Det ska börjas tidigt!

En av mina första favoritlåtar var Grymlings "Mitt bästa för dig". Min far har berättat om hur jag knappt bevandrad i svenska språket skrek från baksätet på bilen att han skulle spela låten som jag kallade för "Kärleken". Refrängen gick: "Kärleken är en annorlunda lek, ett spel vi kan spela för dom som tror på den/ Finns det en med lite solidaritet går dagen att leva, natten att sova."

Jag var fyra år gammal då. Innan jag ens fyllt fem uppskattade jag bittra sångtexter om krassliga relationer. Jag var världens yngsta gubbrockare. Idag kan jag inte riktigt påstå att jag tycker att låten är särskilt mycket att hänga i plastgranen, men refrängen klingar så välbekant för mig att det åtminstone handlar om tung nostalgi. Visst, jag gillade även Michael Jacksons "Bad" i den åldern, så jag satt inte bara på mitt pojkrum och lyssnade på blues när jag lekte med mina turtles.

Ett fakta som jag berättar mer än gärna, är att jag döptes till Elvis. Ja, inte som tilltalsnamn. Men som andranamn. Dock så fanns det ingen som kallade mig Toni under mina första levnadsår, utan bara Elvis. Under mellanstadiet valde jag dock att ta bort namnet när byhålans pojkar fann detta faktum lite för roligt. Jag föll för grupptrycket. Detta har jag ångrat varje dag sedan högstadiet. En dag tänker jag ta tillbaka namnet, men kostnaden för detta på 800 kronor blir lätt bortprioriterad. I alla fall, det lärde mig en läxa om att inte försöka vara någon jag inte är.

Orsaken till namnet Elvis var denna; Under mina sista månader som foster så började jag ofta sparka intensivt när mina föräldrar spelade musik. "Det blir nog en Elvis", sa de. Tja, särskilt skönsjungande blev jag inte. Men det var som förutbestämt att min skivsamling skulle bli episk redan då.

På bilden som inleder inlägget ser vi undertecknad från tiden innan han ens hade flyttat till Norrbotten. Men när jag granskar bilden noggrant finner jag några likheter med dagens 22-åriga pojkvasker. I bakgrunden ser vi en stereo som jag sedemera ärvde och som jag körde hårt med så senast som i vintras. Den stereon har spelat mer Dylan är lovligt. I övrigt känns konceptet med skjorta och slips som inte allt för främmande för mig än idag. Jag vågar inte säga säkert, men förmodligen så beror det där leendet på nån historia som jag fnular på. Jag kan föreställa mig hur bilden är tagen på en fredagkväll och hur jag ser fram emot några glas hallonsaft för att koppla av efter en lång vecka på dagis.

Man är den man är. Helt enkelt. Jag kanske inte hade så bra koll på det där med kärlek som fyraåring, men även om jag inte är någon expert på ämnet än idag, så har jag åtminstone fuskat lite i ämnet. Jag var inte så inläst på sociala orättvisor, men ordet "solidaritet" i den där refrängen låg nog bra i munnen på mig redan då. Jag hade många dagar och nätter framför mig. Bra och dåliga. Skulle inte vilja ha någon av dem ogjorda.