i förbifarten

Ännu en dag i mitt liv är i princip lagd till handlingarna. I skrivande stund är klockan tjugo över nio, och inom tio minuter ska jag dra mig till ett annat internat för att besöka S.J. Den dagen som snart är lagd till handlingarna har varit en bra sådan. Arbetsdagen har varit mycket produktiv; jag har gjort en planering helt fasansfullt noggrann och genomarbetad. Med hjälp av min producentkollega, givetvis. På måndag börjar kortfilmen i fråga skjutas och det kan bli en mycket lyckat projekt. Det kan gå åt helvete också, förmodligen. Efter att jag fullgjort mina plikter inom skoltid har jag sedan spenderat dagen åt att mysa, träna och basta. Det kan inte bli mycket bättre är min första reflektion.

Mina tankegångar går så här: Jag ska nog försöka återvända till nån form där jag återigen använder den här bloggen till reflektioner och episka dagboksinlägg som redogör för mitt liv. Jag känner att jag låtit mitt skrivande vila tillräckligt länge nu. Men det kommer nog inte bli på samma sätt som förut, om någon minns mina någotsånär genomarbetade texter pre-september. Hur det ska bli dock, måste jag fundera över.

Förövrigt hoppas jag att ni alla läst min novell på http://ungaberattare.se .

Jag har hunnit lyssna på urval ur två mycket bra skivor den senaste halvtimmen. Sophie Zelmanies "Sing and dance", där Freddie Wadling-duetten "Once" berör mig väldigt mycket, och Rolling Stones "Exile on Main Street". Det är sånt här som gör livet värt att leva. Ladda ner "Once". Eller Stones "Tumbling Dice". Gör er själv en tjänst.

Jag återkommer.

Citat: "då kacklar alltid någon gammal höna, om hur förfärligt lättsinnig man är"

om du inte hittar mig ikväll
är jag precis runt hörnet
om du inte får tag i mig ikväll
ringer jag förmodligen när som helst
om du tror att jag är för full
har jag inte ens börjat
för ikväll malar kvarnarna eld
och jag har dylan i skivhyllan
det är lördag och jag är glad att jag lever
det är lördag och jag är glad att jag lever

jag är glaset i min hand
och jag är skjortan över min stol
jag är snön som faller över värmland
jag är kylan som blåser från öst
jag är kungsviksgatan i kalix
jag är statyerna i karlstad
jag är nils ferlin och hollis brown
jag är håkan hellström och jag är edgar allan poe
det är lördag och jag är där du vill ha mig
det är lördag och jag går var du än vill ha mig

lust att skriva

Orden sviker mig ikväll. Jag skrev några stycken text om min vecka i allmänhet och min kväll i synnerhet. En helt okej småputtrig text om en rätt skoj vardag med alldeles för mycket slitigt jobb och för lite mysig fritid. "All work and no play makes Jack a dull boy". Men jag valde att ta bort texten och istället skriva om hur jag inte kommer på nåt vettigt att skriva ikväll. Har en del material faktiskt. Om den 3-minutare som upptar större delen av min tid. Om "American Ganster" som jag såg på bio tidigare ikväll (bra film -lite för lång dock. En sorts hyllning till polis och maffia-filmerna på 70-talet om man vill vara snäll). Om "Möss och Människor". Om vådan att städa sitt rum. Om pubkvällar i Molkom. Om att säga hejdå för helgen till S.J på busshållsplatsen. Om snö och kyla. Om min rädsla för folk i cowboyhattar.

Men jag låter bli ikväll och återkommer när jag inte bara har lust att skriva, utan också inspiration. Ha tålamod med mig.

