Wednesday, April 29, 2009

Together Through Life: En Recension


Betyg: 4/5

Jag känner mig nödgad att skriva denna recensionen. Inte tidigare eller senare än nu. Med tanke på att "mina läsare" består till hälften Dylannördar så kanske det också finns ett intresse. Även om det inte finns det så behöver jag uttrycka mig om just detta om just detta.

"Togheter Through Life" är Bob Dylans trettiotredje studioskiva. Det är också det andra tillfället då jag fått uppleva att gubben med den grusiga rösten släppt nytt material. De tre senaste skivorna "Time out of mind", "Love & theft" och "Modern times" har mer eller mindre räknas som Bobs fjärde guldålder, så förväntningarna inför denna har varit höga. Å andra sidan är förväntningarna alltid höga på mannen som i princip revolutionerade låtskrivandet på 60-talet. Många brukar bli ständigt besvikna.

Det kanske inte kommer som en chock att jag är positivt inställd till "Togheter Through Life", eller TTL som den redan kallas i vissa kretsar. Det brukar ju ofta krävas rätt mycket för att jag ska dissa något som Dylan stoppat sitt namn på. Är jag hänförd? Kanske inte. Men det finns mycket gott att säga om detta senaste albumsläpp.

Den senaste trilogin har varit en resa inte bara igenom rötterna till amerikansk musik. Skivorna har även varit en resa genom genom det amerikanska landskapet. Först avhandlade Dylan sin egen dödlighet. Han sjöng om hur han skyndade sig för att komma in genom himmelens portar innan de stängde dörren. Sedan sjöng om en ungdom han aldrig haft, om hur det enda han gjorde fel var att stanna en dag för länge i Mississippi. Men han sjöng framförallt om den brustna hjärtat som längtade efter att få läkas.

På TTL så har Dylan lämnat landet. Han har rört sig vidare. Han är nere i Texas och ska precis korsa gränsen ner mot Mexico. Han har med sig Robert Hunter, Greatful Deads gamle lyrisist, som medförfattare och Dave Hidalgos dragspel. Det finns stora skillnader sedan tidigare. Låtarna är relativt korta. Ingen är längre än 5.30. På "Modern Times" var ingen kortare än så. Textraderna är korta och koncisa. Tempot är hyfsat lågt på samtliga sånger. Men soundet är mer genomgående och samlat än exempelvis "Love & Theft". Det här är inget album där de enstaka spåren kommer fungera som mp3or i en blandmapp på din hårddisk. Du behöver helheten för att få ut maximal upplevelse av TTL. Jag tänker John Steinbecks novellsamling "Den långa dalen". De enskilda historierna om enstaka öden beskrev tillsammans ett landskap, en mystisk kraft som levde i jorden och gjorde människorna som brukade den till Salinasdalens marionetter. På samma sätt framkallar "Together Through Life" en summa som är större än de enskilda delarna.

Titeln är ironisk. Berättaren i historien kommer inte vara för evigt med sin älskade. Han trodde snarare att så var fallet men blev bedragen. Han är på flykt, en vindpinad existens på drift. Nu rör han sig mot okänt mål för att undkomma lagen, eller mest troligen minnet av Henne. Hon som är "as whorish as ever" när han känner en "shitty breeze" och erkänner att "life is hard, without you near me". Hans frus hemstad är förövrigt helvetet, låter han oss veta redan i skivans tredje sång.

Jag gillar soundet. Dragspelet och blåset känns fräscht, vilket är en bedrift av en man som snart fyller 68 år. Även om det hela låter väldigt mycket sentida Dylan, är det lätt att hitta referenser. "Beyond Here Lies Nothin" låter som en full och tidig Santana. "My wifes hometown" låter som om en demon sjungit Muddy Waters. "Forgetful Heart" låter mer än lovligt lik Dylans egna "Aint Talkin" från den föregående skivan. "I feel a change comin' on" har albumets bästa arrangemang, och låter lika delar "Nashiville Skyline" och Van Morrison. Det som kanske saknas är lite rykande rock. Tempot blir aldrig högre än på bluestolvan "Shake Shake Mama" eller avslutande "It's all good"., som är måhända svängiga, men inget du spelar på en fest när du vill höja stämningen.

Det är mörkt, bitterljuvt, komiskt. När Bob Dylan 1975 sjöng att han var "knockin' on heavens door" så blev de orden reviderade när han 1997 sjöng att han var "trying to get to heaven before they close the door". Nu hävdar han i "Forgetful Heart" att "the door has closed forever more/ if there indeed ever was a door". Det blir riktigt illa när Dylan undrar hur länge han måste stanna "in this nowhere café".

Sen händer nåt mot slutet av skivan. Förändringen. Han passerar tullen till Mexico och blir förälskad i en ny kvinna. Eller nåt liknande. På spår nummer sex sjunger han att "Jolene/ I am the king and you are my queen". Bandet börjar plötsligt gunga, det låter nästan som om han har roligt. Jag vet inte om det är Obamavindar som blåser i "I feel a change coming on", men plötsligt börjar ol' Bob må bättre. Livet är fortfarande hårt. Kaos råder fortfarande men Dylan accepterar detta. På avslutande "It's all good" rabblar berättaren upp situationer, människor och platser som alla är helt åt helvete. Men med lakonisk humor shufflar Dylan: "It's aaaaaall good".

Allt detta är givetvis bara mitt intryck av skivan. TTL skulle lika gärna kunna beskrivas som rykande romantisk, speciellt med tanke på att den öppnar med textraderna: "Well I love you, pretty baby". Men det är det här som är så härligt med Dylans skivor. Låtar kan ändra temperament på en sekund. De öppnar upp för tolkningar och teorier och du kan upptäcka nya nyanser för varje lyssning. Samma låt kan byta historia, tid och rum flera gånger om på fyra minuter. Det är nåt som är omöjligt på film (trust me, jag har försökt), men som i lyriken och stämningen i sånger kan bli verklighet, bara upphovsmannen besitter en gnutta geni.

Så vad ska man säga om "Togheter Through Life"? Den kommer nog inte locka till en ny publik. Den kommer nog dröja innan någon kallar den för ett mästerverk. Men för de som vill hoppa på godståget söderöver och ännu längre ner så kan det bli en spännande resa. Jag ser fram emot att spendera några månader med denna skiva och se hur den utvecklar sig. Fråga mig igen om ett halvår och jag lovar att jag har en helt annan syn på materialet. Jag skulle vilja säga, lite sammanfattningsvis:

"It's all good".

3 comments:

Anonymous said...

love and theft och modern times är ju syskon med varandra, men att ta med time out of mind till en trilologi är ju helt fel....de har ju inget med varandra att göra!

Savela said...

Det är roligt, jag hade just den diskussionen med en person för inte så länge sedan. Jag hävdade också att TTL hör mer hemma i en trilogi mer än time out of mind. Den sistnämnda hör ju snarare hemma med Oh Mercy eller nåt. Men eftersom det blivit en sån vedertagen sanning att man kallar TOOM, Love and theft och Modern Times för en trilogi så gör jag det också.

Toni V said...

Tja, jag har först nu börjat lyssna på skivan och jag ska inte göra några noteringar förrän noggrant övervägande, men så långt jag hört tycker jag du fått skivan väldigt rätt i fas. Tack för en intressant läsning!