"Lite Hollywood-tricks sådär"

Eftersom min blogg har haft ovanligt mycket trafik på sistone har jag fått lite oroliga tankar för vem som kan tänkas läsa det här eländet. Det är nästan så att jag får för mig att vakta min tunga. Men bara nästan. Imorgon misstänker jag att jag kommer skriva några fläskiga stycken traditionen trogen.

I vilket fall som helst: Det här klippet känner jag att jag inte kan undvara världen. Det har blivit lite av en guldgruva för citat i de interna molkomkretsarna. Jag vill inte på nåt sätt ägna mig åt elitism eller mobbning. Men den här videosnutten, med två otroligt nördiga skåningar, är förjävla rolig.

"Det här är en seriös film. Inget flabb och klabb!"

Natten mot den 5e april

Spotify: Anthem

Jag och två andra videoelever, D- och P-, sitter kring det runda matsalsbordet: Eftermiddagssolen ligger lågt och bländar våra ögon. Vårat samtal tystnar i några sekunder. Jag tänker högt:

"Leonard Cohen har en likadan hatt som mig", säger jag.
D- börjar skratta hysteriskt.
"Nu är det officiellt slut på samtalsämnen", säger han.

---

För en lång lång tid

Nittio procent av mina tankar just nu går till "För All Tid". Den sista kortfilmen jag gör på Molkoms Folkhögskola börjar att spelas in vecka 17. När jag går in i ett filmprojekt på det här sättet så går jag in hela vägen. Jag blir i det närmaste besatt. Från det att jag stiger upp på morgonen till det att jag lägger mig på natten så har jag lagt en betydande del av dagen till att antingen förbereda eller tänka på den kommande inspelningen. Varenda replik och varenda ord i manus lusläser jag och reflekterar jag över. Jag blir mer eller mindre manisk. Hur mycket jag än försöker intala mig själv med jämna perioder att jag kan tänka mig att jobba med nåt annat än film så överbevisar jag mig själv i perioder som denna. Det här är inte det jag föddes till. Men det är det jag oundvikligen är på väg mot. Vad som ligger bortom nästa krök har jag ingen aning om. Men jag ska ta reda på det.

---

Det tog ett tag men nu blir det av. M- kommer till Molkom nästa helg. Jag är peppad.

---

Leonard Cohen med min hatt:



---

Dina Händer - Göteborg

På måndag sticker jag på inspelning till Göteborg. Tre dagar inspelning gällande en kortfilm med punktema som min klasskamrat regisserar. Det ska bli en kul grej att sticka ut på. Det kommer dock enbart bli kvälls- och nattinspelningar, och enligt min erfarenhet kommer det betyda kyla, en sabbad dygnsrytm och massiv trötthet. Jag är peppad även här.

---

Balls to the walls

Det är mycket som övergår mitt förstånd. Det kan ha att göra med att detta förstånd inte räcker särskilt långt, men det är en annan historia. I vilket fall som helst så har dessa otaliga molkomfester bjudit på både en och två händelser som jag varken kunnat eller velat förstå. Men fredagens oväntade besökare i ett hörn blev jag inte klok på. Å andra sidan. Klok är ingenting jag strävar efter att bli. Så länge jag kan fortsätta leva på mitt utseende är jag nöjd.

---

Richard Lionheart

I förra veckan när jag sitter i klipprummet och textar en kortfilm som ska på filmfestival i Norge så får jag ett av mitt livs mest oväntade telefonsamtal. Det är Janne "Loffe" Carlsson som ringer för att säga att han är intresserad av att medverka i min kortfilm och spela den viktiga rollen som full stins. Jag hade skickat ett mejl till honom en vecka tidigare, och han hade inte läst det förrän nu. Det visar sig dock att datumen för inspelning ligger lite för nära i tiden och att han har en spelning i Stockholm som ställer till det under den veckan. Jag tror knappt att det är sant.

Och ja, spotifylänken till "Richard Lionheart" är alltså en av Carlssons magiska inspelningar med Bo Hansson från 70-talet.

