Toni sammanfattar 2009

Det finns fler traditioner värda namnet i det här landet än att se Kalle Anka på julafton och att bli dretfull på nyårsafton. För att nämna två exempel.

En av dem, som jag misstänker inte uppmärksammas särskilt mycket av någon annan än undertecknad, är att jag vid nyårskiftet skriver en text som jag kallar "Toni Sammanfattar 200..nånting". Detta har jag gjort sedan 2003, då jag alltså bara var sexton år gammal. Sedan 2005 har jag publicerat denna sammanfattning här på bloggen.

Det är ju lite av en trend just nu att folk inte bara försöker pränta ner deras djupsinniga tankar om 2009. Nej, eftersom det är dags för ett nytt årtionde så ska ju alla förståsigpåare komma med fantastiska insikter om 00-talet. Jag väljer att bara nämnde det i marginalen.

2009 alltså. Det har varit ett dramatiskt år. Myckar har hunnit hända och förändrats. Jag själv, till exempel. Så här skrev jag i förra årets sammanfattning:

Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.

Året började i Helsingborg. På en bänk med J- och M- i centrum av staden såg vi nyårsraketerna gå i skyn. Gatorna var rökfyllda. "Fan grabbar", minns jag att jag sa, "det här kommer bli ett bra år". Sedan åkte jag tillbaka till Molkom Folkhögskola för min sista termin.

Början av terminen blev rätt sunkig. Minst sagt. Var med om lite tråkiga grejer med tråkiga människor. Januari var en tuff månad. Sånt som händer.


Sedan kickade en fin vår igång. Det var slutet på min tid på Molkoms Folkhögskola. Den här våren försvann åt ett projekt som jag snurrade in mig fullständigt i: "Tag Plats"! En kortfilm på åtta minuter som ärligt talat inte blev en femtedel av vad den borde blivit. Jag skyller inte på någon förutom mig själv. Men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det hela kulminerade under tre dagar i Nora som jag aldrig ska glömma. En fantastisk inspelning med rälsbussar till vänster och gamla stationshus till höger. Där i mitten hittade vi de underbara klasskamrater som följde med och en skön lirare på 60+ som hette L- som spelade vår stins!

I övrigt bestod hösten av ändlösa folkhögskolefester, taskiga raggningsförsök (inte helt fruktlösa dock...) och en viss framtidsångest. Vi får inte heller glömma den där sången, "Det var Toni..." som tycktes följa mig i månader. I juni var jag tvungen att ta farväl till de vänner för livet jag tillskanskat mig i den där värmlänska bondhålan.

"Vad fan ska jag göra av mitt liv!", var nästa tanke. Inte ens själva sommaren hade jag en utarbetad plan att följa. Så jag packade resväskan lätt och drog till Skåne av alla ställen. Det blev en fantastisk sommar ( som ni kan läsa om här).


Jag började arbeta för Greenpeace igen och väckte min inre hippie som hade legat och sovit ett tag. Jag bodde med M- och J- i en kaosartad lägenhet i Helsingborg. Jag hängde i parker i Malmö där det inmundigades både öl och falafel vid jämna mellanrum, ibland i sällskap med nån flicka. En dag som etsat sig fast i mitt minne är en paradisisk dag i Dalby stenbrott. En visit i Kalix, följt av ett par grymma festivaldagar i Östersund, hann jag också med.

När sommaren närmade sig sitt slut fick jag äntligen det besked som jag hoppats på i månader: Jag skulle påbörja en fantastisk utbildning i Trollhättan. Än en gång gick flyttlasset. Nu till västkusten. Bara några mil från staden där jag föddes: Göteborg. Plötsligt gick saker som jag ville.

Jag kom till staden där det aldrig tycktes vilja sluta regna. Jag kastades huvudstupa in i nåt nytt. Lärde känna ett tjugotal nya vänner och klasskamrater som jag generellt kan kalla goda. Jag fick plötsligt en ny och tydlig riktning för var jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit.