Soundtrack of my winter

Trots att min ekonomi blev lite purken, så kunde jag inte hålla mig från att dra hem en skivbeställning från CDON. Det är så jag gör när jag inhandlar musik -för jag är en sån som faktiskt gör sånt-, att jag beställer hem en bunt skivor som jag sedan lyssnar på till förbannelse i några månader. Det är inget litet val jag gör när jag väljer ut vilka album som kommer få rotera i min cd-spelare under det kommande kvartalet. Det blir mer eller mindre soundtracket för min vardag. Soundtracket påverkar min sinnesstämning, min kreativitet och till stor del mina intresseområden.

Just nu i mitt har jag bland annat en bunt filminspelningar tiden innan jul att se fram emot. Många spännande projekt kommer det att bli. Själv kommer jag få regissera ett manus som förmodligen är det bästa jag har fått ta ansvar över, så det kommer nog blir gruvligt intressant. Därav kommer jag alltså behöva något bra att hämta kraft ur...

De skivor jag inhandlat, och de tankar de väcker, är följande:

Bruce Springsteens "Magic" och "The Seeger Sessions" känns som givna köp nu när det inte ens är en månad till jag och klasskamrat D- ska se Bruce lira på Globen. Det kan bli hur otroligt som helst... "Magic" skivan i sig har växt sen de första genomlyssningarna när albumet släpptes, och nu är jag mer entusastisk till att få höra låtmaterialet live. Det är bra driv i låtarna och refränger som sätter sig finns det gott om. Men det är knappast nån blivande klassiker i Bossens katalog. Melodierna är väldigt fina och välsnidade, men förutom några höjdpunkter ("Long walk home"!) så är texterna ingenting att hetsa upp sig på. Men jag måste säga att "The Rising" står högre i min bok, om vi ska prata E Street-skivor från det senaste decceniumet. "Seeger Sessions" å sin sida är ren och skär glädje. Den kommer definitivt lysa upp vintermörkret.

I övrigt tog jag modet till mig och inhandlade Moneybrothers senaste alster, "Mount pleasure", en mycket bra rockskiva. Jag saknar den pompösa soul som han slängde sig med på de första skivorna, och som peakade i skilsmässomästerverket "To Die Alone". Men om man bortser från att falsetterna och tårarna håller sig på avstånd så är det här en bra partyskiva. Såna har jag för få av.

Tom Waits "Rain Dogs" är en sån där klassiker som jag lyssnat mycket på men aldrig ägt. Nu är det dags. Egentligen vet jag att det är livsfarligt för mig att lyssna på Waits. Han är den ultimata stilikonen för mig (inspektera den inledande bilden...), och så fort jag hamnar i en Waits period så slutar det med att jag vill se ut som om jag "druckit whiskey hela natten på en sunkig bar i downtown L.A". Vilket inte riktigt är unisont med min persona...

Det var länge sedan jag lyssnade aktivt på en Bob Dylanskiva, åtminstone med mina mått mätt, så nu är det dags igen. "Oh Mercy" heter den något bortglömda föregångaren till "Time out of mind". Efter några första genomlyssningar är det mycket lovande. Låtmaterialet är till stora delar lysande. Produktionen är ångestladdad och mystisk. Det tycks liksom pyra cigarrök och neonljus från högtalarna. "Most of the Time" är et sång alla borde ha skräpandes åtminstone på sina hårddiskar. Det går inte att värja sig från sån skit.

Neil Young. Ännu en gubbrockare. Men det här är nog lite stillsammare: "Live at Massey Hall". Än har jag inte öppnat fodralet och gjort en genomlyssning men jag vet från tidigare smakprov -och det faktum att det trots allt är Neil Young!- att skivan är grym. Snubben sitter ensam med en gitarr på scen och spelar lite sånger han skrivit. Givetvis var jag tvungen att köpa den lite dyrare utgåvan med dvd och allt. För att parafrasera The Wire: "This shit here is forever".

Vinterhalvåret är aldrig särskilt kul. Men med detta soundtrack i öronen kommer det nog underlätta en hel del!

