J- säger:
jupp ska söka lärlingsplats som djurskötare
Toni säger:
Djurskötare? Hatar inte du djur?
J- säger:
vad får du det ifrån?
Toni säger:
Du plågade en kråka till döds och svär alltid åt typ allt
J- säger:
Kråkan var skadad! jag gjorde min plikt som medmänniska och gjorde slut på dens lidande! och vad fan har svärande med djur att göra
J- säger:
ditt eGG
Toni säger:
Okej då.
Toni säger:
Å andra sidan är det ju bättre om du tar hand om djur än typ... människor.
J- säger:
vem i sitt rätta sinne vill ta hand om människor
Toni säger:
Du är fan en guldgruva av citat.
J- säger:
jag har mina stunder
Friday, February 13, 2009
Tuesday, February 10, 2009
Jag är bra
Ibland blir jag imponerad av mig själv. Jag kan klappa mig själv på ryggen och säga, "Fan Toni, jag är stolt över att jag är jag".
Visst, nån gång kring efter lunch idag sjönk min självkänsla till knäskålarna. Stötte på kritik både vad gällandes klippandet av "Bobs Blues" och manusarbetet till "För all tid" (som är arbetsnamnet på mitt vårprojekt). Då kröp den där elakingen som bor i min högra hjärnhalva fram igen. "Du ska inte jobba med film", sa han, "du är för dålig. Obegåvad. Vem försöker du lura? Allt du gör blir katastrof. Har du funderat på en karriär som städare? Resten av ditt liv är skit också". Så jag blev lite bitter då. Det tog nån timme och sen mådde jag lite bättre igen, men det var likväl en jobbig stund på dagen.
Jag blev däremot rätt upplyft av det högintressanta mötet med den där studiecirkeln i mänskliga rättigheter som jag deltog i nu under kvällen.
Men nu var det inte det jag skulle berömma mig själv för. Jag fick nämligen syn på Last. Fm-boxen över "veckans toppartister" här intill. Tack vare Spotify har mina möjligheter till musikåtgång ökat under den senaste veckan. Så de namn som återkommit flest gånger de senaste sju dagarna har alltså varit The Soundtrack of Our Lives, Allan Edwall, Marvin Gaye, Freddie Wadling, Miles Davis och så givetvis Dylan och Eldkvarn. Jävlar vad bra musiksmak jag har! Skulle jag möta en kvinna med samma spellista skulle jag idka på omedelbart giftemål.
---
Är jag narcissistisk? Nördig? Ni måste skoja. Jag har bara självdistans nog att uppskatta mina egna goda sidor.
---
Spelningen med TSOOl i fredags var förövrigt riktigt fin. En av höjdpunkterna (inklusive från gästspelet av Sven Eric Magnusson, sångaren i Sven Ingvars) var den nya singeln "Thrill Me". Som ni kan se här:
Visst, nån gång kring efter lunch idag sjönk min självkänsla till knäskålarna. Stötte på kritik både vad gällandes klippandet av "Bobs Blues" och manusarbetet till "För all tid" (som är arbetsnamnet på mitt vårprojekt). Då kröp den där elakingen som bor i min högra hjärnhalva fram igen. "Du ska inte jobba med film", sa han, "du är för dålig. Obegåvad. Vem försöker du lura? Allt du gör blir katastrof. Har du funderat på en karriär som städare? Resten av ditt liv är skit också". Så jag blev lite bitter då. Det tog nån timme och sen mådde jag lite bättre igen, men det var likväl en jobbig stund på dagen.
Jag blev däremot rätt upplyft av det högintressanta mötet med den där studiecirkeln i mänskliga rättigheter som jag deltog i nu under kvällen.
Men nu var det inte det jag skulle berömma mig själv för. Jag fick nämligen syn på Last. Fm-boxen över "veckans toppartister" här intill. Tack vare Spotify har mina möjligheter till musikåtgång ökat under den senaste veckan. Så de namn som återkommit flest gånger de senaste sju dagarna har alltså varit The Soundtrack of Our Lives, Allan Edwall, Marvin Gaye, Freddie Wadling, Miles Davis och så givetvis Dylan och Eldkvarn. Jävlar vad bra musiksmak jag har! Skulle jag möta en kvinna med samma spellista skulle jag idka på omedelbart giftemål.
---
Är jag narcissistisk? Nördig? Ni måste skoja. Jag har bara självdistans nog att uppskatta mina egna goda sidor.
---
Spelningen med TSOOl i fredags var förövrigt riktigt fin. En av höjdpunkterna (inklusive från gästspelet av Sven Eric Magnusson, sångaren i Sven Ingvars) var den nya singeln "Thrill Me". Som ni kan se här:
Thursday, February 05, 2009
Toni, du är inte galen
I min inbox möts jag av ett betryggande budskap. Det är ett skräpmejl från något företag som påstår sig ha vansinnigt låga priser. Titeln på mejlet är "Toni, du är inte galen". Vad bra att jag fått den saken utredd i alla fall.
