Greenpeace håller fortet

De här två artiklarna är helt klart värda att läsa:

Uppdatering 05/10: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=700977

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article902211.ab

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=699164

För en gångs skull ställer sig inte DN, anti-miljörörelsens flagskepp i mediasverige, på den sida som Greenpeace försöker bekämpa, så det känns lite som ett gott tecken.

Den vanliga kritiken mot Greenpeace brukar ju vanligtvis vara att de bryter mot lagar, men här ser vi ännu ett exempel där de faktiskt försöker bevara Sveriges lagar! I det här fallet tycker jag nästan att det blir bisarrt tydligt hur ekonomiska intressen går före allt vad som heter moral och etik. För att inte säga brott mot Sveriges egna strålskyddslag.

Hela situationen är en bra exempel på hur hanteringen av kärnavfall funkar här i världen: Vi skyfflar undan skiten till nån annan så kanske de löser problemet. Att man sedan dessutom väljer att skyffla skiten under en matta som kallas för Sellafield, en anläggning som har en historia av klara säkerhetbrister, är för mig obegripligt. Ännu en gång vill jag ge en eloge till Greenpeace med Martina Krüger i spetsen för att de faktiskt uppmärksammar denna skandal. Jag tror inte att GP kommer lyckas stoppa fartygets färd till Storbrittanien, men de har åtminstone uppmärksammat problemet. Utan denna aktion är jag helt övertygad om att det här hade fått fortgå undan någon inbladning alls från svenska medier. Första steget mot förändring är att få folk att lyssna, och jag tror att det är mer än några miljönissar som tycker att det här är helt uppåt väggarna.

Det är såna här tillfällen jag känner mig nöjd över att vara stödgivare till organisationen. Mitt enda tips till er som läser det här är: Stöd kampen.

Ett gäng historier från ett stycke tyg

”Tweed”, hade hon sagt, ”du måste ha en kavaj av tweed.”
”Vad fan, okej då, så blir hon nöjd”, hade jag tänkt där på myrorna. Kavajen kostade ju bara tio kronor så jag slog till. Den hade ett mönster i grått och svart och var väl sisådär en halv storlek för stor, men den var mjuk och luktade gott. Kommer väl inte ha på den så mycket ändå… Den här andra kavajen som också kostade en tia kommer nog bli en ny favorit, den är svart och sitter bra.

Något år senare är den mest välanvända av min sparsamma samling kavajer just denna tweed. Den luktar fortfarande gott och är mjuk och varm. Jag har lyckats fylla fickorna fulla med allsköns skräp, och jag granskar dem nu ikväll. Det är en vana jag har, att sätta grejer i fickorna och sen glömma bort dem. Vanligtvis handlar det om papper och kvitton, men jag minns en gång när jag hittade en obeskrivligt ful nyckelring och en kastanj i en ficka som jag lagt dit nån gång i berusat tillstånd. En gammal arbetskompis hade sen fått dem av mig. Som en vänskaplig gest.

Det där med jobbet påminns jag om när jag ser kavajuppslaget. Jag har två pins där: både med Greenpeace-motiv. Det är nu ett gäng månader sedan jag gick gata upp och gata ner i Linköping och jobbade för grönfred. Jag saknar det litegrann. Såg några foton som en gammal arbetskompis tagit häromdan. Det var taget under decembermånad när det gick absolut bäst för oss. Hela gänget värvade fantastiska siffror och jag hade världens lättaste uppgift som arbetsledare. Ibland var det askallt, och vi brukade kura ihop oss uppe på ”Ryssens” café på fikarasten. Själva arbetet saknar jag inte nämnvärt, men visst känns det inte som om man gör något lika ”viktigt” nu när man pluggar film istället för att dra in pengar till välgörenhet. Det uppstår nästan en abstinens av tanken på att man faktiskt tillför något till samhället.

I fickan som ligger innanför västen så hittar jag ett annat minne. Anna Books setlist från när hon spelade på Hotellet i Kalix under en festkväll. Jag och C- hade suttit på uteserveringen på ett bord bredvid denna celebritet och givetvis beklagat oss över faktumet att fröken Book skulle uppträdda under kvällen. Hotellet är som nöjesställe redan tillräckligt dåligt även utan denna kvinnliga sångerskas kväkande. Vi hade också skämtat om att försöka ragga upp henne, båda två samtidigt, hon skulle väl knappast tacka nej till två stycken mört lammkött. Vi gjorde inte allvar av de planerna… Däremot roffade jag åt mig en A4 med anteckningar hon gjort från det bord som hon och henne sällskap tidigare suttit kring.
”Får väl sälja det på Tradera”, hade jag väl tänkt. Men än så länge har det aldrig nånsin lämnat fodret.

Den är inte särskilt snygg, kavajen. Jag inser det när jag tummar såhär lite lätt på den. Men jag är inte särskilt brydd om att klä mig snyggt, känner inte att jag har nåt att bevisa på nån. Tja, jag vill ju givetvis vara ren och hel nog för att fortfarande ha chanser på personer av det motsatta könet, och än så länge har det ju gått hyfsat. Jag har aldrig varit någon Don Juan, och kommer aldrig att bli det, inte så länge glasögon och undervikt inte blir på flugan. Men jag antar att jag inte är helt hopplös… Jag älskar verkligen kvinnor dock. De är biologiska underverk, de är överlägsna oss män på så många sätt. Jag såg en film i dag på en filmfestival med en underskön varelse med rött läppstift och svart lockligt hår. Jag höll på att dö där i biosätet. Det är en svaghet jag har, en av många. Fuckin’ Aye, det är ju orsaken till att jag köpte den här kavajen från första början. För att göra en tjej nöjd!