Sea of Love

Ikväll så såg jag och ett trevligt sällskap thrillern "Sea of love" från 1989, men Al Pacino och Ellen Barkin i huvudrollerna. Det var några år sen jag såg den sist, men den var faktiskt lika bra som jag mindes den. En rökig 80-tals thriller med en doft av sensuella saxofoner. Jag var ett lite för stort Al Pacino-fan nånstans där i högstadiet, men även med lite mindre partiska ögon kan jag se vilken fantastisk rollprestation Pacino himself utförde i denna rätt spännande sak.

Men nu till det som fick igång mina motorer, och ett bevis på vilken obotlig nörd jag innerst inne är: Att se tre stycken skådespelare i småroller som senare skulle återkomma både en och två gånger i den ypperliga tv-serien "Vita Huset".

John Goodman hade kanske en ganska obetydlig roll i den rätt sopiga femte säsongen av serien, och att bara se honom väckte inga Aaron Sorkin-vibbar. Men när sedan den nu avlidne John Spencer -skådespelaren bakom stabschefen Leo McGarry!- åtföljs av Michael O'Neil som spelade Secret Service-agenten Ron Butterfield, då kunde jag inte hålla mig från att le igenkännande.

Vem spelar dessutom en otroligt liten, men störtskön roll, som "Random Black Guy" i en av filmernas inledningsscener? Samuel L. Jackson, i en av sina första roller. Otroligt underhållande.

När sedan eftertexterna börjar rulla så får den obotliga nörden i mig ännu en belöning som ackompanjerande musik: Tom Waits som sjunger "Sea of Love". Godis.

När jag sedan reflekterar över detta i efterhand, och speciellt nu när jag väl skriver om det i ett blogginlägg (!), så är det en sak som slår mig: Jag har så spenderat min tonår till att memorera helt fel saker...

Lars Ohly imponerar

Nu blir det ännu ett politiskt inlägg: Jag lovar att inte göra om det misstaget på ett tag i alla fall. Nästa gång skriver jag något om öl och kvinnfolk, ok?

Men på DN's nätupplaga (var gick det fel? när började jag läsa DN?) så skriver Lars Ohly, Sveriges kanske just nu osynligaste politiker, ett både självkritiskt och välskrivet debattinlägg om skolpolitiken. Han menar att vänstern varit rätt slarviga i sin iver att försvara det nuvarande skolpolitiken, och att det är något som måste fixas till. Samtidigt passar han på att -om vi ska prata Molkommetaforer- pissa i övriga riksagspartiers müsli när han förklarar att deras syn på skolväsendet inte är så vettigt heller.

Det ska bli kul att se hur Vänsterpartiets framtid kommer ty sig i nästa riksdagsval. Om jag inte har fel så är det bara kristdemokraterna som har en värre sits än dem. Ohlys roll som partiledare är nog långt ifrån självklar. Man kan ju knappast anklaga killen för att vara ett charmtroll. Men det här debattinlägget visar väl på nåt sätt att kraven på förnyelse även kommit till V. Att det är ett generationsbyte inom politiken är kanske ingen nyhet, men det har tagit vissa längre tid än andra att hänga med i svängarna.

Moderata skandaler

Nu är moderaterna i blåsväder igen. Jag måste erkänna att en del av mig är rakt av skadeglad: När en regering som man inte sympatiserar med blir kritiserade så är det på nåt sätt en kompensation för allt djävulskap dessa styrande har orsakat under deras regeringsperiod. Men man blir ju också, inte helt utan orsak, smått förbannad.

Efter att hela "Reinfeldts statssekreterare dricker sig packad under krisjour och slaskar tunga med Philblad från TV4 och ljuger om det"-affären mer eller mindre blåst över så har alltså en gammal klassiker seglat upp till ytan. Moderater betalar inte skatt. Nu är det nya statssekretaren Nicola Clase som kört nåt svartbygge för 68.000 och därefter blivit avslöjad. Snart ramlar det in nya avslöjanden i media som svartbyggen och svart städhjälp.

