Tant Strul

I snart en vecka har jag haft denna sång i huvudet. Det är Tant Strul med deras undergroundhit "Slicka mig ren". Låten finns även att höra på Spotify, ifall ni vill höra den i avsevärt högre kvalitet.

Med tanke på refrängen, som är densama som titeln, så är det kanske olämpligt om jag skulle komma på mig själv med att sjunga den högt. Speciellt med tanke på att jag är hemma och hälsar på släkten i Kalix. Hade gärna föredragit att det vore den lika catchiga "Dunkar varmt" som fastnat, och som jag sedan haft en odödlig lust att nynna på varje vaken stund.

Är det refrängen syftning till en rejäl omgång med oralsex som är orsaken till att min tillfälliga fascination? Nejdå, det tror jag inte. Förmodligen så är det så enkelt som att det är en poppig, smått punkig, sång med mycket attityd och allsångsvänlig refräng. Kajsa Grytt (ja, Pluras omtalade ex-flickvän är sångaren i 80-tals aktiva Tant Strul) kunde lika gärna sjungit "Slicka min ren" vad mig anbelangar. I sådana fall hade nog till och med sametinget gjort denna melodi till en återkommande festhöjare på sina karaokekvällar.

Jag har givetvis, på ett mer intellektuellt plan, fastnat för denna låt av mer feministiska skäl. Men det är en helt annan historia.

---

Ja, jag återvänder snart med en redogörelse över min nuvarande visit i Kalix, och min just avklarade i Helsingborg. Då kommer jag varken skriva om Björn Skifs eller Kajsa Grytts sexliv. Vad jag planerar. På återhörande.

Björn Skifs -En smygare?

När jag var elva år gammal så diggade jag Björn Skifs. När jag blev äldre kom jag tack och lov över detta. Tycker dock fortfarande att "Strul" är den bästa svenska actionkomedin nånsin. Kanske för att den utspelar sig i mitt forna hem Norrköping.

Igår snubblade jag dock över två skivomslag med denna artist som fick mig att betvivla Björn Skifs goda rykte som en hyvens kille. Är det inte nåt med dessa två skivor som känns väldigt mycket... sexualbrottsling? Speciellt med tanke på albumens titlar! Det läskiga är den andra bilden då han smyger på...sig själv! Detta utspökad i en kostym som får honom att se ut som en blandning mellan Sailor Moon och Peter Pan...

Klicka på bilderna för att få dem större.

Dirty Dancing: En avhandling om det musikaliska navelskådandet som dominerat mitt liv den gångna helgen

Jag ska avslöja en hemlighet. Det kanske kommer förvåna många. De som känner mig, och ni som läst vissa av de texter jag skrivit här, har kanske haft en aning om detta. Bered er på en överdrivet lång text om detta avslöjande:

Jag älskar musik.

En kort redogörelse för detta fenomen. Jag råkade se en musikvideo av någon modern RnB artist: Jazmine Sullivan med "Bust your windows". Videon handlar om den bedragna kvinnan som hämnas på sin man genom att förstöra hans ägodelar, och det är halvvägs in i filmen jag tycker att hon går alldeles för långt. Hon börjar slå sönder sin killes vinylskivor! Jag inser själv att det är sjukt att jag reagerar på sättet jag gör: Otrohet är ju klart värre än att trasha nåns skivsamling, så jag borde ju ha sympati för tjejen. Men någonting inne i mig säger: "Det får ju faktiskt finnas gränser!"

---

När jag vaknade på lördag morgon tyckte mitt huvud inte om mig. Anledningen hette bakfylla. Gårdagens äventyr hade tagit ut sin rätt. Det kändes som om jag var tillbaka i Molkom; Under min exil här i Helsingborg hade jag hitills lyckats hålla mig undan alla urspårade eskapader som resulterade i en sån här bakfylla. Men nu var jag där igen.

"Vilken perfekt dag att se Eldkvarn", tänkte jag.

---

Låt mig börja från början. Denna musikaliskt sett episka helg började efter avslutad arbetsvecka. Jag lämnade in formulären för dagen och satte punkt för en ganska lyckad radda dagar. Nu var det dags för en konsert i Pildammsparken här i Malmö: Umeås stolthet Frida Hyvönen gav en gratis föreställning för de som ville och kunde. Tillsammans med några kollegor -ett skönt gäng vill jag nämna- begav vi oss dit utrustade med ekologisk öl.

