De sista dagarna

Fram med flyttkartongerna! Montera ner fyra terminer av mitt liv i lådor. Jag har ingen aning om var jag kommer packa upp dem igen, för att vara ärlig. De ska stå på förvaring över sommaren i väntan på besked var livet tar mig härnest.

Sommaren kommer jag alltså att ägna i Skåne under M-s tak. Den där lägenheten han har i Helsingborg kommer bli ett bra tillhåll. J- kommer också bo där, så man kan väl kalla det för nåt slags tillfälligt kollektiv. Det kommer förhoppningsvis bli en sån där sommar du skriver om i dina memoarer. Jag hoppas på eviga sommarnätter.

Fick för övrigt ett telefonsamtal från Trollhättan tidigare i veckan. De vill ha mig på en antagningsintervju angående en utbildning jag sökt där. Svårt att beskriva min glädje över detta. Jag skulle kunna tänka mig många värre öden än att hamna där. Rättare sagt: Det finns få saker jag önskar så mycket just nu som att spendera ett och ett halv år på denna utbildning. Jag håller tummarna.

Men innan dess ligger de sista dagarna i Värmland framför mig. De kommer förmodligen gå lika snabbt som alla andra dagar har gjort de senaste månaderna. I fredags ägde avslutningsfesten rum. Ute på en idyllisk hembygdsgård hade vi en oförglömlig kväll tillsammans. Det tävlades och lektes; Det sjöngs och det dansades; Det var stora tal och små lyckönskningar. På lördagen fortsatta festligheterna. I den underbara sommarsolen njöt vi på gräsmattan. Jag ska inte spilla detaljer runt omkring mig, men det var en fantastisk helg. Det är nu livet på folkhögskolans internat bär frukt. Nu när man börjar bli sentimental och inse vilka människor man kommer att sakna (och vilka man inte kommer sakna för den delen också). Nu när vädret tillåter utflykter.

Jag är redo att dra nu. Det kan jag tillstå. Jag hade fått ett konstant tuppjuck om jag hade behövt uppleva ett till år i denna ort. Jag är sugen på nya utmaningar, nya insikter, nya idéer. Men jag kommer ändå försöka uppskatta varje sekund av dessa sista dagar fullt ut. Låta dem vara lika betydelsefulla som den här gångna perioden i mitt har varit. Undvika problem och människor som kommer med dem. Precis som livet i sig är tiden för kort för att den ska ägnas åt fel saker. Inga sura miner! Eller som Rod Stewart skulle ha sagt: Never a dull moment.


Så. Tills vidare. Jag måste fortsätta fylla de där kartongerna. Det är mer än böcker, skivor, kläder och papper jag packar ner. Det slinker även ner minnen, erfarenheter och läxor jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Tacka fan för det.

Positiva 4e gatan

And now I know you're dissatisfied
With your position and your place
Don't you understand
It's not my problem

---

En gång i tiden hette den här bloggen "Positvely 4th Street" efter denna dänga. En av de där låtarna man glömmer bort med jämna mellanrum att man älskar. Poppigt värre.

Imorgon är det avslutningsfest. Efter den kommer en helg där vi kan förvänta oss fortsatta festligheter, och därefter sista veckan på Molkom. Om detta lär jag återkomma. Nu har jag dock inte tid för detta: Jag har ställen att vara, människor att träffa och saker att göra.

Tag Plats

Filmen är färdig.

I fyra månader har jag levt med dygnet runt med en film med arbetsnamnet "För All Tid". Mitt slutprojekt på Molkoms Folkhögskola. Kortfilmen som skulle bli det bästa jag någonsin gjort. Det var ambitionen ända från början. En kortfilm som skulle bli Berättelsen. Historien jag alltid längtat efter att berätta men inte kunnat. Jag skrev, regisserade, producerade och har varit delaktig i efterbearbetningen. Jag har lagt ner allt jag haft för den här filmen.

Så i fyra månader, ända sedan jag skrev utkastet till ett synopsis, så har jag inte gått en dag utan att arbeta eller tänka på "För All Tid". Den andra hälften av perioden har varit den intensivaste. Det har varit långa dagar och nätter. Det har varit lite sömn och mycket tungt. Nu är den färdig och det har varit värt varje sekund. Åtta minuter film är resultatet. Det är dags för filmen att ta första steget ut i världen. Den har ömsat skinn och heter nu: "Tag Plats".