---

Bara månen är full

Tidigare nämnda P- kommer in på mitt rum när jag sitter och jobbar till ljudet av Totta Näslund.

"Jag vet vad din självbiografi kommer heta. 'Mannen som gillade män med raspiga röster'. Man kan inte gå förbi det här rummet utan att höra en skrovlig stämma", säger han.

---

Jag hade en mardröm. Jag befann mig i stadiet mellan dröm och verklighet. Låg i min säng och var sekunder från att somna. Då hör jag hur någon börjar rycka frenetiskt i mitt dörrhandtag. Gång på gång, aggressivt. Det slår mig att det antingen är dröm eller verklighet och att jag inte vet vilket av dessa två det är. Så under en tid som känns oändlig känner jag en dov skräck. Jag väcker mig själv så att jag ska få klarhet om det är en dröm eller inte. Det var det givetvis. Ingen hade ens nuddat vid mitt dörrhandtag.

---

The End

Det ÄR officiellt slut på samtalsämnen. Min tillvaro just nu är jäkligt fokuserad på arbete, och samma gäller människorna runt omkring mig. Så det enda vi har att prata om är skola, skola och "blir det fest i helgen?". Det var samma sak förra året vid den här perioden. Men med en viktig skillnad. Den här gången blir det inget nästa år. Det är bara två otroligt korta månader kvar till jag måste lämna det här stället. Otroligt. Kruxet är dock att jag återigen börjat uppskatta det här stället. Det senaste halvåret har jag mer eller mindre skytt Molkom och varit trött på alla och allt här, men nu när våren har anlänt så har även min sinnesstämning börjat ljusna. Jag är tillbaka med besked.

---

Det är natt nu. Mörkret känns kompakt utanför mitt fönster. Vi är söder om midnatt och nu gäller det bara att vänta in nästa dag. Dagarna därpå därefter. Jag fick en löjlig impuls att sätta mig och vänta in soluppgången. Men sedan slår det mig att solen går upp halv sju, och så länge varken orkar eller vill jag vänta. Jag minns sista natten i Budapest. Jag hade varit och svirat med några amerikanare och holländare och vi gick tillbaka på morgontimmarna längst gator täckta av krossade ägg (en annan historia). Flera timmar senare satt jag och en amerikansk tjej som hette Dylan (!) på en balkong och såg när solen stiga upp bakom horisonten och över de ungerska taken. "This is by far the most beautiful sunrise I have ever seen" sa jag.


---

Eisenhower Moon

När jag skrev detta kommer plötsligt klasskamraten T.T, lugnettjejen M-, karlstadkillen V- och litet senare klasskamraten H- in genom min dörr. Klockan är halv två men vi blir sittandes, några av oss med en folköl i handen, på mitt golv där vi pratar skit in mot småtimmarna. Jag var på väg att lägga mig, men plötsligt förvandlas natten till ett trivsam samtal tidigt en söndagmorgon. Plötsligt är klockan 04.00. Det är det här jag kommer att sakna.

God Natt.

Tvåa, det är alltid nåt.

Kommer ni ihåg min minutfilm "Antagonisten" (http://savelasshorts.blogspot.com/) ?

Nu i helgen var det SM i Minutfilm i Stockholm, en tävling som avgjordes i cupformat. Totalt oväntat gick min film och vann silvermedaljen! Visst, det är väl egentligen ingen större bedrift. Men jag måste erkänna att jag blev väldigt glad.

Spotify-lista: Toni till alla!

http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/5tRXJlnm93ehXwYJuddP0g

Mest som ett test: Här kan ni med spotify ta del av en lista som jag valt att döpa till "Toni till alla". Första halvan av listan är mestadels icke-svenska låtar, andra halvan bara svenska texter. Listan börjar med La Costa Bravas "Toni", och fortsätter med nyligen upptäcka guldgruvor som Steve Forbert och The National, kryddat med överraskande val som Paramore (!), Röda Bönor och Kjell Höglund. Men även säkra kort som TSOOL, Eldkvarn, Hurriganes och Totta Näslund. Mycket som förekommit på sistone på bloggen alltså.

