Monday, January 26, 2009
Antagonisten
För första gången någonsin vågar jag lägga upp nåt på den här bloggen som jag faktiskt själv påtat ihop. Den här minutfilmen skrevs, spelades in och redigerades under några veckors tid hösten 2008. Personligen är jag hyfsat nöjd med den, även om den inte kommer till sin fulla rätt i såhär pass dålig upplösning. Det är spännande att jobba med en så extrem tidsbegränsning som en minut, men faktiskt svårare än man kan tro.
När det kommer till en film med såpass kort speltid som denna så ska man kanske akta sig för att berätta om handlingen för mycket. Men filmens lilla tagline är i alla fall: "Vem är din största fiende?"
Antagonisten (speltid: 1 minut)
Regi & Manus: Toni Savela
Foto: Hamid Khansari
B-Foto: Daniel Andersson
Ljud: Björn Petersson
Ljus: Totte Taflin
Scripta & Klipp: Stefan Askernäs
Huvudroll: Daniel Johansson
Filmen spelades in på HD-CAM och redigerades i Adobe Premier.
Tuesday, January 20, 2009
Tre fakta om 20/1 -09
#1: I dag fick jänkarna sin första färgade president. Även om jag inte tror att Barack Obama kommer vara den superhjälte som han blivit utmålad till, så inser även jag att det här är en historisk händelse. Obamas tal var dock en besvikelse om man jämför med det från valnatten. Fast å andra sidan var detta mer pragmatiskt än tidigare, vilket kanske behövs i dessa finanskrisens tider.
Däremot älskade jag faktumet att Bruce Springsteen , uppbackad av en gospelkör och Pete Seeger (!), sjöng den "bortglömda" socialistiska versen i Guthries "This land is your land" när han framförde sången under gårdagens hyllningskonsert:
There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn't say nothing;
That side was made for you and me.
#2: Jag har mått otroligt bra idag. Jag vaknade utvilad på ett sätt jag inte gjort på månader, känns det som, även om det inte blev så mycket sömn i natt. Men jag kände mig så full av energi att folk på frukosten störde sig på min enerverande livsglädje. Humöret håll i sig större delar av dagen och jag befann mig verkligen i ett flow. Att få fler dagar och nätter som dessa vore en lyx som jag stadigt strävar efter. Ge mig mer av denna varan! Leverera leveransen till postadress: Toni Savela, Hunger Hotell, Molkom.
#3: Jag borde givetvis inte ägna denna stund till att skriva blogg. Jag har deadlines upp till öronen, och fler uppgifter däröver. På fredag ska jag leverera en synopsis till det som kommer bli det stora vårprojektet jag ska jobba med under de kommande månaderna. Jag har kommit en liten bit på vägen, men det krävs fortfarande mycket jobb. Dessutom tänkte jag hinna med att se lite Jean Luc Godard i researchsyfte. Så vad ägnar jag dessa värdefulla timmar åt en tisdagkväll i januari? Inte är det till fullo i alla fall. That's a fact.
Däremot älskade jag faktumet att Bruce Springsteen , uppbackad av en gospelkör och Pete Seeger (!), sjöng den "bortglömda" socialistiska versen i Guthries "This land is your land" när han framförde sången under gårdagens hyllningskonsert:
There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn't say nothing;
That side was made for you and me.
#2: Jag har mått otroligt bra idag. Jag vaknade utvilad på ett sätt jag inte gjort på månader, känns det som, även om det inte blev så mycket sömn i natt. Men jag kände mig så full av energi att folk på frukosten störde sig på min enerverande livsglädje. Humöret håll i sig större delar av dagen och jag befann mig verkligen i ett flow. Att få fler dagar och nätter som dessa vore en lyx som jag stadigt strävar efter. Ge mig mer av denna varan! Leverera leveransen till postadress: Toni Savela, Hunger Hotell, Molkom.
#3: Jag borde givetvis inte ägna denna stund till att skriva blogg. Jag har deadlines upp till öronen, och fler uppgifter däröver. På fredag ska jag leverera en synopsis till det som kommer bli det stora vårprojektet jag ska jobba med under de kommande månaderna. Jag har kommit en liten bit på vägen, men det krävs fortfarande mycket jobb. Dessutom tänkte jag hinna med att se lite Jean Luc Godard i researchsyfte. Så vad ägnar jag dessa värdefulla timmar åt en tisdagkväll i januari? Inte är det till fullo i alla fall. That's a fact.
Friday, January 16, 2009
Repris
Jag står här som en berusad Romeo
som hittat nyckeln och hemligheten
Jag rusar uppför trappan och slänger mig på sängen
Låt oss älska som vi inte gjort på länge
Du får allt du vill ha
Världen är vår ikväll
På Hunger Hotell
Jepp, nu är det dags igen: Det är fredag. Jag har just tagit en bastu med lite bra folk och öppnat kvällens första ölburkar. Det har varit en arbetsvecka lika lång som hård. Jag har dragit på mig skjorta och partybrillorna. Sitter på mitt rum och lyssnar på Bob Dylan och Eldkvarn. Detta kompletterar jag med ett blogginlägg kryddat med den regelbundna dosen av tro och tvivel. Det är sånt som man gör när man checkar in på Hunger Hotell. It's alright Ma, It's life and life only.
Planen är att jobba hårt i helgen (vansinne egentligen att slänga bort två dagar på ingenting när man har det lika fullt upp som undertecknad, men det bör ju inte betyda att man inte ska få koppla av i goda vänners lag med några kalla spendrups. Det här är det som bra arbetarromantik handlar om. Att slita hund på jobbet bara för att se fram emot fredagskväll. Jag är ingen arbetare i ordets egentliga betydelse. Jag må röra mig med mycket begränsade medel, men man tar nog i om man kallar mig för arbetarklass. Men det i mitt blod rinner en mentalitet som sliter och står ut bara för att få se slutet av regnbågen. Jag kommer från en släkt bestående av en lång radda stolta män och kvinnor som levt för varandra och med mottot att göra rätt för sig. Jag antar att de här klunkarna jag dricker ikväll är för dem, de har inte alltid haft pengarna, men de har haft sin stolthet.
Satt tidigare och lyssnade på Springsteens nya skiva "Working on a dream". Får återvända snart om hur den, med några få undantag, låter ännu tråkigare än föregångaren "Magic". Hur kan en av världens bästa liveartister ha blivit så träig på skiva?
Jag känner mig levande kvällar som denna. Det är det som är skillnaden mellan bra och mindre bra dagar. Då jag utnyttjar min ödmjuka talang för livsglädje och optimism och tillåter mig själv att bara gilla läget. Det finns en väg tillbaka till det mesta, och ännu fler vägar framåt. När jag utmålar mig själv som cyniker gör jag mig bara en otjänst. Vem försöker jag lura? Jag älskar människor. Påstår jag nånsin nåt annat ljuger jag.
Förövrigt lyssnar jag just nu på "The Soulshake Express" debutskiva på vinyl.
Nu får det räcka för den här gången. Jag har hunnit prata strunt om både mina rötter, min musiksmak och min påbörjade fredagskväll. Allt är alltså i sin ordning. Härmed följer en ganska dåligt mixad liveversion av tidigare favorithotell, men det var det ändå Tuben hade att erbjuda av detta tillhåll. Nåja. Låt så vara. En dag föddes jag i hunger och jag har alltid bett om mer. Men det kände ni säkert redan till.
som hittat nyckeln och hemligheten
Jag rusar uppför trappan och slänger mig på sängen
Låt oss älska som vi inte gjort på länge
Du får allt du vill ha
Världen är vår ikväll
På Hunger Hotell
Jepp, nu är det dags igen: Det är fredag. Jag har just tagit en bastu med lite bra folk och öppnat kvällens första ölburkar. Det har varit en arbetsvecka lika lång som hård. Jag har dragit på mig skjorta och partybrillorna. Sitter på mitt rum och lyssnar på Bob Dylan och Eldkvarn. Detta kompletterar jag med ett blogginlägg kryddat med den regelbundna dosen av tro och tvivel. Det är sånt som man gör när man checkar in på Hunger Hotell. It's alright Ma, It's life and life only.
Planen är att jobba hårt i helgen (vansinne egentligen att slänga bort två dagar på ingenting när man har det lika fullt upp som undertecknad, men det bör ju inte betyda att man inte ska få koppla av i goda vänners lag med några kalla spendrups. Det här är det som bra arbetarromantik handlar om. Att slita hund på jobbet bara för att se fram emot fredagskväll. Jag är ingen arbetare i ordets egentliga betydelse. Jag må röra mig med mycket begränsade medel, men man tar nog i om man kallar mig för arbetarklass. Men det i mitt blod rinner en mentalitet som sliter och står ut bara för att få se slutet av regnbågen. Jag kommer från en släkt bestående av en lång radda stolta män och kvinnor som levt för varandra och med mottot att göra rätt för sig. Jag antar att de här klunkarna jag dricker ikväll är för dem, de har inte alltid haft pengarna, men de har haft sin stolthet.