Det var en lysande konsert. Jag hade sett Hyvönen en gång tidigare, men det var så länge sedan att jag endast hade flyktiga minnen. Hur så än haver så var denna konsert klart bättre än mina förhoppningar. Vi satt längst fram vid den amfiteaterliknande scenen. Hyvönen blev plötsligt så uppenbart en av Sveriges mest intressanta låtskrivare. Den vrickade, på nåt sätt feministiska, utstrålningen kändes intakt ända från tremannabandets scenutstyrsel till de delikata sångerna om livet ur Frida Hyvönens synvinkel. Jag bifogar högst upp en liveupptagning av kvällens största stund: "Dirty Dancing".

"En bra start på helgen!", hann jag tänka. Ja, och inte mer än en uppvärmning för kvällen skulle det visa sig. Några öl i en malmöisk lägenhet senare hände nåt jag inte upplevt på veckors tid: Håkan Hellström! När man bor med två norrlänska grabbar så blir man något svältfödd på att få festa till bra pop; så detta uppskattade jag. Minnen väcktes om de där fredagsnätterna på rum 53 -Hunger Hotell- då "För en lång lång tid" kördes på repeat och varenda jävel på internatet tycktes göra sitt bästa för att klämma in sig och dansa sig svettiga på vinfläckarna som skvättes över golvet. Tillbaka till Skåne: Kvällen avslutades med en improviserad tur till Helsingborg och dess uteställe Tivoli. Natten fortsatte till gryningen.

---

Det som slår mig är att när jag skriver om musik, eller för den delen tänker på musik, eller lyssnar på musik, så är det inte alltid själva musikupplevelsen som är central. Nej, det är människorna och händelserna som jag kopplar till dem. Jag har börjat väva på en teori om att det är min personliga kompass här i livet. Det kanske låter konstigt, men jag har svårt att ta in livet ibland. Den här världen är så komplicerad, så dåligt organiserad och så svår att få grepp om, att jag måste använda något jag har koll på (musik) för att navigera mig i områden där jag känner att jag har sämre koll (livet). Förstår ni alls vad jag menar? Det gör jag knappt själv. Jag borde sluta med det här resonemanget innan det går för långt. Äsch... Försent.

Det jag ville få sagt i alla fall var att för att försöka förklara varför jag ens skriver den här texten. Det är egentligen inte för att jag vill berätta om ett gäng schyssta konserter jag sett i helgen. EGENTLIGEN tror jag att mina verkliga motiv är att berätta om en period i mitt liv som skiljer sig markant från det mesta jag upplevt tidigare. För första gången sedan tidigare högstadiet har jag ingen aning om var jag är på väg, hur jag ska ta mig dit eller var det här stället ligger.

Det är då jag känner behovet av att skriva om nåt jag kan utantill i sömnen. Exempelvis Eldkvarns skivor från 2000-talet eller att delta i en allsång till Håkan Hellström.
---

Meningen var att jag skulle få sällskap på den dubbelkonsert som utspelade sig på lördagkvällen i Folkets Park, även denna i Malmö. En kort historia senare så fick jag dock klara mig själv, och begav mig dit mol allena. Detta hade jag inga större problem med. Har jag tågluffat en månad utan resande sällskap genom Östeuropa så klarar jag mig nog en kväll i parkernas stad. På programmet för kvällen stod i alla fall Sophie Zelmani och Eldkvan som gav var sin konsert på samma scen med en timmes mellanrum. Båda är stora favoriter för undertecknad. Jag har sett dem båda två gånger var tidigare, vilket bara gett mig blodad tand. Speciellt Eldkvarn har jag tjajat om hutlöst många gånger i sammanhang som denna blogg, och det tröttnar jag aldrig på. Jag vill inte tänka på hur många timmar jag spenderat med deras musik i mina högtalare eller hörlurar. Eldkvarn har varit soundtracket för alla mina kärlekshistorier, alla mina heartbreaks, alla mina fantastiska fredagskvällar och alla mina molninga måndagar.

Sophie Zelmani öppnade kvällen. Ett set som märkligt nog inte berörde mig särskilt. Ibland brände det verkligen till: När Sophie viskar sig igenom "Love on my mind" och bandet därefter bygger upp till ett mäktigt crescendo så slog mitt hjärta dubbelslag. Avslutande "Oh Dear" verkar de inte heller kunna misslyckas med. Zelmani var lika vacker och integritetsfylld som vanligt. Lars Halapi var en lika lysande förstagitarrist som vanligt. Ändå kändes det lite bagatellartat. Jag vet inte; Jag kanske bara har blivit bortskämd.

