Repris

Jag står här som en berusad Romeo
som hittat nyckeln och hemligheten
Jag rusar uppför trappan och slänger mig på sängen
Låt oss älska som vi inte gjort på länge
Du får allt du vill ha
Världen är vår ikväll
På Hunger Hotell

Jepp, nu är det dags igen: Det är fredag. Jag har just tagit en bastu med lite bra folk och öppnat kvällens första ölburkar. Det har varit en arbetsvecka lika lång som hård. Jag har dragit på mig skjorta och partybrillorna. Sitter på mitt rum och lyssnar på Bob Dylan och Eldkvarn. Detta kompletterar jag med ett blogginlägg kryddat med den regelbundna dosen av tro och tvivel. Det är sånt som man gör när man checkar in på Hunger Hotell. It's alright Ma, It's life and life only.

Planen är att jobba hårt i helgen (vansinne egentligen att slänga bort två dagar på ingenting när man har det lika fullt upp som undertecknad, men det bör ju inte betyda att man inte ska få koppla av i goda vänners lag med några kalla spendrups. Det här är det som bra arbetarromantik handlar om. Att slita hund på jobbet bara för att se fram emot fredagskväll. Jag är ingen arbetare i ordets egentliga betydelse. Jag må röra mig med mycket begränsade medel, men man tar nog i om man kallar mig för arbetarklass. Men det i mitt blod rinner en mentalitet som sliter och står ut bara för att få se slutet av regnbågen. Jag kommer från en släkt bestående av en lång radda stolta män och kvinnor som levt för varandra och med mottot att göra rätt för sig. Jag antar att de här klunkarna jag dricker ikväll är för dem, de har inte alltid haft pengarna, men de har haft sin stolthet.

Satt tidigare och lyssnade på Springsteens nya skiva "Working on a dream". Får återvända snart om hur den, med några få undantag, låter ännu tråkigare än föregångaren "Magic". Hur kan en av världens bästa liveartister ha blivit så träig på skiva?

Jag känner mig levande kvällar som denna. Det är det som är skillnaden mellan bra och mindre bra dagar. Då jag utnyttjar min ödmjuka talang för livsglädje och optimism och tillåter mig själv att bara gilla läget. Det finns en väg tillbaka till det mesta, och ännu fler vägar framåt. När jag utmålar mig själv som cyniker gör jag mig bara en otjänst. Vem försöker jag lura? Jag älskar människor. Påstår jag nånsin nåt annat ljuger jag.

Förövrigt lyssnar jag just nu på "The Soulshake Express" debutskiva på vinyl.

Nu får det räcka för den här gången. Jag har hunnit prata strunt om både mina rötter, min musiksmak och min påbörjade fredagskväll. Allt är alltså i sin ordning. Härmed följer en ganska dåligt mixad liveversion av tidigare favorithotell, men det var det ändå Tuben hade att erbjuda av detta tillhåll. Nåja. Låt så vara. En dag föddes jag i hunger och jag har alltid bett om mer. Men det kände ni säkert redan till.