Satt tidigare och lyssnade på Springsteens nya skiva "Working on a dream". Får återvända snart om hur den, med några få undantag, låter ännu tråkigare än föregångaren "Magic". Hur kan en av världens bästa liveartister ha blivit så träig på skiva?
Jag känner mig levande kvällar som denna. Det är det som är skillnaden mellan bra och mindre bra dagar. Då jag utnyttjar min ödmjuka talang för livsglädje och optimism och tillåter mig själv att bara gilla läget. Det finns en väg tillbaka till det mesta, och ännu fler vägar framåt. När jag utmålar mig själv som cyniker gör jag mig bara en otjänst. Vem försöker jag lura? Jag älskar människor. Påstår jag nånsin nåt annat ljuger jag.
Förövrigt lyssnar jag just nu på "The Soulshake Express" debutskiva på vinyl.
Nu får det räcka för den här gången. Jag har hunnit prata strunt om både mina rötter, min musiksmak och min påbörjade fredagskväll. Allt är alltså i sin ordning. Härmed följer en ganska dåligt mixad liveversion av tidigare favorithotell, men det var det ändå Tuben hade att erbjuda av detta tillhåll. Nåja. Låt så vara. En dag föddes jag i hunger och jag har alltid bett om mer. Men det kände ni säkert redan till.
Sunday, January 11, 2009
Tell Ol' Toni
Min kropp befinner sig i ett förstadium till feber. Ja, jag pratar om riktig feber, det är ingen metafor för nåt sorts poetiskt sinnestillstånd. Det var i morse som jag kände att mörka moln seglande in över mitt immunförsvars horisont. Antingen kommer mina norrländska antikroppar besegra den här molande känslan av en stundande elefantsnuva, eller så kommer jag bli helt bäng och sängliggandes inom en snar framtid. Eftersom jag har sådär lagom mycket skolarbete hängande över mig så känns det senare alternativet som en omöjlighet. Men det är så det brukar fungera.
I konstrast till detta så är mitt allmäntillstånd faktiskt på uppgång. Den förra kåken fick sig några törnar och blåste ner till marken, men nu är byggplanerna massiva och jag använder nog med fogmassa den här gången för att få skiten att stå i åtminstone nåt decennium. Jag renoverar om köket helt enkelt, och passar på att möblera om i vardagsrummet när jag ändå håller på. Det är nu eller aldrig. Som Bob sjunger i "Tell Ol' Bill":
Tell Ol' Bill when he comes home
Anything is worth a try
Tell him that I'm not alone
That the hour has come to do or die.
Såg om "I'm Not There" idag för tredje gången. Lysande film, blev inspirerad. Har börjat dra upp pennstrecken för Det Stora Vårprojekt som vänta bakom knuten. Jag har lite idéer som jag väger fram och tillbaka. Jag gräver i den stora minnesbanken och försöker hitta upplevelser som känns väsentliga för historien.
Min kropp må förbereda sig för feber, men mitt huvud tycks vara beredd för både klarhet i både tanke och handling. Nu gäller det. Nu kör vi.
All the world I would defy
Let me make it plain as day
I look at you now and I sigh
How could it be any other way
Wednesday, January 07, 2009
Say it to me now
Såg filmen "Once" igår. Fruktansvärt fin film. Gjord på enkla medel, men med stort eftertryck. Den här sången som öppnar upp filmen, "Say it to me now", säger allt. En trasig gitarr som skriker med hela sitt hjärta. Om du har nåt att säga, säg det nu, innan det är försent. Mina strängar må vara ostämda och min resonanslåda är full av hål. Med det här är det som finns, en man i ett gathörn som blottar sitt hjärta för hela världen. Fint som fan.
Den här låten, oscarsvinnaren "Falling Slowly" bör ni också låna ett öra till: http://www.youtube.com/watch?v=CoSL_qayMCc
Sunday, January 04, 2009
De första orden av 2009
Nu när jag sitter här med min vän J´s laptop i famnen så tycks veckorna ha gått undan i en rasande fart. Ni minns kanske de där dominobrickorna jag tjatade om härsist? Nåt i den stilen. Imorgon måndag är det dags för mig att återvända till Molkom. Kasta mig in i elden och den sista terminen av min tid på den här folkhögskolan i Värmland. Skolan börjar inte förrän på onsdag, men jag kommer nog ha fullt upp fram tills dess, och därefter ännu mer. Det kommer bli ännu en termin av arbete, intriger och alkohol. Hade skolan legat på en båt hade det låtit som en ny säsong av "Rederiet"...
De sista dagarna i Kalix gjorde jag inte mycket. Gick på simhallen och körde några längder, som jag brukade göra förr i tiden. Käkade pizza med R- och C-. Hängde med familjen. Avslutade med en ölhävarkväll hos tidigare nämnda C-: Vi gjorde inte mycket mer än att sitta i hans lägenhet bara vi två en lördagkväll och göra fumliga försök att spela "Guitar Hero".
Tågresan till Helsingborg var en pärs. SJ lyckades givetvis återigen att uppnå grova förseningar, så resan tog i slutändan 23 timmar. När man åker på sittplats är det faktiskt en ganska slitsam tur. Jag hade tur och träffade en Haparandatjej på tåget som jag åtminstone kunde sitta och prata med. Hon hade liknande upplevelser att fly norrland och bara återvända över jul. Trevlig människa.
Jag anlände till den skånska staden och blev emottagen av mina gamla bundsförvanter J- och M-. För de oinvigda så gick vi, tillsammans med C- och R-, alla i samma klass på gymnasiet. Jag och C- hade lärt känna varandra redan på högstadiet, R- var ny i stan och J- och M- var barndomskompisar. Vi fem lyckades skapa nån sorts vrickad vänskap som på nåt sätt hållit sig mer eller mindre intakt ända fram till idag. Jag var den första att lämna Kalix, för nu snart tre år sedan. M- flyttade i sommras till just Helsingborg, och J- har bott hos honom i några veckor. De här grabbarna är så nära bröder till mig som man kan komma utan att de blir biologiska sådana.
Som några berusade tre musketörer har vi spenderat tiden mellan den 30 december 2008 till dagens dato med att köra på ungefär samma schema: Vi vaknar nångång tidigast tolvtiden och ägnar sedan dagen åt att antingen dricka öl eller se på film. På nyårsafton drog vi ut på Helsingborgs rökfyllda gator. Alla raketer som folk avfyrade i city gav en närmast surrealistisk inramning av tjock dimma. Vi hamnade på en klubb och det nya året kändes, under de där småtimmarna i folkvimmlet, ganska lovande.
Fredagen ägnade jag tillsammans med... en Molkommänniska, som tagit tåget från Malmö. Det blev en bra dag, visade det sig. Min ständiga förmåga att se livet i 16:9 (att alltid vilja se livets små skeenden uppdelade som scener ur en film) gjorde så att ett cafébesök mitt emot en kyrkogård blev lysande manusstoft. En 60-årig ex-jugoslav serverade inte bara kaffet, han hade en närmast synsk förmåga att genomskåda mig och mitt sällskap. Av ingen anledning alls klämde han in knivskarpa analyser mellan dåliga skämt om fruntimmer. Jag tappade nästan fattningen. Tänk att den mest insiktsfulla sammanfattningen om ens privatliv ska komma från en total främling! I vilket fall som helst. Det var en lyckad dag, med eller utan dess konsekvenser.
Efter att den sena fredagskvällen avslutats med dartspelande på en pub, där förövrigt också en videoetta från Molkom med rötterna i just Helsingborg dök upp och kastade lite pil, så blev det lördag. Lördagen följde ett tidigare populärt mönster från veckan: Se några avsnitt av tv-serien Dexter, slappa med några Spendrups och så sedan ut igen i den skånska natten. Vi hamnade på Tivoli, ett nice uteställe med ett litet dansgolv som i princip bara spelade bra musik. Vi stötte på några trevliga bekantskaper, vi ramlade runt och hörde de skorrande Rrrrr'en var än vi vände våra huvuden. Ibland är det inte mer än så man kräver.
Återigen blev det här en överväldigande lång text. Förstår mig knappt på vem som orkar med att läsa det här långa raljerandet. I framtiden kanske det skulle vara lika bra att hoppa över det här ovidkommande raljerandet. Jag skulle lika gärna bara kunna skriva de nyckelord som ändå är det ända jag ältar om och om igen i de här inläggen: "Vackra tjejer. Alkohol. Bob Dylan. Ångest. Bokstavsförkortningar av namn som förvirrar läsare. Minnen av min hemstad. Hångel." Släng in lite skildringar av skärgårdsöar så kunde det lika gärna kunna vara en sammanfattning av Eldkvarn-texter. Men hey, det duger för mig. De där orden, och alla andra i detta första inlägg 2009, beskrev de här veckorna. Vi får se huruvida de beskriver de kommande. Missa inte den spännande fortsättningen. Kanske dyker Reidar upp i nästa avsnitt.