I ena sidofickan hittar jag en lapp från gårdagen. Ett telefonnummer. Jag kommer förmodligen inte ringa det. Jag märker att det luktar lite öl från ena ärmen, en fläck som jag får blöta och torka bort. Det är också från gårdagen, jag tror det kom från den där idioten vars öl jag fick torka upp från mitt golv. Han var en före detta elev som var här på besök, och av någon anledning när det senare samlades en massa folk i mitt rum försökte han bräcka mig.
”Du kommer aldrig komma någonstans”, öppnade han med att säga, ”du är för osäker och kan inte stå för det du tror på.”
Julafton, tänkte jag, nu får jag äntligen leka! Några minuter senare fick killen spel när jag iklädde mig rollen som ett Top Gun och Julia Roberts-älskande fan som tyckte att alla hans favoritfilmer som ”Garden State” och ”Amelie från Montmartre” var ”pretentiös skit”. Givetvis är det den raka motsatsen mot mina åsikter, men det gjorde det hela så mycket mer underhållande. Han stormade ut från mitt rum nån gång senare när jag började pussas med den tjej som han försökt stöta på hela kvällen. Aggressivitet och jag har aldrig riktigt gått hand i hand eller stött på varandra särskilt ofta. Om någon provocerar mig brukar jag ha sinnesro nog att genomskåda detta och backa. Bråk är totalt ointressant för mig. En av mina få ödmjuka sidor är att jag inte har behovet att jämföra snoppstorlek med arga tupphanar.

Den kostade mig tio kronor. Lite luffaraktigt, men kanske just därför jag gillar den lite extra mycket. Allt som har en historia betyder något för mig. Jag gillar historier, jag älskar att berätta dem och höra dem. Om jag hade tid och utrymme skulle jag lika gärna kunna berätta hela mitt liv utifrån de där öronpropparna som ligger i den andra sidofickan. Antar bara att ingen skulle vara särskilt sugen på det eposet. Just nu känner jag mig bara trött, på ensamvargshumör och hungrig. Det kan bero på att jag bara sov fyra timmar i natt, att jag suttit på filmfestival hela dagen och inte käkat nåt ordentligt sen den där fallafeln vid lunch/middag. Inga fler historier nu. Nu blir det bara jag, några mackor och en kavaj som jag hänger in i garderoben.

Party like it's my birthday

Det är den tjugofjärde september idag och jag fyller tjuguett år. Så är det. Jag kommer att tänka på en sång av Frank Sinatra där han sjöng nåt sorgligt om hur det var att vara så här gammal och jaga flickorna med parfymerat hår… Jag vet inte, men det låter ju inte som en alltför tråkig syssla. Det är inte så att jag börjat känna mig särskilt gammal eller så, jag är i det stora samma människa som jag var i går. Bara en dag närmare premiepension och döden antar jag.

Det har varit en lång och fantastisk helg, och nu påbörjas en hård och lång vecka. Vi börjar med att avhandla helgen.

Min vän A- var på besök som jag nämnt tidigare. Ett härligt återseende… Jag och min vän hade umgåtts ganska frekvent den där sista tiden i Norrköping, gud vet hur många filmkvällar det blev som vi avhandlade. Nu fick vi alltså göra detta igen, och hon ger en ganska bra sammanfattning av helgen i sin blogg. Kulmen av denna helg nåddes dock under födelsedagsfesten på lördagen där livsglädjen stod i topp. Nån gång kommer ni säkert få höra mig återberätta någon scen från den här festen, men i dagens dato låter jag nog inget mer vara sagt. A- blev i alla fall varmt välkommen till folkhögskolegemenskapen och kommer nog förmodligen göra åtminstone ett återbesök innan min tid här är över. Det är få gången man hittar verkligen helgjutna kompisar, och de får man hålla fast i. Här på internatet tar livet ibland Big Brother-liknande proportioner, intrigerna regnar rätt friskt och jag är väl inte bättre än att jag fått en och annan droppe på mig. Därför kan det vara lugnt och skönt med någon som kommer utifrån och friskar upp ens verklighetsuppfattning.

Den hårda veckan som jag annonserade om handlar helt enkelt om filminspelning. Äntligen. Imorgon börjar jag spela in filmen jag pratade om tidigare. Jag har kommit fram till att det jag vill skriva om här i bloggen är de lite mer tillspetsade tillfällena i livet, vilket brukar oftast vara olika anteckningar från luddiga fester. Men en filminspelning, med för- och efterarbete, är minst lika skruvad verklighet. Det är diskussioner och fusk, fulspel och finlir, stress och njutning. Ta exempelvis morgondagens inspelning. Jag är inte i närheten av så förberedd som jag borde vara, men jag tror ändå att jag har tänkt på det mesta. Eftersom Jesus figurerar i filmen så har det tagit en hel del arbete att leta fram kläder som passar. Min lösning har blivit följande: Kombinera ett lucialinne med ett annat linne som jag köpt på öppet köp på Indiska, och som jag därefter lämnar in nästa vecka när jag är färdig med den. Har man ingen budget får man vara uppfinningsrik. Jag får berätta mer framöver hur inspelningen av denna film, och mina klasskompisars filmer, flyter på. Jag hoppas på det bästa. Som vanligt alltså.

