Dag 8296 av mitt liv

Alarmet ringer 04.55. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Javisst ja. Jag bor inte i Molkom längre. Helsingborg. Så var det. Krampaktigt letar min hand efter telefonen på golvet så att jag kan stänga av den. Mission accomplished. Var är mina glasögon. Här. Nu ser jag också. Överblickar rummet. Det lutande taket som avslöjar att detta är en vindsvåning. Över den lilla golvyta som finns i rummet ligger mina kläder i en hög, som om de kravlat ut ur min resväska men gett upp halvvägs.

Jag sätter mig upp i sängen. Drar på mig en t-shirt och en skjorta. Reser på mig och kliar mig lite varstans. Gäspar. Jag borde inte ha läst så länge. På golvet, bredvid madrassen på golvet där jag kommer sova större delen av sommaren, ligger skurken i dramat. Stephen Kings "Stark". Jag fick den av A- i födelsedagspresent när jag precis börjat Molkom och har haft enormt dåligt samvete för att jag inte börjat läsa den förrän nu.

Jag har inte tagit mig till köket än innan jag hör M-s telefon väcka honom i vardagsrummet. Han snoozar. M- jobbar på IKEA och måste stiga upp den här tiden varje vardag, jag förstår inte hur han orkar. Jag slänger in en tallrik gröt i micron. Det är lustigt. Hela min uppväxt har jag sett farsan slänga i sig en tallrik gröt varje morgon, sju dar i veckan, 365 dagar om året. Tyckte själv det var både tråkigt och äckligt. Nu har jag sällan ätit nåt annat till frukost sen jag började andra året på Molkom i höstas. Fan. Snacka om ärvda beteendemönster. (Det har jag lärt mig av "In Treatment"!).

Tåget avgår i tid, 05.53. Jag ska alltså till Trollhättan för att avlägga en antagningsintervju för den linje jag söker till hösten.
"Imorgon är det en vecka sedan jag kom till Helsingborg. Sen jag slutade Molkom. Tiden är en bov", tänker jag och sätter mig ner på mit tågsäte. Det sitter en snygg tjej snett framför mig. Nåväl. Tankarna återgår till att sammanfatta veckan.

Jag minns hur jag kom till Helsingborg i fredags kväll. J- mötte upp mig på tågstationen. Han räckte fram sin hand för att hälsa, jag gav honom en kram. En sån där manlig norrlänsk en där man klappar varandra på ryggen. J- pluggar till djurskötare i Roskilde, men bor hos M- på helgerna. Det är lustigt hur majoriteten av vårt gamla grabbgäng från Kalix befinner sig i Helsingborg nu. Vi får väl tacka M-s gästfrihet. Denna värd var för tillfället på festival i Sölvesborg, så honom skulle jag inte få träffa förrän söndagen. Jag och J- dumpade av mina grejer i lägenheten i utkanten av centrum och tog därefter en hamburgare på MAX. Min var vegetarisk, givetvis. Vi återvände till lägenheten där jag somnade som ett barn framför en film med Jeff Goldblum.

Resten av veckan hade därefter gått fort. Lördagens höjdpunkt hade varit när jag och J- gått ner till Harrys och sett fotbollsmatchen över en kall pilsner var. Sverige spelade värdelöst och förtjänade sitt nederlag. Det var många danskar i lokalen som samtyckte. På söndagen, då J- återvände till Roskilde, dök M- och hans haparandavän B- upp. De hade festivalat sig ordentliga solbrännor.

Därefter hade det blivit måndag. Jag hade åkt in till Malmö tillsammans med N-. En snubbe som ägnat de senaste åren till att studera i Helsingborg men som nu i veckan skulle köra flytlasset till Göteborg. En gammal lastbilschaffis med stort intresse av ekologisk mat. Inne i Malmö gick jag på två arbetsintervjuer för Amnesty och Greenpeace. Jag blev erbjuden att komma och provjobba för båda. Ett klurigt val. Återvända till värvandet för en ny spännande organistation eller en som jag redan var mer än bekant med? På tisdagen, då jag drabbats av en tung feber, ringde jag till Greenpeace och sa att jag gärna skulle göra ett försök till att ägna min sommar åt en miljöorganisation. När jag sedan lagt på luren lade jag mig och var febersjuk två dagar i rad.

Jag vaknar upp ur mina tankar när konduktören frågar efter min biljett. Jag räcker fram den och slänger en blick ut genom fönstret. Jag ser havet som försiktigt slår mot klipporna på stranden. Danmark i fjärran. För någon som vant sig med inlandet och skog så är det en mäktig syn.