De sista dagarna i Kalix gjorde jag inte mycket. Gick på simhallen och körde några längder, som jag brukade göra förr i tiden. Käkade pizza med R- och C-. Hängde med familjen. Avslutade med en ölhävarkväll hos tidigare nämnda C-: Vi gjorde inte mycket mer än att sitta i hans lägenhet bara vi två en lördagkväll och göra fumliga försök att spela "Guitar Hero".
Tågresan till Helsingborg var en pärs. SJ lyckades givetvis återigen att uppnå grova förseningar, så resan tog i slutändan 23 timmar. När man åker på sittplats är det faktiskt en ganska slitsam tur. Jag hade tur och träffade en Haparandatjej på tåget som jag åtminstone kunde sitta och prata med. Hon hade liknande upplevelser att fly norrland och bara återvända över jul. Trevlig människa.
Jag anlände till den skånska staden och blev emottagen av mina gamla bundsförvanter J- och M-. För de oinvigda så gick vi, tillsammans med C- och R-, alla i samma klass på gymnasiet. Jag och C- hade lärt känna varandra redan på högstadiet, R- var ny i stan och J- och M- var barndomskompisar. Vi fem lyckades skapa nån sorts vrickad vänskap som på nåt sätt hållit sig mer eller mindre intakt ända fram till idag. Jag var den första att lämna Kalix, för nu snart tre år sedan. M- flyttade i sommras till just Helsingborg, och J- har bott hos honom i några veckor. De här grabbarna är så nära bröder till mig som man kan komma utan att de blir biologiska sådana.
Som några berusade tre musketörer har vi spenderat tiden mellan den 30 december 2008 till dagens dato med att köra på ungefär samma schema: Vi vaknar nångång tidigast tolvtiden och ägnar sedan dagen åt att antingen dricka öl eller se på film. På nyårsafton drog vi ut på Helsingborgs rökfyllda gator. Alla raketer som folk avfyrade i city gav en närmast surrealistisk inramning av tjock dimma. Vi hamnade på en klubb och det nya året kändes, under de där småtimmarna i folkvimmlet, ganska lovande.
Fredagen ägnade jag tillsammans med... en Molkommänniska, som tagit tåget från Malmö. Det blev en bra dag, visade det sig. Min ständiga förmåga att se livet i 16:9 (att alltid vilja se livets små skeenden uppdelade som scener ur en film) gjorde så att ett cafébesök mitt emot en kyrkogård blev lysande manusstoft. En 60-årig ex-jugoslav serverade inte bara kaffet, han hade en närmast synsk förmåga att genomskåda mig och mitt sällskap. Av ingen anledning alls klämde han in knivskarpa analyser mellan dåliga skämt om fruntimmer. Jag tappade nästan fattningen. Tänk att den mest insiktsfulla sammanfattningen om ens privatliv ska komma från en total främling! I vilket fall som helst. Det var en lyckad dag, med eller utan dess konsekvenser.
Efter att den sena fredagskvällen avslutats med dartspelande på en pub, där förövrigt också en videoetta från Molkom med rötterna i just Helsingborg dök upp och kastade lite pil, så blev det lördag. Lördagen följde ett tidigare populärt mönster från veckan: Se några avsnitt av tv-serien Dexter, slappa med några Spendrups och så sedan ut igen i den skånska natten. Vi hamnade på Tivoli, ett nice uteställe med ett litet dansgolv som i princip bara spelade bra musik. Vi stötte på några trevliga bekantskaper, vi ramlade runt och hörde de skorrande Rrrrr'en var än vi vände våra huvuden. Ibland är det inte mer än så man kräver.
Återigen blev det här en överväldigande lång text. Förstår mig knappt på vem som orkar med att läsa det här långa raljerandet. I framtiden kanske det skulle vara lika bra att hoppa över det här ovidkommande raljerandet. Jag skulle lika gärna bara kunna skriva de nyckelord som ändå är det ända jag ältar om och om igen i de här inläggen: "Vackra tjejer. Alkohol. Bob Dylan. Ångest. Bokstavsförkortningar av namn som förvirrar läsare. Minnen av min hemstad. Hångel." Släng in lite skildringar av skärgårdsöar så kunde det lika gärna kunna vara en sammanfattning av Eldkvarn-texter. Men hey, det duger för mig. De där orden, och alla andra i detta första inlägg 2009, beskrev de här veckorna. Vi får se huruvida de beskriver de kommande. Missa inte den spännande fortsättningen. Kanske dyker Reidar upp i nästa avsnitt.
Sunday, December 28, 2008
Toni sammanfattar 2008
Jag har sedan länge haft en ambivalent inställning till Tid. Det sägs att den egentligen inte existerar, att det bara är en uppfinning som ska underlätta vår vardag. Men vad Tid nu än är, så är det en kraft som ständigt rör sig framåt. Det går inte att sakta in, att öka farten, att på något sätt kontrollera den. Vi måste hela tiden acceptera att vi existerar i nuet, och att vi aldrig kan vända tillbaka och hämta något vi tappat på vägen. Ibland är detta något positivt. Ibland faller dagarna undan som dominobrickor och vi upplever att vi är mitt i ett flow, en tidsperiod då alla pusselbitar tycks falla på plats. Men ibland blir tiden lika grötig som meningslös. Trots att livet rör sig från punkt A till punkt B, känns vardagen som en nedåtgående spiral då man är så upptagen med att gå i cirklar att man inte upptäcker att livet passerar undanför fönstret. Dessa dagar kommer aldrig att återvända, de är bortslösade för evigt. Jag tänker ofta på detta med tid. Kanske lite för mycket. Det kanske hörs.
Jag vet inte hur många år i rad som jag gjort en sån här årskrönika/sammanfattning. Det måste vara femte eller sjätte året nu. Det känns som om det var i går jag präntade ner en kort redogörelse för 2007, året då jag for från Norrköping till Molkom. Den deppiga våren som övergick till en succéartad höst. När det är dags för pennan att dra ett streck över 2008, så är det ungefär tvärtom.
Till skillnad från de två föregående åren så har jag varken bytt bostadsadress eller gjort några större geografiska förflyttningar. När det här året började bodde jag i Molkom. Det gjorde jag även när jag slutade. Där i mellan har det gått upp och ner.
Våren 2008 var, vad jag minns, en bra tid. Idag tycks jag bara minnas dagar och månader då jag filmade, älskade och där dominobrickorna föll med jämna mellanrum mot rätt håll. Från skolstarten i januari till de sista veckorna minns jag att jag i första hand jobbade med en kortfilm som fick namnet "Karlstad/Casablanca". Idag är jag långtifrån nöjd med filmen, men jag lärde mig åtminstone mycket under processen.
Sen kom sommaren. Stundtals en av de bästa i mitt liv. De två veckorna i början och de tre veckorna i slutet av sommaren spenderade jag i Kalix, och var kanske inte så mycket att hänga i julgranen. För varje besök jag gör i min hemstad blir den mindre och mindre hem. Vänner och bekanta faller ifrån och flyttar, dagarna blir mer och mer tragiska repetitioner av det förgångna. Men under en månad, från mitten av juni till mitten av juli, gjorde jag mitt livs resa.
I hur många år som helst har jag tjatat om att ge mig ut på en tågluff i Europa. Jag har fegat ur gång på gång. Men sommaren 2008 hade jag bestämt mig. Jag hade skrapat ihop de kronor och ören jag behövde, men ingen reskamrat. Skitsamma tänkte jag, och sen åkte jag ut ensam i östra och centrala Europa. Inte på något sätt är jag unik som tågluffat, det är ju snarare en klyscha att göra det nångång under sin livstid. Men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på någon av de människor jag mötte eller någon av alla de platser jag såg. Jag minns ett konstnärsboende och en fotbollsmatch i Berlin, jag minns en kunglig trädgård i Wien, jag minns en utspårad gaypride och nitiska tunnelbanekontrollanter i Budapest och jag minns den stekande hettan en fredagskväll i Ljubljana då jag utmattad letade efter ett vandrarhem.
Så kom jag hem och tiden hade varit med mig. Den hade galopperat aningen för fort, men det gjorde inte så mycket. När man väl har det bra gör det inte om tiden rusar förbi. Man är upptagen med att tänka på annat.