Eldkvarn däremot! Visst kunde jag ha önskar mer av låtlistan (var är alla klassiker? "Alice"?) och visst kunde publiken ha varit både större och vildare (var är alla högljudda Eldkvarnfans när man behöver dem?). Men på det stora hela bevisade Eldkvarn sin plats som Sveriges bästa band. Plura började med att sjnga hjärtat ur sig i "Bröllopssång":

Dom döda har rummet under mig
ibland ser jag dom i nån korridor
Och dom jag älskade och dom som bedrog mig
lever alla på våning två

Sedan kom resten av bandet upp på scenen och körde av ett rivigt set med betoning på det nya materialet. Höjdpunkten var helt klart "Fulla för kärlekens skull", en sång som jag allvarligt talat älskar. Raderna om att sätta sig i bilen bredvid brodern som liknar Don Quijote, att vara av den sorten som inte gör allt rätt, gav mig gåshud ända in i cellstrukturen av min kropp. Efter konserten gled jag fram till augtografsigneringen och fick omslaget till "Atlantis" prytt med bandets namnteckningar. "Gött!"

---

Vid midnatt satte jag mig på tåget tillbaka till Helsingborg för att möta upp M- och J- och bege oss ut på stadens gator. I hörlurarna hade jag Jenny Almsenius som sjöng "In the mood for love". Jag tror aldrig jag hört en 80-talist sjunga så bra blues. Hon verkar ha förstått hur den här sortens musik ska låta. Blues ska inte vara vacker och välputsad. Den här sortens blues ska vara sensuell och smutsig. Gitarrerna ska bröla och stånka. Munspelet ska be om nåd. Det är då det blir minnesvärt.

Även denna natt blev lång. M- försvann åt sitt håll: Jag och J- blev sittandes på Charles Dickens med en kalla drycker. En hjälte från Molkom, den videostuderande B- med rötterna här i Helsingborg, kikade förbi och berättade om sina äventyr i Roskilde. Han försvann snabbt igen efter det goda återseende och grabbarna grus återvände till lägenheten på Söder. Jag behöver ingen karta eller kompass för att hitta vägen hem en natt som denna. Detta känns det som jag kan utan och innan. Jag trivs med det. Men det jag inser, i samma sekund jag har dessa tankegångar, är hur jag trivs med att inte veta. Att få leva med spänningen och vådan över att uppleva något totalt främmande. Lite som känslan när jag för första gången hörde jazz eller hiphop. "Det här är nånting bra, jag vet bara inte om det än". Så även denna sommar. Så även denna helg.

Textrader av Plura ringde i mitt huvud när vi gick hemåt i lördagsnatten:

Lördagkväll, lördagkväll
Med hjärtat fullt av sånger
Solen har gått ner
men det är långt till söndagmorgon

Lösryckt minne

Många trodde under högstadiet att jag var mobbad.

Hur kunde jag inte vara det, kändes det som om de frågade sig. Jag förstår dem, men det var jag aldrig. Jag hade glasögon, taskig fysik och tandställning. Jag spelade inte bandy och drack inte alkohol. Andra människor hade blivit korsfästa för mindre på denna inavlade högstadieskola. Men jag antar att mitt då begynnande munläder hjälpte mig ur de värsta situationerna. Jag minns en gång i sjunde klass då jag satt i klassrummet och spelade kort med min klasskamrat Rogga (som vi kan kalla honom) under en rast. Roggas pappa sköt plötsligt in huvudet genom dörren.
"Finns det en Toni S här? Kan jag få prata med dig?", frågade han med auktoritet.
"Vad har jag nu gjort", försökte jag skämta. Jag blev givetvis nervös.
Vi gick ut i korridoren och han stängde dörren bakom oss.
"Jag har hört att min son mobbar dig", sa han med eftertryck.
"Va?", sa jag förvånat.
"Du behöver inte skämmas. Det är inte ditt fel-"
"Nej, han mobbar mig inte! Vi är ju polare. Satt ju och spelade kort när du kom", berättade jag.
"Jag har hört en massa historier om hur han retat dig och låst in dig på toaletten!"
"Näe... Ingen har låst in mig på toaletten!"
"Du kan berätta som det är. Jag lovar att inte säga till honom att det var du som sa det."
"JAG ÄR INTE MOBBAD! Bara för att jag ser ut som ett mobboffer behöver inte betyda att jag är det. Allvarligt talat. Bara för att jag inte spelar bandy och dricker mäsk varje dag efter skolan så betyder det inte att jag får stryk av de andra grabbarna. Det är ju sådana här anklagelser som gör att folk växer upp och börjar bära hatt och jobba för Greenpeace. Kan jag inte bara få vara en normal moppepojke som alla andra! Jag ska fan börja gymma och lyssna på Manowar så kommer folk tro att jag är en MOBBARE istället. Det hade varit en bättre image! Jag kommer se ut som Mike Tyson innan jag ens fyllt typ... 22. Tro mig.", sa jag och slog ut med armarna. Två tjejer passerade oss i korrdoren och började fnittra. Jag hade just gjort min första Woody Allen-imitation fyra år innan jag ens visste vem Woody Allen var.