Min förvirring är stundtals ett av mina mest irriterande kännetecken. Förmågan att inte kunna veta riktigt vad jag vill och hur jag vill ha det ställer med jämnan till det för mig, men jag antar att det är en charmigare egenskap än, låt oss säga, min narcissism.

På fredag kommer min goda vän A- på besök över helgen. Det ska bli roligt. Det var nu några månader sen jag senast såg henne, och efter den intensiva perioden i sommras då vi klämde både en och annan film och öl så ska det bli ett kärt återseende. Att bara möta samma människor om och om igen här på internatet tenderar att bli lite tjatigt, så "nya" ansikten förgyller tillvaron.

På tisdag kommer jag påbörja inspelningen av min kortfilm "Gud vad kul". Det handlar om en s.k 1-minutare, alltså inget långfilmsprojekt precis. Men det ska bli väldigt kul att börja filma igen, det var ett tag sen nu.

Dagens absoluta höjdpunkt, hur man nu väljer att se på det, var följande scen:

På väg till frukosten hälsar jag på en okänd tjej på väg nerför trapporna till huvudbyggnaden. Hon stannar plötsligt upp och säger:
"Vet du om att du ser ut som Jocke Berg i Kent?"
"Ska jag bli arg eller glad?", frågar jag.
"Jag tycker du ska bli glad. Jag tycker han är skitsnyg."

Det är helt klart det underligaste jag hört före klockan åtta på morgonen nångång. Senast nån jämförde mig med en kändis var det dock Bingo Rimér. Så jag jobbar mig i alla fall uppåt.

Vi grillade honom

I måndags hade vi i en övning i eget skrivande. En inspirerande gästföreläsare gav oss en uppgift. På en halvtimme skulle vi skriva en historia/novell/händelse tagen från mellanstadiet, fiktiv eller icke fiktiv. På något sätt lyckades jag under den här korta tiden få ner en historia på papper där detaljer från barndomen blandades med rent påhitt och blev en historia jag kallade "Vi grillade honom". Här kan ni läsa den i princip oredigerad, hoppas ni gillar den. Kommentera gärna.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var. Inte särskilt gammal i alla fall. Tillräckligt till åren i alla fall för att jag skulle ha fått mina första vibbar om vad som är rätt och vad som är fel här i världen. Det vill säga, jag hade ganska bra koll på vad De Vuxna blev glada över och vad de blev mindre glada över. En teckning gjorde dem nöjda. Till exempel.

Jag befann mig en eftermiddag på fritids. Jag vet inte om själva uttrycket Fritids är etablerat utanför Norrbotten, men det innebar i alla fall att det är en sorts hållplats efter det att skolan tagit slut och föräldrarna inte hunnit komma hem från sina jobb. Ett dagis för barn som var för gamla för dagis, kan man säga. Där fanns det andra barn och vi brukade spela spel eller leka.
Den lokal som kommunen hyrt för detta ändamål var en vanlig lägenhet i ett lägenhetskomplex. No more or less. Den här specifika dagen skulle vi grilla.


Jag var på väg in till fritidslägenheten för att hämta en grillpinne. Sånt behövde man nämligen för att grilla. Innan jag klev in genom dörren till lägenheten så drabbades jag av en plötslig impuls. Jag plingade på hos den personen som bodde i lägenheten bredvid. Jag tror hon hette Rut.

Något senare var jag på väg ut på gården igen. Impulsen gjorde en repris. Mitt finger hamnade på ringklockan och jag plingade på. Sprang ut på gården igen. Nu minns jag inte riktigt vad jag tänkte –kanske var det nåt i stil med att tredje gången gillt- men när jag återigen var på väg in i lägenheten så kunde jag inte hålla mig för att plinga på igen och sen snabbt springa in till Fritids. Det var tryggt där inne.

Jag måste kanske passa på att berätta om Ronald. Ja, han hette faktiskt så, Ronald. För att den här historien ska fungera måste ni känna till några kännetecknande drag hos denna kille som var ett år äldre än mig. För det första var han jättebra på bilar. Det fanns inte en bilmodell som Ronald inte kände igen. För det andra hade han allvarlig aspergers. Har man aspbergers och heter Ronald så har man inte världens bästa utsikter att bli poppis i en sån byaskola som jag växte upp i. Bara så ni vet.

Just innan vi skulle börja grilla så kom en kvinna från personalen och samlade ihop oss elever. Johanna hette hon.
”Vi får vänta lite med att grilla”, sa hon, ”jag pratade just med Rut som bor granne med oss här. Rut var väldigt ledsen förstår ni. Nån har hållit på och ringt på hennes dörr flera gånger idag, och vi tror att det är nån här inne. Rättare sagt, vi vet.”
Johanna var, som ni hör, väldigt pedagogisk, men sträng. Hon fortsatte:
”Eftersom Rut är väldigt gammal så har hon inte lätt att röra på sig. Så när hon går till dörren så tycker hon att det är väldigt jobbigt. Det jag vill alltså veta är: Vem har ringt på hos Rut? Jag kommer inte bli sur, vi här i personalen vill bara att den som gjort det går och ber om ursäkt till henne.”