Jag började andra året på filmlinjen på Molkoms Folkhögskola. Min inriktning var regi, något jag var mycket glad och stolt över. Terminen började bra men halvvägs in kom det grus i maskineriet. Alla detaljer och svängar är det fortfarande för tidigt att raljera om, och jag är ändå inte så pigg på att offentligöra hela mitt privatliv. Men det essentiella är att jag hamnade i en period då jag deppade ihop och tappade konceptet. Jag vet inte vad annat jag kunde ha gjort. Men nu har jag i alla fall kommit till den punkten då eländet ska få ett slut. Det är min målsättning att påbörja nästa år med nya batterier. Att säga "take it or leave it". Att göra de rätta valen. Att inte låta omständigheter kedja mig. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte låta någon köra över mig. Nu är det upp till mig och se till så att det löftet infrias.
Nyårslöften? Sådana brukar ju sällan fungera. Ett paradexempel är 2007 då jag skulle sluta dricka läsk, men när jag började ersätta colan med folköl framför teven i lägenheten i Norrköping, så insåg jag att det var lika bra att gå tillbaka till ursprungsläget.
Den situation som väntar inför det kommande året har jag inte tidigare stått inför. Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.
Men det som jag ska lova mig själv och försöka lyckas med under det kommande halvåret, den sista terminen på Molkom Folkhögskola, är följande: Jag ska fokusera på skolan på ett bättre sätt. Jobba hårdare. Jobba mer! Jag ska leva fullt ut och ta alla chanser. Jag ska fixa så att jag har någonstans att ta vägen i början av juni månad när skolan tar slut. Jag ska dessutom försöka få tid till att ta en bärs eller två med jämna mellanrum.
Slutligen vill jag också ge cred till de som förtjänar det. Mina vänner från norr till söder. Till grabbarna i Kalix och (numer) Helsingborg, mina bundsförvanter och vapendragare. Till de gamla arbetshästarna från Norrköpingstiden, visa människor med hjärtan av guld. Till A- som varit ett stort stöd under tuffa tider. Till G- som jag haft för dålig kontakt med. Till samtiga bokstäver i alfabetet som gömmer er i Sverige eller kanske utanför. Till de på Molkom som verkligen betytt nånting. Det är ni som fått mig att orka. Som gett mig inspiration. Tack för att ni hjälpt mig leva mitt liv.
Tiden. Den kommer att röra sig i samma rasande fart 2009 som den gjorde 2008. Men jag ska utnyttja den. Jag ska försöka tänja den till sitt yttersta. Jag ska ta den tid det tar. Jag ska inte sitta still och se den knalla förbi och lämna mig efterkälken. Den tiden är över. Länge leve tiden.
Gott nytt.
(Vanan trogen måste jag också sammanfatta årets bästa skivor och filmer och så vidare. Nördigt som vanligt. Men ni får ta det för vad det är)
Årets bästa filmer (detta år utan inbördes ordning):
No Country For Old Men (En av Cohen-brödernas bästa. Hårdkokt, stramt berättad och stundtals skrämmande spännande)
Into the wild (Sean Penn gör ett Kerouac-aktigt epos med ett av årets bästa soundtrack)
There Will Be Blood (Första till sista filmrutan doftar av 70-talets filmkonst, vilket också gäller...)
Maria Larssons Eviga Ögonblick (Jan Troell trollbinder med sina bilder och sina berättelser. Svensk film när den är som bäst)
I'm Not There (Jag skrev om den redan förra året, men det fick ju faktiskt sin officiella release först i år. Underbar film)
The Class (Vem kunde tro att en estlänsk film om mobbing med förödande konsekvenser var årets starkaste film?)
Årets bästa filmupplevelse: Att se knivkastarscenen med Marianne Faithfulls musik i bakgrunden, från "Flickan på bron" på YouTube om och om och om igen.
Årets bästa skivor:
1. Bob Dylan "Tell Tale Signs"
(Jag trodde länge att det skulle vara totalförbjudet att ha denna skiva på toppen av en årsbästalista. Det är ju trots allt en samling med gamla outgivna låtar från 1989-2005. Men nu vågar jag när så många andra redan låtit denna fantastiska samling sånger prydda toppen på deras årsbästalistor. Den gastkramande första versionen av "Can't Wait" har grävt sig djupare i mitt hjärta än någon annan sång det senaste året)
2. Håkan Hellström "För Sent för Edelweiss"
(Det känns nästan som om jag radar upp favoritartister snarare än årets bästa skivor. Men Håkan utgjorde mitt soundtrack för våren och sommaren 2008, och "Tro och Tvivel". Den fanns i lurarna när jag stod upp i ett överfyllt tåg mellan Hamburg och Köpenhamn. Den fanns i högtalarna när jag låg på mitt golv med min dåvarande kvinna. Det var givetvis den som Håkan öppnade sin konsert med på Nöjesfabriken. Det kanske är en bra titel för 2008 i sig: "Tro och Tvivel")
3. Drive-by Truckers "Brighter than creations dark"
En lång skiva som vibrerar av den amerikanska södern. Hade John Steinbeck levat idag och spelat gitarr hade han skrivit sånger som dessa. Skivan spretar i positiv bemärkelse. Ibland är det våldsamma gitarrmattor som hänsynslöst river sönder mina öron som gäller. Ibland är det ömma countryballader som behövs. Här hittar man både och.)
4. Eldkvarn "Hunger Hotell"
(Jag har egentligen inte hunnit lyssna på den tillräckligt för att veta hur bra den faktiskt är. Men så här mycket vet jag: Det här är inte en av Eldkvarns bästa skivor. Men om Bruce Springsteen hade släppt den hade den blivit hyllad som en comeback. Nu när Bossens kommande album verkar bli skittråkigt, så är jag glad över att Plura gjort denna åt oss istället. Vissa spår må vara ojämna, men det finns refränger här som kommer räcka långt in i april. Idag, den 28 december 2008, kan jag också finns mening i glada ord som: "Vägen till paradiset/ Hela mitt liv har jag fått betala priset/ Vägen till paradiset/ Vi dricker en flaska till/ För paradiset!")
Årets konsert:
Jag skäms. I år har jag bara gått på två riktiga konserter: En med The Soulshake Express och en med tidigare nämnda Håkan. Båda var inte fy skam, men jag önskar jag kunde krydda listan med andra namn. Men jag minns dock en äldre man med gitarr som sjöng på sitt hemspråk på en liten scen i centrala Budapest. DET var en upplevelse.
Årets bok:
Bland det som blivit utgivet i år har jag knappt läst något. Så där kan jag nog inte säga något. Men under sommarens resa så hade jag med mig Väinö Linnas "Okänd Soldat". En bra reskamrat. En av de bästa böcker jag läst, med.
Årets beståndsdelar:
Spendrups 33cl. "Rough Boy". Tuppjuck. Kärlek. Folk som spiller öl på mitt golv under eviga fester på rum 53. Lögner. Molkoms Folkhögskola. Det blå skåpet. Mysterious Girl. "Born in time". Flickor. Bastu. Gömma sig i min garderob.
Jag minns några ord som jag slängde mig med hösten 2007 för att bortförklara en knepig situation: "Det som händer händer, och det som inte händer, händer inte". Jag blev otroligt förtjust i de orden och har använt dem med jämna mellanrum sedan dess. Det säger mycket, men egentligen ingenting. Så jag avslutar 2008 med att säga att det som hände, och det som inte hände, gjorde just det.
Jag vet inte hur många år i rad som jag gjort en sån här årskrönika/sammanfattning. Det måste vara femte eller sjätte året nu. Det känns som om det var i går jag präntade ner en kort redogörelse för 2007, året då jag for från Norrköping till Molkom. Den deppiga våren som övergick till en succéartad höst. När det är dags för pennan att dra ett streck över 2008, så är det ungefär tvärtom.
Till skillnad från de två föregående åren så har jag varken bytt bostadsadress eller gjort några större geografiska förflyttningar. När det här året började bodde jag i Molkom. Det gjorde jag även när jag slutade. Där i mellan har det gått upp och ner.
Våren 2008 var, vad jag minns, en bra tid. Idag tycks jag bara minnas dagar och månader då jag filmade, älskade och där dominobrickorna föll med jämna mellanrum mot rätt håll. Från skolstarten i januari till de sista veckorna minns jag att jag i första hand jobbade med en kortfilm som fick namnet "Karlstad/Casablanca". Idag är jag långtifrån nöjd med filmen, men jag lärde mig åtminstone mycket under processen.
Sen kom sommaren. Stundtals en av de bästa i mitt liv. De två veckorna i början och de tre veckorna i slutet av sommaren spenderade jag i Kalix, och var kanske inte så mycket att hänga i julgranen. För varje besök jag gör i min hemstad blir den mindre och mindre hem. Vänner och bekanta faller ifrån och flyttar, dagarna blir mer och mer tragiska repetitioner av det förgångna. Men under en månad, från mitten av juni till mitten av juli, gjorde jag mitt livs resa.
