Jag och två andra videoelever, D- och P-, sitter kring det runda matsalsbordet: Eftermiddagssolen ligger lågt och bländar våra ögon. Vårat samtal tystnar i några sekunder. Jag tänker högt:
"Leonard Cohen har en likadan hatt som mig", säger jag.
D- börjar skratta hysteriskt.
"Nu är det officiellt slut på samtalsämnen", säger han.
---
För en lång lång tid
Nittio procent av mina tankar just nu går till "För All Tid". Den sista kortfilmen jag gör på Molkoms Folkhögskola börjar att spelas in vecka 17. När jag går in i ett filmprojekt på det här sättet så går jag in hela vägen. Jag blir i det närmaste besatt. Från det att jag stiger upp på morgonen till det att jag lägger mig på natten så har jag lagt en betydande del av dagen till att antingen förbereda eller tänka på den kommande inspelningen. Varenda replik och varenda ord i manus lusläser jag och reflekterar jag över. Jag blir mer eller mindre manisk. Hur mycket jag än försöker intala mig själv med jämna perioder att jag kan tänka mig att jobba med nåt annat än film så överbevisar jag mig själv i perioder som denna. Det här är inte det jag föddes till. Men det är det jag oundvikligen är på väg mot. Vad som ligger bortom nästa krök har jag ingen aning om. Men jag ska ta reda på det.
---
Det tog ett tag men nu blir det av. M- kommer till Molkom nästa helg. Jag är peppad.
---
Leonard Cohen med min hatt:
---
Dina Händer - Göteborg
På måndag sticker jag på inspelning till Göteborg. Tre dagar inspelning gällande en kortfilm med punktema som min klasskamrat regisserar. Det ska bli en kul grej att sticka ut på. Det kommer dock enbart bli kvälls- och nattinspelningar, och enligt min erfarenhet kommer det betyda kyla, en sabbad dygnsrytm och massiv trötthet. Jag är peppad även här.
---
Balls to the walls
Det är mycket som övergår mitt förstånd. Det kan ha att göra med att detta förstånd inte räcker särskilt långt, men det är en annan historia. I vilket fall som helst så har dessa otaliga molkomfester bjudit på både en och två händelser som jag varken kunnat eller velat förstå. Men fredagens oväntade besökare i ett hörn blev jag inte klok på. Å andra sidan. Klok är ingenting jag strävar efter att bli. Så länge jag kan fortsätta leva på mitt utseende är jag nöjd.
---
Richard Lionheart
I förra veckan när jag sitter i klipprummet och textar en kortfilm som ska på filmfestival i Norge så får jag ett av mitt livs mest oväntade telefonsamtal. Det är Janne "Loffe" Carlsson som ringer för att säga att han är intresserad av att medverka i min kortfilm och spela den viktiga rollen som full stins. Jag hade skickat ett mejl till honom en vecka tidigare, och han hade inte läst det förrän nu. Det visar sig dock att datumen för inspelning ligger lite för nära i tiden och att han har en spelning i Stockholm som ställer till det under den veckan. Jag tror knappt att det är sant.
Och ja, spotifylänken till "Richard Lionheart" är alltså en av Carlssons magiska inspelningar med Bo Hansson från 70-talet.
---
Bara månen är full
Tidigare nämnda P- kommer in på mitt rum när jag sitter och jobbar till ljudet av Totta Näslund.
"Jag vet vad din självbiografi kommer heta. 'Mannen som gillade män med raspiga röster'. Man kan inte gå förbi det här rummet utan att höra en skrovlig stämma", säger han.
---
Jag hade en mardröm. Jag befann mig i stadiet mellan dröm och verklighet. Låg i min säng och var sekunder från att somna. Då hör jag hur någon börjar rycka frenetiskt i mitt dörrhandtag. Gång på gång, aggressivt. Det slår mig att det antingen är dröm eller verklighet och att jag inte vet vilket av dessa två det är. Så under en tid som känns oändlig känner jag en dov skräck. Jag väcker mig själv så att jag ska få klarhet om det är en dröm eller inte. Det var det givetvis. Ingen hade ens nuddat vid mitt dörrhandtag.
---
The End
Det ÄR officiellt slut på samtalsämnen. Min tillvaro just nu är jäkligt fokuserad på arbete, och samma gäller människorna runt omkring mig. Så det enda vi har att prata om är skola, skola och "blir det fest i helgen?". Det var samma sak förra året vid den här perioden. Men med en viktig skillnad. Den här gången blir det inget nästa år. Det är bara två otroligt korta månader kvar till jag måste lämna det här stället. Otroligt. Kruxet är dock att jag återigen börjat uppskatta det här stället. Det senaste halvåret har jag mer eller mindre skytt Molkom och varit trött på alla och allt här, men nu när våren har anlänt så har även min sinnesstämning börjat ljusna. Jag är tillbaka med besked.
---
Det är natt nu. Mörkret känns kompakt utanför mitt fönster. Vi är söder om midnatt och nu gäller det bara att vänta in nästa dag. Dagarna därpå därefter. Jag fick en löjlig impuls att sätta mig och vänta in soluppgången. Men sedan slår det mig att solen går upp halv sju, och så länge varken orkar eller vill jag vänta. Jag minns sista natten i Budapest. Jag hade varit och svirat med några amerikanare och holländare och vi gick tillbaka på morgontimmarna längst gator täckta av krossade ägg (en annan historia). Flera timmar senare satt jag och en amerikansk tjej som hette Dylan (!) på en balkong och såg när solen stiga upp bakom horisonten och över de ungerska taken. "This is by far the most beautiful sunrise I have ever seen" sa jag.
---
Eisenhower Moon
När jag skrev detta kommer plötsligt klasskamraten T.T, lugnettjejen M-, karlstadkillen V- och litet senare klasskamraten H- in genom min dörr. Klockan är halv två men vi blir sittandes, några av oss med en folköl i handen, på mitt golv där vi pratar skit in mot småtimmarna. Jag var på väg att lägga mig, men plötsligt förvandlas natten till ett trivsam samtal tidigt en söndagmorgon. Plötsligt är klockan 04.00. Det är det här jag kommer att sakna.
God Natt.
No comments:
Post a Comment