har inte en jävla aning. Vet du? Vad fan jag än gör är jag fucked. Fattar du det? Jag vill och kan inte åka tillbaka till min hemstad. Och i den här staden har jag inget hem. Vad jag vill? Jag vill veta vad jag vill.”
Givetvis säger jag inget av ovanstående. Kväver impulsen att säga något liknande. Istället kopplar jag på försäljarleendet och lyckas värva honom åt organisationen.

Jag träder in i konsertlokalen och lyckas få en oförskämt bra sittplats. Eldkvarn ger en gratis spelning på självaste första maj i Linköping, så givetvis är jag där. Jag har inga stora förväntningar inför spelningen. Jag blir glad bara jag får höra ”Fulla för kärlekens skull”. Det visar sig snabbt att det blir mycket bättre än så. Från första stund är konserten helgjuten. Som i en uppåtgående kurva höjer de tempot för varje låt som går. Alla textrader, rossliga toner, gitarrsolon och minnesbilder från Norrköping gator passerar mina öron och går rakt in i mitt hjärta. De spelar verkligen ”Fulla för kärlekens skull”. Den klipper lösa trådar som tycks ha virvlat in sig i varandra i min mage. De spelar ”Tag min hand”, den rätar ut min ryggrad. De spelar ”En ledig man”, som ger mig vatten på min kvarn. ”Blues för Bodil Malmsten”, den lyfter världen från mina axlar. ”3ans spårvagn”, den ger mig nåt att drömma om. ”Alice”, den är helt enorm. På något sätt blir den här konserten ett emotionellt klimax på de gånga veckorna. Jag brister. Jag byggs upp. Det blir en final för en lång och jävlig april månad. Jag skiter i om det inte är mer än några snubbar med instrument som spelar en samling låtar. Det är en befrielse. Det är också, givetvis, en sjukt bra spelning.

Ljudteknikern spelar ”Things Have Changed” när bandet gått av scenen. Jag tar på mig jackan och lämnar lokalen. Kliver ut i den friska kvällsluften och har en svag tinnitus ringande i öronen. Kan inte låta bli att le. Jag styr stegen mot en busshållsplats, jag lär få springa sista biten för att hinna till pendeltåget. ”Det är en lång väg och jag går ensam.” Det känns bekant i alla fall. Det känns som det ska.