En klasskompis beskrev min vårtermin i Trolhättan skämtsamt med orden "En winter utan snö". De två projekt jag spenderat min höst/vinter åt har nämligen varit dessa. En månad var jag på "Kommissarie Winter" på SVT. En otroligt rolig erfarenhet. Resterande tid ägnades åt "Utan Snö". En novellfilm som en ambitiös och skicklig regissör på polska filmskolan valt att göra till sin examensfilm. Jag fick vara med i en ledande roll i inspelningen. Grymt roligt.

Året slutade med det vanliga julfirandet i hemstaden Kalix. Nyår, som ni kanske förstått, är ju för mig en uppskattad högtid. Den här gången ägnar jag den i Karlstad. Än är inte värmland ute ur mitt liv, och jag kan inte se så många bättre ställen att välkommna det nya decceniumet på.

Så här står jag. Igen. Ett år klokare, ett år mer korkad. Jag tog mig hit på nåt sätt och resan var värd biljettpengarna. Jag skulle vilja säga att det var ett av de mer dramatiska åren av mitt liv, men de senaste tio åren har ärligt talat varit lite av en berg och dal-bana, så jag ska inte överdriva. Nästa år kommer jag förmodligen säga detsamma. Nästa år kommer jag vara några filminspelningar rikare, några studieskulder fattigare, några kvinnohistorier fler på hyllan och några fler fester i bagaget. Som det ska vara.

Jag skrev för ett år sedan att det skulle bli spännande att se var det slutade. Det var det också. Men det slutade inte. Det bara fortsatte.

Gott nytt år, vänner. Tack för 2009. Vi ses igen på andra sidan 2010.



---



Nu till den biten då jag tvångsmässigt listar vad som varit bäst i musik och filmväg under året. Jag inleder även med en kort summering av 00-talet:

Bäst på skiva under 2000-2009
Håkan Hellström. (Svårt att avgöra mellan debuten "Känn ingen sorg..." och "Ett kolikbarns bekännelser".) Dylans "Love & Theft" var också majestätisk.

Bäst på film 00-09:
"Sånger från andra våningen". (Lätt! Mästerverk!)

Bäst på tv 00-09:
"Sopranos". Det var under det här decceniet som tv-serier tog ett seriöst kliv från krams till konst. Vita Huset, The Wire, Six Feet Under, The Office, 24, osv osv.



Årets bästa skivor (utan inbördes ordning):
Jag vet inte om det beror på mig (förmodligen), men många av mina favoritskivor i år har en gemmensam nämnare: Den amerikanska södern. En stark trend under 2008/2009 har i mina öron och öron varit områdena kring Texas, Alabama och Mexico. Alltifrån tvs "True Blood" till många av de nedan nämnda skivorna.

Levon Helm "Electric Dirt"
Enligt ett känt citat är Levon Helm "den enda trummis som kan få dig att gråta". "Electric Dirt" är fylld av en äkta, familjär känsla med både nytt och gammalt material. Absolut bäst blir det när Helm sjunger den nyskrivna "Growing Trade". En hjärtslitande historia om en bonde som tvingas börja odla marijuana för att överleva. Trots att jag inte gått en dag bakom en plog, eller ens varit i närheten av den amerikanska södern, så kan jag känna djup sympati för berättaren i sången. Ett bevis på hur fantastiskt musik kan fungera.

Promoe "Kråksånger"
Svensk hiphops starkaste bidrag i år. Promoe rappar med hjärta och hjärna om politik, kärlek och en cynisk omvärld. Bäst är han i "Imperiet", en mästerlig jämförelse mellan blind kärlek och ett babylon som måste rasa. Passande i finanskrisens tider. Dessutom var "Svennebanan" en lysande sommarplåga, "Dekadansen" dansant och gästande PSTQ låter som en svensk Eminem i "Ondska".