---
Jag sitter och försöker jobba på vårprojektet. Problemet just nu är att hitta en struktur på storyn som berättar det budskap jag vill uttrycka. Det är lite läskigt att jobba med just den här biten. Risken är att jag kommer bli beskylld för att bli för utelämnande, även om det inte vore första gången. Å andra sidan kan man ju inte skriva om nåt annat än saker man känner till och har erfarenhet av. Åtminstone vad gäller karaktärernas inre konflikter. De yttre kan man nog haspa runt lite med som man vill med.
---
Min kropp känns totalt urlakad. Som om gårdagens bastu ännu inte släppt taget om mig. Jag är trött, vansinnigt trött. Önskar att jag kunde få tid att gå upp i gymmet en timme eller två snart, men med de senaste veckornas hektiska schema och diverse utflykter så har det inte blivit alltför mycket tid över. Men till helgen! Då jävlar!
---
Det är just ett fanskap att ens tillit ska ha blivit så skadad. Jag tog en lite för stor risk häromsistens och borde väl ha förstått att en lögnare alltid ljuger, även om den påstår motsatsen. Men vissa människor fungerar väl så. Just nu känns det som om jag får jobba med att lära mig att ALLA människor inte gör det. Bara de fega.
---
I tisdags kväll åkte jag och tre andra molkommänniskor till K-stad. Röda Korset har nämligen startat nåt som visade sig vara en studiecirkel, som vi från början trodde handlade om vanliga föreläsningar, i mänskliga rättigheter. Tre timmar försvann i ett nafs när vi fick bättre på våra kunskaper i det här ämnet. Det var sjukt intressant, och jag ser fram emot de kommande fem mötena. Det är såna här grejer jag inte riktigt kunnat koncentrera mig på här under min molkomtid. Men det kändes gött att lära sig om nåt som inte är film.
---
Imorgon blir det dock konsert. The Soundtrack of our lives spelar på Nöjesfabriken. Kan bli hur bra som helst. Som förband hittar vi The Bryte, ett band som frontas av E- som gick här på journalist förra året. Mest ser jag fram emot att få höra TSOOL röja sig igenom "Confrontation Camp".
---
Rolig bild som jag hittade på en kompis blogg:
---
I morse sitter jag och bläddrar i DN när tv börjar sända en direktsänd presskonferens med Alliansen. Det visade sig att dessa mindre begåvade ursäkter till stadsråd har fått för sig att bygga ut kärnkraften. Jag vet att mejlet i min inbox förkunnade att jag inte var galen, men nog fan blev jag lite skogstokig när jag fick höra detta. Ren och skär idioti. Deras övriga skitsnack om satsningar på energieffektivisering och satsningar på förnyelsebar energi var dessutom hur könlösa och menlösa som helst. Fan og.
---
Jag har börjat få svårare och svårare att stiga upp på morgonen. Två gånger den här veckan har jag försovit mig till mina lektioner, resten av dagarna hade jag säkert gjort det om vi inte börjat lite senare. Varför?
---
Jag är absolut inte galen, men mycket annat. Jag är trött. Rastlös. Utsliten. Stressad. Okoncentrerad. Ensam. Lite kreativ i alla fall. Fragmentarisk, på nåt underligt sätt. Men jag antar att det är det jag ska sätta igång och jobba på nu. Ta alla dessa spridda tankar och stycken och intryck och få dem att bli lite mer samlade. Vi får ser hur det går.
---
Jag sitter och försöker jobba på vårprojektet. Problemet just nu är att hitta en struktur på storyn som berättar det budskap jag vill uttrycka. Det är lite läskigt att jobba med just den här biten. Risken är att jag kommer bli beskylld för att bli för utelämnande, även om det inte vore första gången. Å andra sidan kan man ju inte skriva om nåt annat än saker man känner till och har erfarenhet av. Åtminstone vad gäller karaktärernas inre konflikter. De yttre kan man nog haspa runt lite med som man vill med.
---
Min kropp känns totalt urlakad. Som om gårdagens bastu ännu inte släppt taget om mig. Jag är trött, vansinnigt trött. Önskar att jag kunde få tid att gå upp i gymmet en timme eller två snart, men med de senaste veckornas hektiska schema och diverse utflykter så har det inte blivit alltför mycket tid över. Men till helgen! Då jävlar!
---
Det är just ett fanskap att ens tillit ska ha blivit så skadad. Jag tog en lite för stor risk häromsistens och borde väl ha förstått att en lögnare alltid ljuger, även om den påstår motsatsen. Men vissa människor fungerar väl så. Just nu känns det som om jag får jobba med att lära mig att ALLA människor inte gör det. Bara de fega.