En tystnad gick genom rummet. Ingen sa nåt. Jag höll tyst och tittade ut genom fönstret. Det blåste ute.
”Jaha”, sa Johanna, ”ingen vill erkänna. Men bara så ni vet så blir det inget att grilla innan någon erkänner.”
Tystnaden bröts nu av gnäll från det dussin av barn som laddat för denna högtidsstund de senaste timmarna. Vi ville ju grilla! Men ingen ville erkänna. Jag förstod själv att erkänna inte var ett alternativ. Det var lite av motsatsen mot att rita en teckning.

Det tog en timme. Ingen sa nåt. Det märktes att Johanna började bli än mer upprörd för varje tyst minut som gick. Vi barn var hungriga, vi ville äta.
”Nu gör vi såhär”, sa Johanna, ”jag kommer ta in en efter en på mitt kontor så får ni erkänna i enrum ifall ni inte vågar göra det framför alla andra.”

Jag blev nervös. Oj, tänkte jag, tänk om dem förstår att det är jag. Det kommer de säkert göra. En efter en av mina kamrater fick gå in och prata med Johanna. En efter en kom ut och såg lättad ut. Sen gick Ronald in. Det tog längre tid för honom än det hade tagit för oss andra. Säkert fem minuter. Plötsligt hörde vi gråt. Dörren öppnades och Ronald kom ut. Det var han som grät.
”Nu går du och säger förlåt till Rut”, hörde vi att Johanna sa till honom.

Jag förstod aldrig varför Ronald erkände det där. Det var ju inte han som hade gjort det. Efteråt minns jag att vi alla var sura på Ronald, även jag, för att han hade sett till så att vi inte hade hunnit grilla. Det hade nämligen tagit så lång tid att många av våra föräldrar hade hunnit sluta jobbet och hämta sina barn. Så det där med att grilla fick vi skjuta upp. Mattias Rehn, den bråkiga killen från Torneå, spöade Ronald dagen efter på skolgården som straff. Jag minns att jag lärde mig nåt den dagen. Vad det var jag lärde mig, det minns jag inte riktigt.

Håkan - Avenyn - Sopranos

Helgen är över. Här följer en summering.


Håkan Hellström. Liseberg, fredagen den sjunde. Setlisten såg ut som följande:

Precis som Romeo
Ramlar
Dom kommer kliva på dig igen
Så länge du är med mig
Brännö Serenad
Gårdakvarnar och Skit
Uppsnärjd i det blå
Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Hurricane Gilbert
Cover: Almedal ”På alla platserna”
Mitt Gulbergs kaj paradis
En midsommarnattsdröm
Det är så jag säger det / Kärlekens Tunga

Extranummer:
Förhoppningar och regnbågar / Klubbland
Kom igen, Lena
Vi två, 17 år

Är det bara jag som inser att en spelning inte kan misslyckas om man river igenom den bunten av sånger på en och samma konsert? Håkan gjorde mig inte besviken. Spelningen var fantastisk rakt igenom. I de avslutande numrena så höll jag på att gå upp i upplösningstillstånd. De tidiga mästerverken –Uppsnärjd för fan!- blandades friskt med covers på Eldkvarn och de senare guldkornen om Gårdakvarnar och klubbländer. Jag dansade djävul, kan jag säga. I skrivande stund lyssnar jag på en liveupptagning från Hultsfred 2001, och Håkan håller ett fantastiskt tal inför ”Vi två, 17 år”, om att ramla nerför gator i sin bästa kostym i jakt efter flickor och dylikt. ”Vi kan aldrig mer gå hem… Vi kan aldrig mer gå hem”, sjunger han senare.

Ramlade gjorde jag på lördagen. Längst självaste avenyn. Min syssling hade tagit ut mig på fest i Sveriges egentliga huvudstad så att jag skulle få spendera min första festkväll i min födelsestad. Jag var berusad och glad. Vi hade varit på en förfest i en trång tvåa där det fanns både bartender och bar. En mycket njutbar upplevelse. Det där med flickor gick inte lika bra den här kvällen. På festen hade det fåtalet tjejer mest varit av den mer bimboartade sorten, och jag går inte riktigt hem i de kretsarna. En otroligt snygg blondin visade sig vara lika intressant som händelseutvecklingen inom spannmålsbranchen i Ukraina, så jag hade inte mycket att sweettalka mig in på där. För någon vecka sedan hade jag pratat med B-, en lirare från Linköping med ett ordförråd och uttryckssätt som skulle få Horace Engdahl att pissa på sig. Både han och jag visade sig ha otäckt stora likheter med Woody Allens sätt att prata med kvinnor: charmigt med en pervers underton. Det brukar faktiskt gå hem hos en viss sorts kvinnor, även om den målgruppen är ytterst begränsad. (Jag hoppas att folk förstår självdistansen i mitt något överdrivna resonemang här…). I alla fall: Avenyn var ett underbart ställe. Jag såg mer människor på en gata än jag gjort de senaste tre veckorna i Värmland.

Sopranos har alltså börjat gå igen. Världens bästa tv-serie, som jag tjatat om så många tidigare. Sista säsongen och allt, även om det hittills inte antytt nåt som kan bli en final i de inledande tre avsnitten. Men det har varit bra. Det har varit helt otroligt bra. Jag uppskattar när en historieberättare vågar koncentrera sig mer på att bygga upp stämningar än lättköpt dramatik. Serien är inte lika händelserik eller tempofylld som de tre första geniala säsongerna, men de här sista avsnitten kan bli en bra avslutning. Jag väntar med spänning.

