Min kropp befinner sig i ett förstadium till feber. Ja, jag pratar om riktig feber, det är ingen metafor för nåt sorts poetiskt sinnestillstånd. Det var i morse som jag kände att mörka moln seglande in över mitt immunförsvars horisont. Antingen kommer mina norrländska antikroppar besegra den här molande känslan av en stundande elefantsnuva, eller så kommer jag bli helt bäng och sängliggandes inom en snar framtid. Eftersom jag har sådär lagom mycket skolarbete hängande över mig så känns det senare alternativet som en omöjlighet. Men det är så det brukar fungera.
I konstrast till detta så är mitt allmäntillstånd faktiskt på uppgång. Den förra kåken fick sig några törnar och blåste ner till marken, men nu är byggplanerna massiva och jag använder nog med fogmassa den här gången för att få skiten att stå i åtminstone nåt decennium. Jag renoverar om köket helt enkelt, och passar på att möblera om i vardagsrummet när jag ändå håller på. Det är nu eller aldrig. Som Bob sjunger i "Tell Ol' Bill":
Tell Ol' Bill when he comes home
Anything is worth a try
Tell him that I'm not alone
That the hour has come to do or die.
Såg om "I'm Not There" idag för tredje gången. Lysande film, blev inspirerad. Har börjat dra upp pennstrecken för Det Stora Vårprojekt som vänta bakom knuten. Jag har lite idéer som jag väger fram och tillbaka. Jag gräver i den stora minnesbanken och försöker hitta upplevelser som känns väsentliga för historien.
Min kropp må förbereda sig för feber, men mitt huvud tycks vara beredd för både klarhet i både tanke och handling. Nu gäller det. Nu kör vi.
All the world I would defy
Let me make it plain as day
I look at you now and I sigh
How could it be any other way
1 comment:
jag måste tillstå att Tell tale signs var väldigt briljant. Över förväntan och jättemycket material som kändes fräscht. Ibland lönar det sig att inte ladde hem som en tok.
Post a Comment