Värmland verkar spännande

”Det har blivit en tradition”, säger jag till R- på telefon, ”att efter en ansökningsdag till en folkhögskola så ringer jag till en av er grabbar där hemma när jag sätter mig ner för att pusta ut och ta en kall öl i väntan på tåget hem.”
”Fan vad skönt! En stor stark på en uteservering?” frågar han med sin sköna tjocka norrlänska.
”Nej inte riktigt…Jag sitter vid ett spårområde och dricker en folka budweiser, lutad mot en container.”
Han skrattar.

Jag vet inte. Det är nåt jag har sagt väldigt ofta på sistone: Jag vet inte. Det är lite så det är just nu. De senaste veckorna har jag bara gått omkring och väntat. Väntat på att M- ska ta tåget till stan, väntat på att Hultsfred ska kicka igång, väntat på att något minnesvärt ska äga rum. Vardagarna har inte haft så mycket att komma med. På helgerna har jag varit med om ett och annat äventyr, men de där blygsamma äventyren har en tendens att snabbt tona över i måndag morgon. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

En ansökningsdag alltså. Ännu en småort i en del av Sverige jag aldrig tidigare satt foten i. Den här gången handlade det om en filmskola placerad några mil utanför Karlsstad. Jag anlände sent på onsdagskvällen, nationaldag och allt. Jag hade fått mystiska instruktioner om hur jag skulle lösa övernattningen på den folktomma skolan. Efter att slagit in en portkod jag tiggt mig till fick jag leta uppe en grön byrå som innehöll ett kuvert med ytterligare instruktioner. Det löste sig, men jag kände mig som en karaktär i en dålig spionthrillerfilm.

En fredag firade jag ett år på Greenpeace. Det är en bedrift i fundraisingkretsar, inte många brukar orka med att köra så länge i ett svep. Jag minns hur jag från början sett jobbet som nåt jag skulle köra med i en månad eller två. Nu hade det ju blivit lite mer än så. Dagen till ära, en ren tillfällighet, hade vi besök av en kollega från en annan värvargrupp i Sverige. H-, som han heter, är en ännu en av de där brinnande själarna som man stöter på i det här jobbet. En principfast idealist som kan passa på att ha roligt fast man är ute på gatan och…tja, räddar regnskogen eller nåt. På kvällen passade vi på att gå ut festa lite i värdstaden norrköping, givetvis i studiesyfte.

Orsaken till att jag drar upp den här händelsen är för att berätta hur jag blivit bestulen på mitt absolut största kännetecken, vid sidan av mitt bländande leende och min uttråkade blick. Jag befann mig nämligen senare på kvällen på dansgolvet. Jag dansade och pussades lite med en flicka jag mött under kvällen. En kulturstuderande med svart page. Plötsligt kände jag hur min älskade hatt lyfte från mitt huvud. Någon lustigkurre hade bestämt sig för att stjäla den. Jag lokaliserade snabbt vilka som gjort det. Tre stycken testosteronstinna idioter vid baren var de skyldiga.
”Kan jag få tillbaka den”, frågade jag med halvt roat tonfall.
”Vi har inte tagit nån jävla hatt!” sluddrade ledaren. Schysst att han nämnde hatten innan jag gjorde det.
”Ge mig hatten”, försökte jag igen.
”Om du inte går härifrån snart får du schtryck!”

Jag förstod rätt kvickt ändamålet med hattstölden. Snubbarna ville bara mucka stryk och provocera. Ingen hatt är värd stryk, tänkte jag och retirerade Vi lämnade stället, jag lite lätt purken, bestulen på ett stycke nostalgisk huvudbonad. Jag hade köpt den där hatten dagarna innan jag flyttade till norrköping, och burit den flitigt ända sedan dess. Nåja, tänkte jag lite senare, den hatten symboliserade kanske ändå en period av mitt liv som jag ändå måste lära mig att lämna bakom mig. Det är bara bagage.

En lördag har jag picknick uppe på mitt berg med T-. Äntligen kan jag kryssa av det från listan, att få dela den där utsikten i några timmar med nån annan än min slitna filt. Det är den första riktiga sommardagen, det slår vi fast utan diskussion. En dag att njuta av. Timmarna flyger förbi, jag kan knappt minnas vad vi diskuterar. Men när jag sitter där och stirrar ut över Norrköping, hela vägen från kyrkorna i norr till den sociala misären i söder, så tänker jag på stan i sig. ”Det ska bli skönt att komma härifrån”, säger jag omväxlande. I nästa andetag säger jag att ”jag kommer sakna det här”. På två meningar lyckas jag sammanfatta hela min nuvarande livssituation.

Värmland. Jag hade ju för bara några veckor sedan varit i Skåne för att söka en annan skola där, men det besöket hade varit fruktlöst. De ville helt enkelt inte ha mig. Så något bitter hade jag nu satt målet på den här skolan, och var nu mer laddad än nånsin. Det jag inte har berättat om de här ansökningsdagarna är vilken skön stämning det är. Jag trodde att det skulle råda nån sorts konkurrens mellan oss sökande, men så var det absolut inte. Istället får man jiddra massor med likasinnade, snacka film och peppa varandra. Hur skönt som helst. Om man sedan ser på hur själv ansökningen gick så är det en helt annan historia. Jag låter det vara osagt och inväntar kuvertet i brevlådan. För hur gick det egentligen? Jag vet inte.