Det finns otaliga historier om omständigheter och upplevelser från dessa månader. Större delen av tiden har jag haft gudarna på min sida. Det har funnits nästan en övernaturlig dramaturgi som lett fram till dagens datum. Jag vill gärna berätta en liten del av vad jag upplevt och vad som gjort denna film till vad den är.

"Tag Plats" utspelar sig på 50-talet. Jag visste från början att jag ville befinna mig i en annan tid än här och nu. Genom de olika manusversionerna blev tidsbegreppen mindre episka och jag landade i mitten av förra seklet. Det var inte en självklarhet. Jag har alltid varit mer attraherad av 60- eller 70-talet. Men historien krävde en tidsperiod då ungdomskulturen var någonting nytt. Då det gamla och trötta hamnade i klinch med det unga och deras lovande framtid. Jag ville dessutom utmana mig själv med att gestalta människor i en tid som jag egentligen inte kände till nåt om. Det skulle bli mycket research insåg jag tidigt.

Är jag nöjd med filmen? Ja, jag tror faktiskt att jag är det. En film blir aldrig som man har tänkt sig. Det enda du kan hoppas på är att din vision slår in. Att filmen säger vad du ville säga. Att den ser ut som du ville att den skulle se ut. Att filmen luktar som du vill att den ska lukta, att människorna i filmen är av kött och blod, att det finns ärliga ögonblick där det brinner till. Jag måste säga att jag för en gångs skull känner så. Om filmen är bra eller inte är inte upp till mig att avgöra. Den kan säkert bli sågad vid fotknölarna av alla som nånsin ser den. Men jag har lyckats med vad jag företog mig. Det är en fantastisk känsla.

Det känns som vi aldrig hade några problem när vi gjorde den här filmen. Ja, givetvis hade vi det. Vi, och då menar jag oss i teamet, fick kämpa med manuset, med förproduktionen, med bildmanuset, med repandet, inspelningen och i synnerhet klippet. Men jag har aldrig behövt vara orolig för varken det ena eller andra. Jag fick till ett manus jag fann mycket energi i. Vi lyckades fixa tågstation, rälsbuss, tidstypiska kläder och logistik utan några större svårigheter. Jag hade turen att få tag i tre begåvade skådespelare som levererade fantastiska prestationer. Jag hade ett kreativt lysande samarbete med fotografen D-, en sån där tekniker som gör kameran till en förlängning av historien, precis som det ska vara. Inspelningen var givetvis både en fysisk och mentalt intensiv ansträngning, men jag kan inte säga nåt annat än att jag hade roligt rakt igenom. I klippet har vi sedan förädlat filmen. Tagit några tuffa beslut. Skalat ner och format om. Den delen av processen jag tycker är jobbigast, men också lärorikast.

Ni kanske tycker att det här är hyfsat tråkigt att läsa om, om ni ens fortfarande läser. Ni kanske jag tycker som om jag är självgod och narcissistisk. Men jag är nog egentligen bara stolt. För första gången tycks det mig nästan. Det är de där små ögonblicken jag tänker på. Jag tänker på NÄRBILDEN på Stinsens åldrade ansikte när hans ögon blänker av nostalgi när han säger: "Minns du det... Dan?". Ett Äkta Ögonblick. Jag tänker på huvudrollerna Dan och Natalie när deras blickar möts i spegeln. Trots att det är en bisarr situation så levererar skådespelarna Ett Äkta Ögonblick. Jag tänker på sista bilden på dem två, när Natalies hand skälver. Det är en liten knappt märkbar rörelse med handen som symboliserar så mycket. Det är ingenting som går att skriva fram eller planera. Det hände då och vi fångade det. När jag såg "Kvarteret Korpen" och blev inspirerad så drömde jag om att göra en film med åtminstone ett äkta ögonblick. Jag fick mer än så.

Filmen är färdig. Nu börjar arbetet med att få ut den på filmfestivaler. Visa upp den. Göra PR. Det är inte den bästa kortfilmen som gjorts. Långtifrån. Men det är den bästa jag har gjort. Och det känns jävligt bra. Så. Nu är det dags att börja jobba på nästa.