Mina reflektioner:

Det tog inte länge innan det moderata försvarstalet från urminnestider kommer flygandes: Det svenska skattetrycket, upprättat av socialdemokraterna, är orsaken till att stackars svenska politiker måste ta svart städ- och bygghjälp. Min kommentar: Fuck off. Lagar är lagar, följ dem eller gå hem. Om en graffitimålare (som jag har klart mer sympati för) skulle köra med samma argument skulle polisen förmodligen bara skratta och sätta en sula i ryggen på den som just pläderat försvarstal. För i det här fallet blir det dessutom pinsamt tydligt när det knappast är tal om några fattiga knegare vi talar om. Nej, här har vi EU-parlamentariker med efternamn som doftar privatskola och negerslavar i källaren. Bygger du en altan för nästan 70.000 ska du kanske inte klaga på att du inte har stålar att betala skatten.

Nånstans får jag också lite huvudvärk av att svenska medier plötsligt upptäcker en handfull skattebrott bland våra vänner i regeringen. Givetvis har det här varit dåligt bevarade hemligheter som grabbarna på Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyliberalheter suttit och tryckt på ett tag och väntat på att släppa när stunden varit den rätta. Och när är det bättre att släppa en skandal än... efter en annan!


Jag inser att jag aldrig kommer bli någon större politisk krönikör, men så mycket kan jag väl tro och anse som att regeringen Reinfeldt fått ett än mer skamfilat rykte av den här historien, särskilt eftersom det är en i raden av relativt många. Skadeglad Norrlänning vs. Borgarbrackor i kostym: 1-0

Min novell är publicerad!

Den som läst min blogg i februari-mars månad minns kanske att jag är med och tävlar i en novelltävling på ungaberattare.se med min novell "Rough Boy". Så nu kan ni gå in på sidan alltså och läsa den här novellen och till och med lyssna på den. Jag blev lite smått smickrad över den motivering jag fick över novellen, att "Toni Savela berättar om det med en sådan självklarhet och värme att det är svårt som läsare att stå emot". Det känns ju som ett rätt bra omdöme. Däremot blev jag lite sur över att de la till epitetet "knarkaren och livsåskådaren" framför Jack Kerouacs namn: Jag hatar när det framstår som om man förhärligar drogmissbrukare. Sen har de lagt in en sak om post-its på filmer i videobutiker som jag mest största säkerhet kan säga att jag inte påstått att jag brukar göra.

Ett, nu i efterhand, roligt minne som slår mig är hur jag dök upp den där morgonen för att läsa in novellen i en studio i en bakgata i Norrköping. Bara timmarna innan hade jag blivit dumpad över telefon och var i ett minst sagt eländigt skick. Så att stå där och läsa in en novell med en viss komisk touch blev en rätt klurig uppgift. Tragikomiskt kan man säga utan att överdriva.

Så gå gärna in och läs novellen på ungaberattare.se och lämna kanske en kommentar här i bloggen om vad ni tyckte.

Orsaker att leva #7:

Hallelujah! Idag lämnar jag tristessen i Molkom för att åka in till Karlstad för att stryka omkring på stadens gator innan det blir fest på kvällen. Jag tror att det var "Glada Ankan" som var målet för kvällens äventyr. I alla fall, under tiden får ni nöja er med ännu ett guldkorn från YouTube. Jag kunde inte hålla mig från att krydda bloggen med lite mer blues. Här ser ni The Back Door Man himself, Howlin' Wolf, framföra "Evil". Och tamefan om det inte är just vad han är i det här klippet...

Paus.

Det är lördag och första egentliga dagen på ett lov. Efter att ha jobbat i princip ända sedan jag tog studenten så har hela den här lovgrejen varit lite frånvarande från min vardag, men nu när jag börjat plugga igen så dyker det alltså upp en sådan.