Antagningsintervjun gick väl. Antar jag. Jag kliver ut i luften igen och drar efter andan. Funderar på frågorna jag fått och svaren jag gett. "Jag skulle ha sagt så istället!... Äsch. 55 sökande på 4 platser? Hårda bud. Lika bra att ställa in sig på att inte komma in. Hoppas jag gör det dock. Utbildningen verkar ju grejt. Precis vad jag behöver. En riktig utmaning. Jag får väl hålla tummarna."

Jag gick ner till tågstationen. Det var fem timmar till att mitt tåg skulle gå och jag hade inte särskilt många uppslag till vad jag skulle göra med dem i Trollhättan. Jag fick snilleblixten att ta pendeln till Göteborg, ringa någon kompis eller släkting och ta en fika där ute. Biljetten var ju trots allt ombokningsbar. Med mitt charmigaste leende glider jag fram till tanten bakom kassan.

"Hej! Jag ska med ett tåg till Göteborg vid sex, skulle jag kunna byta så jag kan åka med det som går redan nu på en halvtimme?", frågar jag.
Hon tittar på biljetten.
"Det står ombokningsvärde noll. Det går inte".
"Va? Jag har ju betalat för att göra den ombokningsbar."
"Du kan omboka den, men då måste du avboka den först.", säger hon.
"Jaha. Kan jag göra det då", säger jag och kopplar på charmen igen.
"Nej.", säger hon stramt.
"Varför inte?"
"Du har inte betalat avbokningsavgiften"
"Skojar du med mig"
"Computer says no".
Fem timmar att spendera i Trollhättan, alltså.

Jag äter en utgående pastasallad i parken. Trycker igång mp3-spelaren på shuffle mot bättre vetande. Samtidiga mp3-funktioner i min mobiltelefon är under all kritik, och shufflefunktionen är värst. Meningen är att den ska spela låtar från det 8GB stora minneskortet slumpvis, men den spelar fortfarande bara samma tre artister på repeat: Howlin' Wolf, Sophie Zelmani och Eldkvarn. Det är som att den med flit hoppar över allt som heter The National eller Soundtrack of our lives. Jag trycker fram nästa spår och den spelar Howlin' Wolfs "Smokestack lightning". I-landsproblemen fortsätter.

Fyra timmar senare har jag suttit på biblioteket i lika lång tid. Jag älskar bibliotek, samhällets sista utpost. Jag har gått igenom varje ord i senaste "Allt om Film". Jag har läst en lång essä om The Band ur en cd-box. Nu sitter jag för mig själv och garvar till Rocky. Personalen har börjat titta konstigt på mig. Jag börjar förstå hur uteliggare har det till vardags.

Jag pratar med min nu f.d klasskamrat A- på telefon när tåget anländer till stationen. "Vi ses och hörs väl. Förr eller senare", säger jag. Klick. Kliver på tåget och beger mig tillbaka. Hemåt. Det är vad Helsingborg är just nu, denna sommar. Hemma.

För bara en vecka sedan var Molkom mitt hem. Mitt liv. Min vardag. Jag levde i en trygg kontrollerad miljö. Nu var detta mitt liv. Tåg. Greenpeace. Skåne. M-s lägenhet. En madrass på golvet. Jag har inget emot det. Jag tror att den här sommaren kommer bli sådär evig och stor som den bara kan bli en stor småstad. Med sammansvetsade vänner som M- och J- vid min sida. Med sommarnätter du aldrig vill ska ta slut. Med öl. Med musik. Med -förhoppningsvis- kvinnor. Det kommer inte likna mitt gamla liv. Det förra kapitlet. Jag har inte problem med att gå vidare i livet. Vara tacksam för den tiden som varit. Det finns många fina minnen jag kommer att ta med mig, många bra erfarenheter. Jag hade ändå aldrig orkat ännu ett år till på internat. Jag sätter mig tillrätta i tågsätet och trycker igång mp3-spelaren. Sophie Zelmani börjar sjunga.

Kommer fram till ett Helsingborg som är beridet av regn. Försöke sova på tåget men det var fullsatt av en högstadieklass från Malmö som besökt Liseberg. Ni kan gissa hur ett sådant låter. Klättrar uppför alla trappor upp till M-s lägenhet.
"W'sup?" frågar när jag kommer in genom dörren.
"Not much. Jobbade över idag också", säger M-
Jag kokar upp lite ärtsoppa. Sitter lite vid fejsbook. Borstar tänderna. Går och lägger mig. Läser två sidor av "Stark". Imorgon är det dag 8297 av mitt liv. Jag stänger ögonen.