Jodå, nog ser det ljust ut

Fick ett brev med posten idag. Det var från Molkoms Folkhögskola. Det stod, "Du är antagen till Videolinjen åk 2, fördjupning regi".

"Yeah!", tänkte jag . Ett tag senare ringer Spettekakan. Hon kom in i Drama 2. Det kändes ännu göttare. Så... Det kommande året kan faktiskt bli rätt schysst. Det ser ljust ut.

Så nu när jag sitter hos C- och dricker en hyfsat kall öl, tillsammans med hans katt Frasse, då känns det rätt fint.



Det blir alltså några såna här kvällar till på Molkoms strand i fortsättningen.

Spridda tankar

Jag vet inte. Ibland känns det som om jag skriver den här bloggen utan att någon läser, vilket inte egentligen spelar någon roll: Jag skriver för att det är roligt att skriva. Jag blir lätt lite bäng ifall jag inte får dansa lite vals med tangentbordet med jämna mellanrum. I alla fall: Det är tunt med kommentarer. Lite synd, det är ju alltid lika roligt att få några rader tillbaka. Därför förvånar det mig att min blogg, enligt publikräknaren jag har på sidan, har cirka 10 unika besökare per dag. För mig personligen är det en ganska hög siffra. Så frågan är...

Vilka är ni? Jag tror jag har bett om detta tidigare: Kommentera! Bara för att så säga, "Hej"!

Vad mer?

Jo, imorgon ska jag gå och hämta ut mitt interrail kort. Då är det kört, då är utrymmet för återvändo än mindre troligt. Det känns läskigt, underligt och spännande att jag om cirka två veckor kommer ge mig iväg på en tre veckor lång tågluff. Ensam. Utan att aldrig tidigare ha rest någonstans någongång. Det ska bli intressant att se hur detta går...

Ytterligare?

Det börjar plötsligt bli väldigt jobbigt att ha flickvännen på andra sidan Sverige. Behöver dock "bara" vänta till midsommar...


Slutligen

Livet i Kalix är hyfsat habilt, men långsamt. Livet på Folkhögskolan är inte att klaga på, trots allt. Jag får återkomma om detta.

Sekunder och ögonblick

Alltså. Så hade två terminer passerat. Jag befann mig på samma plats, i samma position, på samma järnvägsstation som jag hade befunnit mig på sisådär elva månader tidigare. Då hade jag varit på väg hem från ansökningsdagen på Molkoms Folkhögskola. Jag hade suttit med en Budweiser i näven, lutad mot en container och skådat solen som börjat stå i eftermiddagsläge på himlen över Karlstad.

Nu hade det nästan gått ett år och situationen var en annan. Den här gången hade jag istället avverkat två terminen på nämnda Folkhögskolas videolinje. Då hade jag varit på väg hem till Norrköping, nu väntade jag på att börja resan hem mot Kalix. Föräldrarna och vännerna i norr. Nu hade jag ingen öl i handen heller, bakfyllan och de fyra timmarna med sömn jag upplevt under natten började nu kring femsnåret att göra sig påminda. Mitt bagage, en ryggsäck och en kappsäck modell större, låg bredvid mig på asfalten. De var inte bara fyllda med alldeles för mycket packning, utan också ett annat sorts bagage.

Den föregående sommaren hade jag inte haft en aning om alla hårda dagar och vilda nätter som väntade. Jag visste ingenting om att skriva manus i "beats", om att jaga bilar som skulle ta en till Karlstad, om värmländska skogars oändlighet. Jag hade i hemlighet oroliga tankar om att jag glömt bort hur man skrev. Jag hade blivit rädd för mänskliga kontakter. Jag hade ännu inte fått ordning på min självkänsla. Jag hade ännu inte träffat Spettekakan. Nu hade saker och ting, inklusive mig själv, förändrats.

Jag tänkte på kvällen innan. Samkvämet, som det så vackert kallades på schemat. Skolans strika alkoholpolicy tummade lite på reglerna och bjöd faktiskt eleverna på lättöl till maten. Jag hörde T- dra ett skämt i kön: "Vet du likheten mellan att slicka fitta och dricka lättöl? Båda smakar piss i början men det går över".

