Natten gör sitt anstormande. Arbetsveckan är officiellt halvvägs. På fredag, alldeles för snart, är det dags att säga Goodbye Molkom, packa väskan och fly fältet. Åka hem till norrland igen.
Veckan skulle av flera orsaker gärna få bryta fysikens lagar och bli något längre. För det första är jag inte alltför pepp på det här med att åka uppåt. Kalix... Att träffa mina föräldrar, grabbgänget och lilla W- är alltid värt biljetten. Men om jag inte minns fel så brukar varje återbesök det senaste året påbörjas med att jag känner mig mer klaustrofobisk än en älg inhyst i ett studentrum. Det tar ett tag sedan vänjer jag mig, vilket jag betvivlar att nyss nämnda älg skulle göra. Vart djur och var mänska på sin plats.
Ytterligare orsak: Spettekakan. Eftersom hon är av skånsk börd så åker hon på fredagen hem till den nedre landsänden i princip samtidigt som jag åker mot den övre. Vi kommer ha hela Sverige i mellan oss. Surt. Nåja, det tar inte många veckor innan jag åker ner på besök är planen, för att stilla den abstinens som jag förmodligen kommer inneha. När man vant sig att hela tiden ha henne så nära -på skolan, på fritiden, på dagarna, på nätterna- blir det lätt så att man blir bortskämd. Jag kan tänka mig värre laster... Ett lyxproblem av guds nåde. Att varje natt somna bredvid henne där hon ligger i min Velvet Underground t-shirt, med blonda lockar över pannan, med de där gula propparna i öronen som stänger ute mina snarkningar, med mina armar runt omkring sig... det är fan inte tokigt det. Att ha Sverige mellan oss kommer inte vara bekvämt.
Orsak #3: Planen med stort P, är ju den att efter det där besöket i Skåne fortsätta neråt. En tågluff genom Europa som kittlat min fantasi så länge. Problemet är bara att ju närmare sommaren kryper, desto läskigare blir det att börja planera för resan. Jag måste komma iväg, annars blir det löjligt så mycket som jag pratat om det. Men eftersom jag förmodligen kommer vara tvungen att åka iväg själv så blir det hela så mycket större. Jag är peppad, men det kommer bli jobbigt att ta itu med det!
#4: Resan hem. Min vana trogen tar jag det billigaste alternativet av de billigaste. Norrlandståget. Efter någon timmes buss till Örebro hoppar jag på tåget vi sjutiden och kliver inte av förrän jag når Luleå vid ett dagen efter. Eftersom jag åker sittplats, andra klass, är bekvämligheten lika med noll. Hard travelin' som det heter. Jag kunde ha pungat ut med två hundra kronor ytterligare och hade då fått liggplats, men snålheten tog övertaget. Eller rättare sagt, motivationen att försöka spara in på så många kronor som möjligt. Att åka andra klass är egentligen det enda alternativet, det är att resa på riktigt. Men sittplats till Luleå... Det är slitsamt.
Nåja. Det här får räcka för idag. Här kommer natten, och allt med den. Tröttheten, ledan, törsten efter morgondagen. Igår vid den här tiden hade jag en obotlig rastlöshet i kroppen och blues i huvudet, men den gick över med lite sömn och några tuggor spettekaka så gick det över. Jag åker måhända inte tåg i första klass, men genom det ljuva livet gör jag det. Jag har dock lärt mig att föredra när det puffar fram i maklig takt än i något rasande tempo. Då hinner man njuta av det som är. Nu svamlar jag igen. Nu är det några minuter in på onsdag.
No comments:
Post a Comment