Drive By Truckers "Live at Austin, TX"
Den här skarpa liveupptagningen är den enda i år som fått mig att både spela luftgitarr till fingrarna tagit eld ("Marry me"), önska att jag hade polisonger ("Ghost to most") och att kämpa emot tårarna ("18 wheels of love"). Den sistnämnda är en 11 minuter lång monolog om sångaren Patterson Hoods mamma och en lastbilschaufför vid namnet Chester. När monologen nådde sitt slut fick en norrlänning sätta sig ner där han stod och diskade för att han blev så rörd. Det ni!

Bob Dylan "Together trough life".
Inte någon av Bob Dylans bästa skivor, nej. Men ändock en stark uppvisning med det coolaste soundet på länge. Även här doftade sångerna texmex och tequila. 2009 var ett bra, och underligt, år att vara fan av Dylan, med både en julskiva och inofficell comeback som liveartist.




Årets bästa konsert:
Efter många funderingar och ett bra konsertår så säger jag:
1. Thåström på Malmöfestivalen. (Det som på skiva var tråkigt, blev live så suggestivt att luften vibrerade. Hångla fick jag också.)
2. Jenny Almsenius i Karlstad (Ja, den här relativt okända Göteborskan stod för en oförglömlig kväll!)
3. TSOOL i Karlstad med en gästande Sven-Erik Magnusson. (Rock and roll. Punkt.)
4. Promoe på Malmöfestivalen.

Därefter: Bob Hund på Malmöfestivalen & Storsjöyran, Tomas Andersson Wij på Storsjöyran, Dundertåget i Karlstad. Eldkvarn i Malmö.Mycket svenskt!


Årets bästa filmer:
1. "Apan" (En högst personlig upplevelse. Men jag blev så berörd, så påverkad, att ingen annan film kan mäta sig i år med denna.)
2. "Frost/Nixon" (Jag älskar välskrivna kammardraman)
3. "The Wrestler" (Allt som kan sägas är redan sagt)
4. "Flickan" (Även här en fantastisk svensk film. Otroligt förbisedd.)
5. "Eden Lake". (Gastkramande skräck med budskap)
6. "Anvil. The story of Anvil" (Underhållande dokumentär om hårdrocksbandet Anvil)


Årets beståndsdelar: Luftgitarr. Norrland. Värmland. Skåne. Västra Götaland. Festival. Fönster. Falafel. Efterfester. Bastu. Greenpeace. Filminspelningar. Tåg. Klockor. FAD. Trasiga toalettstolar. Rockquiz. Lägenheter. "Det var Toni Savela".

Lonely This Christmas

Näe, särskilt ensam har jag inte varit den här julen. Omgiven av familj och vänner, så har jag haft det fint. Men nu när det bara är några timmar av denna julafton så vill jag dela med mig av detta fantastiska musikstycke. En riktigt bra julsång, som jag skrev för inte så länge sen, handlar om att vara ensam och full på julafton. Roliga frisyrer är även ett måste. Därav denna videon:



Även om julen är överskattad och kommersiell... God Jul allihopa.

Det här är jätteroligt, tycker jag:

http://www.savela.com/

Jag gillar de käcka citaten mest av allt. De beskriver ju trots allt mig på ett sätt, eller hur?

Nattliga funderingar om färden hem

Nätter som denna känns det som om världen inte är på väg någonstans.

När jag skriver detta rapporterar medier att klimatförhandlingarna i Köpenhamn har strandat. Kanske inte oväntat. Staden jag bor i har drabbats mer omedelbart: Jänkarna har meddelat att de tänker lägga ner SAAB, företaget som håller Trollhättan vid liv. Jag tror personligen att det här är två händelser som kan komma att påverka omvärlden negativt, lokalt och globalt. Naiv som jag är, hoppas jag på att allting ordnar upp sig.

Efter en dag i isolation och ensamhet befinner jag mig i ett limbo. Jag kunde, och borde, befunnit mig i Värmland just nu, men det är en helt annan historia. Bakom mig har jag en filmproduktion som jag kommer att minnas med värme, och framför mig har jag en jul och nyår som blir detta årtiondes sista. Nyårsskiftet kommer jag att fira i Karlstad, bland vänner och bekanta. Det kommer att bli... episkt. Först har jag dock en annan resa att klara av.