Under den öppna scenen, som hade smällts upp i matsalen, var det tänkt att folk skulle få gå upp scenen och göra det som föll dem in. Roa skolan om man så ville. Detta hade givetvis i vanlig ordning varit fiasko. Förutom konferenciern F- som varit lite lustig så hade uppträdandena mest bestått av två allmänkursare som av okänd anledning mumlat sig igenom en karaokeversion av "Yesterday" och en tjej i drama som hållit världens mest obegripliga tal om… jag vet inte. Det var då profilen W-, en utvecklingsstörd man med talangen att alltid skrika, valde att gå upp på scenen och läsa Lagerkvists dikt "Ångest, ångest är min arvedel". Det var bland det mest underligaste jag bevittnat i skolavslutningssammanhang. Jag har tidigare hört denna dikt blivit uppläst under mer pretentiösa former (i en lägenhet i Hageby en gång i tiden om jag inte minns fel), så att denna kväll få sen en två meter lång förståndshandikappad man skrika ut raderna om själsligt kaos för glada livet. Tja, det var tamefan strålande. Jag minns att jag tänkte "Det här är så mycket folkhögskola så att det finns inte".

Varför detta sidospår? När jag väcks från tankarna sitter jag i Örebro och äter en kycklingburgare. Tåget till luleå går om en halvtimme. Jag tar de sista tuggorna och släpar mig mot stationen.

"I don’t believe in this organized crying", sa min amerikansk-italienska filmlärare och fortsatte medan han fimpade cigarreten, "Jag menar, i Italien betalar man folk att gråta på begravningar". Nu stod vi ute på gräsmattan och tog ett sista farväl, klasskamrater emellan. Jag skakade hand med den cyniska men underhållande läraren och gick för att fortsätta önska glad sommar till de klasskamrater man var säker på att man skulle få återse om några månader, och typiska avskedsplattityder till de andra. Runt omkring mig hulkades det och ögon var röda. Många var ledsna över att få sätta punkt över den här tiden. Jag förstod tårarna med kände dem inte själv. Jag förbannade min egen oförmåga att inte kunna vara gråta ens när jag var ledsen.

Vaknar från tankarna och halvsömnen, jag har rest hela natten. Släpper alla tankar på avskeden på gräsmattan. Tåget gör ett stopp i Älsvsbyn. I hur många timmar har jag rest nu? Arton? Tre stopp kvar tror jag. Min mun är torr, mineralvattnet tog slut för några timmar sedan. Den sittplats jag åkt har gjort mig stel i ryggen. Hur många timmar har jag sovit i natt? Förbannar mig själv för att jag slarvat bort hörlurarna till mp3-spelaren. Annars hade jag lyssnat på "Tro och tvivel" just nu.

Ute på altanen. Fulla, folk sjunger allsång. Solen har gått ner. Jag tar upp en ny öl ur kassen. Tittar på emblemet på burken. "Odin". Det här var ytterligare en erfarenhet jag inte hade innan jag anlände till Molkom, att dricka Odin som om det vore det självklaraste i hela världen, bara för att det var den billigaste folkölen på Konsum. När jag lämnar den här byn kommer jag aldrig mer kunna dricka Odin utan att bli lite för nostalgisk och berätta lite för många historier om den där byn i Värmland.

Ett sista stopp innan Kalix. Far vill stanna och se en biluställning som ligger på vägen. Den ligger på några fält längst älven. Gamla amerikanare uppradade några meter från hästhagarna. Märken och modeller från en annan tid. Bel Air. Impala. Eldorado. Bortom kärrorna tog ängen slut och älven glittrade. Far pratar med en gammal bekant. Han pratar på brett Kalixmål. "Jodå". Tystnad innan han fortsätter. "Med det här vädret finns det ju inte lika mycket att klaga på".

Men lik förbannat kom de. Som i den där sången av Jakob Hellman. Jag bet ihop när vi kramade och sa hejdå till varandra, jag och hon. Vi kysste varandra. Hon skulle åka hem till Skåne, hennes föräldrar hade hämtat henne. Vi skulle se varandra om bara några veckor, det var ingen fara. Hur odramatiskt som helst. "Ring mig när du kommer fram", "Ha en bra resa", de vanliga fraserna. Hon gick iväg mot parkeringen och jag vände tillbaka in mot dörren. Satt en hand mot dörrkarmen och kände hur de trängde ut ur ögonen. Månaderna. Dagarna. Timmarna. Sekunderna. Alla ögonblicken. Glädjen och kärleken. Nätterna då jag inte kunnat sova och dagarna jag inte velat göra något annat. Pärlbanden av dagar. Hur odramatiskt som helst.