I hur många år som helst har jag tjatat om att ge mig ut på en tågluff i Europa. Jag har fegat ur gång på gång. Men sommaren 2008 hade jag bestämt mig. Jag hade skrapat ihop de kronor och ören jag behövde, men ingen reskamrat. Skitsamma tänkte jag, och sen åkte jag ut ensam i östra och centrala Europa. Inte på något sätt är jag unik som tågluffat, det är ju snarare en klyscha att göra det nångång under sin livstid. Men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på någon av de människor jag mötte eller någon av alla de platser jag såg. Jag minns ett konstnärsboende och en fotbollsmatch i Berlin, jag minns en kunglig trädgård i Wien, jag minns en utspårad gaypride och nitiska tunnelbanekontrollanter i Budapest och jag minns den stekande hettan en fredagskväll i Ljubljana då jag utmattad letade efter ett vandrarhem.
Så kom jag hem och tiden hade varit med mig. Den hade galopperat aningen för fort, men det gjorde inte så mycket. När man väl har det bra gör det inte om tiden rusar förbi. Man är upptagen med att tänka på annat.
Jag började andra året på filmlinjen på Molkoms Folkhögskola. Min inriktning var regi, något jag var mycket glad och stolt över. Terminen började bra men halvvägs in kom det grus i maskineriet. Alla detaljer och svängar är det fortfarande för tidigt att raljera om, och jag är ändå inte så pigg på att offentligöra hela mitt privatliv. Men det essentiella är att jag hamnade i en period då jag deppade ihop och tappade konceptet. Jag vet inte vad annat jag kunde ha gjort. Men nu har jag i alla fall kommit till den punkten då eländet ska få ett slut. Det är min målsättning att påbörja nästa år med nya batterier. Att säga "take it or leave it". Att göra de rätta valen. Att inte låta omständigheter kedja mig. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte låta någon köra över mig. Nu är det upp till mig och se till så att det löftet infrias.
Nyårslöften? Sådana brukar ju sällan fungera. Ett paradexempel är 2007 då jag skulle sluta dricka läsk, men när jag började ersätta colan med folköl framför teven i lägenheten i Norrköping, så insåg jag att det var lika bra att gå tillbaka till ursprungsläget.
Den situation som väntar inför det kommande året har jag inte tidigare stått inför. Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.
Men det som jag ska lova mig själv och försöka lyckas med under det kommande halvåret, den sista terminen på Molkom Folkhögskola, är följande: Jag ska fokusera på skolan på ett bättre sätt. Jobba hårdare. Jobba mer! Jag ska leva fullt ut och ta alla chanser. Jag ska fixa så att jag har någonstans att ta vägen i början av juni månad när skolan tar slut. Jag ska dessutom försöka få tid till att ta en bärs eller två med jämna mellanrum.
Slutligen vill jag också ge cred till de som förtjänar det. Mina vänner från norr till söder. Till grabbarna i Kalix och (numer) Helsingborg, mina bundsförvanter och vapendragare. Till de gamla arbetshästarna från Norrköpingstiden, visa människor med hjärtan av guld. Till A- som varit ett stort stöd under tuffa tider. Till G- som jag haft för dålig kontakt med. Till samtiga bokstäver i alfabetet som gömmer er i Sverige eller kanske utanför. Till de på Molkom som verkligen betytt nånting. Det är ni som fått mig att orka. Som gett mig inspiration. Tack för att ni hjälpt mig leva mitt liv.
Tiden. Den kommer att röra sig i samma rasande fart 2009 som den gjorde 2008. Men jag ska utnyttja den. Jag ska försöka tänja den till sitt yttersta. Jag ska ta den tid det tar. Jag ska inte sitta still och se den knalla förbi och lämna mig efterkälken. Den tiden är över. Länge leve tiden.
Gott nytt.
(Vanan trogen måste jag också sammanfatta årets bästa skivor och filmer och så vidare. Nördigt som vanligt. Men ni får ta det för vad det är)
Årets bästa filmer (detta år utan inbördes ordning):
No Country For Old Men (En av Cohen-brödernas bästa. Hårdkokt, stramt berättad och stundtals skrämmande spännande)
Into the wild (Sean Penn gör ett Kerouac-aktigt epos med ett av årets bästa soundtrack)
There Will Be Blood (Första till sista filmrutan doftar av 70-talets filmkonst, vilket också gäller...)
Maria Larssons Eviga Ögonblick (Jan Troell trollbinder med sina bilder och sina berättelser. Svensk film när den är som bäst)
I'm Not There (Jag skrev om den redan förra året, men det fick ju faktiskt sin officiella release först i år. Underbar film)
The Class (Vem kunde tro att en estlänsk film om mobbing med förödande konsekvenser var årets starkaste film?)
Årets bästa filmupplevelse: Att se knivkastarscenen med Marianne Faithfulls musik i bakgrunden, från "Flickan på bron" på YouTube om och om och om igen.
Årets bästa skivor:
1. Bob Dylan "Tell Tale Signs"
(Jag trodde länge att det skulle vara totalförbjudet att ha denna skiva på toppen av en årsbästalista. Det är ju trots allt en samling med gamla outgivna låtar från 1989-2005. Men nu vågar jag när så många andra redan låtit denna fantastiska samling sånger prydda toppen på deras årsbästalistor. Den gastkramande första versionen av "Can't Wait" har grävt sig djupare i mitt hjärta än någon annan sång det senaste året)
2. Håkan Hellström "För Sent för Edelweiss"
(Det känns nästan som om jag radar upp favoritartister snarare än årets bästa skivor. Men Håkan utgjorde mitt soundtrack för våren och sommaren 2008, och "Tro och Tvivel". Den fanns i lurarna när jag stod upp i ett överfyllt tåg mellan Hamburg och Köpenhamn. Den fanns i högtalarna när jag låg på mitt golv med min dåvarande kvinna. Det var givetvis den som Håkan öppnade sin konsert med på Nöjesfabriken. Det kanske är en bra titel för 2008 i sig: "Tro och Tvivel")
3. Drive-by Truckers "Brighter than creations dark"
En lång skiva som vibrerar av den amerikanska södern. Hade John Steinbeck levat idag och spelat gitarr hade han skrivit sånger som dessa. Skivan spretar i positiv bemärkelse. Ibland är det våldsamma gitarrmattor som hänsynslöst river sönder mina öron som gäller. Ibland är det ömma countryballader som behövs. Här hittar man både och.)
4. Eldkvarn "Hunger Hotell"
(Jag har egentligen inte hunnit lyssna på den tillräckligt för att veta hur bra den faktiskt är. Men så här mycket vet jag: Det här är inte en av Eldkvarns bästa skivor. Men om Bruce Springsteen hade släppt den hade den blivit hyllad som en comeback. Nu när Bossens kommande album verkar bli skittråkigt, så är jag glad över att Plura gjort denna åt oss istället. Vissa spår må vara ojämna, men det finns refränger här som kommer räcka långt in i april. Idag, den 28 december 2008, kan jag också finns mening i glada ord som: "Vägen till paradiset/ Hela mitt liv har jag fått betala priset/ Vägen till paradiset/ Vi dricker en flaska till/ För paradiset!")
Årets konsert:
Jag skäms. I år har jag bara gått på två riktiga konserter: En med The Soulshake Express och en med tidigare nämnda Håkan. Båda var inte fy skam, men jag önskar jag kunde krydda listan med andra namn. Men jag minns dock en äldre man med gitarr som sjöng på sitt hemspråk på en liten scen i centrala Budapest. DET var en upplevelse.
Årets bok:
Bland det som blivit utgivet i år har jag knappt läst något. Så där kan jag nog inte säga något. Men under sommarens resa så hade jag med mig Väinö Linnas "Okänd Soldat". En bra reskamrat. En av de bästa böcker jag läst, med.
Årets beståndsdelar:
Spendrups 33cl. "Rough Boy". Tuppjuck. Kärlek. Folk som spiller öl på mitt golv under eviga fester på rum 53. Lögner. Molkoms Folkhögskola. Det blå skåpet. Mysterious Girl. "Born in time". Flickor. Bastu. Gömma sig i min garderob.
Jag minns några ord som jag slängde mig med hösten 2007 för att bortförklara en knepig situation: "Det som händer händer, och det som inte händer, händer inte". Jag blev otroligt förtjust i de orden och har använt dem med jämna mellanrum sedan dess. Det säger mycket, men egentligen ingenting. Så jag avslutar 2008 med att säga att det som hände, och det som inte hände, gjorde just det.
Thursday, December 25, 2008
Decemberscener
Det är en galen dröm. Som taget ur en scen från tv-serien "24" springer jag längst en mörklagd korridorr i ett garageplan med en dragen pistol i mina händer. Det springer en gestalt framför mig, och uppenbarligen jagar jag personen. Jag laddar min pistol och skjuter denna i axeln. Figuren blir stoppad tillfälligt, men lyckas springa vidare. Plötsligt hör jag en välbekant kvinnoröst. Den ropar mitt namn, följt av något jag inte uppfattar.
