Utmaningen

Jag har också blivit utmanad, det var väl bara en tidsfråga. Eller näe, det var det inte. Jag blev lite överraskad över att G-, den fulla flyplansmekanikern från Ronneby, utmanade mig på den här sanningsleken som går som kedjebrev genom diverse bloggar i landet. Så jag får väl dra mitt strå till stacken. Något så närt motvilligt.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex sanningar/egendomliga saker om sig själv. Den som blir tagen ska skriva sex saker om sig själv i sin dagbok och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer den personen fem nya personer och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen dagbok för mer information.

UTMANINGEN

1, Jag är en mycket värre Bob Dylan-nörd än jag visar för folk. Sanningen kommer nog bara fram på diverse forum på nätet, annars gör jag mitt bästa för att bita mig i tungan när jag vill skrika ut till omvärlden om vilket dedikerat fan jag är. Jag menar; Jag kan rabbla upp samtliga Dylanskivor i kronologisk ordning. Det är ungefär fyrtio stycken. Om ni frågar mig angående den och den outgivna låten från sextio eller sjutiotalet så har jag förmodligen hört den. Är det onormalt att veta vilket märke det var på motorcykeln han kraschade med 1966? Ja, det är det. Jag är livrädd för att detta ska komma upp i ljuset, att folk ska se mig som en kalenderbitande loser.


2, Jag har prestationångest över vissa delar som jag försakat med mitt kulturella arv. Jag är en finne. Det vill jag åtminstone att folk ska se mig som. Men jag är skitdålig på finska. Jag kan några slitna fraser. Att jag kunde finska flytande som liten stör mig. Hur kunde jag glömma?


3, En gång i tiden har jag hetat Elvis. Det var mitt andranamn, jämte Adrian. Det kom sig av att jag sparkade i mammas mage som foster varje gång mina päron spelade musik. Ett tidigt tecken på att jag skulle blivit musiknörd. Så när jag var liten kallade man mig inget annat än Elvis. På mellanstadiet tog jag bort det när byapojkarna retade mig för det. Jag ångrar det djupt i dag. En dag ska jag ta tillbaka det, lite som en läxa att… Tja, man kan inte vara nåt man inte är, och tvärtom.


4, Det finns en sida som är skitstolt över vem jag är och vad jag klarar av. Jag har lärt mig att lyda jantelagen och inte tro mig vara förmer än någon annan. Men jag vet att trots all skit jag varit med om de senaste åren så har jag lyckats ställa mig upp igen, och jag har alltid försökt göra det rätta. Jag kanske har misslyckats med jämna mellanrum, och kanske lite oftare än så, men jag har gjort mitt bästa. Jag är bara just över stadiet att vara tonåring, men jag bär på ansvar, både på jobbet och privat, som många i min ålder inte skulle klara av. Det är ganska vidrigt att se sig själv på det sättet, jag vet. Men alla har vi vår akilleshäl.


5, Det värsta jag vet är att bli anklagad för att vara snål. Vilket gör mig jättelätt att utnyttja. Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar i mitt liv, men jag har varit bra på att hålla i det jag har fått tag i. En ständig skräck är att någon ska anklaga mig för att prioritera pengar före människor, vilket gör att den som vill lura av mig pengar kan göra det ganska lätt. Står man mig tillräckligt nära kan man nog lyckas med det flesta. En person, låt oss kalla denne X, förstod det där, och under hela vår relation, som nu är avbruten, lyckades hon få mig att skänka både det ena och det andra. Om jag gick ut med målsättningen att låna pengar till de skorna eller till den konserten, då fick jag i princip höra hur hjärtlös jag var som inte bara gav bort pengarna direkt. Jag ville ju inte framstå som kärlekslös och pengatörstig. Resultatet idag, när alla band är avklippta, är att jag är några tusen fattigare. Pengar som man kanske behöver när man är tjugo och precis ska börja studera. Det värsta är att jag vet att jag skulle kunna trilla dit igen. Och igen. Och igen.


6, Jag diggar Jack Bauer stenhårt. Tv-serien ”24” får mig att känna mig som en tolvåring. Visst, dramat i serien har tappat den lyster den hade de fyra första säsongerna, men pulsen börjar fortfarande slå hårdare när jag ser Kiefer Sutherland slåss mot terrorister. Helst ska han skrika något och gå emot varje regel som finns. Då blir jag nöjd.




Jag utmanar... Tja, det vette fan vem som inte gjort den redan. Men vi säger alla grabbarna i Kalix, Amra och vem som helst som vill egentligen.