Eftersom bron är krökt ser du den inte först, men halvvägs upp kommer den. Kalix Skyline, som jag kallar den. Kyrktornet ser man först. Sen brukar jag slänga en blick åt höger, för att se älvens fulla bredd, mäktig och skrämmande. Det tar en sekund att överblicka centrum. Halva stan är ombyggd. Nuförtiden står det Coop på skylten där det tidigare stod Domus. Pojkarna med de upphottade bilarna står utanför Frasses. Flickorna går alltid i par förbi övergångstället vid rondellen. Det finns alltid skyltar som annonserar för nästa evenemang i centrum: "Barnens dag", "Harrens dag" eller "Den yttersta dagen". Man ser aldrig till pundarna på parkbänkarna längre. Alltså. Så hade tiden passerat igen. Jag befann mig i samma bil, i samma stad, i samma sits. Men det var annorlunda.

Om mitt hjärta var första klass...

Natten gör sitt anstormande. Arbetsveckan är officiellt halvvägs. På fredag, alldeles för snart, är det dags att säga Goodbye Molkom, packa väskan och fly fältet. Åka hem till norrland igen.

Veckan skulle av flera orsaker gärna få bryta fysikens lagar och bli något längre. För det första är jag inte alltför pepp på det här med att åka uppåt. Kalix... Att träffa mina föräldrar, grabbgänget och lilla W- är alltid värt biljetten. Men om jag inte minns fel så brukar varje återbesök det senaste året påbörjas med att jag känner mig mer klaustrofobisk än en älg inhyst i ett studentrum. Det tar ett tag sedan vänjer jag mig, vilket jag betvivlar att nyss nämnda älg skulle göra. Vart djur och var mänska på sin plats.

Ytterligare orsak: Spettekakan. Eftersom hon är av skånsk börd så åker hon på fredagen hem till den nedre landsänden i princip samtidigt som jag åker mot den övre. Vi kommer ha hela Sverige i mellan oss. Surt. Nåja, det tar inte många veckor innan jag åker ner på besök är planen, för att stilla den abstinens som jag förmodligen kommer inneha. När man vant sig att hela tiden ha henne så nära -på skolan, på fritiden, på dagarna, på nätterna- blir det lätt så att man blir bortskämd. Jag kan tänka mig värre laster... Ett lyxproblem av guds nåde. Att varje natt somna bredvid henne där hon ligger i min Velvet Underground t-shirt, med blonda lockar över pannan, med de där gula propparna i öronen som stänger ute mina snarkningar, med mina armar runt omkring sig... det är fan inte tokigt det. Att ha Sverige mellan oss kommer inte vara bekvämt.

Orsak #3: Planen med stort P, är ju den att efter det där besöket i Skåne fortsätta neråt. En tågluff genom Europa som kittlat min fantasi så länge. Problemet är bara att ju närmare sommaren kryper, desto läskigare blir det att börja planera för resan. Jag måste komma iväg, annars blir det löjligt så mycket som jag pratat om det. Men eftersom jag förmodligen kommer vara tvungen att åka iväg själv så blir det hela så mycket större. Jag är peppad, men det kommer bli jobbigt att ta itu med det!

#4: Resan hem. Min vana trogen tar jag det billigaste alternativet av de billigaste. Norrlandståget. Efter någon timmes buss till Örebro hoppar jag på tåget vi sjutiden och kliver inte av förrän jag når Luleå vid ett dagen efter. Eftersom jag åker sittplats, andra klass, är bekvämligheten lika med noll. Hard travelin' som det heter. Jag kunde ha pungat ut med två hundra kronor ytterligare och hade då fått liggplats, men snålheten tog övertaget. Eller rättare sagt, motivationen att försöka spara in på så många kronor som möjligt. Att åka andra klass är egentligen det enda alternativet, det är att resa på riktigt. Men sittplats till Luleå... Det är slitsamt.

Nåja. Det här får räcka för idag. Här kommer natten, och allt med den. Tröttheten, ledan, törsten efter morgondagen. Igår vid den här tiden hade jag en obotlig rastlöshet i kroppen och blues i huvudet, men den gick över med lite sömn och några tuggor spettekaka så gick det över. Jag åker måhända inte tåg i första klass, men genom det ljuva livet gör jag det. Jag har dock lärt mig att föredra när det puffar fram i maklig takt än i något rasande tempo. Då hinner man njuta av det som är. Nu svamlar jag igen. Nu är det några minuter in på onsdag.