---
I tisdags kväll åkte jag och tre andra molkommänniskor till K-stad. Röda Korset har nämligen startat nåt som visade sig vara en studiecirkel, som vi från början trodde handlade om vanliga föreläsningar, i mänskliga rättigheter. Tre timmar försvann i ett nafs när vi fick bättre på våra kunskaper i det här ämnet. Det var sjukt intressant, och jag ser fram emot de kommande fem mötena. Det är såna här grejer jag inte riktigt kunnat koncentrera mig på här under min molkomtid. Men det kändes gött att lära sig om nåt som inte är film.
---
Imorgon blir det dock konsert. The Soundtrack of our lives spelar på Nöjesfabriken. Kan bli hur bra som helst. Som förband hittar vi The Bryte, ett band som frontas av E- som gick här på journalist förra året. Mest ser jag fram emot att få höra TSOOL röja sig igenom "Confrontation Camp".
---
Rolig bild som jag hittade på en kompis blogg:
---
I morse sitter jag och bläddrar i DN när tv börjar sända en direktsänd presskonferens med Alliansen. Det visade sig att dessa mindre begåvade ursäkter till stadsråd har fått för sig att bygga ut kärnkraften. Jag vet att mejlet i min inbox förkunnade att jag inte var galen, men nog fan blev jag lite skogstokig när jag fick höra detta. Ren och skär idioti. Deras övriga skitsnack om satsningar på energieffektivisering och satsningar på förnyelsebar energi var dessutom hur könlösa och menlösa som helst. Fan og.
---
Jag har börjat få svårare och svårare att stiga upp på morgonen. Två gånger den här veckan har jag försovit mig till mina lektioner, resten av dagarna hade jag säkert gjort det om vi inte börjat lite senare. Varför?
---
Jag är absolut inte galen, men mycket annat. Jag är trött. Rastlös. Utsliten. Stressad. Okoncentrerad. Ensam. Lite kreativ i alla fall. Fragmentarisk, på nåt underligt sätt. Men jag antar att det är det jag ska sätta igång och jobba på nu. Ta alla dessa spridda tankar och stycken och intryck och få dem att bli lite mer samlade. Vi får ser hur det går.
Sunday, February 01, 2009
GBG Filmfestival + annat
Sedan igår hemkommen från en tre nätter lång visit på Göteborg Filmfestival. Bra dagar. Bra nätter. Bra filmer. Bra fester. Bakfull som en gris var jag igår efter tre dagars alkoholintag, men värt var det.
De filmer jag såg höll inte lika jämn klass som förra årets: Men jag är nöjd ändå. Kort sammanfattning och rangordning:
Frost/Nixon: En film som kretsar kring talkshowvärden David Frosts intervjuer med Richard Nixon, i samband med hans avgång efter Watergate. Det kan låta ointressant, men var faktiskt en otroligt spännande historia. En nagelbitare som stor del levde på det fantastiska spelet från Frank Languella som spelar Nixon. Han fyllde varje filmruta med sin uppenbarelse. Det bästa jag såg under festivalen. Oerhört och överraskande bra film.
Eldorado: Belgisk roadmovie. Inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Lite för många crazy infall tog död på de genuint roliga eller allvarliga scenerna. Som en väldigt utdragen novellfilm.
Forbidden Fruit: Finsk uppväxtstory. En fin film om två tjejer som bryter ut från sina leastadianska uppväxter. Dessutom kan jag inte göra nåt annat än att gilla en film där det dyker upp en karaktär som är filmnörd, försöker dra dåliga sexskämt, utför taskiga raggningsförsök och heter Toni.
Synechdoche, New York: Charlie Kaufmans regidebut. Jag har älskat de tidigare filmerna han skrivit manus till (Adaptation, I huvudet på John Malkovich, Eternal Sunshine b.la), men det här var en besvikelse. Alla andra jag pratat med har älskat denna, men jag fann den alldeles för mörk, osammanhängande och utsvävande. Det fanns många guldkorn, men för det mesta kändes det som om manusförfattaren försöka bevisa hur smart han är!
Butiful Cauntri: Ja, titeln stavas så. En dokumentär om miljöfarligt avfall i Italien. Trots att ämnet var förbannat intressant, och "huvudpersonen" var en mycket engagerad och ständigt förbannad miljöinspektör så var dokumentären rätt trist. Som ett väldigt långt tevereportage.
Captive: En rysk krigsfilm. Lysande foto. Kargt och hänsynslöst, men hjärtskärande slut. En bra film trots sina ovässade kanter.
----
De uppmärksamma har säkert upptäckt min lilla Last.Fm-ruta som dykt upp här bloggen. En kul grej, men min nördiga sida stör sig på tanken att all musik som jag spelar på CD eller LP inte dyker upp. Det är ett hårt jag lever.