"Jag ska prata med min grabb när han kommer hem. Du ska inte behöva vara rädd för honom mer", sa Roggas pappa och klappade mig på axeln.
"Men jag är inte m...", jag gav upp halvvägs in i meningen och gick in i klassrummet och fortsatte kortspelet.

Om småstadsnätter och kliande tankar

Svetten porlar denna fredagsnatt. Denna intensiva värme har följt mig hela veckan. På gatorna om dagarna och på nätterna när jag vrider mig insnärjd mellan tunga lakan. Idag klarade jag av den tredje veckan av min återkomst till Greenpeace. Den gick under förväntan, jag skyller delvis på värmen. Jag har två veckor kvar innan jag, i sällskap av J-, återvänder till Kalix. Det är nåt -jag kan inte sätta fingret på det- som kliar i mitt huvud. Något som gör mig melankolisk denna natt.

Kalix. Trots att det är över tre år sedan jag flydde denna småstad så är min relation till staden lika ambivalent som till vilken gammal flickvän som helst. Minnena av The Good Times överskuggas lätt av minnena av de mörka vintermånaderna då kvicksilvret kröp ner till trettio minus. Om det inte vore för min familj skulle jag inte åka tillbaka på många år. Jodå. Det ska bli skönt att få återuppleva beståndsdelarna ljusa sommarnätter, bastu och farsans hemmalagade potatismos. Jag vet också att ett besök till Kalix göder mig med ett tjog historier som snart växer till skrönor som jag sedan kan krydda min vardagliga konversation med. Dock fortfarande. Kalix. En dag kommer jag skriva en uppväxtroman om allt som hände i de där skogarna och jag tvivlar på att folk kommer tro på ett enda ord. Det är inte tankarna på min hemstad som gör min själ rastlös i natt. För att citera Plura: Jag är gjord av det rätta virket för en småstadskväll. Så det oroar mig inte. Nej, det är nåt annat. Nåt mer omvälvande som inte vill släppa taget.

Även om klippet i sig totalt saknar sammanhang med texten så bäddar jag in högst upp i detta inlägg en videosnutt med Dylan Moran. Den irländska stand up-komikern generaliserar om kvinnor och män. Kul som fan. Jag är ständigt lika imponerad av bra komiker. Jag önskar jag hade varit lika rolig och kvick som denna Dylan Moran. Hade jag bara haft talang hade jag velat pröva stand up. Ta inte dessa funderingar som dåligt självförtroende. Melankoliken kommer inte från någon prestationsångest.

Min rygg har klibbat fast mot skinnsoffan. Svetten dryper fortfarande. Lyssnar på Steve Forbert. Imorgon väntar ett svalkande bad i Lund. Jag är sömnlös, svettig och har ingen aning om vad jag ska göra av det kommande året av mitt liv. Om någon har ett förslag får ni gärna höra av er. Just nu är det bara lite för sent och för varmt för att komma med några slutsatser. Livet var helt klart mindre komplicerat när man gick folkhögsko...

Vänta. Plötsligt slår det mig vad som lurar i mitt bakhuvud. Som gör mig nostalgisk och lite sorgsen. Givetvis. Så är det. I dag är det en månad sedan jag lämnade Molkom.

Mitt liv som Papphammar

På sistone har jag mer än ofta kommit på mig själv med att vara osedvanligt klantig. Jag har vid flertalet tillfällen utbrustit: "Jag är tamefan Papphammar!". Igår skedde det igen. Som så många gånger förr är det utnyttjandet av lokaltrafik som ställer till det för mig.

Jag och J- hade blivit bjuden på förfest hos en kompis till min nyblivna kollega S-. Hon smsade denna vägbeskrivning: "Ta 6an eller 8ans buss till hållplatsen E-, och sväng av vid Coop".

Jag och J- kollade nogrannt upp busstidstabellerna. Vi är ju milt sagt oerfarna när det kommer till Helsingborgs olika stadsdelar och gatunamn, så vi tänkte inte mer på det. Efter att ha begagnat oss några kalla pilsner tog vi den fem minuter långa promenaden till centrum för att vänta in bussen. Efter att ha väntat ytterligare fem minuter så dök bussen upp; Vi betalade och steg på. Bussen började färdas längst de välbekanta vägarna upp mot det kvarter vi bor och jag fick en ond aning.
"Vänta lite... Tänk om det Coop vi ska kliva av är samma Coop som..."