Biovisning

Om ni råkar vara värmlänningar -era stackare- så är ni välkommna på den här visningen i Karlstad på onsdagen den 28/5:

http://www.molkom.nu/main.asp?RefID=1211194385

Som jag skrev i förra inlägget, där kommer mitt vårprojekt "Karlstad - Casablanca" att visas. Enjoy!

Ditten och Datten under dagen

Jag fortsätter att skjuta på det, men snart måste jag ta itu med det hela. Kanske vore imorgon vara en bra dag, eller kanske fredagen?

Det som jag pratar om är alltså den där recensionen på Håkan Hellströms senaste skiva. En rejäl genomgång spår för spår om vilken sorts upplevelse "För sent för Edelweiss" de facto är. Jag lovar, den kommer snart!

Idag har varit en stundtals väldigt lyckad dag. Den inleddes med lektioner i filmhistoria. Idag hade vi kommit fram till den där punkten som det tagit två fulla terminer att förberedas för: Ingmar Bergman. Det var kanske ingen djupgående genomgång av den gamla demonregissörens liv och leverne, men vi fick i alla fall se "Viskningar och rop". Jag hade inte sett den förut, hade sumpat chansen att göra detta för några år sedan då jag, om jag inte minns fel, tog en folkölsfylla istället för att stanna hemma och se filmen ifråga på tv. Filmen var en av de mer tyngre och obegripliga filmer av Bergman, och även om jag brukar ha svårt för de av hans filmer som är de ("Nattvardsgästerna"! Gäsp!) så var det här en stor filmupplevelse. Ja, det var jag nog förmodligen den enda att tycka av den handfull av mina klasskamrater som satt med mig i soffan, men sen när har majoriteten rätt?

Dagen har sedan fortsatt med att vi (d.v.s jag & fotografen/klipparen D-) blivit färdiga med vårat vårprojekt "Karlstad - Casablanca". Titeln är inte perfekt, men det är å andra sidan inte filmen heller. Men den är nog det bästa jag gjort hitills, och efter fyra månaders hårt slit så är det gött att få sätta punkt. Nu väntar biovisning nästa vecka på Arenan i Karlstad för denna film och andra från videolinjens produktioner. Alla värmlänningar är välkommna!

Övriga sköna händelser under dagen är nog av för vardagstrivial natur för att jag ens ska orka med att berätta det för er, och med tanke på att jag inte heter Plura Jonsson så ska jag kanske inte försöka mig på det heller.

Jag borde skriva några ord om Pluras självbiografi "Resa genom ensamheten", med tanke på hur jag tjatat om den. Har kommit halvvägs nu. Den är lite ojämn, även om jag gillar den väldigt mycket. De delar som kommit till i efterhand, som inte är direkt saxade ur Pluras berömda svarta blogg, är höjdpunkterna. Insiktsfulla, tillbakablickande, välskrivna. De delar som kommer mer eller mindre direkt för hemisfären internet är dock inte lika lysande. Bloggandets förmåga att påbörja trådar som aldrig avslutas, eller för den delen alla vardagliga noteringar om vad författaren ätit till lunch eller tvättat för tvätt, blir lätt irriterande i bokform. Det finns exempelvis orsaker till att den här bloggen inte står sig mot några större litterära jämförelser!

Jag får sätta punkt där, innan jag börjar själv dra upp alldeles för många trådar som jag ändå inte kan avsluta. En dag ska jag ta alla de där trådarna och virka ett par schyssta tröjor. Eller en roman eller två. Vi får se. Tills dess får jag fortsätta skriva om folköl, film och flickvänner. Om det är okej för er?

Death Room Blues

Något dramatiskt titel: Så illa är dock inte fallet. Men nog har det att göra med ett "döende" rum i allafall. Nästa vecka fredag avslutar jag det första året på Molkoms Folkhögskola, men redan imorgon tar jag och kör mina grejer till sommarförvaring på för er okänd plats. Jag slutade packa färdigt mitt studentrum för bara några minuter sedan; Rum 46 är nu fyllt till bredden av kartonger. Det här med att flytta blir för mig mindre och mindre dramatiskt för var gång jag utför denna syssla, och att få ner grejerna i flyttboxar köpta på Claes Ohlson går snabbare och smidigare. Den här gången kanske är det lite lättare eftersom jag återkommer till skolan redan i augusti, men det är fortfarande något absolut, något definitivt, över att ta allt man äger och förflytta det vidare. Litegrann som att börja på ett nytt kapitel.

