Lösryckt minne

Många trodde under högstadiet att jag var mobbad.

Hur kunde jag inte vara det, kändes det som om de frågade sig. Jag förstår dem, men det var jag aldrig. Jag hade glasögon, taskig fysik och tandställning. Jag spelade inte bandy och drack inte alkohol. Andra människor hade blivit korsfästa för mindre på denna inavlade högstadieskola. Men jag antar att mitt då begynnande munläder hjälpte mig ur de värsta situationerna. Jag minns en gång i sjunde klass då jag satt i klassrummet och spelade kort med min klasskamrat Rogga (som vi kan kalla honom) under en rast. Roggas pappa sköt plötsligt in huvudet genom dörren.
"Finns det en Toni S här? Kan jag få prata med dig?", frågade han med auktoritet.
"Vad har jag nu gjort", försökte jag skämta. Jag blev givetvis nervös.
Vi gick ut i korridoren och han stängde dörren bakom oss.
"Jag har hört att min son mobbar dig", sa han med eftertryck.
"Va?", sa jag förvånat.
"Du behöver inte skämmas. Det är inte ditt fel-"
"Nej, han mobbar mig inte! Vi är ju polare. Satt ju och spelade kort när du kom", berättade jag.
"Jag har hört en massa historier om hur han retat dig och låst in dig på toaletten!"
"Näe... Ingen har låst in mig på toaletten!"
"Du kan berätta som det är. Jag lovar att inte säga till honom att det var du som sa det."
"JAG ÄR INTE MOBBAD! Bara för att jag ser ut som ett mobboffer behöver inte betyda att jag är det. Allvarligt talat. Bara för att jag inte spelar bandy och dricker mäsk varje dag efter skolan så betyder det inte att jag får stryk av de andra grabbarna. Det är ju sådana här anklagelser som gör att folk växer upp och börjar bära hatt och jobba för Greenpeace. Kan jag inte bara få vara en normal moppepojke som alla andra! Jag ska fan börja gymma och lyssna på Manowar så kommer folk tro att jag är en MOBBARE istället. Det hade varit en bättre image! Jag kommer se ut som Mike Tyson innan jag ens fyllt typ... 22. Tro mig.", sa jag och slog ut med armarna. Två tjejer passerade oss i korrdoren och började fnittra. Jag hade just gjort min första Woody Allen-imitation fyra år innan jag ens visste vem Woody Allen var.

"Jag ska prata med min grabb när han kommer hem. Du ska inte behöva vara rädd för honom mer", sa Roggas pappa och klappade mig på axeln.
"Men jag är inte m...", jag gav upp halvvägs in i meningen och gick in i klassrummet och fortsatte kortspelet.