Jepp. "Det här kan ju inte vara sant!", tänker jag. Hållplatsen E- ligger alltså precis vid det Coop som ligger mitt emot den byggnad där jag och J- bor. Vi har alltså ägnat femton minuter och några kronor för mycket för att åka tillbaka till precis där vi började. Ett par normalt funtade personerar hade förmodligen haft koll på vad deras egen busshållplats heter, men som de förvirrade norrbottningar vi är, hade vi alltså så liten koll. Bra jobbat, Toni.

Något senare har vi blivit ett gäng som tagit oss till den mysiga puben Gyllene Prag som ligger på andra sidan stan. Vi sätter oss ner, kvällen är än så länge bara tonåring. Jag har knappt hunnit nudda min nyinköpta öl innan glaset exploderar i handen på mig. Öl och glas flyger överallt, i synnerhet mot undertecknad. "MEN!", säger jag. Personalen kommer omedelbart springande och muttrar nåt om att det kan hända med kall öl i ett varmt glas, och de bjuder mig genast på en ny. Inte mitt fel, alltså. Men fortfarande. Det är nåt med mig och glas...

I vilket fall som helst. Den här Papphammar grejen börjar kännas mer och mer bekant. Jag vet inte om det går att läsa in något i dessa enskilda händelser. Men det som slår mig är att nu när jag gått ner från att jobba mer eller mindre dygnet runt, som fallet ofta var på folkhögskolan, till att "endast" jobba 30 timmar i veckan på Greenpeace så har jag alltså fått mer tid till att vara privatpersonen Toni. Men han har några nackdelar, privatpersonen. Han är otroligt klantig. Han är ganska obeslutsam. Han är relativt osmidig och förvirrad. Jobb-Toni är inte bäst inom varken film eller värvande. Han har mött många som är bättre på det än honom. Men arbetshästen Toni har oändligt mycket energi. Han kan uttrycka sig och har tungan rätt i mun. Så länge han inte sitter i ett klipprum så brukar han veta vad han vill.

Jag antar att det bara är att gilla läget. Försöka få dem att komma överens, dessa två delar. Vem vet. De kanske har nåt att lära varandra. En sak är säker. Nästa gång jag tar en buss ska jag kolla upp resvägen på Eniro i förväg.

Kamrat Savela rekommenderar: "Sunshine Cleaning"

Alltför sällan tipsar jag om sevärda filmer. Men jag såg alldeles nyss den amerikanska indierullen "Sunshine Cleaning". Ett svart komiskt drama om en städerska som behöver pengar för att skicka sin son med vissa speciella behov till privatskola. Tillsammans med sin drönande lillasyster startar de en städfirma som röjer upp på brottplatser, blodiga sådana.

En film med mycket hjärta, svärta och humor. Fina prestationer (Alan Arkin som pappa med högflygande affärsidéer!) kompletterar det ytterst välskrivna manuset. Regissören Christine Jeffs gör en fin historia om working class heroes. Hon vågar ta till dramaturgiskt vågade grepp i en historia som synes enkel, men som har förvånande mycket djup. Den här filmen kommer nog gå varm på filmfestivaler. Om den går upp på reguljära biografer i Sverige? Finns inte på kartan.

Snubblar ni över denna film; Se den.

Se trailer här

Om nattskyar och falafel

Nattskyarna över Skåne är lika oändliga som någonsin. Speciellt här där havet möter himmelen, där mörkret faller tidigare än det borde och här där du inte kan se en granskog i fjärran om du så ens fantiserar.

Jag sitter ensam i lägenheten i Helsingborg. Klockan närmar sig midnatt. Mätt efter en falafel. De tycks inte kosta nånting nånstans i de här krokarna. Återigen en exotisk upplevelse för er ständiga norrlänning. I natt är han på en promenad nerför memory lane. Minns saker, personer och händelser från detta liv som passerat i en häpnadsväckande hastighet och som förhoppningsvis kommer fortsätta göra det i åtminstone några decennium till.

Arbetsveckan passerade fort. Jag har värvat igen och det har gått under omständigheterna helt okej. Kommer att fortsätta göra det i åtminstone några veckor. Efter att torsdagens arbetspass tagit slut satte sig nästan hela Skånes Greenpeacegänget i en park och drack öl. Det var mysigt, verkar vara ett härligt gäng jag ska jobba med. Det blev en sen dag, jag är trött nu. Men det är det kanske värt. Antar jag.

Det kanske ligger ett mejl i min inbox just nu som berättar att jag kommit in på utbildningen i Trollhättan. Men förmodligen gör det inte det. Jag har inte vågat se efter. Men jag jobbar hårt på att ställa in mig mentalt på att det inte blev nåt. Besvikelsen -och paniken inför framtiden- blir inte lika intensiv då.