Jag ska fundera mer på en form för framtida blogginlägg. Känner att jag inte vill bli för spretig. Några tips måhända?

Anekdot

Står vid rökrutan med de andra grabbarna. Fast jag röker inte själv, det gör jag aldrig. Men det är en bra samlingsplats. Vi pratar rock and roll. Jag drar en anekdot.

"Det var på högstadiet, i åttan tror jag. Det fanns en kille som hette K- som var en schysst lirare. Vi hade en svenska lektion som gick ut på att vi alla skulle skriva en kort berättelse under tio minuter och sen, en efter en, läsa upp våra historier för resten av klassen.

Sagt och gjort gjorde vi så och när det blev K-s tur så började han läsa en historia som i princip handlade om hur han var ute på stan och slog ner pensionärer. Visst, det var en omogen grej och mycket riktigt blev vår lärare sur och han får sätta sig ner och skriva en ny historia som han sen får läsa upp för klassen.

Tio minuter senare är det hans tur igen, nu har alla andra i klassen fått läsa upp sina historier. K- börjar läsa:
'Jag var ute på stan och gick. Plötsligt fick jag syn på en pensionär och jag gick fram och...'
Han han inte berätta mer innan vår lärare skrek till och skickade ut honom i korridoren.
'Nu går du ut och skriver en ny, glad, historia, och om du inte gör det så skickar jag dig till rektorn direkt!', säger vår lärare.

K- gick ut i korridoren. Han kommer in i klassrummet igen tio minuter senare och håller ett papper i handen. K- får ställa sig inför hela klassen för att berätta sin historia... Han tvekar en sekund innan han öppnar munnen. Slänger en blick mot oss i klassen, sen mot läraren. Jag ser något glimta till i hans ögon innan han börjar läsa. Här kommer själva ögonblicket som jag anser vara så mycket rock and roll som det bara blir. K- börjar läsa:
'Jag hade just spöat två pensionärer när...'

Man kan kalla det omoget, omoraliskt eller vad fan som helst. Men när K- sedan återigen blir avbruten av en nu ursinnig lärare så gör han en segergest för att markera sin protest. Han vänder sedan självmant om och går ner till rektorexpeditionen. DET är rock and roll"

Orsaker att leva #5

In memorium Lee Hazelwood, countryns mörka röst. Den här videon är dock bara obetalbart kul.

Bruce Springsteen och the E street band

Jag trodde aldrig att det skulle bli av –och är fortfarande föreberedd på att nåt ska skita sig-, men det verkar som om jag ska få se Bruce Springsteen & E Street Band framföra några av sina låtar live.

Jepp, jag fick tag i biljetter till spelningen. Det känns som ett litet mirakel. Speciellt efter att ha läst denna artikel... Springsteen har länge varit en av mina absoluta favoriter. Hans rykte som liveartist har alltid varit en av de där myterna man vill få besannade inför sina ögon. Nu har jag alltså tagit första steget inför att uppfylla den svettiga drömmen om rock and roll i dess puraste form. Den tionde december är det meningen att jag ska befinna mig på Globens arena och bevittna denna händelse. Det kan bli riktigt stort.

Förutom undertecknad så kommer jag få sällskap av D-, min klasskamrat, och G- och dennes flickvän A-. G- och A- mötte jag första gången på Hultsfred i somras, och det ska bli ett kärt återseende. Den gången satt vi i mitt tält och sjöng ”Dancing in the dark”, ett svårförglömligt ögonblick. Mycket osäkert om Bruce sjunger denna pärla i Globen.

Bruce nya singel heter alltså ”Radio Nowhere”. Den finns att ladda ner här. Lovar den gott inför nya skivan? Tja… Det vette fan. Det är en bra låt. Men efter de två första genomlyssningarna så är det varken mer eller mindre. När det kommer till Springsteen och E Street Band så vill jag ha delikat rock som dansar i gränslandet mellan småstadstragik och förlösandet i ankomsten av lördagskväll. ”Radio Nowhere” låter mest som amerikansk radiorock (passande nog). Vill man vara elak kan man säga att den låter som en outtake till ”The Rising”. Men än ska jag inte fördöma låtmaterialet på kommande skivan ”Magic”. Precis som nyss nämnda ”The Rising” är chansen stor att låtarna växer efter ytterligare lyssningar, och ”Radio Nowhere” är absolut inte en dålig låt. I livekostym kan den säkert svänga rätt ordenligt.

Det Sista Kapitlet

En tom lägenhet är allt som finns kvar.

Nåja, kanske inte allt. Men plötsligt är de avtryck om att jag levt och frodats i Norrköping reducerade till några hål i väggen där tavlor brukade hänga. Någonstans där ute på stadens gator kanske en och annan bekant som jag stött på under mina dagar fortfarande minns mig och kommer att fortsätta göra det. Men i den här lägenheten kommer snart inga fler Dylantexter citeras av en glasögonprydd norrlänning. Jag sätter mig på golvet, mellan några flyttkartonger. Lägenheten är alltså inte riktigt tom ännu. Allt jag äger ligger paketerat och väntar på att bli staplat i det ena eller andra flaket som ska ta dem vidare till Molkom, Värmland. Min far står vid fönstret mot gatan och njuter av utsikten. Jag drar på smilbanden. Farsan vet nog inte hur många gånger jag stått och gjort exakt samma sak. Plötsligt ringer hans mobiltelefon. Han sätter sig på golvet, lutar sig mot väggen och svarar. Vem det är som ringer minns jag inte. Men min farsa sätter på sig en av mina hattar som ligger och skräpar på en låda från IKEA för att skämta till det litegrann. Plötsligt är gränserna mellan mig och min far än mer utsuddade. Det slår mig att gubben framför mig förmodligen är den man jag kommer vara om tjugunånting år. Eller, skillnaderna kommer nog vara rätt stora, men vi kommer nog stå på samma sida av linjen. Jag kan tänka mig värre öden än så.