Förmodligen ointressant för de flesta. Kanske roligt för någon.

Det ska börjas tidigt!

En av mina första favoritlåtar var Grymlings "Mitt bästa för dig". Min far har berättat om hur jag knappt bevandrad i svenska språket skrek från baksätet på bilen att han skulle spela låten som jag kallade för "Kärleken". Refrängen gick: "Kärleken är en annorlunda lek, ett spel vi kan spela för dom som tror på den/ Finns det en med lite solidaritet går dagen att leva, natten att sova."

Jag var fyra år gammal då. Innan jag ens fyllt fem uppskattade jag bittra sångtexter om krassliga relationer. Jag var världens yngsta gubbrockare. Idag kan jag inte riktigt påstå att jag tycker att låten är särskilt mycket att hänga i plastgranen, men refrängen klingar så välbekant för mig att det åtminstone handlar om tung nostalgi. Visst, jag gillade även Michael Jacksons "Bad" i den åldern, så jag satt inte bara på mitt pojkrum och lyssnade på blues när jag lekte med mina turtles.

Ett fakta som jag berättar mer än gärna, är att jag döptes till Elvis. Ja, inte som tilltalsnamn. Men som andranamn. Dock så fanns det ingen som kallade mig Toni under mina första levnadsår, utan bara Elvis. Under mellanstadiet valde jag dock att ta bort namnet när byhålans pojkar fann detta faktum lite för roligt. Jag föll för grupptrycket. Detta har jag ångrat varje dag sedan högstadiet. En dag tänker jag ta tillbaka namnet, men kostnaden för detta på 800 kronor blir lätt bortprioriterad. I alla fall, det lärde mig en läxa om att inte försöka vara någon jag inte är.

Orsaken till namnet Elvis var denna; Under mina sista månader som foster så började jag ofta sparka intensivt när mina föräldrar spelade musik. "Det blir nog en Elvis", sa de. Tja, särskilt skönsjungande blev jag inte. Men det var som förutbestämt att min skivsamling skulle bli episk redan då.

På bilden som inleder inlägget ser vi undertecknad från tiden innan han ens hade flyttat till Norrbotten. Men när jag granskar bilden noggrant finner jag några likheter med dagens 22-åriga pojkvasker. I bakgrunden ser vi en stereo som jag sedemera ärvde och som jag körde hårt med så senast som i vintras. Den stereon har spelat mer Dylan är lovligt. I övrigt känns konceptet med skjorta och slips som inte allt för främmande för mig än idag. Jag vågar inte säga säkert, men förmodligen så beror det där leendet på nån historia som jag fnular på. Jag kan föreställa mig hur bilden är tagen på en fredagkväll och hur jag ser fram emot några glas hallonsaft för att koppla av efter en lång vecka på dagis.

Man är den man är. Helt enkelt. Jag kanske inte hade så bra koll på det där med kärlek som fyraåring, men även om jag inte är någon expert på ämnet än idag, så har jag åtminstone fuskat lite i ämnet. Jag var inte så inläst på sociala orättvisor, men ordet "solidaritet" i den där refrängen låg nog bra i munnen på mig redan då. Jag hade många dagar och nätter framför mig. Bra och dåliga. Skulle inte vilja ha någon av dem ogjorda.

Toni tipsar: The National

Jag har egentligen ingen aning om vilka The National egentligen är. Jag har bara hört en handfull låtar av dessa amerikaner. Läste ett inlägg i Annika "Säkert & Hello Saferide" Norlins poptextblogg om just deras låt "Slow Show".

Jag fastnade direkt. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på "Slow show" nu. Den suger in mig och växer. Episk i sin minimalism.