Jag vaknar med ett ryck ur min dröm. Jag är genomsvettig och skakar av skräck. En mardröm. Näe, det stämmer inte. Det var den där rösten som skrämde skiten ur mig. Ljudet lät som om det kom från andra sidan drömmen, från verkligheten. Men nu när jag är vaken är rummet tomt. Det enda jag hör är min mors snarkningar från nedervåningen. Jag sätter mig upp i sängen. Jag vet vems röst det var, jag kände igen tonfallet och dialekten. Men varför känns det då som om jag drömt en så fasanfull dröm? Jag tar upp min mobiltelefon och kollar vad klockan är. 02.30. Datumet är den 24 december. Det har varit julafton i två och en halv timme.
CUT TO:
TOLV DAGAR TIDIGARE: MOLKOM
Det hänger en mängd olika modeller av tandborstar på butikshyllan. Min blick rör sig över prislapparna. Jag tar upp två stycken och väger dem i handen. Lägger tillbaka den andra och går till kassan. Betalar. Möter T-, D- och E-.
"Toni", säger T-.
"What up?", säger jag.
"Äh -vi ska bara, äh. Du då?"
"Jag har köpt en ny tandborste. Jag blir helt vansinnig. Det finns inga vanliga längre, jag ville ha en sån där enkel vanlig som man kan -du vet- borsta tänderna med. De har bara såna här komplicerade dyra saker. Vad fan ska jag med fyra lager olika borstar, tungskrapa och , jag vet inte, mikrovågsnånting. . . På en tandborste!"
"Du kan ju köpa en sån där billig Coop-borste, för 8,90 typ", säger D-.
"Finns inga å jag vågar inte", rejvar jag, "borstarna släpper ju typ direkt med sån där Sovjetkvalitet. Man står där och borstar tänderna och så plötsligt har man ett tandbortshuvud i halsen. Så ligger man där på golvet och kvävs till döds klockan åtta på morgonen"
"Haha", skrattar E-
"Du har såna problem", säger D- och viftar med en slickepinne i luften.
"Du skulle bara veta!"
CUT TO:
Bilen kommer över bron och rullar in i centrala Kalix. Jag tittar ut genom bilfönstret på passagerarsidan. Centrum passerar där utanför. Det är näst intill folktomt på gatorna. Den vita snön och den mörka eftermiddagen är i perfekt symbios. Min far pekar på en lustig skulpturliknande sak som står precis utanför den årsfärska Gallerian. Han säger:
"Den där kostade två miljoner att bygga. En enorm bandyboll!"
Jag skakar på huvudet. Det är alltså en jättestor självlysande bandyboll som är bland det första jag ser när jag kommer tillbaka till Kalix. Strålande.
CUT TO:
Mitt internatrum i Molkom: Jag sitter i min säng och äter ur en chipspåse. Att döma av ljuden utifrån korridorren är det vild fest. Jag har lossat på slipsen runt min hals och knäppt upp en knapp på skjortan. Jag borstar bort några chipssmulor som kommit på mina byxor. Rakt framför mig på väggen hänger det en lapp som någon krafsat ihop på nån efterfest för ett bra tag sedan: "Var nöjd med allt som livet ger..." osv. Det är sångtexten från den där Djungelbokssången. Jag flinar när jag lyfter blicken och ser på den. Glöm bort alla sorger och besvär. Jag reser på mig, knycklar ihop den tomma påsen som jag slänger i min sopkorg och tvättar därefter händerna i handfatet för att få bort chipsfettet från fingrarna.
CUT TO:
Mitt gamla pojkrum: Jag sitter bakåtlutad i sängen med en laptop i knät. På nattduksbordet bredvid mig ligger Robert McKees "Story". Mina ögon stirrar på det tomma dokumentet som finns på skärmen. Klockan i nederkanten på bilden visar 01.22. Jag börjar skriva en mening: "Premiss till film: En kille som inte vet vad han ska göra med...". Mina fingrar stannar och jag börjar istället trycka på radera tills meningen försvunnit. Jag sätter händerna bakom huvudet och suckar. Jag börjar skriva en ny mening: "VARFÖR ÄR MITT HUVUD TOMT PÅ IDÈER???!!!"
CUT TO:
Bilder från ett tågfönster. Vinterlandskap. Musik från mp3-spelarens lurar: "Levande och döda/ Går en match i mitt minne/ som två boxare i ringen/ Jag rusar upp för trappan och in genom dörr'n/ Låt oss älska som vi gjorde förr/ Har du tusen frågor får du tusen svar ikväll/ På Hunger Hotell/ Hunger Hotell"
CUT TO:
"Har ni deep-talk eller kan jag slå mig ner eller?" frågar jag.
"Sätt dig, sätt dig. Vi pratar bara om. . ." säger Tjej #1
"Skolan!" säger Tjej #2
". . .just det, skolan", fyller Tjej #1 i.
"Är det inge bra fest där ute eller?", säger Kille #1.
"Det funkar. Tänkte bara kolla läget", säger jag.
Tyst i två sekunder.
"Du Toni, vad händer för dig just nu och så?" säger Tjej #1.
"Vad menar du?", säger jag.
"Näe, jag tänkte bara. Du pratar ju alltid bara om andra, alltså på ett bra sätt, men aldrig liksom om dig"
"Skojar du? Jag pratar ju bara om mig?"
"Ja men jag menar. . ."
"Jag tror jag vet vad du menar. Samma sak som alla andra brukar mena. Jag tror jag ska gå och se vad som händer nån annanstans"
CUT TO:
Jag vaknar med ett ryck ur en dröm om en jury som fattar ett beslut. Jag vaknar före domslutet avslöjas. När min hand krampaktigt sträcker efter mobilen för att stänga av alarmet, så råkas jag riva ner två tomma ölburkar på golvet. Jag sätter mig upp i sängen. Tittar på klockan, 05.50. Reser på mig ur sängen och hasar över till andra sidan rummet och klär på mig. Utanför fönstret är det fortfarande becksvart på folkhögskolans område. Jag dricker ett glas vatten och borstar därefter tänderna. Rummet luktar öl men jag är i vilket fall inte bakfull. Jag tar upp resväskan från golvet. Sätter min tandborste med tandkräm i en liten plastpåse och slänger den sedan högst upp på packningen. Stänger noggrant igen väskan och tar den i handen Klär på mig jacka, hatt och skor. Går ut genom dörren men blir stående i dörröppningen och tittar in i rummet. "Vi ses efter jul", säger jag och stänger dörren.
FADE OUT
Jag vaknar med ett ryck ur min dröm. Jag är genomsvettig och skakar av skräck. En mardröm. Näe, det stämmer inte. Det var den där rösten som skrämde skiten ur mig. Ljudet lät som om det kom från andra sidan drömmen, från verkligheten. Men nu när jag är vaken är rummet tomt. Det enda jag hör är min mors snarkningar från nedervåningen. Jag sätter mig upp i sängen. Jag vet vems röst det var, jag kände igen tonfallet och dialekten. Men varför känns det då som om jag drömt en så fasanfull dröm? Jag tar upp min mobiltelefon och kollar vad klockan är. 02.30. Datumet är den 24 december. Det har varit julafton i två och en halv timme.
CUT TO:
TOLV DAGAR TIDIGARE: MOLKOM
Det hänger en mängd olika modeller av tandborstar på butikshyllan. Min blick rör sig över prislapparna. Jag tar upp två stycken och väger dem i handen. Lägger tillbaka den andra och går till kassan. Betalar. Möter T-, D- och E-.
"Toni", säger T-.
"What up?", säger jag.
"Äh -vi ska bara, äh. Du då?"
"Jag har köpt en ny tandborste. Jag blir helt vansinnig. Det finns inga vanliga längre, jag ville ha en sån där enkel vanlig som man kan -du vet- borsta tänderna med. De har bara såna här komplicerade dyra saker. Vad fan ska jag med fyra lager olika borstar, tungskrapa och , jag vet inte, mikrovågsnånting. . . På en tandborste!"
"Du kan ju köpa en sån där billig Coop-borste, för 8,90 typ", säger D-.
"Finns inga å jag vågar inte", rejvar jag, "borstarna släpper ju typ direkt med sån där Sovjetkvalitet. Man står där och borstar tänderna och så plötsligt har man ett tandbortshuvud i halsen. Så ligger man där på golvet och kvävs till döds klockan åtta på morgonen"
"Haha", skrattar E-
"Du har såna problem", säger D- och viftar med en slickepinne i luften.
"Du skulle bara veta!"
CUT TO:
Bilen kommer över bron och rullar in i centrala Kalix. Jag tittar ut genom bilfönstret på passagerarsidan. Centrum passerar där utanför. Det är näst intill folktomt på gatorna. Den vita snön och den mörka eftermiddagen är i perfekt symbios. Min far pekar på en lustig skulpturliknande sak som står precis utanför den årsfärska Gallerian. Han säger:
"Den där kostade två miljoner att bygga. En enorm bandyboll!"