Det här är mitt sista dagboksinlägg. Ja, jag skriver dagboksinlägg och inte blogginlägg. Jag kommer att fortsätta skriva på den här bloggen, men det kommer inte att se ut på det här sättet längre. Det här med att varannan vecka publicera ett fläskigt inlägg som handlar om att jag lär mig någonting om livet och binder ihop allt med en knorr på slutet börjar bli lite slitet. Jag vill pröva nåt nytt nu. Det här sista inlägget kommer att handla om att byta kapitel. Att röra sig vidare, påbörja ett nytt liv och låta nåt annat ta slut. Med jämna mellanrum så kommer man till en brytpunkt där allting förändras och det är där jag befinner mig nu.

Hon och jag står i köket. Rummet är lika tomt som resten av lägenheten. Alla grejer som tillhört henne, möbler och dylikt som stått kvar i lägenheten sen hon flyttade ut härifrån är utburna för att aldrig mer återvända. Förra vintern hade vi stått i det här köket och kommit fram till att den här lägenheten var den vi ville ha. Första kvällen vi fick tillgång till nycklarna hade vi legat på golvet i vardagsrummet och stirrat upp i taket och insett allvaret i allt som var och skulle bli. Nu står vi i köket med månaderna bakom oss och det är dags att ta farväl. Vi kommer aldrig mer att se varandra, och för mig är det en betryggande känsla. Hon är inte samma människa som hon var när vi möttes, och ingen av förändringarna har varit särskilt trevliga. Från hennes synvinkel är det givetvis jag som är den som har gjort alla fel, men det är väl så vi människor fungerar. Stämningen är kylig och de aggressiva undertonerna ligger och lurar bakom varje stavelse i muttrande meningar. Vad vi än säger till varandra blir det fel. Jag tror vi inte skulle kunna förstå varandra om vi så hade såna där undertexter där det står vad vi egentligen menar, som Woody Allen och Diane Keaton i ”Annie Hall”. En gång förstod vi allt. I dag är alla ord bara tegelstenar som fortsätter att bygga upp en mur som för alltid kommer att resa sig milsvid mellan oss. Hon går ut ur köket. Jag stirrar ner i golvet och hör hennes fotsteg försvinna för att aldrig mer återvända. Ett mer befriande ljud har jag inte hört sedan gitarrsolot i Bruce Springsteens "Candy's Room".
”Coolt”, tänker jag, ”den här scenen kommer funka jävligt bra i en film nån gång.”

Pappa stänger bildörren och startar bilen. Backar ut från gården med stor precision: Han kryssar framgångsrikt mellan de parkerade cyklarna utan att det stora släpet ens är i närheten att nudda någonting annat än asfalt. Jag hostar till lite av stolthet. Är det nåt som avgör om en man är lyckad eller inte så är det förmågan att kunna backa med släp. Det och hur duktig man är på att spela luftgitarr till ZZ Top. Bilen kör ut på hagebygatan och vidare ut på en landsväg som ska ta oss till Värmland. Jag stoppar i en skiva i bilstereon så att jag får ett soundtrack till att lämna Norrköping. Det är Kris Kristofferson som sjunger ”Me and Bobby McGee”. Kris, den underskattade poeten från Texas, sjunger för mig: ”Freedoms just another word for nothin left to lose, And nothin left was all she left to me. Feelin good was easy, lord, when bobby sang the blues. And buddy, that was good enough for me.”

Norrköping och jag tar farväl av varandra i och med dessa toner. Jag viskar för mig själv: ”Håll fortet Norrköping. Vi ses igen. Dö inte.”

Med stor skam tar jag en bit av frukostmackan. Jag sitter inne på ondskans högkvarter, ett McDonalds i Kristinehamn som ligger bredvid det vandrarhem som vi övernattat i. De enda möjligheterna att äta frukost finns här på Donken, så jag måste sätta mina principer om att inte äta mat som hin håle själv kränger till jordens halva befolkning åt sidan. Principer är viktiga, men får jag inte äta frukost så blir jag gramse hela dan. Jag bläddrar i en morgontidning och flinar åt Rocky. Tuggar på mackan som till min förvåning faktiskt smakar helt okej. När jag sipprar på smaklöst thé slår det mig att det är idag som allvaret börjar. Ja, åtminstone vad gäller min satsning på filmkarriären. Om några timmar kommer jag börja plugga film på folkhögskola, något jag drömt om mycket länge. Det är nästan skrämmande. På högstadiet var mitt mål att komma in på mediegymnasiet. När jag väl gick media så satte jag siktet på ett sabbatsår innan jag fortsatte med pluggandet på nån form av högskola. Och nu sitter jag här. Nu är det dags att göra allvar av alla planer, ro skeppet i hamn. Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar djävul.