Mer Youtube

Många videor från Tuben på sistone. Här kommer en till. För er som har spotify går den här länken lika bra: Scala & Kolacny Brothers - "Creep"

Det handlar alltså om en belgisk flickkör som gör en cover på Radioheads "Creep". Den där låten som alla olycklig kära tonåringar tycks lyssna på. (Video på originalet.)) Jag har alltid gillat låten, även om jag inte riktigt fastnar för den här "Du är så fin och jag är inte värdig dig"-grejen. (Det är underligt. Trots att det finns många områden där jag i svaga stunder kan vara självkritisk, osäker och tvekande, så har jag alldeles för bra självförtroende när det kommer till mina relationer med det motsatta könet. Jag har i princip hybris. Måste vara något norrländskt. Nåja. Skitsamma. Mer om det en annan gång.)

Resultatet av coverns beståndsdelar är lyckat. När den städade kören med sin stillsamma ackompanjemang sjunger "You're so fuckin' special!" så blir kontrasten väldigt spännande. Det borde vara komiskt. Men istället låter det bara jäkligt fint. Värt en lyssning alltså.

Youtube Söndag

Det finns egentligen alldeles för mycket jag borde göra just nu: Söka jobb i Helsingborg, skura mitt golv, spela in ytterligare trampljud till min film, träna, för att bara nämna några exempel. Men det är söndag, och då är jag av naturen programmerad att fungera på halvfart. Så jag ägnar istället fem minuter till att lägga upp två videor som är lagom mycket söndag för mig.



Lyssna på rader som dessa:
If I could read your mind love
What a tale your thoughts could tell
Just like a paperback novel
The kind that drugstores sell
When you reach the part where the heartaches come
The hero would be me
But heroes often fail
And you wont read that book again
Because the endings just too hard to take



Två fulla ryssar med cykel och en stubbe. Vad mer behöver man?

Om hunger.

Min tid på molkom drar sig mot sitt slut. Fyra veckor är allt som finns kvar och sedan är det här kapitlet i mitt liv till sin ände. Då blir det dags för mig att börja om på nytt -igen. Jag startade om på nytt när jag kom till Norrköping och lämnade skogarna och kylan bakom mig. Jag omdefinierade mig själv och mina åsikter. Jag startade om när jag kom till Molkom och återvände till skogarna, och lämnade spårvagnarna och gathörnen. Vissa tider har varit bättre, andra har varit sämre. Det vill säga: Precis som livet är för alla människor, överallt, hela tiden. Jag tänker ofta på Steve Forberts ord: "It's often said that life is strange, oh yes, but compared to what?" Det kommer bli intressant att se tillbaka på denna tid i backspegeln.

Helgen var lysande. En kavalkad av gamla bekanta, nuvarande vänner och blivande. Goda samtal och levande ögonblick. Jag slapp vakna upp på söndagen och känna mig som Plura Jonsson. Som en relik av mitt lördagsjag som stiger upp och river ner ölburkarna på vägen ut till muggen. Det stod ingen clown i mina kläder. Det fanns ingen cyniker på min högra axel. Nej, jag minns med stor behållning och uppblåst ego den rungande allsången till en text som mer eller mindre återger mitt namn, gång på gång. D.H, en f.d journalistelev, var här med sin gitarr och hjälpte oss att återuppleva nostalgiska ögonblick. Det fanns en glöd bland deltagarna i denna korridorrsfest i raden av många, som inte funnits här på länge. Förmodligen bestod förändringen i det kollektiva medvetandet som insett att detta är början på slutet. Vi är nu inne på småtimmarna där timvisaren inte har några problem att följa nedförsbacken mot gryningen. På gott och ont, tar det enkla livet snart slut och ersätts med ett stycke verklighet.