Imorgon står midsommar för dörren. Jag har aldrig firat denna dag med någon särskild tyngd. Första, och kanske enda gången, jag deltagit i ett svennigt midsommarfirande var förra sommaren, då jag lustigt nog befann mig i Skåne även då. Det var väl helt okej antar jag, men ingen upplevelse jag suktar efter att återuppleva. Meningslösa traditioner som uppehålls av en verklighetsfrånvänd övre medelklass; Näe det är inte riktigt min grej.

Förra året, vid just denna tid, var det också bara några dagar innan jag gav mig ut på den Långa Färden. När jag åkte ut på den där tågluffen med mig själv som enda sällskap och korsade den östra halvan av Europa. Mitt livs resa. På ett långsamt tåg, långsamt, långt och länge. Det är inte utan att man ibland längtar tillbaka. Eller ser fram emot nästa resa. Jag minns hur jag i Wien kunde höra Leonard Cohen sjunga "Take this Waltz" i mitt huvud var jag än gick. Jag tycktes känna igen platserna från sången i varje gathörn. Drömmarna om Ungern hade även jag, och jag fick en ny melodi på huvudet när jag satte mig på tåget till just detta land.

Här sitter jag och smälter min falafel i en skinnsoffa med en laptop i knät. Här sitter jag och lyssnar på Allan Edwall. Här sitter jag och funderar strongt på att placera skallen på huvudkudden och sova tills dess att jag vaknar. Det har poppat upp många uppslag på sistona som jag känner vore passande att föreviga på detta digitala medium. Låt oss se vad framtiden bär med sig.

Tills dess. Följ Leonard Cohens råd och ta denna vals som är det enda som finns. Med dessa oändliga skyar som vakar utanför fönstret har jag svårt att se mig själv göra så mycket annat.

Dag 8296 av mitt liv

Alarmet ringer 04.55. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Javisst ja. Jag bor inte i Molkom längre. Helsingborg. Så var det. Krampaktigt letar min hand efter telefonen på golvet så att jag kan stänga av den. Mission accomplished. Var är mina glasögon. Här. Nu ser jag också. Överblickar rummet. Det lutande taket som avslöjar att detta är en vindsvåning. Över den lilla golvyta som finns i rummet ligger mina kläder i en hög, som om de kravlat ut ur min resväska men gett upp halvvägs.

Jag sätter mig upp i sängen. Drar på mig en t-shirt och en skjorta. Reser på mig och kliar mig lite varstans. Gäspar. Jag borde inte ha läst så länge. På golvet, bredvid madrassen på golvet där jag kommer sova större delen av sommaren, ligger skurken i dramat. Stephen Kings "Stark". Jag fick den av A- i födelsedagspresent när jag precis börjat Molkom och har haft enormt dåligt samvete för att jag inte börjat läsa den förrän nu.

Jag har inte tagit mig till köket än innan jag hör M-s telefon väcka honom i vardagsrummet. Han snoozar. M- jobbar på IKEA och måste stiga upp den här tiden varje vardag, jag förstår inte hur han orkar. Jag slänger in en tallrik gröt i micron. Det är lustigt. Hela min uppväxt har jag sett farsan slänga i sig en tallrik gröt varje morgon, sju dar i veckan, 365 dagar om året. Tyckte själv det var både tråkigt och äckligt. Nu har jag sällan ätit nåt annat till frukost sen jag började andra året på Molkom i höstas. Fan. Snacka om ärvda beteendemönster. (Det har jag lärt mig av "In Treatment"!).

Tåget avgår i tid, 05.53. Jag ska alltså till Trollhättan för att avlägga en antagningsintervju för den linje jag söker till hösten.
"Imorgon är det en vecka sedan jag kom till Helsingborg. Sen jag slutade Molkom. Tiden är en bov", tänker jag och sätter mig ner på mit tågsäte. Det sitter en snygg tjej snett framför mig. Nåväl. Tankarna återgår till att sammanfatta veckan.

Jag minns hur jag kom till Helsingborg i fredags kväll. J- mötte upp mig på tågstationen. Han räckte fram sin hand för att hälsa, jag gav honom en kram. En sån där manlig norrlänsk en där man klappar varandra på ryggen. J- pluggar till djurskötare i Roskilde, men bor hos M- på helgerna. Det är lustigt hur majoriteten av vårt gamla grabbgäng från Kalix befinner sig i Helsingborg nu. Vi får väl tacka M-s gästfrihet. Denna värd var för tillfället på festival i Sölvesborg, så honom skulle jag inte få träffa förrän söndagen. Jag och J- dumpade av mina grejer i lägenheten i utkanten av centrum och tog därefter en hamburgare på MAX. Min var vegetarisk, givetvis. Vi återvände till lägenheten där jag somnade som ett barn framför en film med Jeff Goldblum.