På söndag åker jag tillbaka till min hemstad. Det är snart fyra år sen jag flyttade från Kalix, och jag är aldrig så mycket norrlänning som när jag befinner mig söderöver. Att återvända har dock alltid en symbolisk innebörd. Den här gången är symboliken överhängande. Den här gången kommer jag klippa navelsträngen till min uppväxt. I framtiden kommer Kalix vara stället dit jag åker för att besöka min familj. Jag kommer inte längre åka till Kalix för att återuppleva min tonår.

En gång i tiden var vi fem grabbar. "Grabbgänget", som jag fortfarande refererar oss som. En bunt oroliga själar. Högljudda ungdomar med ovett i skallarna och fanskap i kikarna.

En gång satt vi i J's källare. M- knäppte på en gitarr. R- och C- spelade Xbox. J- tittade på.
"Vem av oss tror ni flyttar härifrån först?", frågade C-.
Undertecknad svarade ärligt: "Jag tror det blir jag".
Grabbarna skrattade tills de låg dubbelvikta på golvet.

Idag är gruppen spridd över Sverige. J- och M- bor tillsammans i Helsingborg (det var med dem jag spenderade årets sommar i Skåne). R- har jag tyvärr inte särskilt mycket kontakt med längre. C- blev kvar i Kalix på folkhögskolan. Jag blev den första som lämnade Kalix. Jag drog till Norrköping för att flytta ihop med en tjej. Sånt som händer.

Jag brukar i regel återvända hem två gånger per år. Några veckor över sommaren, och en vecka över jul. Då brukar de som flyttat vara på återbesök, och vi har ofta möts upp i C-s lägenhet för att återuppliva vår gemensamma uppväxt. Vi har druckit öl i en trång lägenhet med alldeles för hög hårdrock i högtalarna. Sånt som brukade hända.

Det går att säga att så länge jag kunnat göra detta, åka ”hem” och ”hänga med grabbarna”, så har jag aldrig riktigt lämnat Kalix. Jag har stått med ena foten i min uppväxt.

Nu ska C- flytta. Han drar efter årsskiftet. Han ska till Stockholm för att satsa på filmkarriären. Detta innebär att det här blir sista gången som en majoritet av ”grabbgänget” träffas på hemmaplan. Sista gången vi kan ta en fest i en stökig lägenhet i Norrbotten och låta allt vara precis som förut. Planen är just densamma. M- kommer följa med upp. R- kommer till och med haka på.

Efter detta besök kommer jag kanske inte återvända till Kalix på ett år. Min studiesituation ser ut så. När jag sedan åker tillbaka till Kalix kommer jag inte ha några vänner att besöka, alla andra som jag kände där förr är idag antingen utflugna, främlingar eller ointressanta bekantskaper. Jag kommer att träffa ”grabbgänget” många gånger till, vi är ju trots allt fortfarande bästa vänner. Vi kommer att ses i Stockholm, Helsingborg, Trollhättan och en massa andra platser som framtiden erbjuder. Men vi kommer inte svettas i de där trånga lägenheterna i Kalix längre. Det är ett naturligt och nyttigt steg. Så när jag tar den där dygns långa resan hem, så gör jag det med glädje. Dags att begrava det förflutna på riktigt.

Nätter som denna är kanske inte världen särskilt mer annorlunda än den var igår. Den kan lika gärna vara totalt förändrad, jag har bara inte förmågan att se detta. Det jag däremot kan se är vad som kommer att förändras, och vad det kan innebära. Jag måste säga att det känns rätt...gött.

Mämmilä Rock (Angående finnen i mig)

Just nu handlar mitt liv bara om "Utan snö", den här novellfilmen som jag varit med och både FAD'at och SAD'at på valda dagar. Ett fantastiskt roligt projekt som tar slut på onsdag. Privatlivet blir ju ruskigt lidande, men vad gör man inte för att leka det (inte så) glamorösa livet som filmarbetare.

