Att vara ung

Sommaren anländer till värmland. För första gången på två år så har undertecknad inte spenderat de föregående månaderna med att gatuvärva för en viss miljöorganisation, och därför så har har faktiskt inte lyckats få den där schyssta solbrännan som han stoltserat med tidigare. Istället för att gå omkring i t-shirt på gassande varma gator så har han istället för det mesta suttit inspärrad i klipprummet. Men den här helgen så kryper han ut ur sin grotta och tillåter sig att njuta av vädret.

Det var alltså nu i söndags som jag och Spettekakan -flickvännen- satt på en filt ute på skolans område. Vi var smått bakfulla och belönade våra midjemått med varsin flottiga pizza från den lokala snabbmatsresturangen. Med den sommarvärme som låg i luften så var det inte ett alltför taskigt tillfälle att njuta av livet. Det var då jag fick den geniala idén att med tack vare en förlängningssladd -en s.k klentafsare- dra ut den bärbara kassetbandspelaren på gräsmattan. Jag tryckte på play utan att egentligen reflektera över innehållet på bandet som låg kvar i stereon. Det är knappast någon bergsprängare, men den orsakade likväl en explosion så fort jag hörde de första tonerna. En explosion av nostalgi om man ska vara exakt.

Det visade sig vara det gamla band jag spelade in till Hultsfredsfetivalen den föregående sommaren. Bandet hette "To Be Young", och det var just titelspåret med Ryan Adams som var det första som ljöd. Plötsligt, som jag tagit en tugga av Prousts madeleinekaka, så öppnades en ventil från juni 2007. Jag mindes den här aktuella festivalen i första hand, en bitvis lysande samling dagar. Plötsligt -ungefär samtidigt som Springsteen sjöng "Waitin on a sunny day"- satt jag i det där tältet med G- och A- medan regnet piskade duken över våra huvuden.

Ni kan egentligen läsa den detaljerade återgivningen av mina Hultsfredshistorier i krönikan "Hungrig i Hultsfred", en ganska välskriven text om jag får säga det själv. Det väsentliga var i alla fall att jag hela festivalen gick omkring och oroade mig över beskedet angående om jag skulle komma in på videolinjen på Molkoms Folkhögskola. Nu hade det alltså gått cirka elva månader och det hade varit mer eller mindre en framgångssaga sedan dess. En nedförsbacke genom ljuva livet. En midsommarafton på lyckliga gatan, jag hade blivit kastad upp i luften så att pistolerna fallit ur hölstret och alla andra Eldkvarnreferenser man kan tänka sig. Här satt jag, hypnotiserad av plusgraderna och filten mellan mig och marken tillsammans med min sköna Spettekaka och lät sångerna ta med mig till månen och längre. Jag insåg plötsligt att den kommande sommaren hade potential, stora potential.

Blandbandet fortsatte spela och jag förvånades över min välutvecklade musiksmak. Jag hörde Jay Z "99 Problems". Jag hörde Håkan Hellströms "Dom kommer kliva på dig igen". Jag hörde Manic Street Preachers, Bob Dylan och Säkert!. Någonstans därimellan spelades ZZ Tops "Gun Love". Det är faktiskt bokstavligt talat kriminellt bra. Jag tror jag får återge låtlistan i kronologisk ordning här någon dag så inser ni vilken fantastisk DJ jag är.

Att vara ung alltså. På en gräsmatta, utan solbränna, en söndag i maj. Jag är 21 år gammal. Jag tror att det var någon som sa (eller var det så?) att det är den absoluta bästa åldern i en mans liv, det är då han är på topp. Om det stämmer vet jag inte, men såna här dagar är det svårt att inte se denna okända poets poäng. Hell yeah liksom.