Jag skakar på huvudet. Det är alltså en jättestor självlysande bandyboll som är bland det första jag ser när jag kommer tillbaka till Kalix. Strålande.
CUT TO:
Mitt internatrum i Molkom: Jag sitter i min säng och äter ur en chipspåse. Att döma av ljuden utifrån korridorren är det vild fest. Jag har lossat på slipsen runt min hals och knäppt upp en knapp på skjortan. Jag borstar bort några chipssmulor som kommit på mina byxor. Rakt framför mig på väggen hänger det en lapp som någon krafsat ihop på nån efterfest för ett bra tag sedan: "Var nöjd med allt som livet ger..." osv. Det är sångtexten från den där Djungelbokssången. Jag flinar när jag lyfter blicken och ser på den. Glöm bort alla sorger och besvär. Jag reser på mig, knycklar ihop den tomma påsen som jag slänger i min sopkorg och tvättar därefter händerna i handfatet för att få bort chipsfettet från fingrarna.
CUT TO:
Mitt gamla pojkrum: Jag sitter bakåtlutad i sängen med en laptop i knät. På nattduksbordet bredvid mig ligger Robert McKees "Story". Mina ögon stirrar på det tomma dokumentet som finns på skärmen. Klockan i nederkanten på bilden visar 01.22. Jag börjar skriva en mening: "Premiss till film: En kille som inte vet vad han ska göra med...". Mina fingrar stannar och jag börjar istället trycka på radera tills meningen försvunnit. Jag sätter händerna bakom huvudet och suckar. Jag börjar skriva en ny mening: "VARFÖR ÄR MITT HUVUD TOMT PÅ IDÈER???!!!"
CUT TO:
Bilder från ett tågfönster. Vinterlandskap. Musik från mp3-spelarens lurar: "Levande och döda/ Går en match i mitt minne/ som två boxare i ringen/ Jag rusar upp för trappan och in genom dörr'n/ Låt oss älska som vi gjorde förr/ Har du tusen frågor får du tusen svar ikväll/ På Hunger Hotell/ Hunger Hotell"
CUT TO:
"Har ni deep-talk eller kan jag slå mig ner eller?" frågar jag.
"Sätt dig, sätt dig. Vi pratar bara om. . ." säger Tjej #1
"Skolan!" säger Tjej #2
". . .just det, skolan", fyller Tjej #1 i.
"Är det inge bra fest där ute eller?", säger Kille #1.
"Det funkar. Tänkte bara kolla läget", säger jag.
Tyst i två sekunder.
"Du Toni, vad händer för dig just nu och så?" säger Tjej #1.
"Vad menar du?", säger jag.
"Näe, jag tänkte bara. Du pratar ju alltid bara om andra, alltså på ett bra sätt, men aldrig liksom om dig"
"Skojar du? Jag pratar ju bara om mig?"
"Ja men jag menar. . ."
"Jag tror jag vet vad du menar. Samma sak som alla andra brukar mena. Jag tror jag ska gå och se vad som händer nån annanstans"
CUT TO:
Jag vaknar med ett ryck ur en dröm om en jury som fattar ett beslut. Jag vaknar före domslutet avslöjas. När min hand krampaktigt sträcker efter mobilen för att stänga av alarmet, så råkas jag riva ner två tomma ölburkar på golvet. Jag sätter mig upp i sängen. Tittar på klockan, 05.50. Reser på mig ur sängen och hasar över till andra sidan rummet och klär på mig. Utanför fönstret är det fortfarande becksvart på folkhögskolans område. Jag dricker ett glas vatten och borstar därefter tänderna. Rummet luktar öl men jag är i vilket fall inte bakfull. Jag tar upp resväskan från golvet. Sätter min tandborste med tandkräm i en liten plastpåse och slänger den sedan högst upp på packningen. Stänger noggrant igen väskan och tar den i handen Klär på mig jacka, hatt och skor. Går ut genom dörren men blir stående i dörröppningen och tittar in i rummet. "Vi ses efter jul", säger jag och stänger dörren.
FADE OUT
Sunday, December 21, 2008
Snö och Kyla!
Det har gått lite mer än 48 timmar sedan jag kom tillbaka till Kalix för att återigen fira jul i min "hemstad". Yeah. Jag kan inte precis påstå att det varit en omvävlande och omkullkastande upplevelse. I snart 50 timmar har jag varit något så vansinnigt rastlös och uttråkad, och det enda jag har lyckats med är att sova orosväckande mycket och läsa överväldigande mängder av John Steinbecks "Öster om Eden".
Visst, att komma ifrån Molkom har varit skönare än fotmassage (och det är tamefan skönt!), men min lappsjuka hade kanske behövt en bättre kur än Kalix! Det har nämligen visat sig att majoriteten av min bekanskapskrets antingen stuckit till Helsingborg eller åkt hem till sina föräldrars småbyar för att fira jul, så chanserna att ens kunna dricka sig full i en lägenhet i goda vänners lag i jul är mindre än man kan tro!
Att det dessutom är -eller åtminstone känns- snorkallt här är en annan sak. Idag tog jag en fyrtiofem minuters promenad fram och tillbaka och runt "stan" och blev förvånad när jag ser att termometern "bara" stod på sex minusgrader. Det kändes som sexton, minst! Plötsligt börjar jag undra vad åren i södra Sverige egentligen gjort med mig. Även om jag alltid avskytt kyla mer än något annat, har jag i alla fall utan vidare problem kunnat utstå bitande tjugo minus. Eller minns jag fel?
Näe. Det blir Helsingborg över nyår, annars lär jag bli skogstokig här ute bland snöhögarna. Ska försöka -eller rättare sagt MÅSTE- lyckas skriva en hel del manus och annat. Just nu håller jag på att försöka skrapa ihop inspiration. Hoppas på att huvudet blir någorlunda rensat efter fler dagar av händelselös vardag. Men det ska nog lösa sig. Tyvärr har mina tankar förmågan att dra sig åt ett visst håll, och det är svårt att hålla fingrarna borta från att smsa av sig. Men jag antar att jag gör klokt i att låta bli.
Nu blir det nördigt: Har däremot återupptäckt min gamla stereoanläggning. Den stora 80-tals kolossen som jag hade i min ägo under uppväxtåren har fått bli kvar i Norrland fram tills dess att jag får en passande bostad (under Norrköpingsåren var det meningen att de skulle åka fram, men blev liggandes i källaren). Nu har jag dock suttit och lyssnat på lite skivor på den gamla trotjänaren och upptäckt vilket fantastiskt jävla ljud det finns i metall- och trälådorna! Med risk att låta som Farbro Barbro i "NileCity", så är de verkligen stor skillnad om man jämför med den ljudanläggning/hemmbio jag dragits med de senaste åren. Plötsligt blir jag nästan tårögd när jag lyssnar på "Can't Wait" och "Born in time" från Dylans "Tell Tale Signs". Denna skiva har gått varm hela hösten, men nu hör jag ekon och KÄNNER musiken på ett sätt jag inte gjort förut. Plötsligt blir saknaden och den obesvarade kärleken i nämnda "Can't Wait" inte bara framstående i texten, men även i de sorgsna vibrationerna mellan ackorden.
Jag har förövrigt gått omkring i villfarelsen att ingen läser den här bloggen. Men när jag kollade upp statistiken tidigare idag visade det sig att jag har ett snitt på tio-femton unika besökare per dag. På vilket sätt kan den här smörjan vara intressant för andra människor...?
Visst, att komma ifrån Molkom har varit skönare än fotmassage (och det är tamefan skönt!), men min lappsjuka hade kanske behövt en bättre kur än Kalix! Det har nämligen visat sig att majoriteten av min bekanskapskrets antingen stuckit till Helsingborg eller åkt hem till sina föräldrars småbyar för att fira jul, så chanserna att ens kunna dricka sig full i en lägenhet i goda vänners lag i jul är mindre än man kan tro!
Att det dessutom är -eller åtminstone känns- snorkallt här är en annan sak. Idag tog jag en fyrtiofem minuters promenad fram och tillbaka och runt "stan" och blev förvånad när jag ser att termometern "bara" stod på sex minusgrader. Det kändes som sexton, minst! Plötsligt börjar jag undra vad åren i södra Sverige egentligen gjort med mig. Även om jag alltid avskytt kyla mer än något annat, har jag i alla fall utan vidare problem kunnat utstå bitande tjugo minus. Eller minns jag fel?
Näe. Det blir Helsingborg över nyår, annars lär jag bli skogstokig här ute bland snöhögarna. Ska försöka -eller rättare sagt MÅSTE- lyckas skriva en hel del manus och annat. Just nu håller jag på att försöka skrapa ihop inspiration. Hoppas på att huvudet blir någorlunda rensat efter fler dagar av händelselös vardag. Men det ska nog lösa sig. Tyvärr har mina tankar förmågan att dra sig åt ett visst håll, och det är svårt att hålla fingrarna borta från att smsa av sig. Men jag antar att jag gör klokt i att låta bli.
