Sveriges mest rastlösa lirare

”Jag är inte särskilt förtjust i den här sortens blues”, tänker jag och byter låt i mp3-spelaren.

Jag springer så fort jag kan. Jag skiter i att följa elljusspåret, jag följer nån smal skogsstig, en sån som jag sprang genom hela min barndom. Hörlurarna är trasiga, så jag hör bara musik i det högra örat: Det är en hetsig sång. Jag springer och hoppar och flyger fram mellan buskarna. Duckar för en trädgren. Springer allt jag orkar. Många orkar mer än mig, men jag springer inte bara för att springa, jag springer bort från saker. Minnen. Trädjävlar flyger förbi överallt. Jag ökar tempot ytterligare. Sätter foten i en pöl av lera och slinter. Flyger runt ett halvt varv i luften och landar på axeln. ”Helvete” tänker jag och ligger kvar. Reser på mig. Går några steg medan jag hämtar andan. Min kondis är inte vad den borde vara. Minnena hinner ikapp. Fan också. Några steg senare kommer jag fram till ett omkullfallet träd. Roten är enorm, två meter hög. Det var nog inget litet fall. ”Helvete”, tänker jag igen, ”jag är ett omkullfallet träd”. Jag springer vidare.

När jag tänker tillbaka på de gångna veckorna sedan jag senast sammanfattade mitt liv i några illa uppbyggda stycken så har jag svårt att se klart på det hela. Allt är bara ögonblickbilder som rusar förbi och där den ena scenen flyter in i den andra och gör det givetvis inte i någon kronologisk ordning. Stannar jag upp och försöker tänka logiskt måste jag ta itu med det jag försöker glömma. Ni får ta de för vad det är och jag kan inte berätta det på något annat sätt.

Vindkraftverken passerar utanför fönstret. Pågatåget saktar in och jag kliver ut på perrongen. Efter en hård dags resande befinner jag mig snart vid mitt mål. Jag har rest till Skåne för att spendera en ansökningsdag på en folkhögskola där. Efter en ytterligare resa med kollektivtrafik så är jag framme vid skolan. För mig tar det bara några sekunder så har jag hookat upp med några andra sökande och vissa av de redan studerande på skolan. Jag leds ner i en källare med en massa madrasser, som alltså blir min sovplats för natten. De andra sökande är sköna lirare, filmnördar hela bunten. Jag är alltid orolig för att framstå som lite självgod i filmsammanhang, som om jag skulle tro att jag vet bättre än alla andra, men så verkade nog inte fallet vara här. Jag lyckas också bekanta mig lite med några av de som pluggar på skolan, några bohemer med dreads och bristande kunskaper i att städa kök. De verkar vara bra folk. Innan man vet ordet av är det dags att knöla ner sig i sovsäcken för att ladda upp inför morgondagens prover. Hela salen luktar grabbsvett och min sömn blir lika bristfällig som obekväm.

T- är på besök. Meningen var att vi skulle ta någon sorts picknick uppe på mitt nyfunna Håkan Hellström-berg, men vädret tillät inte. Istället blir de kakor och thé i min lägenhet. En halv lördag försvinner i trevligt sällskap, vilket min rastlöshet och förvirring inte tackar nej till. T- är från Finspång, och jag minns hur hon vid ett tidigare tillfälle hade funnit min historia om den generositet jag stött på i hennes hemby som underhållande och överraskande. Var denna givmildhet bara en radda av omständigheter, eller är det så att jag börjat se livet lite för positivt på sistone? Näe, den där sista frågan stryker vi. Riktigt så ser det inte ut än.

Ett vykort från Indien landade på hallgolvet. Det var min forna arbetskompis som skickade en hälsning. Vykortet pryddes av en vacker indiska. Det såg givetvis alldeles för mycket kitsch ut:

”Yo Toni! Vet inte vem jag ska skicka det här änglalika fejset till –Men du blir den lyckliga! Det sitter på Ashawariya Rai, ungefär den mest dyrkade skådespelerskan i hela Indien. (…) Allt e fint här i Indien, jag kommer sakna det –Flyger till Kina på söndag. Imorgon ska jag kolla in Taj Mahal. Annars är det bara att softa och äta McDonalds fram till dess…”
Jag läser färdigt vykortet. Tittar ut genom fönstret, det är gråpissigt mulet. Det är en lång väg mellan Indien och en östgötsk förort.

(Jag förbannar min egen feghet och tar en överbliven kaka från gårdagen. Varför ska jag alltid tänka om två gånger innan jag gör någonting? Jag packar min väska och lyssnar på Hellström.)

På vägen hem mot Norrköping måste jag slå ihjäl två timmar i Lund. Jag går en sväng runt det närliggande området och stöter på en gubbe med en skylt. Han står vid en vägkorsning och visar en skylt med texten ”Sluta mörda oss” till förbipasserande bilar. Jag blir nyfiken och frågar honom vad han sysslade med. Jag trodde att det kunde vara nån sorts politisk protest mot, låt oss säga, utsläppen av koldioxid.