Ser man på, jag är på mitt filosofiska humör idag!

I vilket fall som helst. Under sommaren kommer jag få klara mig på ägodelar som ryms i en och en halv kappsäck. Kommer förmodligen, precis som under sommaren 2006, kännas hur skönt som helst. Men jag kommer nog också, precis som under sommaren 2006, sakna min kompletta skivsamling som om det vore en förlorad vän.

Nej, nu får jag skriva punkt för ikväll. Spettekakan har ömma axlar som kräver massage. Vilken tur att man är en gentleman. Vi "firade" för övrigt ett halvår som par i går. Det är sjukt vilket flyt jag har ibland. Jag skriver snart igen.

Att vara ung

Sommaren anländer till värmland. För första gången på två år så har undertecknad inte spenderat de föregående månaderna med att gatuvärva för en viss miljöorganisation, och därför så har har faktiskt inte lyckats få den där schyssta solbrännan som han stoltserat med tidigare. Istället för att gå omkring i t-shirt på gassande varma gator så har han istället för det mesta suttit inspärrad i klipprummet. Men den här helgen så kryper han ut ur sin grotta och tillåter sig att njuta av vädret.

Det var alltså nu i söndags som jag och Spettekakan -flickvännen- satt på en filt ute på skolans område. Vi var smått bakfulla och belönade våra midjemått med varsin flottiga pizza från den lokala snabbmatsresturangen. Med den sommarvärme som låg i luften så var det inte ett alltför taskigt tillfälle att njuta av livet. Det var då jag fick den geniala idén att med tack vare en förlängningssladd -en s.k klentafsare- dra ut den bärbara kassetbandspelaren på gräsmattan. Jag tryckte på play utan att egentligen reflektera över innehållet på bandet som låg kvar i stereon. Det är knappast någon bergsprängare, men den orsakade likväl en explosion så fort jag hörde de första tonerna. En explosion av nostalgi om man ska vara exakt.

Det visade sig vara det gamla band jag spelade in till Hultsfredsfetivalen den föregående sommaren. Bandet hette "To Be Young", och det var just titelspåret med Ryan Adams som var det första som ljöd. Plötsligt, som jag tagit en tugga av Prousts madeleinekaka, så öppnades en ventil från juni 2007. Jag mindes den här aktuella festivalen i första hand, en bitvis lysande samling dagar. Plötsligt -ungefär samtidigt som Springsteen sjöng "Waitin on a sunny day"- satt jag i det där tältet med G- och A- medan regnet piskade duken över våra huvuden.

Ni kan egentligen läsa den detaljerade återgivningen av mina Hultsfredshistorier i krönikan "Hungrig i Hultsfred", en ganska välskriven text om jag får säga det själv. Det väsentliga var i alla fall att jag hela festivalen gick omkring och oroade mig över beskedet angående om jag skulle komma in på videolinjen på Molkoms Folkhögskola. Nu hade det alltså gått cirka elva månader och det hade varit mer eller mindre en framgångssaga sedan dess. En nedförsbacke genom ljuva livet. En midsommarafton på lyckliga gatan, jag hade blivit kastad upp i luften så att pistolerna fallit ur hölstret och alla andra Eldkvarnreferenser man kan tänka sig. Här satt jag, hypnotiserad av plusgraderna och filten mellan mig och marken tillsammans med min sköna Spettekaka och lät sångerna ta med mig till månen och längre. Jag insåg plötsligt att den kommande sommaren hade potential, stora potential.

Blandbandet fortsatte spela och jag förvånades över min välutvecklade musiksmak. Jag hörde Jay Z "99 Problems". Jag hörde Håkan Hellströms "Dom kommer kliva på dig igen". Jag hörde Manic Street Preachers, Bob Dylan och Säkert!. Någonstans därimellan spelades ZZ Tops "Gun Love". Det är faktiskt bokstavligt talat kriminellt bra. Jag tror jag får återge låtlistan i kronologisk ordning här någon dag så inser ni vilken fantastisk DJ jag är.

