Tag Plats

Filmen är färdig.

I fyra månader har jag levt med dygnet runt med en film med arbetsnamnet "För All Tid". Mitt slutprojekt på Molkoms Folkhögskola. Kortfilmen som skulle bli det bästa jag någonsin gjort. Det var ambitionen ända från början. En kortfilm som skulle bli Berättelsen. Historien jag alltid längtat efter att berätta men inte kunnat. Jag skrev, regisserade, producerade och har varit delaktig i efterbearbetningen. Jag har lagt ner allt jag haft för den här filmen.

Så i fyra månader, ända sedan jag skrev utkastet till ett synopsis, så har jag inte gått en dag utan att arbeta eller tänka på "För All Tid". Den andra hälften av perioden har varit den intensivaste. Det har varit långa dagar och nätter. Det har varit lite sömn och mycket tungt. Nu är den färdig och det har varit värt varje sekund. Åtta minuter film är resultatet. Det är dags för filmen att ta första steget ut i världen. Den har ömsat skinn och heter nu: "Tag Plats".

Det finns otaliga historier om omständigheter och upplevelser från dessa månader. Större delen av tiden har jag haft gudarna på min sida. Det har funnits nästan en övernaturlig dramaturgi som lett fram till dagens datum. Jag vill gärna berätta en liten del av vad jag upplevt och vad som gjort denna film till vad den är.

"Tag Plats" utspelar sig på 50-talet. Jag visste från början att jag ville befinna mig i en annan tid än här och nu. Genom de olika manusversionerna blev tidsbegreppen mindre episka och jag landade i mitten av förra seklet. Det var inte en självklarhet. Jag har alltid varit mer attraherad av 60- eller 70-talet. Men historien krävde en tidsperiod då ungdomskulturen var någonting nytt. Då det gamla och trötta hamnade i klinch med det unga och deras lovande framtid. Jag ville dessutom utmana mig själv med att gestalta människor i en tid som jag egentligen inte kände till nåt om. Det skulle bli mycket research insåg jag tidigt.

Är jag nöjd med filmen? Ja, jag tror faktiskt att jag är det. En film blir aldrig som man har tänkt sig. Det enda du kan hoppas på är att din vision slår in. Att filmen säger vad du ville säga. Att den ser ut som du ville att den skulle se ut. Att filmen luktar som du vill att den ska lukta, att människorna i filmen är av kött och blod, att det finns ärliga ögonblick där det brinner till. Jag måste säga att jag för en gångs skull känner så. Om filmen är bra eller inte är inte upp till mig att avgöra. Den kan säkert bli sågad vid fotknölarna av alla som nånsin ser den. Men jag har lyckats med vad jag företog mig. Det är en fantastisk känsla.

Det känns som vi aldrig hade några problem när vi gjorde den här filmen. Ja, givetvis hade vi det. Vi, och då menar jag oss i teamet, fick kämpa med manuset, med förproduktionen, med bildmanuset, med repandet, inspelningen och i synnerhet klippet. Men jag har aldrig behövt vara orolig för varken det ena eller andra. Jag fick till ett manus jag fann mycket energi i. Vi lyckades fixa tågstation, rälsbuss, tidstypiska kläder och logistik utan några större svårigheter. Jag hade turen att få tag i tre begåvade skådespelare som levererade fantastiska prestationer. Jag hade ett kreativt lysande samarbete med fotografen D-, en sån där tekniker som gör kameran till en förlängning av historien, precis som det ska vara. Inspelningen var givetvis både en fysisk och mentalt intensiv ansträngning, men jag kan inte säga nåt annat än att jag hade roligt rakt igenom. I klippet har vi sedan förädlat filmen. Tagit några tuffa beslut. Skalat ner och format om. Den delen av processen jag tycker är jobbigast, men också lärorikast.

Ni kanske tycker att det här är hyfsat tråkigt att läsa om, om ni ens fortfarande läser. Ni kanske jag tycker som om jag är självgod och narcissistisk. Men jag är nog egentligen bara stolt. För första gången tycks det mig nästan. Det är de där små ögonblicken jag tänker på. Jag tänker på NÄRBILDEN på Stinsens åldrade ansikte när hans ögon blänker av nostalgi när han säger: "Minns du det... Dan?". Ett Äkta Ögonblick. Jag tänker på huvudrollerna Dan och Natalie när deras blickar möts i spegeln. Trots att det är en bisarr situation så levererar skådespelarna Ett Äkta Ögonblick. Jag tänker på sista bilden på dem två, när Natalies hand skälver. Det är en liten knappt märkbar rörelse med handen som symboliserar så mycket. Det är ingenting som går att skriva fram eller planera. Det hände då och vi fångade det. När jag såg "Kvarteret Korpen" och blev inspirerad så drömde jag om att göra en film med åtminstone ett äkta ögonblick. Jag fick mer än så.

Filmen är färdig. Nu börjar arbetet med att få ut den på filmfestivaler. Visa upp den. Göra PR. Det är inte den bästa kortfilmen som gjorts. Långtifrån. Men det är den bästa jag har gjort. Och det känns jävligt bra. Så. Nu är det dags att börja jobba på nästa.