Jag är trött och jag är hungrig. Längtar efter en god natts sömn. I går natt var en dålig sådan. Just nu orkar jag inte tänka en sekund på Filmen. Arbetet. Jag behöver bara en kväll att ladda om och ta nya tag innan jag kämpar vidare. Låt den kvällen vara ikväll. Låt mig ta en folköl, en kall. Låt mig hitta nåt att stilla min hunger med. Ibland tror jag att det är det enda jag gör. Försöker stilla min hunger. Min hunger efter mat, min hunger efter arbete, efter sömn, efter vila, efter kvinnor, efter gitarrsolon i högtalarna, efter skrivlust i fingrarna, efter ett hållbart samhälle. Jag är rätt bra på att äta mig mätt med jämna mellanrum. Hunger Hotell, som Eldkvarn sjöng om.

Så. Det var några formuleringar staplade på varandra. Fler lär följa snart. Efter att ha varit skrivkunnig i typ sjutton år så börjar jag komma underfund med hur det här fungerar. Jag skriver och det är det jag gör. Så då är det väl lika bra att fortsätta. Men för ikväll får det räcka. Kvällen drar sig mot sitt slut.

Jenny Almsenius, del II

Det blev till slut så att jag faktiskt tog mig iväg för att se konserten med Jenny Almsenius inne i Karlstad. Jag och skolkamraten A- tog bussen till stan och promenerade till Café August där göteborskan skulle spela. Det blev en kväll mycket bättre än jag hade förväntat mig!

Caféet i sig var litet och mysigt: och vi var de enda i lokalen under 35. De flesta var betydligt äldre än så. Vi tog nån öl och diskuterade skådespeleri och regi i en timma innan Almsenius steg på den intima scenen. Hon slog knock ut på mig direkt. För att vara så pass okänd hade hon en scennärvaro och rutin som var helt otroligt. En karisma som spred sig in i varje centimeter av rummet. En änglalik röst som sjöng vackra visor och tung blues. Mellansnacken var charmiga och nånstans i mitt bakhuvud funderade jag på om detta inte var världens härligaste tjej. Missförstå mig rätt nu: Jag blev smått förälskad i kvinnan. Men det kändes som om alla i publiken kände så med.

Materialet var hälften egna kompositioner och hälften oväntade covers. Jag höll på att smälla av när hon spelade Cornelis Vreeswijks "Hopplös Blues" och "Sluskblues", som jag trodde att jag var den enda i världen som höll högt. Detta toppades när hon gjorde en slideguitarosande "Rollin' and thumblin" som svängde och krängde lika mycket som titeln utlovar. Men var det nån sång som tog sig ända in i mitt hjärtas alla kammare så var det en nyskriven låt som handlade om att ta nattåget till Norrland för att möta upp någon på perrongen. The story of my life liksom.

Efter konserten smög jag och A- upp till scenen och köpte var sin EP och pratade lite. Jag hade skrivit i hennes gästbok några dagar tidigare vilket hade slutat i en mejlkonversation, så jag blev imponerad när hon inte ens behövde fråga efter mitt namn när hon signerade skivan. När vi väl kom ut så upptäckte både jag och A- hur lyriska vi var över upplevelsen. Med tanke på vilken liten tillställning det hade varit så kände vi båda som om vi varit med om en enorm upplevelse. Det här är varför jag älskar livemusik!

Jenny Almsenius

Min gode vän M- tipsade mig för ett tag sen om Jenny Almsenius, en artist som han misstänkte att jag skulle gilla. En ung blond tjej som spelar en blandning mellan visa, blues och singer/songwriter. Hennes främsta inspiration tycks vara Cornelis Vreeswijk. Hon spelar munspel. Det tyckte åtminstone jag lät lovande.

Hon visade sig vara väldigt bra också. På hennes Myspace upptäckte jag i går att hon lagt ut några nya låtar, varav balladen "04.45 (Hejddå)" var en höjdare. Hon sjunger om att klä på sig tyst och smyga hemåt efter en natt i en främmande säng. "Jag tycker alldeles för mycket om dig, Hejdå". Det känns relevant, det känns vackert och det känns modernt. Om någon skulle skrivit en sån sång till mig nån gång, skulle jag vara nöjd i resten av mitt liv. Typ. Kolla upp låtarna, i alla fall.

Nu visar det sig att hon ska till Karlstad på fredag och spela på Café August på fredag. Jag vet inte hur eller med vem jag skulle kunna ta mig in och se denna konsert med. Jag är rädd för att de bristande lokaltrafikförbindelserna till Molkom ställer till det för mig igen. Att låna en bil och åka fram och tillbaka känns som ett alldeles för stort projekt. Vi får se hur det blir. I värsta fall slutar det med att jag tar några immande pilsner på mitt internatrum till tonerna av Almsenius "Kom hit och värm dig".