Deppig pop blir lätt vita medelklassungar som gnäller. Det finns några få undantag, och The National verkar vara ett av dem. Deras sound och stil är ganska konstant. Ödsliga pianon i moll, introvert sång, fantastiska mullrande trummor och alltid en uppfriskande ljuskälla som bryter igenom det svarta. Texterna är jag väldigt imponerad av. Lyssna på de nästan komiskt miserabla raderna:

"Looking for somewhere to stand and stay
I leaned on the wall and the wall leaned away
Can I get a minute of not being nervous
and not thinking of my dick"

Rader som sedan vägs upp av den vackra punschen i sångens klimax, som repeteras om och om igen över de tjocka trummorna:

"You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you"

Där har ni fuckin' poesi om ni frågar mig!

Vidare efterforskningar, däribland "You've done it again, Virgina", har fått mig att skriva upp bandets senaste skiva "Boxer" på listan över album som ska inhandlas nästa gång det vankas en CDON-beställning.
(Och med tanke på att Bob Dylan släpper ny lovande skiva i slutet av April så går det ju att räkna med att en sådan kommer resultera i ett gäng lysande plastskivor...)

Finland -Kommentarer överflödiga

(Ni måste klicka på bilden för att kunna läsa texten)

Chipspåsar och skit

Mina ögon vandrar mellan de olika hyllplanen med chipspåsar. Konsum har ett hyfsat utbud av olika chipssorter, men jag tycks inte kunna hitta det jag söker ändå. Vad är jag sugen på? Sourcream och franska örter? Less fat-chips? Vanliga potatischips? Det här valet är så odramatiskt det bara kan bli. Men jag blir ändå stående där hur länge som helst. Jag kan bara inte bestämma mig. Jag kan bara inte välja.

---

En av Sophie Zelmanis vackraste ballader är "Shades". Den är så sparsmakad att den nästan låter som en viskning. Fjädertunna ackord och en avlägsen sjungande gitarr. I refrängen sjunger hon "In the shades... in the shades". Länge trodde jag att hon sjöng "Shit... Shit". Jag tyckte det var fint på nåt sätt. Som om nåt hade gått fruktansvärt fel, och det ändå hon kunde få ur sig var svordomar. Jag blev lite besviken när jag fick reda på rätt text. Det var som att... låten blev lite mindre vacker när hon inte sjöng om skit.

---

När A-, som klipper min kortfilm "Bobs Blues", frågar mig om vilket av de två olika versionerna har klippt är bäst, så vet jag inte. "Den kanske... eller vänta... den andra kanske ändå". Jag rabblar upp motiveringar till varför det ena är bättre än det andra. Men kan jag lita på att jag har rätt?

---

När jag tar stigen uppför Karlfeldtsstigen, den längsta och mest tragiska stigen i hela världen, så ser jag hur skolan tornar upp sig bakom kullen. Jag och B- har varit nere på Konsum. Jag har köpt nudlar och kravbananer. Det ligger ett dis i luften. När jag kommer högre upp ser jag att hela skolområdet är täckt att effektfull dimma. Det är öde, jag ser inte en människa bortsett från någon enstaka stackare i en rökruta. Vi avslutar stigen och kommer upp på asfalten och försvinner in i dimman.

---

T- har varit inne på bolaget inne i Karlstad och köpt en hundring spendrups åt mig, men han har inte tagit sig till Molkom efter det, så jag får nöja mig med folköl denna lördagskväll. Odins trekommafemmor har varit en stadig följeslagare sedan jag började den här utbildningen för sisådär ett och ett halvt år sen. Nåja. För att citera Aristoteles (vilket man alltid ska göra när man har bristande argument): "Summan av våra laster är och förblir konstant"

---

I gengäld vaknar jag upp morgon därpå med en episk bakfylla. Allvarligt talat. Det här är bakfyllornas Ben Hur. Jag tror dock att den kommer botas så fort jag ätit en Victoria på den lokala pizzerian. Det var folkölens fel, alltihop. Jag ska aldrig mer dricka mig berusad på alkohol med så här låg procent, lovar jag mig själv för tionde gången. Gårdagens fest lyfte aldrig riktigt, utan hade samma energilösa uppförsbacke mot midnatt. Efter en svårgripbar fest på internatet Lugnet utvecklade det sig till en förvirrad efterfest på mitt rum. Men även om betongkepsen känns hyfsat jobbig tror jag att jag behövde detta. Byta fokus från manusskrivandet för några timmar. Nu vaknar jag faktiskt upp med nya fräscha idéer. (Eller så är det samma gamla mossiga som framstår som vitala i jämförelse med mitt allmäntillstånd).