Hela internatet är tomt. Ja, förutom mig och min klasskamrat P- som bor på andra våningen, så har alla andra åkt hem. Meningen var att jag hade en sak inplanerad som jag prioriterade över att åka hem, men när det tyvärr blev inställt så orkade jag inte ändra mina planer utan beslöt mig för att stanna här hela lovet ändå. Min lust att åka hem till Norrbotten är ändå försvinnande liten, så en vecka i Molkom utan några större planer får duga gott. Jag laddar inför en visit till jul istället.

Det som jag insåg ganska fort, i morse för att vara exakt, var att det här skulle bli en vecka för eftertanke. Ända sedan jag landade i Molkom och började plugga har jag på det stora hela varit ständigt sysselsatt och egentligen varit med om både den ena och andra känslomässiga erfarenheten. Men jag har inte haft någon tid att smälta något av det, och det är kanske det jag får göra nu. Det som också på nåt sätt dyker upp i mitt huvud är hur intensivt det sociala livet jag levt på sistone har varit. Jag har trivts för fulla muggar, men förutom några få brännpunkter har samspelet mellan människor varit rätt ytligt. Det blir mycket skämt och skoj, mycket kreativt arbete och många svirande nätter på pubar och andra tillhåll. Men i kontrast till den där perioden i Norrköping så har det inte blivit så många öppenhjärtiga samtal. Sen var ju också den tiden –om vi pratar om de sista månaderna innan jag stack- raka motsatsen till hur det är här. Då umgicks jag med en mycket begränsad umgängeskrets och hade mycket tid för mig själv, nu är det snarare raka motsatsen. Jag gillar båda delarna, men jag tror att det kan göra mig gott att få pusta ut lite igen. Vi får se hur den här veckan går.

Jag vet i alla fall att jag kommer tröttna på fallafel och lökpaj. Ett dussin personer undanvarade sina matlådor som skulle represntera fredagens middag från köket till mig, så nu har jag och P- mat för åtminstone halva veckan. Problemet är just det att alla matlådorna innehåller fallafel, sladdrig lökpaj och en taskig sallad. Antar att jag får leva med det för snålhetens skull.

Igår var jag uppe hos B- och jiddrade hela kvällen, traditionen trogen. Vi drack oss berusade på folköl, lyssnade på blues och snackade politik och kvinnor. Han drog givetvis några av sina galna uppväxthistorier från Östergötland, vad annars hade man kunna ha väntat sig. H-, en skön lirare från Växjö, var också där. Det kommer bli underligt att inte vakna varje morgon till hans väckarklocka på andra sidan väggen den här veckan. Hela gårdagen gick förövrigt ut på att säga hej då till folk, även om deras frånvaro inte blir särskilt lång. Men vissa kommer jag väl att sakna mer än andra, och tvärtom. Hela den där grejen med avsked, om de så sker på Folkets Hus-parkeringen i Kalix, på Bäckgatan i Hageby eller på ett internat i Molkom, är rätt trist.

Idag har jag dock tillbringat som om jag varit en karaktär i en roman av Håkan Nesser. Den tanken kanske har slagit mig för att jag just nu sitter och läser hans senaste bok, men den jämförelsen är ändå rätt träffande. Jag steg upp och åt en lätt frukost. Såg ”Zorba –The Greek”, en mycket bra film. Läste en smula. Tog en långpromenad på en och en halv timme. Tänkte. Upptäckte att Molkom är bra mycket större än vad jag trodde. Många villakvarter. Kom tillbaka och skrev en lista på vad jag vill få avklarat innan veckan är slut. Städa rummet grundligt och motionera stod högst upp. Därefter någonting om att ta mig in till Karlstad och att boka biljetter hem till jul. Såg ytterligare en film, den helt okeijiga ”Talladega Nights”, den här gången i sällskap med P-. Nu sitter jag på mitt ”pojkrum” och lyssnar på Dire Straits. Inser nu att om resten av den här veckan kommer se ut så här kommer jag att få krupp. Allvarligt talat: Jag är typ två dygn från att börja skriva poesi om karga norrländska hjärtan…