Together Through Life: En Recension

Betyg: 4/5

Jag känner mig nödgad att skriva denna recensionen. Inte tidigare eller senare än nu. Med tanke på att "mina läsare" består till hälften Dylannördar så kanske det också finns ett intresse. Även om det inte finns det så behöver jag uttrycka mig om just detta om just detta.

"Togheter Through Life" är Bob Dylans trettiotredje studioskiva. Det är också det andra tillfället då jag fått uppleva att gubben med den grusiga rösten släppt nytt material. De tre senaste skivorna "Time out of mind", "Love & theft" och "Modern times" har mer eller mindre räknas som Bobs fjärde guldålder, så förväntningarna inför denna har varit höga. Å andra sidan är förväntningarna alltid höga på mannen som i princip revolutionerade låtskrivandet på 60-talet. Många brukar bli ständigt besvikna.

Det kanske inte kommer som en chock att jag är positivt inställd till "Togheter Through Life", eller TTL som den redan kallas i vissa kretsar. Det brukar ju ofta krävas rätt mycket för att jag ska dissa något som Dylan stoppat sitt namn på. Är jag hänförd? Kanske inte. Men det finns mycket gott att säga om detta senaste albumsläpp.

Den senaste trilogin har varit en resa inte bara igenom rötterna till amerikansk musik. Skivorna har även varit en resa genom genom det amerikanska landskapet. Först avhandlade Dylan sin egen dödlighet. Han sjöng om hur han skyndade sig för att komma in genom himmelens portar innan de stängde dörren. Sedan sjöng om en ungdom han aldrig haft, om hur det enda han gjorde fel var att stanna en dag för länge i Mississippi. Men han sjöng framförallt om den brustna hjärtat som längtade efter att få läkas.

På TTL så har Dylan lämnat landet. Han har rört sig vidare. Han är nere i Texas och ska precis korsa gränsen ner mot Mexico. Han har med sig Robert Hunter, Greatful Deads gamle lyrisist, som medförfattare och Dave Hidalgos dragspel. Det finns stora skillnader sedan tidigare. Låtarna är relativt korta. Ingen är längre än 5.30. På "Modern Times" var ingen kortare än så. Textraderna är korta och koncisa. Tempot är hyfsat lågt på samtliga sånger. Men soundet är mer genomgående och samlat än exempelvis "Love & Theft". Det här är inget album där de enstaka spåren kommer fungera som mp3or i en blandmapp på din hårddisk. Du behöver helheten för att få ut maximal upplevelse av TTL. Jag tänker John Steinbecks novellsamling "Den långa dalen". De enskilda historierna om enstaka öden beskrev tillsammans ett landskap, en mystisk kraft som levde i jorden och gjorde människorna som brukade den till Salinasdalens marionetter. På samma sätt framkallar "Together Through Life" en summa som är större än de enskilda delarna.

Titeln är ironisk. Berättaren i historien kommer inte vara för evigt med sin älskade. Han trodde snarare att så var fallet men blev bedragen. Han är på flykt, en vindpinad existens på drift. Nu rör han sig mot okänt mål för att undkomma lagen, eller mest troligen minnet av Henne. Hon som är "as whorish as ever" när han känner en "shitty breeze" och erkänner att "life is hard, without you near me". Hans frus hemstad är förövrigt helvetet, låter han oss veta redan i skivans tredje sång.

Jag gillar soundet. Dragspelet och blåset känns fräscht, vilket är en bedrift av en man som snart fyller 68 år. Även om det hela låter väldigt mycket sentida Dylan, är det lätt att hitta referenser. "Beyond Here Lies Nothin" låter som en full och tidig Santana. "My wifes hometown" låter som om en demon sjungit Muddy Waters. "Forgetful Heart" låter mer än lovligt lik Dylans egna "Aint Talkin" från den föregående skivan. "I feel a change comin' on" har albumets bästa arrangemang, och låter lika delar "Nashiville Skyline" och Van Morrison. Det som kanske saknas är lite rykande rock. Tempot blir aldrig högre än på bluestolvan "Shake Shake Mama" eller avslutande "It's all good"., som är måhända svängiga, men inget du spelar på en fest när du vill höja stämningen.