Att vara ung alltså. På en gräsmatta, utan solbränna, en söndag i maj. Jag är 21 år gammal. Jag tror att det var någon som sa (eller var det så?) att det är den absoluta bästa åldern i en mans liv, det är då han är på topp. Om det stämmer vet jag inte, men såna här dagar är det svårt att inte se denna okända poets poäng. Hell yeah liksom.

250

Inte mycket till jubileum, men det här är mitt 250e inlägg på den här bloggen.

Det enda jag egentligen tänkte skriva är att jag borde sätta mig ner och reflektera över de senaste månaderna nån dag. Vad har de här månaderna i Molkom egentligen inneburit? Jag har på sistone kommit på mig själv med att tänka "Sådär skulle jag inte ha gjort förr". Det är kanske sånt som kallas för att utvecklas, vilket jag har gjort tror jag. Det tror jag man upptäcker om man sätter sig ner och försöker läsa samtliga 250 inlägg...

Dvdfrossa.

De senaste dagarna har jag drabbats av en växande kliande irriterande känsla av att vilja skriva lite. Med min fortfarande trasiga dator ("Det är grafikkortet, Gerd" som Galenskaparna nästan sjöng i "Macken") och en ihärdig feber så har det dock inte blivit så mycket tid vid tangentbordet. Vädret har dessutom varit så gynnsamt att den lilla tid då jag inte suttit i klipprummet och svettats så har jag hellre befunnit mig ute på gräsmattan än inne i en illaluktande offentlig datasal. Så har jag som sagt även feber. Jag blir gnällig som en liten flicka så fort jag blir sjuk (till skillnad från normalstadiet då jag är positiv och uppmuntrande i hela mitt väsen. Typ).

Men fördelen med att vara sjuk -vilket är poängen jag försöker komma till- är att man faktiskt kan dra sig tillbaka en eller två timmar per dag och försöka kurera sig genom att bädda ner sig under täcket och se de där grejerna på dvd som legat och skräpat. Igår satte jag mig ner och såg novellfilmen "Parasiten" med Jonas Inde i huvudrollen. Jag köpta filmen för tio kronor på Drömfabriken i Stockholm (se bilder HÄR) bara för att den var billig och utspelade sig i Storuman utanför Umeå. Det visade sig vara en norrlänsk historia precis i min smak, med många teman som fascinerar mig: Glesbygdens långsamma kamp mot döden, Norrlänsk undertext, arbetarklassens gruppmentalitet med för- och nackdelar, pojkar som spenderar sina liv med att kretsa kring centrum i en Dodge och icket att förglömma söta och klumpiga kärlekshistorier. Fan, att man inte kan göra sådan film själv!

Imorse fortsatte jag min odyssé bland lösöre i dvdhyllan och tittade igenom Greenpeace senaste dvd som jag var en av de första i Sverige att få i näven. Även denna införskaffades under Stockholmsvisiten till Drömfabriken, men var i detta fallet en gåva som överräcktes vid ett kärt återbesök på huvudkontoret. Vidare fortsatte jag med att se valda klipp ur den jubileumsutgåvan av Born to Run som kom på dvd för några år sedan, med tidiga liveframträdanden av Bruce & E Street och intervjuer med de samma angående uppkomsten av tidigare nämnda skiva. Musiknörden i mig hoppade jämfota när Steven Van Zandt berättade om hur han "komponerade" blåspartiet i "Tenth Avenue Freeze-out". Ibland kommer jag på mig själv med att vara för intresserad av saker som inte är intressanta...

Såg förövrigt även "The Prestige" för första gången på dvd igår. Väldigt bra film. Christian Bale och Scarlett Johansen är två riktigt intressanta skådespelare. Den sistnämnda aktrisen är även förbannad snygg -Min flickvän fick utstå många trånade suckar under filmens gång. Nämnde jag att Christopher "Memento" Nolan regisserade?

Jag blir ständigt överraskad när jag granskar besökarstatistiken för denna blogg -Folk besöker fortfarande skiten!- och förstår inte riktigt varför med tanke på hur innehöllslösa inlägg som dessa är. Så jag ber om ursäkt. Jag skulle kunna skriva en massa viktiga och betydelsefulla grejer (jag har massor med uppslag) om det inte vore för att det är så gött att kunna dra sig tillbaka med en termometer i käften och en bit nördgodis i hemmabion.