På sistone har jag mer än ofta kommit på mig själv med att vara osedvanligt klantig. Jag har vid flertalet tillfällen utbrustit: "Jag är tamefan Papphammar!". Igår skedde det igen. Som så många gånger förr är det utnyttjandet av lokaltrafik som ställer till det för mig.
Jag och J- hade blivit bjuden på förfest hos en kompis till min nyblivna kollega S-. Hon smsade denna vägbeskrivning: "Ta 6an eller 8ans buss till hållplatsen E-, och sväng av vid Coop".
Jag och J- kollade nogrannt upp busstidstabellerna. Vi är ju milt sagt oerfarna när det kommer till Helsingborgs olika stadsdelar och gatunamn, så vi tänkte inte mer på det. Efter att ha begagnat oss några kalla pilsner tog vi den fem minuter långa promenaden till centrum för att vänta in bussen. Efter att ha väntat ytterligare fem minuter så dök bussen upp; Vi betalade och steg på. Bussen började färdas längst de välbekanta vägarna upp mot det kvarter vi bor och jag fick en ond aning.
"Vänta lite... Tänk om det Coop vi ska kliva av är samma Coop som..."
Jepp. "Det här kan ju inte vara sant!", tänker jag. Hållplatsen E- ligger alltså precis vid det Coop som ligger mitt emot den byggnad där jag och J- bor. Vi har alltså ägnat femton minuter och några kronor för mycket för att åka tillbaka till precis där vi började. Ett par normalt funtade personerar hade förmodligen haft koll på vad deras egen busshållplats heter, men som de förvirrade norrbottningar vi är, hade vi alltså så liten koll. Bra jobbat, Toni.
Något senare har vi blivit ett gäng som tagit oss till den mysiga puben Gyllene Prag som ligger på andra sidan stan. Vi sätter oss ner, kvällen är än så länge bara tonåring. Jag har knappt hunnit nudda min nyinköpta öl innan glaset exploderar i handen på mig. Öl och glas flyger överallt, i synnerhet mot undertecknad. "MEN!", säger jag. Personalen kommer omedelbart springande och muttrar nåt om att det kan hända med kall öl i ett varmt glas, och de bjuder mig genast på en ny. Inte mitt fel, alltså. Men fortfarande. Det är nåt med mig och glas...
I vilket fall som helst. Den här Papphammar grejen börjar kännas mer och mer bekant. Jag vet inte om det går att läsa in något i dessa enskilda händelser. Men det som slår mig är att nu när jag gått ner från att jobba mer eller mindre dygnet runt, som fallet ofta var på folkhögskolan, till att "endast" jobba 30 timmar i veckan på Greenpeace så har jag alltså fått mer tid till att vara privatpersonen Toni. Men han har några nackdelar, privatpersonen. Han är otroligt klantig. Han är ganska obeslutsam. Han är relativt osmidig och förvirrad. Jobb-Toni är inte bäst inom varken film eller värvande. Han har mött många som är bättre på det än honom. Men arbetshästen Toni har oändligt mycket energi. Han kan uttrycka sig och har tungan rätt i mun. Så länge han inte sitter i ett klipprum så brukar han veta vad han vill.
Jag antar att det bara är att gilla läget. Försöka få dem att komma överens, dessa två delar. Vem vet. De kanske har nåt att lära varandra. En sak är säker. Nästa gång jag tar en buss ska jag kolla upp resvägen på Eniro i förväg.
No comments:
Post a Comment