----
Det ÄR ett hårt liv jag lever. Men JAG har i alla fall inget att skämmas över. DET känns bra i alla fall. Jag vet vad ni tänker. Jag överanvänder VERSALER.
---
Jag satt och gjorde backup på gamla filer idag. Texter, bilder, videor, annat som ligger på en hårddisk som kanske kan slänga in handduk vilken dag som helst. Började läsa gamla blogginlägg från förr. Har ett 140 sidor långt dokument med allt jag skrev mellan 2003 till hösten 2007. De sista åren under den tiden började jag skriva långa berättelser där mitt eget liv blev nån sorts serie. Här kan ni läsa det som blev den sista "krönikan". Det slutar med att jag börjar Molkoms Folkhögskola. Fascinerande åtminstone för mig själv att läsa om vilka förhoppningar man hade. Jag minns att jag slutade med dem eftersom jag insåg att det inte skulle kunna gå att vara så självutlämnande utan att lämna ut andra, när jag nu skulle bo på ett så begränsat geografiskt och socialt ställe. Nu... Nu vet jag inte längre. Kanske borde börja med det. Eller sätta igång igen i juni när jag flyr härifrån. Jag vet bara att jag har historier jag känner att jag måste berätta. De har börjat bubbla upp inom mig.
---
Jag vet att jag är dåligt på att höra av mig. A-, min vän från Norrköping, vi får snacka nån dag här så ska jag uppdatera dig om den senaste tidens dramatiska händelser. Det gäller er andra också. Men ikväll är jag för trött! Vi hörs snart igen. Tja.
Monday, January 26, 2009
Antagonisten
För första gången någonsin vågar jag lägga upp nåt på den här bloggen som jag faktiskt själv påtat ihop. Den här minutfilmen skrevs, spelades in och redigerades under några veckors tid hösten 2008. Personligen är jag hyfsat nöjd med den, även om den inte kommer till sin fulla rätt i såhär pass dålig upplösning. Det är spännande att jobba med en så extrem tidsbegränsning som en minut, men faktiskt svårare än man kan tro.
När det kommer till en film med såpass kort speltid som denna så ska man kanske akta sig för att berätta om handlingen för mycket. Men filmens lilla tagline är i alla fall: "Vem är din största fiende?"
Antagonisten (speltid: 1 minut)
Regi & Manus: Toni Savela
Foto: Hamid Khansari
B-Foto: Daniel Andersson
Ljud: Björn Petersson
Ljus: Totte Taflin
Scripta & Klipp: Stefan Askernäs
Huvudroll: Daniel Johansson
Filmen spelades in på HD-CAM och redigerades i Adobe Premier.
Tuesday, January 20, 2009
Tre fakta om 20/1 -09
#1: I dag fick jänkarna sin första färgade president. Även om jag inte tror att Barack Obama kommer vara den superhjälte som han blivit utmålad till, så inser även jag att det här är en historisk händelse. Obamas tal var dock en besvikelse om man jämför med det från valnatten. Fast å andra sidan var detta mer pragmatiskt än tidigare, vilket kanske behövs i dessa finanskrisens tider.
Däremot älskade jag faktumet att Bruce Springsteen , uppbackad av en gospelkör och Pete Seeger (!), sjöng den "bortglömda" socialistiska versen i Guthries "This land is your land" när han framförde sången under gårdagens hyllningskonsert:
There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn't say nothing;
That side was made for you and me.
#2: Jag har mått otroligt bra idag. Jag vaknade utvilad på ett sätt jag inte gjort på månader, känns det som, även om det inte blev så mycket sömn i natt. Men jag kände mig så full av energi att folk på frukosten störde sig på min enerverande livsglädje. Humöret håll i sig större delar av dagen och jag befann mig verkligen i ett flow. Att få fler dagar och nätter som dessa vore en lyx som jag stadigt strävar efter. Ge mig mer av denna varan! Leverera leveransen till postadress: Toni Savela, Hunger Hotell, Molkom.
#3: Jag borde givetvis inte ägna denna stund till att skriva blogg. Jag har deadlines upp till öronen, och fler uppgifter däröver. På fredag ska jag leverera en synopsis till det som kommer bli det stora vårprojektet jag ska jobba med under de kommande månaderna. Jag har kommit en liten bit på vägen, men det krävs fortfarande mycket jobb. Dessutom tänkte jag hinna med att se lite Jean Luc Godard i researchsyfte. Så vad ägnar jag dessa värdefulla timmar åt en tisdagkväll i januari? Inte är det till fullo i alla fall. That's a fact.
Däremot älskade jag faktumet att Bruce Springsteen , uppbackad av en gospelkör och Pete Seeger (!), sjöng den "bortglömda" socialistiska versen i Guthries "This land is your land" när han framförde sången under gårdagens hyllningskonsert:
There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn't say nothing;
That side was made for you and me.