MEN! Därför vill jag nu ägna några tankar och minuter av mitt liv denna fredagsnatt (ja, jag ska upp och jobba imorgon) till att filosofera över nåt helt annat. Tidigare idag lyssnade jag på en skiva som fallit lite mellan stolarna. Laaksos finska album "Mämmilä rock". Denna finns varken på youtube eller spotify, så jag kan inte dela med mig av denna musikupplevelse. Det enda jag hittat är den taskiga liveupptagningen jag bifogat ovanför. Men jag kan åtminstone berätta om de tankar som detta album väckte hos mig.

"Mämmilla Rock" är i mitt tycke Laaksos bästa prestation. Jag är inte så förtjust i dem vanligtvis, men på den skivan så lyckas de blanda sylvassa refränger med tangodoftande melodier. Ibland gränsar den till vildsint punk, med blandade resultat. Markus Krunegård sjunger skivan igenom på finska. Det är underbart. "Hetkinen Juice Leskinen" borde blivit en hit lika stor som nånsin "Jag är en vampyr".

("Hetkinen Juice Leskinen", en hyllningslåt till diverse finska rockhjältar innehåller ett par rader som översatt lyder "Tack Remu Aaltonen, dina sånger räddade mitt liv". De är alltså riktade till Hurriganes legendariska trummis och ena sångare. Jag kunde själv ha skrivit de raderna utan problem.)

Jag är halvfinne. Det första språket jag talade var finska, men jag slutade tidigt med det och kan idag inte prata det längre. Känns ärligt talat som om jag försakat mitt eget kulturella arv. Jag kan fortfarande många ord och meningar och kan i vissa fall med viss koncentration förstå både det ena och det andra. Men jag klarar mig inte i en konversation längre än några centimeter.

Att lyssna på finska är dock för mig en känsla svår att beskriva. Det känns tryggt och hemmavid, som om att träffa en gammal barndomsvän. Som om finska vore mer kärt för mig än svenska. Det finska kynnet känns även för mig mer passande. Där glädjen är lika stor som melankolin, och den bullriga humorn lika framträdande som den tysta eftertänksamheten. Trots detta kan jag inte tala språket. Dumt, eller hur?

I samma vända har jag funderat över 2010. Det nya decennium som närmar sig med hyfsat tydliga besked. Popmpös som jag är känner jag att jag borde lova mig själv att sätta några mål för dessa kommande tio år. Ge mig själv uppgifter som jag borde genomföra för min egen skull, för min personliga utveckling, för att jag ska vara snäppet mer nöjd med mig själv. I och med att jag skriver detta så slår tanken mig: Jag ska ge mig själv tio mål, ett för varje år! Ett av dem: Lära mig finska. Igen. Innan 2020 blir verklighet (vilket känns som en evighet) så ska jag kunna ha helt okej kunskaper i finska. Jag ska kunna lyssna på "Mämmilä Rock" och förstå varje ord av texten. Det du, Toni. Där har du nåt att pyssla med.

De övriga nio målen ska jag fundera på. Publicera dessa innan nyårsskiftet. Tror redan nu att ett av dem ska bli "resa till USA". Men vi får se. Den 31 december 2009 kommer jag i alla fall sjunga refrängen till "Tu tu tu tulevaisuus":

Tule, tule, tule, tule tulevaisuus
tule, tule, tule, tule tulevaisuus
Mä sua ootan, mä sinuun luotan
Tuo mitä vaan vie mitä vaan

(Översatt till svenska: "Kom, Kom Framtid, jag väntar på dig, jag räknar med dig, ta med vad som helst, ta vad som helst")

Nakenlekar

Såg denna kortfilm på Novemberfestivalen (den kom trea i Tungviktsklassen) och höll på att skratta ihjäl mig. Tyckte först att det var en ganska enkel film, mer som en sketch, men när jag väl tänkte på den i efterhand insåg jag att den på nåt sätt ändå bidrog till könsrollsdebatten. Lyckligtvis fanns den på YouTube.