Vykorten och fotona pryder väggen utmärkt. Bilden på när R- dricker en budweiser från förra sommaren får mig att skratta som vanligt. Den på gula gubben får också åka upp tillsammans med de andra korten på grabbarna som tidigare hängt på kylskåpsdörren. Kan inte hålla mig från att sätta dit gruppbilden på Greenpeacegänget. Den vittnar om en tid jag hade ett fantastiskt jobb med fantastiska människor. Jag ser mig om i resten av internatrummet. Det är litet, det är det. Jag kommer få svårt att rymmas med alla mina grejer, men det får gå på nåt sätt. Farsan har åkt nyss, det var tufft att säga hejdå. Nu försöker jag stappla kartongerna någotsånär vettigt och försöker bestämma mig för var jag ska börja. Rummet är sparsmakat möblerat. Ett skrivbord till datorn. En hylla där jag kommer att kunna få plats med kläder och filmer och böcker, även om det kommer att bli trångt. Ett handfat med spegel. En säng och en fåtölj. Nåja, tänker jag. Det kommer nog gå an att bo här det kommande året.

På gården utanför huvudbyggnaden har det börjat samlas folk. En viss spänning över vilka jag ska få till klasskamrater sprider sig över mig. Jag känner igen vissa ansikten från ansökningsdagen, men de flesta är främmande.
”Hej!”, säger jag till S-, ”så du kom in?”
Vi hade varit i samma grupp på ansökningen, han är en Karlsstadbo som jag minns gjorde stort intryck med sitt utbyggda vokabulär och sköna sarkasmer. Det tar några minuter och sen har vi hunnit börja prata om Tom Waits. Jag stöter också på D- som jag träffade samma ansökningsdag. Han kommer från Umeå och är kusin med Dennis Lyxen. Det tycker jag är en ganska bra start. R- från Karlstad som jag pratat Rolling Stones och Rocky Erickson med tidigare är även här. Resten av klassen är alla nya ansikten.
”Det här är alltså dem jag ska spendera de kommandet året med”, tänker jag, ”det kunde ha varit värre.”

Första natten sveper sig över Molkom Folkhögskola. Jag ligger i sängen med huvudet nerkört i kudden. Trött, jag är mycket trött, det har varit en lång dag. Men jag vill inte mig till att sova. Tankarna dansar jitterbugg innanför pannloberna. En lång dag som sagt, en bra sådan. Vi hade avslutat dagen med att spela ”Masters of Movies” i samlingsrummet i internatet, och jag antar att jag fått briljera med mina alldeles för ingående specialkunskaper i film. Det roliga dock, är att jag inte var den enda som hade samma nördiga katalog av namn och titlar inpräntat o bakhuvudet. Alla verkar mer eller mindre ha samma glöd för ämnet (tja, nåt annat hade ju varit konstigt på en filmlinje). Jag är inte van med att vara omgiven med den sortens människor. Men det är inte det som håller mig vaken den här natten mot fredag. Nej, det är insikten om att det här är mitt nya liv som lämnar mig sömnlös. Tvivlen smyger sig på: Vill jag verkligen det här? Tänk om jag bara kommer spendera det kommande året med att längta bort härifrån? Är det här vad jag känner eller är det bara normalt att tvivla? ”Fan också”, tänker jag när jag gräver huvudet djupare in i kudden, ”det här är så typiskt mig.”

”Härda ut!”, kommenderar min klasskamrat T- framför mig medan dramaleven V- springer runt med paraplyet och försöker förhindra att vi blir blötare än vi redan är. Vi är under tung beskjutning. Det är lördag och samtliga klasser deltar i vad som kan kallas lek och spel. Åtta olika grupper tävlar om vem som kan vinna mest poäng på de olika stationerna. Den här stationen som jag och mina fyra lagspelare just nu utkämpar handlar om att vi ska försöka få en boll i en hink genom ett stuprör. Vår filmlärare springer omkring med en vattenpistol modell större och försöker få oss att tappa koncentrationen, vilket bara lyckas marginellt.
”Bry er inte om vattnet”, manar jag, ”kom ihåg att smärta bygger karaktär.”

Telefonsamtal med A-:
”Så hur trivs du?”, frågar hon.
”Jag…jag trivs skitbra. Det är riktigt br… Än så länge har vi inte fått sätta igång med själva pluggandet ordentligt. Men det verkar vara hur bra som helst. Klasskompisarna verkar alla hur schyssta som helst, maten är heeeelt fantastisk och gymmet och joggingspåret är jättebra och… allt är riktigt bra”, svarar jag.
”Haha, så nästa gång vi ses så har du blivit jättetjock och värsta muskelberget?”
”Jag siktar på att kunna rulla fram till jul.”

Vågorna kryper blygsamt upp vid strandkanten och svalkar ölen som står nergrävda i sanden. Jag, D- och S- sitter vid bänkarna uppe på gräsmattan. En dator spelar indiepop. D- har en stor fäbless för just den genren och när han spelar en playlist bestående av Håkan Hellström, The Clash och Säkert! så kan jag inte klaga. Jag har lärt känna de här grabbarna ganska mycket de senaste dagarna, de är några i raden av många härliga människor som jag stött på från film- eller dramalinjerna. Vi sitter här nere och njuter av en av de sista sommarkvällarna värda namnet och dricker den vågkylda folkölen. På internatet gäller fullständigt alkoholförbud, som på i princip alla folkhögskolor i landet, men det är givetvis tillåtet att njuta drycker utanför skolans område. Vilket vi alltså gör här i kvällens sista ansträngning värme. Det har gått en vecka sedan vi började skolan och de där tvivlen från första natten har seglat iväg på semester. Det var länge sedan jag mådde så här pass bra. De senaste dagarna har kantats av ständiga aktiviteter, filmtittande, spännande människor och helt otroligt käk. Molkom som by är alldeles för liten och inavlad för att inte kännas klaustrofobisk, men det är bara petitesser.
”Fan grabbar, det här kan bli ett riktigt bra år.”