#2: Jag har mått otroligt bra idag. Jag vaknade utvilad på ett sätt jag inte gjort på månader, känns det som, även om det inte blev så mycket sömn i natt. Men jag kände mig så full av energi att folk på frukosten störde sig på min enerverande livsglädje. Humöret håll i sig större delar av dagen och jag befann mig verkligen i ett flow. Att få fler dagar och nätter som dessa vore en lyx som jag stadigt strävar efter. Ge mig mer av denna varan! Leverera leveransen till postadress: Toni Savela, Hunger Hotell, Molkom.
#3: Jag borde givetvis inte ägna denna stund till att skriva blogg. Jag har deadlines upp till öronen, och fler uppgifter däröver. På fredag ska jag leverera en synopsis till det som kommer bli det stora vårprojektet jag ska jobba med under de kommande månaderna. Jag har kommit en liten bit på vägen, men det krävs fortfarande mycket jobb. Dessutom tänkte jag hinna med att se lite Jean Luc Godard i researchsyfte. Så vad ägnar jag dessa värdefulla timmar åt en tisdagkväll i januari? Inte är det till fullo i alla fall. That's a fact.
Friday, January 16, 2009
Repris
Jag står här som en berusad Romeo
som hittat nyckeln och hemligheten
Jag rusar uppför trappan och slänger mig på sängen
Låt oss älska som vi inte gjort på länge
Du får allt du vill ha
Världen är vår ikväll
På Hunger Hotell
Jepp, nu är det dags igen: Det är fredag. Jag har just tagit en bastu med lite bra folk och öppnat kvällens första ölburkar. Det har varit en arbetsvecka lika lång som hård. Jag har dragit på mig skjorta och partybrillorna. Sitter på mitt rum och lyssnar på Bob Dylan och Eldkvarn. Detta kompletterar jag med ett blogginlägg kryddat med den regelbundna dosen av tro och tvivel. Det är sånt som man gör när man checkar in på Hunger Hotell. It's alright Ma, It's life and life only.
Planen är att jobba hårt i helgen (vansinne egentligen att slänga bort två dagar på ingenting när man har det lika fullt upp som undertecknad, men det bör ju inte betyda att man inte ska få koppla av i goda vänners lag med några kalla spendrups. Det här är det som bra arbetarromantik handlar om. Att slita hund på jobbet bara för att se fram emot fredagskväll. Jag är ingen arbetare i ordets egentliga betydelse. Jag må röra mig med mycket begränsade medel, men man tar nog i om man kallar mig för arbetarklass. Men det i mitt blod rinner en mentalitet som sliter och står ut bara för att få se slutet av regnbågen. Jag kommer från en släkt bestående av en lång radda stolta män och kvinnor som levt för varandra och med mottot att göra rätt för sig. Jag antar att de här klunkarna jag dricker ikväll är för dem, de har inte alltid haft pengarna, men de har haft sin stolthet.
Satt tidigare och lyssnade på Springsteens nya skiva "Working on a dream". Får återvända snart om hur den, med några få undantag, låter ännu tråkigare än föregångaren "Magic". Hur kan en av världens bästa liveartister ha blivit så träig på skiva?
Jag känner mig levande kvällar som denna. Det är det som är skillnaden mellan bra och mindre bra dagar. Då jag utnyttjar min ödmjuka talang för livsglädje och optimism och tillåter mig själv att bara gilla läget. Det finns en väg tillbaka till det mesta, och ännu fler vägar framåt. När jag utmålar mig själv som cyniker gör jag mig bara en otjänst. Vem försöker jag lura? Jag älskar människor. Påstår jag nånsin nåt annat ljuger jag.
Förövrigt lyssnar jag just nu på "The Soulshake Express" debutskiva på vinyl.
Nu får det räcka för den här gången. Jag har hunnit prata strunt om både mina rötter, min musiksmak och min påbörjade fredagskväll. Allt är alltså i sin ordning. Härmed följer en ganska dåligt mixad liveversion av tidigare favorithotell, men det var det ändå Tuben hade att erbjuda av detta tillhåll. Nåja. Låt så vara. En dag föddes jag i hunger och jag har alltid bett om mer. Men det kände ni säkert redan till.
som hittat nyckeln och hemligheten
Jag rusar uppför trappan och slänger mig på sängen
Låt oss älska som vi inte gjort på länge
Du får allt du vill ha
Världen är vår ikväll
På Hunger Hotell
Jepp, nu är det dags igen: Det är fredag. Jag har just tagit en bastu med lite bra folk och öppnat kvällens första ölburkar. Det har varit en arbetsvecka lika lång som hård. Jag har dragit på mig skjorta och partybrillorna. Sitter på mitt rum och lyssnar på Bob Dylan och Eldkvarn. Detta kompletterar jag med ett blogginlägg kryddat med den regelbundna dosen av tro och tvivel. Det är sånt som man gör när man checkar in på Hunger Hotell. It's alright Ma, It's life and life only.