Resten av veckan hade därefter gått fort. Lördagens höjdpunkt hade varit när jag och J- gått ner till Harrys och sett fotbollsmatchen över en kall pilsner var. Sverige spelade värdelöst och förtjänade sitt nederlag. Det var många danskar i lokalen som samtyckte. På söndagen, då J- återvände till Roskilde, dök M- och hans haparandavän B- upp. De hade festivalat sig ordentliga solbrännor.

Därefter hade det blivit måndag. Jag hade åkt in till Malmö tillsammans med N-. En snubbe som ägnat de senaste åren till att studera i Helsingborg men som nu i veckan skulle köra flytlasset till Göteborg. En gammal lastbilschaffis med stort intresse av ekologisk mat. Inne i Malmö gick jag på två arbetsintervjuer för Amnesty och Greenpeace. Jag blev erbjuden att komma och provjobba för båda. Ett klurigt val. Återvända till värvandet för en ny spännande organistation eller en som jag redan var mer än bekant med? På tisdagen, då jag drabbats av en tung feber, ringde jag till Greenpeace och sa att jag gärna skulle göra ett försök till att ägna min sommar åt en miljöorganisation. När jag sedan lagt på luren lade jag mig och var febersjuk två dagar i rad.

Jag vaknar upp ur mina tankar när konduktören frågar efter min biljett. Jag räcker fram den och slänger en blick ut genom fönstret. Jag ser havet som försiktigt slår mot klipporna på stranden. Danmark i fjärran. För någon som vant sig med inlandet och skog så är det en mäktig syn.

Antagningsintervjun gick väl. Antar jag. Jag kliver ut i luften igen och drar efter andan. Funderar på frågorna jag fått och svaren jag gett. "Jag skulle ha sagt så istället!... Äsch. 55 sökande på 4 platser? Hårda bud. Lika bra att ställa in sig på att inte komma in. Hoppas jag gör det dock. Utbildningen verkar ju grejt. Precis vad jag behöver. En riktig utmaning. Jag får väl hålla tummarna."

Jag gick ner till tågstationen. Det var fem timmar till att mitt tåg skulle gå och jag hade inte särskilt många uppslag till vad jag skulle göra med dem i Trollhättan. Jag fick snilleblixten att ta pendeln till Göteborg, ringa någon kompis eller släkting och ta en fika där ute. Biljetten var ju trots allt ombokningsbar. Med mitt charmigaste leende glider jag fram till tanten bakom kassan.

"Hej! Jag ska med ett tåg till Göteborg vid sex, skulle jag kunna byta så jag kan åka med det som går redan nu på en halvtimme?", frågar jag.
Hon tittar på biljetten.
"Det står ombokningsvärde noll. Det går inte".
"Va? Jag har ju betalat för att göra den ombokningsbar."
"Du kan omboka den, men då måste du avboka den först.", säger hon.
"Jaha. Kan jag göra det då", säger jag och kopplar på charmen igen.
"Nej.", säger hon stramt.
"Varför inte?"
"Du har inte betalat avbokningsavgiften"
"Skojar du med mig"
"Computer says no".
Fem timmar att spendera i Trollhättan, alltså.

Jag äter en utgående pastasallad i parken. Trycker igång mp3-spelaren på shuffle mot bättre vetande. Samtidiga mp3-funktioner i min mobiltelefon är under all kritik, och shufflefunktionen är värst. Meningen är att den ska spela låtar från det 8GB stora minneskortet slumpvis, men den spelar fortfarande bara samma tre artister på repeat: Howlin' Wolf, Sophie Zelmani och Eldkvarn. Det är som att den med flit hoppar över allt som heter The National eller Soundtrack of our lives. Jag trycker fram nästa spår och den spelar Howlin' Wolfs "Smokestack lightning". I-landsproblemen fortsätter.

Fyra timmar senare har jag suttit på biblioteket i lika lång tid. Jag älskar bibliotek, samhällets sista utpost. Jag har gått igenom varje ord i senaste "Allt om Film". Jag har läst en lång essä om The Band ur en cd-box. Nu sitter jag för mig själv och garvar till Rocky. Personalen har börjat titta konstigt på mig. Jag börjar förstå hur uteliggare har det till vardags.

Jag pratar med min nu f.d klasskamrat A- på telefon när tåget anländer till stationen. "Vi ses och hörs väl. Förr eller senare", säger jag. Klick. Kliver på tåget och beger mig tillbaka. Hemåt. Det är vad Helsingborg är just nu, denna sommar. Hemma.