En kväll styr jag stegen längst Drottninggatan. Jag är på väg till Svea Skeppet för att slå ihjäl återstoden av denna lördag. Jag har dragit på mig min finaste tiokronorskavaj och partybrillorna. En berusad snubbe i min ålder passerar mig och fäller kommentaren: ”Vet du att du är jävligt lik Bingo Rimér.” På några sekunder förfaller min självbild.

Efter att ha avnjutit en lunchrast i parken utanför domkyrkan tänkte jag resa på mig men kände plötsligt hur korsryggen sa emot. Jag knystade fram några amerikanska svordomar och fick resa mig mycket sakta. Idag var tisdag, och den sista dagen på jobbet för mig innan jag tar ledigt för resan till Värmland och den efterföljande trippen till Hultsfred. Jag har i princip jobbat oavbrutet sedan det stora uppbrottet för några månader sedan, och att säga att ett berg av stress och bekymmer har byggts upp sedan dess är ingen överdrift. Så nu väntar en skön paus från arbetsuppgifter och måsten. I alla fall: min rygg jävlas med mig. Jag förstår varför, jag har varit slarvig med att träna ryggen på sistone. Och att springa omkring med en alldeles för tung ryggsäck sex timmar per dag är inte godis om ryggsäcken i sig är nåt billigt skräp med kassa axelband. Utan att gå in på en alldeles för uppenbar liknelse: Det är ju inte precis som att det tunga bagaget bara består av en tom matlåda, en pärm och några vattenflaskor.

Vi tar en promenad genom den östgötska natten, jag och A-. Vi har varit hos mig och sett film, återigen, men denna kväll slog vi på stort och fixade ihop en fruktsallad. Resultatet blev lysande. Nu ska hon hem och jag följer med en bit på vägen. Det är nämligen fredagskväll och jag gillar att gå genom Drottninggatan i nyktert tillstånd vid den tidpunkten. Då kan jag bevittna folket som väsnas utanför Harrys, se på paren som står och bråkar i gathörnen och slänga ett öga på poliserna som kretsar omkring tryggt och isolerat i sina radiobilar. A- kommer fram till sin port och jag vänder om och börjar gå hemåt igen. Jag tittar på människorna. Vad är det jag förväntar mig att den här staden ska ge mig? Vad ska de här typerna lära mig? Jag vet inte.

Det är en ledig dag för mig, men jag passar ändå på att svänga förbi jobbgänget när de käkar lunch på ett närliggande hak. Jag drar ännu en skröna om norrländskt tankesätt:
”Ni hörde om den där dansken som skallade domaren? Som pajade matchen för sitt eget lag och som nu är Danmarks mest hatade man? Jag läste det där om att han druckit femton till tjugo öl före matchen… Jag blev förbluffad. Alltså: Inte bara att han förstörde fotbollsmatchen för danskarna… Han dricker som en kärring också!”
Den gick hem hos grabbarna.

Jag säger hejdå till R-, lägger på luren och reser mig från containern jag lutat mig emot. Min tåg ska gå snart, och jag går in i vänthallen. Jag möter en tjej som också var på samma ansökning, vi börjar prata lite. Det visar sig att vårat tåg är försenat med fyrtio minuter. För att hoppa framåt lite i handlingen: två timmar senare är den fortfarande försenad. Vi har, om vi bortser från en promenad till Hemköp för proviant, suttit här och snackat sen dess samtidigt som tiden hela tiden blivit framskjuten. Båda är lagom glada över förseningen, sällskapet till trots. Jag har ett bråk i telefon med en kille på SJ’s kundtjänst som brer på ytterligare ett lager av frustration. På en informationstavla mittemot oss står sloganen ”Värmland verkar spännande”. Tja, det vette fan. Två och en halv timme senare rullar en extrainsatt buss i Norrköping. En resa utan trubbel är inte värd namnet.

När jag kommer hem hittar jag ett brev i brevlådan. Det är från en annan folkhögskola jag sökt. Jag inser att resultatet i kuvertet kan avgöra rätt mycket. Om jag har kommit in på den här skolan kan jag vara trygg och veta att jag åtminstone kommit in på ett ställe jag vill gå på. En av skolorna jag sökt har jag inte kommit in på. Skolan utanför Karlsstad… Det är rätt låga odds. Vad gör jag om inte kommer in nånstans? Jag som inte vill göra något annat än att syssla med film, måste jag vänta ett år till i sånafall? Eller ska jag förstå vinken och ge upp? Men var ska jag flytta då? Hitta en ny lägenhet i Norrköping? Flytta tillbaka till Kalix? Om svaret i det här kuvertet är negativt kommer alla de frågorna hänga på om jag ska börja plugga i Värmland eller inte.

Allt det här är tungan på vågen på om de senaste veckorna har varit värt besväret. Ska hattstölden bli något mer än en anekdot, eller ska jag kunna släppa den? Det finns så mycket som skitit sig som skulle kunna räddas av några enkla rader: Förseningarna i Karlsstad, tyngden i min ryggsäck, förväxlandet av mig och en viss flickfotograf, nobben från skolan i Skåne och för den skull bristen på action i vardagen. Kanske kommer alla de där positiva sakerna som hänt på sistone göra sig påminda om resultatet är positivt?

Svaren ligger i det här kuvertet. Jag öppnar det rätt klumpigt. Läser.
”Helvete också.”