Planen är att jobba hårt i helgen (vansinne egentligen att slänga bort två dagar på ingenting när man har det lika fullt upp som undertecknad, men det bör ju inte betyda att man inte ska få koppla av i goda vänners lag med några kalla spendrups. Det här är det som bra arbetarromantik handlar om. Att slita hund på jobbet bara för att se fram emot fredagskväll. Jag är ingen arbetare i ordets egentliga betydelse. Jag må röra mig med mycket begränsade medel, men man tar nog i om man kallar mig för arbetarklass. Men det i mitt blod rinner en mentalitet som sliter och står ut bara för att få se slutet av regnbågen. Jag kommer från en släkt bestående av en lång radda stolta män och kvinnor som levt för varandra och med mottot att göra rätt för sig. Jag antar att de här klunkarna jag dricker ikväll är för dem, de har inte alltid haft pengarna, men de har haft sin stolthet.
Satt tidigare och lyssnade på Springsteens nya skiva "Working on a dream". Får återvända snart om hur den, med några få undantag, låter ännu tråkigare än föregångaren "Magic". Hur kan en av världens bästa liveartister ha blivit så träig på skiva?
Jag känner mig levande kvällar som denna. Det är det som är skillnaden mellan bra och mindre bra dagar. Då jag utnyttjar min ödmjuka talang för livsglädje och optimism och tillåter mig själv att bara gilla läget. Det finns en väg tillbaka till det mesta, och ännu fler vägar framåt. När jag utmålar mig själv som cyniker gör jag mig bara en otjänst. Vem försöker jag lura? Jag älskar människor. Påstår jag nånsin nåt annat ljuger jag.
Förövrigt lyssnar jag just nu på "The Soulshake Express" debutskiva på vinyl.
Nu får det räcka för den här gången. Jag har hunnit prata strunt om både mina rötter, min musiksmak och min påbörjade fredagskväll. Allt är alltså i sin ordning. Härmed följer en ganska dåligt mixad liveversion av tidigare favorithotell, men det var det ändå Tuben hade att erbjuda av detta tillhåll. Nåja. Låt så vara. En dag föddes jag i hunger och jag har alltid bett om mer. Men det kände ni säkert redan till.
Sunday, January 11, 2009
Tell Ol' Toni
Min kropp befinner sig i ett förstadium till feber. Ja, jag pratar om riktig feber, det är ingen metafor för nåt sorts poetiskt sinnestillstånd. Det var i morse som jag kände att mörka moln seglande in över mitt immunförsvars horisont. Antingen kommer mina norrländska antikroppar besegra den här molande känslan av en stundande elefantsnuva, eller så kommer jag bli helt bäng och sängliggandes inom en snar framtid. Eftersom jag har sådär lagom mycket skolarbete hängande över mig så känns det senare alternativet som en omöjlighet. Men det är så det brukar fungera.
I konstrast till detta så är mitt allmäntillstånd faktiskt på uppgång. Den förra kåken fick sig några törnar och blåste ner till marken, men nu är byggplanerna massiva och jag använder nog med fogmassa den här gången för att få skiten att stå i åtminstone nåt decennium. Jag renoverar om köket helt enkelt, och passar på att möblera om i vardagsrummet när jag ändå håller på. Det är nu eller aldrig. Som Bob sjunger i "Tell Ol' Bill":
Tell Ol' Bill when he comes home
Anything is worth a try
Tell him that I'm not alone
That the hour has come to do or die.
Såg om "I'm Not There" idag för tredje gången. Lysande film, blev inspirerad. Har börjat dra upp pennstrecken för Det Stora Vårprojekt som vänta bakom knuten. Jag har lite idéer som jag väger fram och tillbaka. Jag gräver i den stora minnesbanken och försöker hitta upplevelser som känns väsentliga för historien.
Min kropp må förbereda sig för feber, men mitt huvud tycks vara beredd för både klarhet i både tanke och handling. Nu gäller det. Nu kör vi.
All the world I would defy
Let me make it plain as day
I look at you now and I sigh
How could it be any other way
Wednesday, January 07, 2009
Say it to me now
Såg filmen "Once" igår. Fruktansvärt fin film. Gjord på enkla medel, men med stort eftertryck. Den här sången som öppnar upp filmen, "Say it to me now", säger allt. En trasig gitarr som skriker med hela sitt hjärta. Om du har nåt att säga, säg det nu, innan det är försent. Mina strängar må vara ostämda och min resonanslåda är full av hål. Med det här är det som finns, en man i ett gathörn som blottar sitt hjärta för hela världen. Fint som fan.
