Jag skrev här senast om min visit till Nora som var ett fantastiskt spektakel. Det skulle därefter visa sig att resten av denna vecka skulle bli lika lyckad. Vecka sjutton 2009 går till historien som en av de bästa i mitt liv. Det tror jag nästan inte är en överdrift.
Det är inte många timmar jag sovit sammanlagt under dessa sju dagar. Men det har varit värt varje sekund. Alla dessa vänner, ytliga bekanta och spännande människor jag träffat är jag tacksam över. All fest, allt jobb, allt liv har berikat mig. Fuck, vad nöjd jag är med veckan.
Förövrigt längtar jag till morgondagen då Bob Dylans nya skiva "Together trough life" ska ligga i min postbox. Yeah!
I alla fall. Här kan ni se bilder från Nora . Satt tidigare ikväll och såg igenom de två timmarna med råmaterial som ska bli en tiominuter lång kortfilm. Jag har höga förväntningar. Tidskänslan, skådespelarprestationerna, fotot och historian verkar alla finnas där i det filmade materialet. Det kan bli en sjuhelvetes kortfilm!
Så på torsdagen vaknade jag ju upp alldeles för tidigt efter ytterligare för lite sömn och begav mig till Stockholm. Hade genom min otroliga bondtur lyckats lägga tassarna på en gratis tågbiljett och ett lika gratis boende på ett fräscht vandrarhem. Efter öl i försommarsolen och föreläsningar på filmhuset ute på gärdet, så fick kvällen sitt klimax i och med att kortfilmen "Bobs Blues" fick stockholmspremiär. Det var Göteborgs Filmfestival som anordnade "Free Screen" i Filmhusets resturang. Jag vill inte ta i, men det kändes som succé. Publiken kunde varit större, men jag fick tillräckligt mycket beröm och uppskattning av festival ledningen för att bli toknöjd.
Jag lyckades dessutom se ett semenarium om humor med Fredrik Lindström och Tova Magnusson. Den sistnämnda har jag alltid haft en liten crush på, och det blev inte desto mindre så när hon med sin beslöjade röst pratade om sin förkärlek till Woody Allen.
Fredagen blev minst lika bra som torsdagen. Det började med att jag och C- (!) hookade upp och drog på stan. C-, en av de i den lilla skara som jag kallar mina bästa vänner, har spenderat tre månader i hufvudstaden med att praktisera på en novellfilmsinspelning. Nu skulle han hem igen till Kalix inom några dagar, så min tajming var ju perfekt. Vi skildes åt när jag drog tillbaka till Drömfabriken. Jag lyckades få sett ett semenarium om regi med Björn Runge, Ann Petren och Jakob Eklund. Good shit. Det följde jag snabbt upp med att se en förhandsvisning av den svenska filmen "Flickan". Enormt bra. Kan det bli årets bästa svenska film? Förmodligen. Det blev återigen en sen natt på en bar i Gamla stan.
Lördagen, då jag och min rumskamrat J- vaknade upp med klädsamma bakfyllor så var det bara att checka ut och ge sig ut i Stockholms myller igen. Inom några timmar var jag hemma hos den f.d Greenpeace-liaren M.H. Vi slet gata upp och gata ner i Linköping way back when, men har lyckats upprätthålla kontakten efter dess. Han är själva definitionen av en skön människa. Sunda politiska åsikter, en avslappnad hållning till livet och lite IQ innanför pannbenet. Vi drog ut på Kafé 44, tillsammans med lite molkommänniskor, och firade min sista natt i Stockholm (för denna gången). Klockan fem på morgonen återvände jag till hans lägenhet. Morgontimmarna hade anlänt och solen hade stigit upp på himmelen. När jag smög in för att inte väcka den snarkande uddevallabon och la mig på luftmadrassen på golvet i den pyttelilla lägenheten, slog tanken mig. "Den här veckan har tamefan varit perfekt. Hoppas söndagen blir en värdig avslutning".
Det blev det. Jag vaknade knappa fyra timmar senare och tog mig till T-Centralen med alldeles för få timmar sömn i kroppen. Skulle jag sätta mig på tåget och åka raka vägen till Karlstad? Givetvis inte. Jag hade större planer än så. Jag skulle avlägga ett besök i min forna stad Norrköping!
När jag klev av perrongen kände jag ett stygn av nostalgi. Jag hade inte besökt dessa gator sen jag flyttade härifrån dagen innan första året på Molkom. A- mötte upp mig! Givetvis skulle denna vecka avslutas med att jag tog en pizza tillsammans med ytterligare en god vän från mitt liv innan Värmland. Vi hade inte sett varandra på ett och ett halvt år då hon besökte Molkom, och det kändes väldigt bra att träffa denna pratglada bosniska med sitt patenterat hetsiga humör. Det blev en promenad genom dessa gator som en gång var mitt hem. Jag var trött och desorienterad. Jag var kanske i behov av en dusch. Detta spelade inte så stor roll. Det slog mig ganska snabbt att jag inte saknade Norrköping nämnvärt, men att det var vänner som A- som man ska hålla kontakten med. Att denna polare snart ska byta lilla peking mot Holland kändes också som en orsak till att avlägga ett besök. Jag blev inte kvar där i Norrköping längre än precis under tre timmar, men det var värt varenda timme av extra tågtid.
Jag kom hem till Molkom på kvällen. Jag var trött och sliten och var dum nog att inte gå till sängs förrän alldeles för sent. När jag vaknade i morse av väckarklockan var jag inte direkt pepp på att stiga upp och dra ut på ännu en filminspelning. Jag hade utvecklat en lätt feber. Jag hade gått upp tre kilo på en vecka! Men åter igen: det var det värt. Varende gäspning, varenda krona, varenda timma då jag borde legat och snarkat. De var alla ett litet pris att betala för vecka sjutton.
No comments:
Post a Comment