Nu blir det nördigt: Har däremot återupptäckt min gamla stereoanläggning. Den stora 80-tals kolossen som jag hade i min ägo under uppväxtåren har fått bli kvar i Norrland fram tills dess att jag får en passande bostad (under Norrköpingsåren var det meningen att de skulle åka fram, men blev liggandes i källaren). Nu har jag dock suttit och lyssnat på lite skivor på den gamla trotjänaren och upptäckt vilket fantastiskt jävla ljud det finns i metall- och trälådorna! Med risk att låta som Farbro Barbro i "NileCity", så är de verkligen stor skillnad om man jämför med den ljudanläggning/hemmbio jag dragits med de senaste åren. Plötsligt blir jag nästan tårögd när jag lyssnar på "Can't Wait" och "Born in time" från Dylans "Tell Tale Signs". Denna skiva har gått varm hela hösten, men nu hör jag ekon och KÄNNER musiken på ett sätt jag inte gjort förut. Plötsligt blir saknaden och den obesvarade kärleken i nämnda "Can't Wait" inte bara framstående i texten, men även i de sorgsna vibrationerna mellan ackorden.
Jag har förövrigt gått omkring i villfarelsen att ingen läser den här bloggen. Men när jag kollade upp statistiken tidigare idag visade det sig att jag har ett snitt på tio-femton unika besökare per dag. På vilket sätt kan den här smörjan vara intressant för andra människor...?
Wednesday, December 17, 2008
Det snurrar i min skalle
Ta det för vad det är. Ta det som en man. Jag låg uppe halva natten igår och flöt in och ut ur drömlös sömn. Det snurrade i min skalle, och tro det eller ej, det gör det fortfarande. Det känns som ett disco, förutom att folk inte dansar och det är inte en massa lampor som blinkar. Men jag känner mig lika malplacerad och disorienterad när det kränger upp och ner runt omkring mig som jag gör på ett dansgolv.
Jag hade dock en väldigt bra kväll igår. Såg en film. Hängde lite. Softade. Men sen när natten kommer... tja, det blir alltid lite värre då, som Björn Skifs sjöng.
Terminen har oundvikligen kommit till sitt slut. Jag vet att jag börjar bli tjatig, men den blev inte som jag hade trott. Det har varit ständiga överraskningar och saker jag inte vetat om mig själv eller andra har poppat upp som svampar ur marken.
Det är dags att återvända hem till Norrland igen, och det är skönt att veta att saker brukar i alla fall se ut som de brukar där hemma. Mina förhoppningar är att Regeringen Reinfelt delar med sig av de där miljonerna som ska gå till budgetpaketen som ska gå till finanskrisen till undertecknad, så att jag kan ha råd att åka till Helsingborg under Nyår och skåla in det nya året med mina vänner där. Tja, inte nödvändigtvis Helsingborg, var än någon vill ha mig kan jag ta mig. Så länge jag slipper fira årskiftet i Kalix i år igen.
För sakens skull lyssnar jag på Familjens dansdänga "Snurrar i min skalle". Skånsk dunkadunka med en underbar musikvideo som gemene man borde YouTuba snarast.
Jag vet att nyårslöften är till för att brytas. Men det finns saker som jag vill förbättra det kommande året. Jag vill bli en människa att vara stolt över igen. Till att börja med. Jag råkade sen en gammal inspelning idag från en årsgammal fest. Jag stod med armen runt en fruntimmer och drog en munter monolog. Jag såg så vansinnigt glad ut, som om jag var fit for fight. Trots att det är mycket jag lärt mig i Molkom är det mycket jag förlorat också. Jag känner mig sällan harmonisk längre. Mitt temperament har blivit sju resor värre och jag får tuppjuck över i princip vad som helst. Min humor har blivit elakare och min cynism har blivit ett kännetecken.
Jag har svårt att komma i kontakt med några av mina starkaste principer och stöttestenar: Ärlighet, omtanke, empati. De där visdomsorden som jag har på affischen på väggen ("DET GÅR ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN") peppar mig inte längre på samma sätt. Jag börjar till och med tvivla på att de små förändringarna skapar stora, något som jag hade som mantra under åtminstone en tvåårsperiod av mitt liv. Idealism är något som många anser fult och naivt. Men jag mådde bra av att vara en sådan. Praktikern i mig kan jag inte fly undan, men det vill jag inte heller. Jag vill komplettera honom.
Men jag vill hitta tillbaka till det där. Till kreativiteten. Till viljan. Till kärleken till mig och andra. Jag vill börja om och rycka upp mig. Jag vet egentligen var jag ska börja. Det finns en konflikt som måste lösas snarast, men det är inte så mycket jag kan göra åt det själv just nu. Skitsamma. Det är en lång historia.
Jag är så vansinnigt trött nu. Både fysiskt och psykiskt. Förra nattens förlorade timmar av sömn (och natten före den, och före den osv) börjar göra sig påminda. Så när jag återvänder till de vita vidderna i norr över julveckorna, så ska min första prioritet vara att sova. Och sova. Och sova. Och läsa fruktansvärda mängder. Och se film. Och bygga upp inför en termin som inte under några omständigheter får bli en repris på den passerade. Det kommer jag se till att den inte blir. Jag kommer att ta det för var det är. Jag kommer att ta det som en man.
Jag hade dock en väldigt bra kväll igår. Såg en film. Hängde lite. Softade. Men sen när natten kommer... tja, det blir alltid lite värre då, som Björn Skifs sjöng.
Terminen har oundvikligen kommit till sitt slut. Jag vet att jag börjar bli tjatig, men den blev inte som jag hade trott. Det har varit ständiga överraskningar och saker jag inte vetat om mig själv eller andra har poppat upp som svampar ur marken.
Det är dags att återvända hem till Norrland igen, och det är skönt att veta att saker brukar i alla fall se ut som de brukar där hemma. Mina förhoppningar är att Regeringen Reinfelt delar med sig av de där miljonerna som ska gå till budgetpaketen som ska gå till finanskrisen till undertecknad, så att jag kan ha råd att åka till Helsingborg under Nyår och skåla in det nya året med mina vänner där. Tja, inte nödvändigtvis Helsingborg, var än någon vill ha mig kan jag ta mig. Så länge jag slipper fira årskiftet i Kalix i år igen.
För sakens skull lyssnar jag på Familjens dansdänga "Snurrar i min skalle". Skånsk dunkadunka med en underbar musikvideo som gemene man borde YouTuba snarast.
Jag vet att nyårslöften är till för att brytas. Men det finns saker som jag vill förbättra det kommande året. Jag vill bli en människa att vara stolt över igen. Till att börja med. Jag råkade sen en gammal inspelning idag från en årsgammal fest. Jag stod med armen runt en fruntimmer och drog en munter monolog. Jag såg så vansinnigt glad ut, som om jag var fit for fight. Trots att det är mycket jag lärt mig i Molkom är det mycket jag förlorat också. Jag känner mig sällan harmonisk längre. Mitt temperament har blivit sju resor värre och jag får tuppjuck över i princip vad som helst. Min humor har blivit elakare och min cynism har blivit ett kännetecken.
Jag har svårt att komma i kontakt med några av mina starkaste principer och stöttestenar: Ärlighet, omtanke, empati. De där visdomsorden som jag har på affischen på väggen ("DET GÅR ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN") peppar mig inte längre på samma sätt. Jag börjar till och med tvivla på att de små förändringarna skapar stora, något som jag hade som mantra under åtminstone en tvåårsperiod av mitt liv. Idealism är något som många anser fult och naivt. Men jag mådde bra av att vara en sådan. Praktikern i mig kan jag inte fly undan, men det vill jag inte heller. Jag vill komplettera honom.
Men jag vill hitta tillbaka till det där. Till kreativiteten. Till viljan. Till kärleken till mig och andra. Jag vill börja om och rycka upp mig. Jag vet egentligen var jag ska börja. Det finns en konflikt som måste lösas snarast, men det är inte så mycket jag kan göra åt det själv just nu. Skitsamma. Det är en lång historia.
Jag är så vansinnigt trött nu. Både fysiskt och psykiskt. Förra nattens förlorade timmar av sömn (och natten före den, och före den osv) börjar göra sig påminda. Så när jag återvänder till de vita vidderna i norr över julveckorna, så ska min första prioritet vara att sova. Och sova. Och sova. Och läsa fruktansvärda mängder. Och se film. Och bygga upp inför en termin som inte under några omständigheter får bli en repris på den passerade. Det kommer jag se till att den inte blir. Jag kommer att ta det för var det är. Jag kommer att ta det som en man.
Subscribe to:
Posts (Atom)