För bara en vecka sedan var Molkom mitt hem. Mitt liv. Min vardag. Jag levde i en trygg kontrollerad miljö. Nu var detta mitt liv. Tåg. Greenpeace. Skåne. M-s lägenhet. En madrass på golvet. Jag har inget emot det. Jag tror att den här sommaren kommer bli sådär evig och stor som den bara kan bli en stor småstad. Med sammansvetsade vänner som M- och J- vid min sida. Med sommarnätter du aldrig vill ska ta slut. Med öl. Med musik. Med -förhoppningsvis- kvinnor. Det kommer inte likna mitt gamla liv. Det förra kapitlet. Jag har inte problem med att gå vidare i livet. Vara tacksam för den tiden som varit. Det finns många fina minnen jag kommer att ta med mig, många bra erfarenheter. Jag hade ändå aldrig orkat ännu ett år till på internat. Jag sätter mig tillrätta i tågsätet och trycker igång mp3-spelaren. Sophie Zelmani börjar sjunga.

Kommer fram till ett Helsingborg som är beridet av regn. Försöke sova på tåget men det var fullsatt av en högstadieklass från Malmö som besökt Liseberg. Ni kan gissa hur ett sådant låter. Klättrar uppför alla trappor upp till M-s lägenhet.
"W'sup?" frågar när jag kommer in genom dörren.
"Not much. Jobbade över idag också", säger M-
Jag kokar upp lite ärtsoppa. Sitter lite vid fejsbook. Borstar tänderna. Går och lägger mig. Läser två sidor av "Stark". Imorgon är det dag 8297 av mitt liv. Jag stänger ögonen.

In Treatment

Jag nämnde seriens som hastigast redan igår. Här sitter jag nu, febersjuk och hyfsat uttråkad, och kände att det kunde vara värt att skriva ett par ord om "In Treatment".

Tv-seriens koncept är enkelt. Den indirekta huvudpersonen är psykologen Paul Weston, delikat spelad av Gabriel Byrne. Vi får följa hans arbete med sina patienter, utan att kameran nån gång lämnar mottagningen där sessionerna utspelar sig. Varje veckodag, måndag till torsdag, har en egen patient. På fredagar går Paul till sin egen psykolog, den före detta kollegan Gina (Dianne West). Vill man kan se alla avsnitt varje dag, eller bara följda de/den patienten man tycker är intressantast. Avsnitten ligger på 25 minuter och ska på något sätt representera en timmes lång terapisession i realtid. Givetvis ligger HBO bakom serien.

Det låter hur tråkigt som helst. Det kan det också framstå som. Det är väldigt pratigt, väldigt lågbudget, väldigt begränsat visuellt. Men jag är hur fast som helst. Varje vardag kring sju försöker jag sätta mig ner vid teven och följa karaktärernas utveckling och nyastandet i deras problem och hemligheter. Med jämna mellanrum, speciellt fredagar, får man en inblick i Pauls egna privatliv, som är lika komplicerat som någon av hans patienter. Störst intresse fångar måndagarnas patient, Laura, en ung snygg tjej som förälskat sig i Paul, och maktkampen mellan dem två är...rafflande! Konceptet är lika snavt som "24", men det är kanske just detta som gör att manusförfattarna vågar ta sig friheter. Vågar lita på att publiken har intelligens nog. Vågar hänga på den där närbilden. Våga saker ta sin tid. Exempelvis onsdagens patient Sophie är de tre första veckorna hyfsat ointressant. Gnällig och jobbig. Men sedan faller pusselbitarna på plats och publiken får sin belöning. Ibland känns det som om man tagit terapiscenerna från "Sopranos", tagit bort Tony Soprano och blandat in lagom mycket inspiration från Bergmans "Scener ur ett äktenskap".

Personligen har ordet "terapi" haft en negativ klang för mig. Min uppfattning har snarare varit att man bara förvärrar saker genom att gräva i dem. Eftersom jag själv aldrig besökt en terapeut så handlar det givetivis bara om fördomar. Ytterst norrlänskt kan jag tro. Seriens Hollywoodversion är dock hur spännande som helst. Halva säsongen har nu passerat på SVT2 (klockan 19.00 måndag-fredag), så det vore nog svårt att komma in som en nyinkommen tittare. Men om ni skulle halka över en repris, en dvdbox eller en mer eller mindre laglig torrent, kan jag rekommendera "In Treatment". Som en avgiftning efter den actionspäckade finalen av "24" och det ytliga skitsnacket i "Robinson" så har serien fungerat utmärkt.

Nu ska jag återvända till sjuksängen för att hosta och snora min dagliga dos.