De sista dagarna

Fram med flyttkartongerna! Montera ner fyra terminer av mitt liv i lådor. Jag har ingen aning om var jag kommer packa upp dem igen, för att vara ärlig. De ska stå på förvaring över sommaren i väntan på besked var livet tar mig härnest.

Sommaren kommer jag alltså att ägna i Skåne under M-s tak. Den där lägenheten han har i Helsingborg kommer bli ett bra tillhåll. J- kommer också bo där, så man kan väl kalla det för nåt slags tillfälligt kollektiv. Det kommer förhoppningsvis bli en sån där sommar du skriver om i dina memoarer. Jag hoppas på eviga sommarnätter.

Fick för övrigt ett telefonsamtal från Trollhättan tidigare i veckan. De vill ha mig på en antagningsintervju angående en utbildning jag sökt där. Svårt att beskriva min glädje över detta. Jag skulle kunna tänka mig många värre öden än att hamna där. Rättare sagt: Det finns få saker jag önskar så mycket just nu som att spendera ett och ett halv år på denna utbildning. Jag håller tummarna.

Men innan dess ligger de sista dagarna i Värmland framför mig. De kommer förmodligen gå lika snabbt som alla andra dagar har gjort de senaste månaderna. I fredags ägde avslutningsfesten rum. Ute på en idyllisk hembygdsgård hade vi en oförglömlig kväll tillsammans. Det tävlades och lektes; Det sjöngs och det dansades; Det var stora tal och små lyckönskningar. På lördagen fortsatta festligheterna. I den underbara sommarsolen njöt vi på gräsmattan. Jag ska inte spilla detaljer runt omkring mig, men det var en fantastisk helg. Det är nu livet på folkhögskolans internat bär frukt. Nu när man börjar bli sentimental och inse vilka människor man kommer att sakna (och vilka man inte kommer sakna för den delen också). Nu när vädret tillåter utflykter.

Jag är redo att dra nu. Det kan jag tillstå. Jag hade fått ett konstant tuppjuck om jag hade behövt uppleva ett till år i denna ort. Jag är sugen på nya utmaningar, nya insikter, nya idéer. Men jag kommer ändå försöka uppskatta varje sekund av dessa sista dagar fullt ut. Låta dem vara lika betydelsefulla som den här gångna perioden i mitt har varit. Undvika problem och människor som kommer med dem. Precis som livet i sig är tiden för kort för att den ska ägnas åt fel saker. Inga sura miner! Eller som Rod Stewart skulle ha sagt: Never a dull moment.


Så. Tills vidare. Jag måste fortsätta fylla de där kartongerna. Det är mer än böcker, skivor, kläder och papper jag packar ner. Det slinker även ner minnen, erfarenheter och läxor jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Tacka fan för det.