Nu när november tar slut

Helgen har passerat. En händelserik sådan. Novemberfestivalen 2009 hade jag sett fram emot ända sedan jag flyttade till denna västgötiska småstad som jag nu bor i, och på det stora hela så uppfyllde helgen mina förväntningar. En helg jag kommer minnas länge av många orsaker. Framför allt för att jag fått umgås med så många av mina fina vänner.

Som jag tidigare nämnde så börjar novellfilminspelningen nu på tisdag. Med endast två dagar dit börjar nerverna komma krypandes. De kommande tre veckorna kommer bli intensiva. Även om helgen varit lång så känner jag att mina batterier är laddade inför uppgiften. Nu gäller det.

Den här kvällen avslutades med att jag tog en promenad genom Trollhättekvällen tillsammans med C- som skulle ner till sitt hotell. Han har ju varit här och tävlat med sin film i festivalen och har således fått betald hotellvistelse. När vi sagt våra norrlänska osentimentala hejdån så gick jag hem i regnet och tänkte. Det här året är snart till ända. Inte bara året, utan även decenniet. Från tretton till tjugotre, jo, det finns en viss dramatisk tyngd i de åren. Kanske var det nu dags för mig att ta ett steg vidare. Bryta vanor och våga ta det där steget från uppväxtåren till själva...vuxenlivet. Nästa resa till Kalix kommer bli en symbolisk resa, av orsaker jag ämnar att återvända till senare. Efter den här helgen så känns det som att jag satt punkt för nåt gammalt och kan gå vidare till nåt nytt. Låter det pretentiöst? Det är det kanske också. Men det skiter jag i.

Nu ska jag få mig ett knippe välförtjänt sömn.

Himlen är misstänksamt grå

Regnet faller obönhörligen och visar inga tecken på att upphöra med detta. Livet ser ut som en svensk deckare när himlen ständigt är grå som betong. Jag har haft ett paraply i flera år som varit en trogen tjänare. Det har hållit för många stormar sedan nån glömde kvar den i min lägenhet i Norrköping. Men efter den gångna veckans skyfall och blåst så har det deformerats och är snart otjänligt. Fyfan.

---

Jag klarar mig själv. Det har jag gjort länge. När jag var liten kallades jag för ensamvarg. Men jag måste säga att utan sällskap så är livet värdelöst. Jag älskar att umgås med vänner. Så enkelt är det. Även här i Trollhättan har jag lyckats bygga upp ett socialt nätverk som är måhända hyfsat begränsat men tillräckligt stabilt. Men det är ju likt förbannat så att mycket vill ha mer. I perioder vill jag ständigt ha folk runt omkring mig. Det kanske kallas för att vara sällskapssjuk, jag vet inte. Det hade ju inte heller varit fy skam att ha en kvinna på stadigt basis igen. Å andra sidan vet jag inte om jag hade haft tid och möjligheter för nåt sånt just nu. Skitsamma. Det blir som det blir.

---

I luften ligger en elektricitet. Den säger att snart, djävligt snart, kommer det smälla till. Sen är karusellen igång. Det börjar på fredag. Det vet jag bestämt. Då kommer vänner från hela landet komma till Novemberfestivalen här i staden. Många av dessa kommer bo här i min blygsamma etta. Risken är stor för att det blir vilt, och då menar jag inte "vilt" som i älg och rådjur. Jag ser fram emot att få återse C-, min compadre från Kalix. Mina goda vänner från Molkomtiden är givetvis även de kära återseenden.

Därefter kommer inspelningen av "Utan Snö" sätta igång. Förproduktionen har varit lång och nu är det alltså dags. Det handlar alltså om en novellfilm på 35mm som är ett examensarbete av en regissör på Polska Filmskolan i Lodz. Genom min utbildning ska jag få vara med och vara FAD på tre av de tretton inspelningsdagarna. Jag kommer även vara SAD (statistansvarig) övriga dagar. Jag är väldigt spänd inför detta.

---

Har ingått en pakt med några grabbar i klassen om att inte raka fejjan innan inspelningen är över. "Slutsspelskägg". På nåt sätt får min ansiktsbehåring mig att få se om en uteliggare. Alltid något.