---

Jag är beroende. Bauerberoende. Det är helt sjukt. Jävla "24". Hur dålig den där serien egentligen blir så slutar det med att jag sitter och vill se mer och mer och mer av Jack Bauer och hans terroristbekämpning. Lyckligtvis är den nya säsongen bättre än de två föregående, så jag behöver inte skämmas allt för mycket. Mina amatörpsykologiska funderingar går så här: Jag kan inte stå emot en serie som handlar om människor som fattar väldigt svåra beslut under stor tidspress. Jag blir lite avundsjuk. Jag kan inte ens välja chipspåse.

---

Ser en debatt om feminism på tv. Blir rosenrasande. Skriker okvädesord mot skärmen. Det regnar tröttsamma och idiotiska floskler från debattdeltagarna. "Visst är det bra med jämställdhet, men det har gått för långt". "Män är också förtryckta". "Det ligger i människans natur att kvinnan ska vara hemmafru". Det värsta är att det inte är grabbar som sitter och säger det här, utan överklasskvinnor som uppenbarligen har råd att stanna hemma och ta hand om barnen. Jag stänger av när det blir för tröttsamt. För varje debatt i det här stuket där deltagarna förnekar förtrycket i samhället så stjäl de tid från det riktiga arbetet för jämställdhet och rättvisa. Skitsamma om det handlar om jämställdhet, homoäktenskap, Darfur, eller klimatet. Slutta jiddra börja jobba.

---

Surret från datorns processor överröstar som vanligt alla små detaljstyrning i ljudbearbetningar, men det är väl priset man får betala för att klippa i HD. Jag besöker nämligen A- uppe i klipprummet när han jobbar med de sista pusselbitarna av ljudläggningen. Han lägger en ljudmatta till köksscenen som ska imitera ljudet av ett brummande kylskåp. Ljudet av två bomullstopps som stryks mot varandra är egentligen två cigaretter som vi slår mot varandra. Men det låter bra. Jag lutar mig tillbaka och inser att "Bobs Blues" är två centimeter från att vara färdig. Äntligen. Efter en lång kämpig klipp process är vi äntligen i mål. Tacka fan för att jag haft en bra klippare. Jag är faktiskt nöjd med filmen. Den handlar om ämnen väsentliga för mig. Konsekvenserna av beroende. Relationer. Bluesmusik.

---

Bästa avlutningsraderna någonsin:

Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You'd know what a drag it is
To see you

---

Min lärare M- gav mig lite hjälp med att korrekturläsa ett ansökningsbrev jag skrivit till en skola i Trollhättan. Det som slår mig är vilken vikt han lägger på hur man värdeladdar sina formuleringar. Det fick mig att börja tänka. Senare, under en fest, byter jag några ord med en annan molkomelev. Vi pratar om hur jag framställer mig själv i min jargong. När jag läser igenom de här lösryckta styckena jag skrivit här återknyter jag än en gång till detta. Denna text har tillkommit under en handfull tillfällen som uppvärmning inför manus skrivande. Av någon anledning kryllar det av ämnen som får mig att framstå som bitter och tvivlande. Ämnesvalen folköl och musik får det att verka som om jag inte gör annat än smuttar på bärs och lyssnar på Bob Dylan. Vilket jag faktiskt vill betona, inte är sanningen.

---

Bakfyllan försvann omedelbart så fort jag fick i mig den där pizzan. Jag varvade den bearnaisedränkta måltiden med en annan lika högt stående historia. Woody Allens "Små och brott". Fantastisk film. Nu ska jag fortsätta med manusnötandet. Vad filmen handlar om? Till syvende och sist? Bortom alla tankar om tid och rum, om min fascination angående varje ögonblick är en repris på något som redan skett eller kommer att ske? Ja, egentligen så handlar väl filmen om en kille som inte kan bestämma sig.