”De håller på att mörda oss vetdu”, säger han på oefterhärmlig skånska, ”De gör det med fattigdom. De tar ihjäl oss bit för bit tills vi inte längre finns kvar. Tills det bara blir jag och min fru kvar. Du vet, du ser den där trädgrenen de har fällt där borta? Den har de fällt för att ge mig associationer som ska skrämma mig från att stå här. Men det tycker jag är lite långsökt. Det hände nämligen för fjorton år sedan. Då hade de fällt en trädgren vid mitt sommarställe för att hota mig och min fru, så då åkte vi till polisstationen för att polisanmäla detta. Vet du vad de gjorde? De låste in oss på mentalsjukhus över natten! Så jag tycker det är lite långsökt… Det är ju trots allt fjorton år sen”.

Jag frågar om jag får ta ett kort på honom med mobilen. Det blir han jätteglad över. Senare får jag höra från annat håll att han varit med i första säsongen av ”Hundra höjdare”. En av Sveriges skönaste personer, som Fredrik & Filip utnämnt honom till? Kanske det. Jag är i alla fall, i den stunden, en av Sveriges mest rastlösa.

Soffan är nästan alldeles för bekväm, jag har legat och stirrat upp i taket lite för länge nu. Jag reser på mig och höjer volymen på stereon, det är Beatles som sjunger om en dag i deras liv. Knäpper på teven och öppnar upp en folköl. Såg ”Last king of Scotland” idag med A-, det var trevligt, men jag var på ganska osocialt humör. Vi brukar ses då och då nuförtiden. Jättebra sällskap. En bra film också, jag fick dåligt samvete för att jag vet så lite om Afrikas nutidshistoria. Idi Amin var en fascinerande diktator. Bakom den varma och karismatiska ytan var han en blodig massmördare. Beatlesskivan tar slut och det blir alldeles tyst i lägenheten, om vi bortser från datorns surrande fläkt. Idag är en sån dag då jag tänker på en massa saker men ingenting viktigt. På nyheterna berättar Fredrik Reinfeldt att han sett alla Arnold Schwartzeneggers filmer. Jag läste en gång att hans favoritband är Da Buzz... Idi Amin var i alla fall karismatisk.

Mamma var på besök. Nu har båda mina föräldrar varit och sett lägenheten, och Norrköping också för den delen, på kort tid. En ren slump faktiskt, mor befann sig på en kurs i närheten och tog tillfället i akt att se hur hennes son lever sitt liv i Östergötland. Jag tyckte givetvis att besöket var fantastiskt roligt. Dessutom så blir jag sådär barnsligt bortskämd när någon av mina päron kommer på besök och mitt kylskåp får besök av matvaror som det inte stött på tidigare. ”Vattenmelon. Det var som fan”, tänker den.

I Lund sätter jag mig på en mexikansk uteservering för att slå ihjäl tid. Jag dricker en kall San Miguel, läser skitmetro och ringer M- för att höra hur läget ligger. Han berättar att han ska sälja sin lägenhet. Jag berättar om det senaste dygnet. ”Vi får se om jag kommer in”, säger jag, ”Jag känner att jag gjorde bra ifrån mig, men det är ju hård konkurrens. Vi får se vad som händer”.

Ute i skogen fortsätter min joggingtur. Jag glömmer min vurpa i leran och fortsätter ränna. Det nedfallna trädet försvinner bakom mig och jag letar mig in på ännu mer snirkliga stigar. Skogen blir mindre och mindre tät. Skogsstigen tar slut och jag kommer ut på asfalt. När jag bromsar in blir jag ståendes mitt i en trevägskorsning. Jag roterar ett varv och försöker klura ut vilken väg jag ska ta. ”Det här är så symboliskt så att jag kräks.”

Jag väcks ur min dröm. Bussen är framme i Norrköping, jag fick nog sova en halvtimme under natten i alla fall. Klockan är fyra på morgonen och det spöregnar. Jag tar min ryggsäck och min sovsäck. Suck. Det har hunnit bli ljust, men bussarna börjar först gå på nån timme. Jag börjar gå hemåt i regnet. Tröttheten river i mig. Gatorna är helt öde. ”Det var ju själva fan också”, svär jag. Det tar väl bara fyrtio minuter, blir mitt mantra. Jag är snart framme, intalar jag mig själv. Mest av allt tänker jag bara på hur det suger att styra steg mot ensamhet i en lägenhet i regnet, mot jobb och vardag. Mot min feghet och min rastlöshet. Min kåthet och min hunger. Mot min mp3-spelare i byrålådan där förövrigt båda hörlurarna nu är trasiga.

Bakom mig följer långa skuggor, de kryper runt hörnen så att jag inte ska upptäcka dem. De vet att jag vill fly från dem. De vet att jag är alldeles för yrvaken, alldeles för bitter och alldeles för blöt för att orka fortsätta göra det. En tanke slår mig: ”Jag är inte särskilt förtjust i den här sortens blues.”