---

Regnet duggar och vattenpölarna reflekterar gatlamporna, där utanför fönstret. Jag tänker på Sibyllas vegetariska burgare. Det kommer regna hela nästa vecka också. Tur att jag har stövlar. Och vänner.

En hommage till luftgitarren

För bara ett par minuter sedan stod Sveriges bästa gitarrist någonsin i min lägenhet och rev av några fantastiska solon. Han satte varje lick, bände varje sträng perfekt och duckwalkade sig från kokvrån till soffan och tillbaka. Svetten rann i nära åtta minuters lång tid och mina fönsterrutor kom till att immas igen efter temperaturhöjningen i min lilla etta på trettionånting kvadrat.

Eller... Det här är kanske lite av en definitionsfråga. Gitarristen ifråga var egentligen undertecknad. Gitarren bestod av ingenting annat än luft, och varje gudabenådat solo var kanske bara charader till redan förinspelad musik. Det gick till såhär:

Jag stod och diskade efter middagen, med en spellista på datorn som soundtrack. Det hade varit en lång och kall dag på en lerig fotbollsplan i Lilla Edet, men det är en helt annan historia. Plötsligt dök en mp3a upp som jag inte hört på mycket länge: Bob Dylans rykande liveversion av "Silvio" från en livespelning i Norge 1998. Jag försökte stå emot, men det gick inte. Jag var tvungen att sätta ifrån mig diskborsten. Sedan gjorde jag det som varje man gör när han är ensam och ingen ser, även om han aldrig skulle erkänna det. Spela luftgitarr med alldeles för mycket allvar.

När jag stod där och lät högerarmen veva medan vänstern tog ackorden så uppfylldes jag den rena och vackra kraften av rock and roll. Dylans dåvarande gitarrcombo Charlie Sexton och Larry Cambell må ha lagt de här samspelta instrumentalbravaderna i verkliga livet för över tio år sen. Men för en liten stund så kändes det som om det var jag som skapade dem. Som om jag inte stod i en stökig lägenhet i Trollhättan utan på en arena i Oslo framför tusentals vilda fans. När sången sedan ebbade ut och stereon tystnade så vaknade jag till. Vad hade just hänt? Svaret var enkelt.

För att parafrasera en gammal ölreklam: Ibland är det skönt att få vara sig själv för en stund. Här är förövrigt en youtubare till tidigare nämnda spår. Tyvärr är inte ljudet lika kristallklart som på mp3, men det får duga. Känner ni hur det rycker i fingrarna?

Politiska bryderier.

Saker som retat mitt politiska tålamod denna vecka:

1) Vattenfalls VD ,Lars G Josefsson, vill sälja av det svenska elnätet. Varför då? För att vi ska kunna köpa in oss i brittisk kärnkraft. Vattenfall, ett statligt bolag, äger redan några av Europas smutsigaste kolkraftverk. Nu vill de utöka sitt ägande i världens farligaste energikälla. Vad stolt jag är över att vara svensk ibland.

2) Stolt över att vara svensk blir man inte heller när man läser att Hököpinge i Vellinge kommun ger främlingsfientligheten i Sverige ett ansikte. Jag har själv, under mina episka resor i Sverige, besökt den här kommunen och är medveten om hur förmögen och verklighetsfrämmande den är. När en så pass ekonomiskt välmående kommun nekar flyktingbarn asyl så börjar man tvivla på om dessa beslutsfattare och ortsbor ens vet vad medmänsklighet innebär. Är det okej om vi lämnar tillbaka valda delar av Skåne till Danmark?

3)Tack vare det förbaskade kapitalistiska systemet som härskar i världen så har vi haft en finanskris som sänkt svenska kronans värde. Tack vare detta har jag alltså inte råd att ta ett sista minuten-flyg till USA och se Bruce Springsteen spela hela sin skiva "The River" live i New York. Inser ni. Hela "The River". Allt från "Jackson Cage" till "Point Blank".

Världen är dum ibland.