Det är mörkt, bitterljuvt, komiskt. När Bob Dylan 1975 sjöng att han var "knockin' on heavens door" så blev de orden reviderade när han 1997 sjöng att han var "trying to get to heaven before they close the door". Nu hävdar han i "Forgetful Heart" att "the door has closed forever more/ if there indeed ever was a door". Det blir riktigt illa när Dylan undrar hur länge han måste stanna "in this nowhere café".

Sen händer nåt mot slutet av skivan. Förändringen. Han passerar tullen till Mexico och blir förälskad i en ny kvinna. Eller nåt liknande. På spår nummer sex sjunger han att "Jolene/ I am the king and you are my queen". Bandet börjar plötsligt gunga, det låter nästan som om han har roligt. Jag vet inte om det är Obamavindar som blåser i "I feel a change coming on", men plötsligt börjar ol' Bob må bättre. Livet är fortfarande hårt. Kaos råder fortfarande men Dylan accepterar detta. På avslutande "It's all good" rabblar berättaren upp situationer, människor och platser som alla är helt åt helvete. Men med lakonisk humor shufflar Dylan: "It's aaaaaall good".

Allt detta är givetvis bara mitt intryck av skivan. TTL skulle lika gärna kunna beskrivas som rykande romantisk, speciellt med tanke på att den öppnar med textraderna: "Well I love you, pretty baby". Men det är det här som är så härligt med Dylans skivor. Låtar kan ändra temperament på en sekund. De öppnar upp för tolkningar och teorier och du kan upptäcka nya nyanser för varje lyssning. Samma låt kan byta historia, tid och rum flera gånger om på fyra minuter. Det är nåt som är omöjligt på film (trust me, jag har försökt), men som i lyriken och stämningen i sånger kan bli verklighet, bara upphovsmannen besitter en gnutta geni.

Så vad ska man säga om "Togheter Through Life"? Den kommer nog inte locka till en ny publik. Den kommer nog dröja innan någon kallar den för ett mästerverk. Men för de som vill hoppa på godståget söderöver och ännu längre ner så kan det bli en spännande resa. Jag ser fram emot att spendera några månader med denna skiva och se hur den utvecklar sig. Fråga mig igen om ett halvår och jag lovar att jag har en helt annan syn på materialet. Jag skulle vilja säga, lite sammanfattningsvis:

"It's all good".

Hommage till v. 17

Jag skrev här senast om min visit till Nora som var ett fantastiskt spektakel. Det skulle därefter visa sig att resten av denna vecka skulle bli lika lyckad. Vecka sjutton 2009 går till historien som en av de bästa i mitt liv. Det tror jag nästan inte är en överdrift.

Det är inte många timmar jag sovit sammanlagt under dessa sju dagar. Men det har varit värt varje sekund. Alla dessa vänner, ytliga bekanta och spännande människor jag träffat är jag tacksam över. All fest, allt jobb, allt liv har berikat mig. Fuck, vad nöjd jag är med veckan.

Förövrigt längtar jag till morgondagen då Bob Dylans nya skiva "Together trough life" ska ligga i min postbox. Yeah!

I alla fall. Här kan ni se bilder från Nora . Satt tidigare ikväll och såg igenom de två timmarna med råmaterial som ska bli en tiominuter lång kortfilm. Jag har höga förväntningar. Tidskänslan, skådespelarprestationerna, fotot och historian verkar alla finnas där i det filmade materialet. Det kan bli en sjuhelvetes kortfilm!

Så på torsdagen vaknade jag ju upp alldeles för tidigt efter ytterligare för lite sömn och begav mig till Stockholm. Hade genom min otroliga bondtur lyckats lägga tassarna på en gratis tågbiljett och ett lika gratis boende på ett fräscht vandrarhem. Efter öl i försommarsolen och föreläsningar på filmhuset ute på gärdet, så fick kvällen sitt klimax i och med att kortfilmen "Bobs Blues" fick stockholmspremiär. Det var Göteborgs Filmfestival som anordnade "Free Screen" i Filmhusets resturang. Jag vill inte ta i, men det kändes som succé. Publiken kunde varit större, men jag fick tillräckligt mycket beröm och uppskattning av festival ledningen för att bli toknöjd.

