Om hunger.

Min tid på molkom drar sig mot sitt slut. Fyra veckor är allt som finns kvar och sedan är det här kapitlet i mitt liv till sin ände. Då blir det dags för mig att börja om på nytt -igen. Jag startade om på nytt när jag kom till Norrköping och lämnade skogarna och kylan bakom mig. Jag omdefinierade mig själv och mina åsikter. Jag startade om när jag kom till Molkom och återvände till skogarna, och lämnade spårvagnarna och gathörnen. Vissa tider har varit bättre, andra har varit sämre. Det vill säga: Precis som livet är för alla människor, överallt, hela tiden. Jag tänker ofta på Steve Forberts ord: "It's often said that life is strange, oh yes, but compared to what?" Det kommer bli intressant att se tillbaka på denna tid i backspegeln.

Helgen var lysande. En kavalkad av gamla bekanta, nuvarande vänner och blivande. Goda samtal och levande ögonblick. Jag slapp vakna upp på söndagen och känna mig som Plura Jonsson. Som en relik av mitt lördagsjag som stiger upp och river ner ölburkarna på vägen ut till muggen. Det stod ingen clown i mina kläder. Det fanns ingen cyniker på min högra axel. Nej, jag minns med stor behållning och uppblåst ego den rungande allsången till en text som mer eller mindre återger mitt namn, gång på gång. D.H, en f.d journalistelev, var här med sin gitarr och hjälpte oss att återuppleva nostalgiska ögonblick. Det fanns en glöd bland deltagarna i denna korridorrsfest i raden av många, som inte funnits här på länge. Förmodligen bestod förändringen i det kollektiva medvetandet som insett att detta är början på slutet. Vi är nu inne på småtimmarna där timvisaren inte har några problem att följa nedförsbacken mot gryningen. På gott och ont, tar det enkla livet snart slut och ersätts med ett stycke verklighet.

Jag är trött och jag är hungrig. Längtar efter en god natts sömn. I går natt var en dålig sådan. Just nu orkar jag inte tänka en sekund på Filmen. Arbetet. Jag behöver bara en kväll att ladda om och ta nya tag innan jag kämpar vidare. Låt den kvällen vara ikväll. Låt mig ta en folköl, en kall. Låt mig hitta nåt att stilla min hunger med. Ibland tror jag att det är det enda jag gör. Försöker stilla min hunger. Min hunger efter mat, min hunger efter arbete, efter sömn, efter vila, efter kvinnor, efter gitarrsolon i högtalarna, efter skrivlust i fingrarna, efter ett hållbart samhälle. Jag är rätt bra på att äta mig mätt med jämna mellanrum. Hunger Hotell, som Eldkvarn sjöng om.

Så. Det var några formuleringar staplade på varandra. Fler lär följa snart. Efter att ha varit skrivkunnig i typ sjutton år så börjar jag komma underfund med hur det här fungerar. Jag skriver och det är det jag gör. Så då är det väl lika bra att fortsätta. Men för ikväll får det räcka. Kvällen drar sig mot sitt slut.