Om småstadsnätter och kliande tankar

Svetten porlar denna fredagsnatt. Denna intensiva värme har följt mig hela veckan. På gatorna om dagarna och på nätterna när jag vrider mig insnärjd mellan tunga lakan. Idag klarade jag av den tredje veckan av min återkomst till Greenpeace. Den gick under förväntan, jag skyller delvis på värmen. Jag har två veckor kvar innan jag, i sällskap av J-, återvänder till Kalix. Det är nåt -jag kan inte sätta fingret på det- som kliar i mitt huvud. Något som gör mig melankolisk denna natt.

Kalix. Trots att det är över tre år sedan jag flydde denna småstad så är min relation till staden lika ambivalent som till vilken gammal flickvän som helst. Minnena av The Good Times överskuggas lätt av minnena av de mörka vintermånaderna då kvicksilvret kröp ner till trettio minus. Om det inte vore för min familj skulle jag inte åka tillbaka på många år. Jodå. Det ska bli skönt att få återuppleva beståndsdelarna ljusa sommarnätter, bastu och farsans hemmalagade potatismos. Jag vet också att ett besök till Kalix göder mig med ett tjog historier som snart växer till skrönor som jag sedan kan krydda min vardagliga konversation med. Dock fortfarande. Kalix. En dag kommer jag skriva en uppväxtroman om allt som hände i de där skogarna och jag tvivlar på att folk kommer tro på ett enda ord. Det är inte tankarna på min hemstad som gör min själ rastlös i natt. För att citera Plura: Jag är gjord av det rätta virket för en småstadskväll. Så det oroar mig inte. Nej, det är nåt annat. Nåt mer omvälvande som inte vill släppa taget.

Även om klippet i sig totalt saknar sammanhang med texten så bäddar jag in högst upp i detta inlägg en videosnutt med Dylan Moran. Den irländska stand up-komikern generaliserar om kvinnor och män. Kul som fan. Jag är ständigt lika imponerad av bra komiker. Jag önskar jag hade varit lika rolig och kvick som denna Dylan Moran. Hade jag bara haft talang hade jag velat pröva stand up. Ta inte dessa funderingar som dåligt självförtroende. Melankoliken kommer inte från någon prestationsångest.

Min rygg har klibbat fast mot skinnsoffan. Svetten dryper fortfarande. Lyssnar på Steve Forbert. Imorgon väntar ett svalkande bad i Lund. Jag är sömnlös, svettig och har ingen aning om vad jag ska göra av det kommande året av mitt liv. Om någon har ett förslag får ni gärna höra av er. Just nu är det bara lite för sent och för varmt för att komma med några slutsatser. Livet var helt klart mindre komplicerat när man gick folkhögsko...

Vänta. Plötsligt slår det mig vad som lurar i mitt bakhuvud. Som gör mig nostalgisk och lite sorgsen. Givetvis. Så är det. I dag är det en månad sedan jag lämnade Molkom.