Den här låten, oscarsvinnaren "Falling Slowly" bör ni också låna ett öra till: http://www.youtube.com/watch?v=CoSL_qayMCc
Sunday, January 04, 2009
De första orden av 2009
Nu när jag sitter här med min vän J´s laptop i famnen så tycks veckorna ha gått undan i en rasande fart. Ni minns kanske de där dominobrickorna jag tjatade om härsist? Nåt i den stilen. Imorgon måndag är det dags för mig att återvända till Molkom. Kasta mig in i elden och den sista terminen av min tid på den här folkhögskolan i Värmland. Skolan börjar inte förrän på onsdag, men jag kommer nog ha fullt upp fram tills dess, och därefter ännu mer. Det kommer bli ännu en termin av arbete, intriger och alkohol. Hade skolan legat på en båt hade det låtit som en ny säsong av "Rederiet"...
De sista dagarna i Kalix gjorde jag inte mycket. Gick på simhallen och körde några längder, som jag brukade göra förr i tiden. Käkade pizza med R- och C-. Hängde med familjen. Avslutade med en ölhävarkväll hos tidigare nämnda C-: Vi gjorde inte mycket mer än att sitta i hans lägenhet bara vi två en lördagkväll och göra fumliga försök att spela "Guitar Hero".
Tågresan till Helsingborg var en pärs. SJ lyckades givetvis återigen att uppnå grova förseningar, så resan tog i slutändan 23 timmar. När man åker på sittplats är det faktiskt en ganska slitsam tur. Jag hade tur och träffade en Haparandatjej på tåget som jag åtminstone kunde sitta och prata med. Hon hade liknande upplevelser att fly norrland och bara återvända över jul. Trevlig människa.
Jag anlände till den skånska staden och blev emottagen av mina gamla bundsförvanter J- och M-. För de oinvigda så gick vi, tillsammans med C- och R-, alla i samma klass på gymnasiet. Jag och C- hade lärt känna varandra redan på högstadiet, R- var ny i stan och J- och M- var barndomskompisar. Vi fem lyckades skapa nån sorts vrickad vänskap som på nåt sätt hållit sig mer eller mindre intakt ända fram till idag. Jag var den första att lämna Kalix, för nu snart tre år sedan. M- flyttade i sommras till just Helsingborg, och J- har bott hos honom i några veckor. De här grabbarna är så nära bröder till mig som man kan komma utan att de blir biologiska sådana.
Som några berusade tre musketörer har vi spenderat tiden mellan den 30 december 2008 till dagens dato med att köra på ungefär samma schema: Vi vaknar nångång tidigast tolvtiden och ägnar sedan dagen åt att antingen dricka öl eller se på film. På nyårsafton drog vi ut på Helsingborgs rökfyllda gator. Alla raketer som folk avfyrade i city gav en närmast surrealistisk inramning av tjock dimma. Vi hamnade på en klubb och det nya året kändes, under de där småtimmarna i folkvimmlet, ganska lovande.
Fredagen ägnade jag tillsammans med... en Molkommänniska, som tagit tåget från Malmö. Det blev en bra dag, visade det sig. Min ständiga förmåga att se livet i 16:9 (att alltid vilja se livets små skeenden uppdelade som scener ur en film) gjorde så att ett cafébesök mitt emot en kyrkogård blev lysande manusstoft. En 60-årig ex-jugoslav serverade inte bara kaffet, han hade en närmast synsk förmåga att genomskåda mig och mitt sällskap. Av ingen anledning alls klämde han in knivskarpa analyser mellan dåliga skämt om fruntimmer. Jag tappade nästan fattningen. Tänk att den mest insiktsfulla sammanfattningen om ens privatliv ska komma från en total främling! I vilket fall som helst. Det var en lyckad dag, med eller utan dess konsekvenser.
Efter att den sena fredagskvällen avslutats med dartspelande på en pub, där förövrigt också en videoetta från Molkom med rötterna i just Helsingborg dök upp och kastade lite pil, så blev det lördag. Lördagen följde ett tidigare populärt mönster från veckan: Se några avsnitt av tv-serien Dexter, slappa med några Spendrups och så sedan ut igen i den skånska natten. Vi hamnade på Tivoli, ett nice uteställe med ett litet dansgolv som i princip bara spelade bra musik. Vi stötte på några trevliga bekantskaper, vi ramlade runt och hörde de skorrande Rrrrr'en var än vi vände våra huvuden. Ibland är det inte mer än så man kräver.
Återigen blev det här en överväldigande lång text. Förstår mig knappt på vem som orkar med att läsa det här långa raljerandet. I framtiden kanske det skulle vara lika bra att hoppa över det här ovidkommande raljerandet. Jag skulle lika gärna bara kunna skriva de nyckelord som ändå är det ända jag ältar om och om igen i de här inläggen: "Vackra tjejer. Alkohol. Bob Dylan. Ångest. Bokstavsförkortningar av namn som förvirrar läsare. Minnen av min hemstad. Hångel." Släng in lite skildringar av skärgårdsöar så kunde det lika gärna kunna vara en sammanfattning av Eldkvarn-texter. Men hey, det duger för mig. De där orden, och alla andra i detta första inlägg 2009, beskrev de här veckorna. Vi får se huruvida de beskriver de kommande. Missa inte den spännande fortsättningen. Kanske dyker Reidar upp i nästa avsnitt.
