Alltså. Så hade två terminer passerat. Jag befann mig på samma plats, i samma position, på samma järnvägsstation som jag hade befunnit mig på sisådär elva månader tidigare. Då hade jag varit på väg hem från ansökningsdagen på Molkoms Folkhögskola. Jag hade suttit med en Budweiser i näven, lutad mot en container och skådat solen som börjat stå i eftermiddagsläge på himlen över Karlstad.
Nu hade det nästan gått ett år och situationen var en annan. Den här gången hade jag istället avverkat två terminen på nämnda Folkhögskolas videolinje. Då hade jag varit på väg hem till Norrköping, nu väntade jag på att börja resan hem mot Kalix. Föräldrarna och vännerna i norr. Nu hade jag ingen öl i handen heller, bakfyllan och de fyra timmarna med sömn jag upplevt under natten började nu kring femsnåret att göra sig påminda. Mitt bagage, en ryggsäck och en kappsäck modell större, låg bredvid mig på asfalten. De var inte bara fyllda med alldeles för mycket packning, utan också ett annat sorts bagage.
Den föregående sommaren hade jag inte haft en aning om alla hårda dagar och vilda nätter som väntade. Jag visste ingenting om att skriva manus i "beats", om att jaga bilar som skulle ta en till Karlstad, om värmländska skogars oändlighet. Jag hade i hemlighet oroliga tankar om att jag glömt bort hur man skrev. Jag hade blivit rädd för mänskliga kontakter. Jag hade ännu inte fått ordning på min självkänsla. Jag hade ännu inte träffat Spettekakan. Nu hade saker och ting, inklusive mig själv, förändrats.
Jag tänkte på kvällen innan. Samkvämet, som det så vackert kallades på schemat. Skolans strika alkoholpolicy tummade lite på reglerna och bjöd faktiskt eleverna på lättöl till maten. Jag hörde T- dra ett skämt i kön: "Vet du likheten mellan att slicka fitta och dricka lättöl? Båda smakar piss i början men det går över".
Under den öppna scenen, som hade smällts upp i matsalen, var det tänkt att folk skulle få gå upp scenen och göra det som föll dem in. Roa skolan om man så ville. Detta hade givetvis i vanlig ordning varit fiasko. Förutom konferenciern F- som varit lite lustig så hade uppträdandena mest bestått av två allmänkursare som av okänd anledning mumlat sig igenom en karaokeversion av "Yesterday" och en tjej i drama som hållit världens mest obegripliga tal om… jag vet inte. Det var då profilen W-, en utvecklingsstörd man med talangen att alltid skrika, valde att gå upp på scenen och läsa Lagerkvists dikt "Ångest, ångest är min arvedel". Det var bland det mest underligaste jag bevittnat i skolavslutningssammanhang. Jag har tidigare hört denna dikt blivit uppläst under mer pretentiösa former (i en lägenhet i Hageby en gång i tiden om jag inte minns fel), så att denna kväll få sen en två meter lång förståndshandikappad man skrika ut raderna om själsligt kaos för glada livet. Tja, det var tamefan strålande. Jag minns att jag tänkte "Det här är så mycket folkhögskola så att det finns inte".
Varför detta sidospår? När jag väcks från tankarna sitter jag i Örebro och äter en kycklingburgare. Tåget till luleå går om en halvtimme. Jag tar de sista tuggorna och släpar mig mot stationen.
"I don’t believe in this organized crying", sa min amerikansk-italienska filmlärare och fortsatte medan han fimpade cigarreten, "Jag menar, i Italien betalar man folk att gråta på begravningar". Nu stod vi ute på gräsmattan och tog ett sista farväl, klasskamrater emellan. Jag skakade hand med den cyniska men underhållande läraren och gick för att fortsätta önska glad sommar till de klasskamrater man var säker på att man skulle få återse om några månader, och typiska avskedsplattityder till de andra. Runt omkring mig hulkades det och ögon var röda. Många var ledsna över att få sätta punkt över den här tiden. Jag förstod tårarna med kände dem inte själv. Jag förbannade min egen oförmåga att inte kunna vara gråta ens när jag var ledsen.
Vaknar från tankarna och halvsömnen, jag har rest hela natten. Släpper alla tankar på avskeden på gräsmattan. Tåget gör ett stopp i Älsvsbyn. I hur många timmar har jag rest nu? Arton? Tre stopp kvar tror jag. Min mun är torr, mineralvattnet tog slut för några timmar sedan. Den sittplats jag åkt har gjort mig stel i ryggen. Hur många timmar har jag sovit i natt? Förbannar mig själv för att jag slarvat bort hörlurarna till mp3-spelaren. Annars hade jag lyssnat på "Tro och tvivel" just nu.
Ute på altanen. Fulla, folk sjunger allsång. Solen har gått ner. Jag tar upp en ny öl ur kassen. Tittar på emblemet på burken. "Odin". Det här var ytterligare en erfarenhet jag inte hade innan jag anlände till Molkom, att dricka Odin som om det vore det självklaraste i hela världen, bara för att det var den billigaste folkölen på Konsum. När jag lämnar den här byn kommer jag aldrig mer kunna dricka Odin utan att bli lite för nostalgisk och berätta lite för många historier om den där byn i Värmland.
Ett sista stopp innan Kalix. Far vill stanna och se en biluställning som ligger på vägen. Den ligger på några fält längst älven. Gamla amerikanare uppradade några meter från hästhagarna. Märken och modeller från en annan tid. Bel Air. Impala. Eldorado. Bortom kärrorna tog ängen slut och älven glittrade. Far pratar med en gammal bekant. Han pratar på brett Kalixmål. "Jodå". Tystnad innan han fortsätter. "Med det här vädret finns det ju inte lika mycket att klaga på".
Men lik förbannat kom de. Som i den där sången av Jakob Hellman. Jag bet ihop när vi kramade och sa hejdå till varandra, jag och hon. Vi kysste varandra. Hon skulle åka hem till Skåne, hennes föräldrar hade hämtat henne. Vi skulle se varandra om bara några veckor, det var ingen fara. Hur odramatiskt som helst. "Ring mig när du kommer fram", "Ha en bra resa", de vanliga fraserna. Hon gick iväg mot parkeringen och jag vände tillbaka in mot dörren. Satt en hand mot dörrkarmen och kände hur de trängde ut ur ögonen. Månaderna. Dagarna. Timmarna. Sekunderna. Alla ögonblicken. Glädjen och kärleken. Nätterna då jag inte kunnat sova och dagarna jag inte velat göra något annat. Pärlbanden av dagar. Hur odramatiskt som helst.
Eftersom bron är krökt ser du den inte först, men halvvägs upp kommer den. Kalix Skyline, som jag kallar den. Kyrktornet ser man först. Sen brukar jag slänga en blick åt höger, för att se älvens fulla bredd, mäktig och skrämmande. Det tar en sekund att överblicka centrum. Halva stan är ombyggd. Nuförtiden står det Coop på skylten där det tidigare stod Domus. Pojkarna med de upphottade bilarna står utanför Frasses. Flickorna går alltid i par förbi övergångstället vid rondellen. Det finns alltid skyltar som annonserar för nästa evenemang i centrum: "Barnens dag", "Harrens dag" eller "Den yttersta dagen". Man ser aldrig till pundarna på parkbänkarna längre. Alltså. Så hade tiden passerat igen. Jag befann mig i samma bil, i samma stad, i samma sits. Men det var annorlunda.
No comments:
Post a Comment