Det blev till slut så att jag faktiskt tog mig iväg för att se konserten med Jenny Almsenius inne i Karlstad. Jag och skolkamraten A- tog bussen till stan och promenerade till Café August där göteborskan skulle spela. Det blev en kväll mycket bättre än jag hade förväntat mig!
Caféet i sig var litet och mysigt: och vi var de enda i lokalen under 35. De flesta var betydligt äldre än så. Vi tog nån öl och diskuterade skådespeleri och regi i en timma innan Almsenius steg på den intima scenen. Hon slog knock ut på mig direkt. För att vara så pass okänd hade hon en scennärvaro och rutin som var helt otroligt. En karisma som spred sig in i varje centimeter av rummet. En änglalik röst som sjöng vackra visor och tung blues. Mellansnacken var charmiga och nånstans i mitt bakhuvud funderade jag på om detta inte var världens härligaste tjej. Missförstå mig rätt nu: Jag blev smått förälskad i kvinnan. Men det kändes som om alla i publiken kände så med.
Materialet var hälften egna kompositioner och hälften oväntade covers. Jag höll på att smälla av när hon spelade Cornelis Vreeswijks "Hopplös Blues" och "Sluskblues", som jag trodde att jag var den enda i världen som höll högt. Detta toppades när hon gjorde en slideguitarosande "Rollin' and thumblin" som svängde och krängde lika mycket som titeln utlovar. Men var det nån sång som tog sig ända in i mitt hjärtas alla kammare så var det en nyskriven låt som handlade om att ta nattåget till Norrland för att möta upp någon på perrongen. The story of my life liksom.
Efter konserten smög jag och A- upp till scenen och köpte var sin EP och pratade lite. Jag hade skrivit i hennes gästbok några dagar tidigare vilket hade slutat i en mejlkonversation, så jag blev imponerad när hon inte ens behövde fråga efter mitt namn när hon signerade skivan. När vi väl kom ut så upptäckte både jag och A- hur lyriska vi var över upplevelsen. Med tanke på vilken liten tillställning det hade varit så kände vi båda som om vi varit med om en enorm upplevelse. Det här är varför jag älskar livemusik!
3 comments:
fascinerande... Jag läser dina blogginlägg och kommer på mig själv med att önska att jag var du.
Tack. Eller nåt. Ibland önskar jag att jag var jag också. Men tro mig. Livet bortanför blogginläggen är inte lika glamoröst. Å andra sidan, hur var det nu igen, jag är du, fast några ynka år yngre?
typ... och lite modigare skulle jag drista mig att kalla dig.
Post a Comment