Jag mötte Roy

Det finns tre sorters filmskapare jag bryr mig om. Det finns filmskapare som bemästrar filmediet. Det finns filmskapare som jag ser som förebilder. Det finns filmskapare vars verk ger mig mentalt stånd när de bryter regler och går sin egen väg. Roy Andersson passar enligt mig in på samtliga tre områden.

Jag är givetvis tvungen att skriva och skryta om dagens upplevelser. Den legendariska filmregissören Roy Andersson har idag besökt Värmlands Museum i Karlstad i dag. Han var där för att ge en personlig rundtur i och med utställningen "Fransson skottar snö", om Sveriges inblandning i förintelsen. Efter detta visade han fem av sina kortfilmer och svarade på frågor. Givetvis var undertecknad där, tillsammans med sina klasskamrater.

Så på ovanstående foto ser ni alltså detta: I förgrunden står en nöjd Kamrat Savela med en av sina absoluta favoritfilmer i handen ("Sånger från andra våningen"), och omslaget är signerat av filmens regissör. Denna regissör är det som vi ser i bakgrunden. Utan att överdriva: Denna dagen har varit som lilla julafton för mig.

Att se dessa underbara kortfilmer med presentation av filmskaparen var fantastiskt. Även om de tre inledande kortfilmerna, Anderssons studentfilmer från 60-talet, stundtals var i segaste laget, så var den hänsynslösa realismen inspirerande. De två senare kortfilmerna, "Någonting har hänt" och "Härlig är jorden", ligger på andra sidan filmskapande. Abstrakta, stilistiska mästerverk. Precis humor. Perfekt avvägd scenografi. Inte en ogenomtänkt centimeter filmyta. Allt detta genomsyrat av ett kompromisslöst budskap om godhet och ondska. Fyfan vad bra!

Jag avslutar med ett klipp från Roy Anderssons senaste långfilm, "Du Levande". Egentligen ska man inte se en film som denna på YouTube, men ni får åtminstone lova att se videon på fullskärmsläge! Annars fungerar det inte alls! Det är i alla fall en åtta minuter lång uppvisning i filmkonst. När jag såg detta på bio trodde jag att jag skulle dö just där och då i sätet. Jag var tvungen att hålla fast mig i armstöden för att inte hoppa upp och ner av upphetsning. Om ni någonsin sett nåt liknande... Let me know:

http://www.youtube.com/watch?v=TgDeEKDHrEw

Plötsligt faller Dylan ner från min vägg. Ja, alltså inte rockpoeten himself, utan en affisch som prytt både en och två väggar under de senaste åren. Det är häftmassan som lossnat. Hade mitt liv varit ett manus av Charlie Kaufman hade händelsen varit en metafor om hur mitt liv faller samman. Nu är det lyckligtvis inte så, utan jag måste bara köpa ny fräsch häftmassa.

Hade en hur skön lördagkväll som helst hos en klasskompis och hans flickvän i Karlstad. Det var lite annat folk där, mest gamla ex-molkomiter. Vaknade upp i morse på en soffa i en helt annan lägenhet. Återvände till Molkom med en mer formell än jobbig bakfylla och spenderade söndagsförmiddagen på det sätt som nog bara en sån som jag kan beskriva perfekt: Woody Allens "Hannah och hennes systrar" och chips med dipp. Hell yeah! Vem sa ordet "nörd"?

Länken i början av inlägget går till vad som kan vara en av världens bästa musikvideor. Bob Dylans "Things Have Changed". Vet inte på vilket sätt jag kan återkoppla det till affischens plötsliga lösgörelse från min vägg. Videon är i alla fall värd sina minuter att se. Soundet i sången luktar midnatt och cigaretter. Lägg då till en video med Robert Downey Jr och Dylan som äter en hamburgare. Då blir det fan i mig succé. Tyvärr kan jag inte bädda in klippet direkt i inlägget. Men det funkar nog ändå.

Fick nu ett uppslag till ett inlägg om några Seinfeldaktiga episoder ur mitt liv. Men det får vänta till nästa gång.