De sista dagarna i Kalix gjorde jag inte mycket. Gick på simhallen och körde några längder, som jag brukade göra förr i tiden. Käkade pizza med R- och C-. Hängde med familjen. Avslutade med en ölhävarkväll hos tidigare nämnda C-: Vi gjorde inte mycket mer än att sitta i hans lägenhet bara vi två en lördagkväll och göra fumliga försök att spela "Guitar Hero".
Tågresan till Helsingborg var en pärs. SJ lyckades givetvis återigen att uppnå grova förseningar, så resan tog i slutändan 23 timmar. När man åker på sittplats är det faktiskt en ganska slitsam tur. Jag hade tur och träffade en Haparandatjej på tåget som jag åtminstone kunde sitta och prata med. Hon hade liknande upplevelser att fly norrland och bara återvända över jul. Trevlig människa.
Jag anlände till den skånska staden och blev emottagen av mina gamla bundsförvanter J- och M-. För de oinvigda så gick vi, tillsammans med C- och R-, alla i samma klass på gymnasiet. Jag och C- hade lärt känna varandra redan på högstadiet, R- var ny i stan och J- och M- var barndomskompisar. Vi fem lyckades skapa nån sorts vrickad vänskap som på nåt sätt hållit sig mer eller mindre intakt ända fram till idag. Jag var den första att lämna Kalix, för nu snart tre år sedan. M- flyttade i sommras till just Helsingborg, och J- har bott hos honom i några veckor. De här grabbarna är så nära bröder till mig som man kan komma utan att de blir biologiska sådana.
Som några berusade tre musketörer har vi spenderat tiden mellan den 30 december 2008 till dagens dato med att köra på ungefär samma schema: Vi vaknar nångång tidigast tolvtiden och ägnar sedan dagen åt att antingen dricka öl eller se på film. På nyårsafton drog vi ut på Helsingborgs rökfyllda gator. Alla raketer som folk avfyrade i city gav en närmast surrealistisk inramning av tjock dimma. Vi hamnade på en klubb och det nya året kändes, under de där småtimmarna i folkvimmlet, ganska lovande.
Fredagen ägnade jag tillsammans med... en Molkommänniska, som tagit tåget från Malmö. Det blev en bra dag, visade det sig. Min ständiga förmåga att se livet i 16:9 (att alltid vilja se livets små skeenden uppdelade som scener ur en film) gjorde så att ett cafébesök mitt emot en kyrkogård blev lysande manusstoft. En 60-årig ex-jugoslav serverade inte bara kaffet, han hade en närmast synsk förmåga att genomskåda mig och mitt sällskap. Av ingen anledning alls klämde han in knivskarpa analyser mellan dåliga skämt om fruntimmer. Jag tappade nästan fattningen. Tänk att den mest insiktsfulla sammanfattningen om ens privatliv ska komma från en total främling! I vilket fall som helst. Det var en lyckad dag, med eller utan dess konsekvenser.
Efter att den sena fredagskvällen avslutats med dartspelande på en pub, där förövrigt också en videoetta från Molkom med rötterna i just Helsingborg dök upp och kastade lite pil, så blev det lördag. Lördagen följde ett tidigare populärt mönster från veckan: Se några avsnitt av tv-serien Dexter, slappa med några Spendrups och så sedan ut igen i den skånska natten. Vi hamnade på Tivoli, ett nice uteställe med ett litet dansgolv som i princip bara spelade bra musik. Vi stötte på några trevliga bekantskaper, vi ramlade runt och hörde de skorrande Rrrrr'en var än vi vände våra huvuden. Ibland är det inte mer än så man kräver.
Återigen blev det här en överväldigande lång text. Förstår mig knappt på vem som orkar med att läsa det här långa raljerandet. I framtiden kanske det skulle vara lika bra att hoppa över det här ovidkommande raljerandet. Jag skulle lika gärna bara kunna skriva de nyckelord som ändå är det ända jag ältar om och om igen i de här inläggen: "Vackra tjejer. Alkohol. Bob Dylan. Ångest. Bokstavsförkortningar av namn som förvirrar läsare. Minnen av min hemstad. Hångel." Släng in lite skildringar av skärgårdsöar så kunde det lika gärna kunna vara en sammanfattning av Eldkvarn-texter. Men hey, det duger för mig. De där orden, och alla andra i detta första inlägg 2009, beskrev de här veckorna. Vi får se huruvida de beskriver de kommande. Missa inte den spännande fortsättningen. Kanske dyker Reidar upp i nästa avsnitt.
Subscribe to:
Posts (Atom)