Jag lyckades dessutom se ett semenarium om humor med Fredrik Lindström och Tova Magnusson. Den sistnämnda har jag alltid haft en liten crush på, och det blev inte desto mindre så när hon med sin beslöjade röst pratade om sin förkärlek till Woody Allen.

Fredagen blev minst lika bra som torsdagen. Det började med att jag och C- (!) hookade upp och drog på stan. C-, en av de i den lilla skara som jag kallar mina bästa vänner, har spenderat tre månader i hufvudstaden med att praktisera på en novellfilmsinspelning. Nu skulle han hem igen till Kalix inom några dagar, så min tajming var ju perfekt. Vi skildes åt när jag drog tillbaka till Drömfabriken. Jag lyckades få sett ett semenarium om regi med Björn Runge, Ann Petren och Jakob Eklund. Good shit. Det följde jag snabbt upp med att se en förhandsvisning av den svenska filmen "Flickan". Enormt bra. Kan det bli årets bästa svenska film? Förmodligen. Det blev återigen en sen natt på en bar i Gamla stan.

Lördagen, då jag och min rumskamrat J- vaknade upp med klädsamma bakfyllor så var det bara att checka ut och ge sig ut i Stockholms myller igen. Inom några timmar var jag hemma hos den f.d Greenpeace-liaren M.H. Vi slet gata upp och gata ner i Linköping way back when, men har lyckats upprätthålla kontakten efter dess. Han är själva definitionen av en skön människa. Sunda politiska åsikter, en avslappnad hållning till livet och lite IQ innanför pannbenet. Vi drog ut på Kafé 44, tillsammans med lite molkommänniskor, och firade min sista natt i Stockholm (för denna gången). Klockan fem på morgonen återvände jag till hans lägenhet. Morgontimmarna hade anlänt och solen hade stigit upp på himmelen. När jag smög in för att inte väcka den snarkande uddevallabon och la mig på luftmadrassen på golvet i den pyttelilla lägenheten, slog tanken mig. "Den här veckan har tamefan varit perfekt. Hoppas söndagen blir en värdig avslutning".

Det blev det. Jag vaknade knappa fyra timmar senare och tog mig till T-Centralen med alldeles för få timmar sömn i kroppen. Skulle jag sätta mig på tåget och åka raka vägen till Karlstad? Givetvis inte. Jag hade större planer än så. Jag skulle avlägga ett besök i min forna stad Norrköping!

När jag klev av perrongen kände jag ett stygn av nostalgi. Jag hade inte besökt dessa gator sen jag flyttade härifrån dagen innan första året på Molkom. A- mötte upp mig! Givetvis skulle denna vecka avslutas med att jag tog en pizza tillsammans med ytterligare en god vän från mitt liv innan Värmland. Vi hade inte sett varandra på ett och ett halvt år då hon besökte Molkom, och det kändes väldigt bra att träffa denna pratglada bosniska med sitt patenterat hetsiga humör. Det blev en promenad genom dessa gator som en gång var mitt hem. Jag var trött och desorienterad. Jag var kanske i behov av en dusch. Detta spelade inte så stor roll. Det slog mig ganska snabbt att jag inte saknade Norrköping nämnvärt, men att det var vänner som A- som man ska hålla kontakten med. Att denna polare snart ska byta lilla peking mot Holland kändes också som en orsak till att avlägga ett besök. Jag blev inte kvar där i Norrköping längre än precis under tre timmar, men det var värt varenda timme av extra tågtid.

Jag kom hem till Molkom på kvällen. Jag var trött och sliten och var dum nog att inte gå till sängs förrän alldeles för sent. När jag vaknade i morse av väckarklockan var jag inte direkt pepp på att stiga upp och dra ut på ännu en filminspelning. Jag hade utvecklat en lätt feber. Jag hade gått upp tre kilo på en vecka! Men åter igen: det var det värt. Varende gäspning, varenda krona, varenda timma då jag borde legat och snarkat. De var alla ett litet pris att betala för vecka sjutton.