Hon tittar ut över vattnet och blir förhäxad. Reser långsamt på sig –tappar mobiltelefonen och ölflaskan- och går ner mot sjön för att försvinna i djupet. H- trycker av kameran och vi börjar jobba på nästa tagning. Vi befinner oss ute på ett vandrarhem någonstans i ingenstans, nere vid en vackert belägen strand. Det är vår första riktiga filmövning. Jag, S- och en lirare från Växsjö som heter H- är de filmelever i vår grupp som ansvarar för filmarbetet medan några dramaelever står för det ypperliga skådespelet. Att jobba med film är otroligt jobbigt och slitigt. Långtråkigt och omständligt. Men det är det mest givande i hela världen. Den här skräckfilmen som vi spelar in just nu är inte menad att bli något mästerverk: det är väl i första hand en övning i samarbete. Det var länge sedan jag befann mig på en inspelning, och även fast det här är en ganska sparsmakad sådan, så känner jag mig som en annan människa än den som gjorde taffliga rullar på gymnasiet. Mer avslappnad. Mer betänksam. Mer respektfull. Givetvis känner jag att det finns ett hundratal olika saker jag vill utveckla under den här kommande utbildningen, men det är först i det här ögonblicket jag inser vad mina två år sabbatsår efter gymnasiet har betytt för mig. Jag har kanske inte lämnat efter mig alltför många avtryck i den där lägenheten i Norrköping, men den har däremot gjort det i mig. Vi börjar preppa för nästa tagning och regianvisningar lämnar min mun. Kameran registrerar hennes fötter som kliver ut i vågorna.

Röster i korridoren. Jag slår upp ögonen. Hur många timmar har jag hunnit sova? Jag är fortfarande lite berusad. De som varit och festat inne i Karlsstad måste ha kommit hem nu… Själv har jag och några andra grabbar gjort ett återbesök på stranden som vi hängt vid några gånger nu. Jag reser mig upp och drar på mig byxorna för att gå på toaletten. Vad är klockan, fyra-fem på morgonen? Det värker i mina fötter efter träningsvärk från brännboll, jogging och dans till popmusik. När jag öppnar dörren springer jag rakt in i några internatgrannar. Jag hakar på deras avrundning från festandet i vardagsrummet där vi ser repriser av ”Par i Brott” och pratar om nattens händelser. Jag sitter fortfarande bara i jeans, barfota och barbröstad. Det här har varit ännu en kväll att leva för. Människor som jag trivs med, musik jag älskar och historier jag åtnjutit. Jag tackar god natt till de andra och återvänder till rummet. Jag lägger mig på sängen.

När jag i höstas blev dumpad så började jag skriva de här dagboksinläggen med mer passion än tidigare. Jag behövde det för att ta mig vidare och för att kunna distansera mig från misären. Jag gjorde mig själv till en romanfigur, en karaktär i en film, om än inte en särskilt välskriven sådan. Den här natten där jag ligger i min säng i slitna Levis så känner jag inte det behovet på samma sätt längre. Jag är redo att se mitt liv i vitögat nu. Men om jag nu är en romanfigur så måste jag också avsluta med att sätta punkt ordentligt. Det går inte bara att sluta mitt i. Så även om den Toni som ligger där i sängen eventuellt inte på riktigt ställer sig upp igen och klättrar ut genom fönstret så finns det en bit av honom som gör det. Toni landar på gräsmattan och känner stråna mot de bara fotsulorna. Det blåser lite kallt och han ångrar att han inte drog på sig en t-shirt. Med säkra steg, medveten om vad som måste göras, så styr han stegen mot ett skjul på gården. Det är olåst, så det är inga problem att få tag i spaden som hänger på väggen. Toni hittar en bra plätt under ett träd för att gräva, och han börjar göra det. En ensam gatlykta kastar en skugga över den tjugoåriga kroppen som gräver ett hål. Minnena fladdrar förbi med varje spadtag. Bilder från Norrköping. Tankar på Kalix. Minnen från Molkom. När gropen är tillräckligt djup och bred så slutar han gräva. Han drar djupa andetag. Tar tag i den delen som är en bitter och cynisk mans själ och lägger den till vila. Han skottar ihop gropen och stampar till den. ”Där får den tamefan ligga”, tänker han.

Inne på internatrummet somnar jag tillslut in. Min sista tanke innan jag börjar snarka är att för att vara norrlänning så är jag sjukligt överdramatisk. Ute på gräsmattan börjar Toni styra stegen in mot internatet medan soluppgången börjar göra sig påmind. Det är de sista raderna i det sista kapitlet i historien om hur han blev den han är. Det är de första raderna i det första kapitlet i historien om hur han förvaltar de erfarenheterna.
”Äh, skitsamma”, tänker Toni, ”Nu går jag in och spelar luftgitarr till ZZ Top.”