Mina ögon vandrar mellan de olika hyllplanen med chipspåsar. Konsum har ett hyfsat utbud av olika chipssorter, men jag tycks inte kunna hitta det jag söker ändå. Vad är jag sugen på? Sourcream och franska örter? Less fat-chips? Vanliga potatischips? Det här valet är så odramatiskt det bara kan bli. Men jag blir ändå stående där hur länge som helst. Jag kan bara inte bestämma mig. Jag kan bara inte välja.
---
En av Sophie Zelmanis vackraste ballader är "Shades". Den är så sparsmakad att den nästan låter som en viskning. Fjädertunna ackord och en avlägsen sjungande gitarr. I refrängen sjunger hon "In the shades... in the shades". Länge trodde jag att hon sjöng "Shit... Shit". Jag tyckte det var fint på nåt sätt. Som om nåt hade gått fruktansvärt fel, och det ändå hon kunde få ur sig var svordomar. Jag blev lite besviken när jag fick reda på rätt text. Det var som att... låten blev lite mindre vacker när hon inte sjöng om skit.
---
När A-, som klipper min kortfilm "Bobs Blues", frågar mig om vilket av de två olika versionerna har klippt är bäst, så vet jag inte. "Den kanske... eller vänta... den andra kanske ändå". Jag rabblar upp motiveringar till varför det ena är bättre än det andra. Men kan jag lita på att jag har rätt?
---
När jag tar stigen uppför Karlfeldtsstigen, den längsta och mest tragiska stigen i hela världen, så ser jag hur skolan tornar upp sig bakom kullen. Jag och B- har varit nere på Konsum. Jag har köpt nudlar och kravbananer. Det ligger ett dis i luften. När jag kommer högre upp ser jag att hela skolområdet är täckt att effektfull dimma. Det är öde, jag ser inte en människa bortsett från någon enstaka stackare i en rökruta. Vi avslutar stigen och kommer upp på asfalten och försvinner in i dimman.
---
T- har varit inne på bolaget inne i Karlstad och köpt en hundring spendrups åt mig, men han har inte tagit sig till Molkom efter det, så jag får nöja mig med folköl denna lördagskväll. Odins trekommafemmor har varit en stadig följeslagare sedan jag började den här utbildningen för sisådär ett och ett halvt år sen. Nåja. För att citera Aristoteles (vilket man alltid ska göra när man har bristande argument): "Summan av våra laster är och förblir konstant"
---
I gengäld vaknar jag upp morgon därpå med en episk bakfylla. Allvarligt talat. Det här är bakfyllornas Ben Hur. Jag tror dock att den kommer botas så fort jag ätit en Victoria på den lokala pizzerian. Det var folkölens fel, alltihop. Jag ska aldrig mer dricka mig berusad på alkohol med så här låg procent, lovar jag mig själv för tionde gången. Gårdagens fest lyfte aldrig riktigt, utan hade samma energilösa uppförsbacke mot midnatt. Efter en svårgripbar fest på internatet Lugnet utvecklade det sig till en förvirrad efterfest på mitt rum. Men även om betongkepsen känns hyfsat jobbig tror jag att jag behövde detta. Byta fokus från manusskrivandet för några timmar. Nu vaknar jag faktiskt upp med nya fräscha idéer. (Eller så är det samma gamla mossiga som framstår som vitala i jämförelse med mitt allmäntillstånd).
---
Jag är beroende. Bauerberoende. Det är helt sjukt. Jävla "24". Hur dålig den där serien egentligen blir så slutar det med att jag sitter och vill se mer och mer och mer av Jack Bauer och hans terroristbekämpning. Lyckligtvis är den nya säsongen bättre än de två föregående, så jag behöver inte skämmas allt för mycket. Mina amatörpsykologiska funderingar går så här: Jag kan inte stå emot en serie som handlar om människor som fattar väldigt svåra beslut under stor tidspress. Jag blir lite avundsjuk. Jag kan inte ens välja chipspåse.
---
Ser en debatt om feminism på tv. Blir rosenrasande. Skriker okvädesord mot skärmen. Det regnar tröttsamma och idiotiska floskler från debattdeltagarna. "Visst är det bra med jämställdhet, men det har gått för långt". "Män är också förtryckta". "Det ligger i människans natur att kvinnan ska vara hemmafru". Det värsta är att det inte är grabbar som sitter och säger det här, utan överklasskvinnor som uppenbarligen har råd att stanna hemma och ta hand om barnen. Jag stänger av när det blir för tröttsamt. För varje debatt i det här stuket där deltagarna förnekar förtrycket i samhället så stjäl de tid från det riktiga arbetet för jämställdhet och rättvisa. Skitsamma om det handlar om jämställdhet, homoäktenskap, Darfur, eller klimatet. Slutta jiddra börja jobba.
---
Surret från datorns processor överröstar som vanligt alla små detaljstyrning i ljudbearbetningar, men det är väl priset man får betala för att klippa i HD. Jag besöker nämligen A- uppe i klipprummet när han jobbar med de sista pusselbitarna av ljudläggningen. Han lägger en ljudmatta till köksscenen som ska imitera ljudet av ett brummande kylskåp. Ljudet av två bomullstopps som stryks mot varandra är egentligen två cigaretter som vi slår mot varandra. Men det låter bra. Jag lutar mig tillbaka och inser att "Bobs Blues" är två centimeter från att vara färdig. Äntligen. Efter en lång kämpig klipp process är vi äntligen i mål. Tacka fan för att jag haft en bra klippare. Jag är faktiskt nöjd med filmen. Den handlar om ämnen väsentliga för mig. Konsekvenserna av beroende. Relationer. Bluesmusik.
---
Bästa avlutningsraderna någonsin:
Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You'd know what a drag it is
To see you
---
Min lärare M- gav mig lite hjälp med att korrekturläsa ett ansökningsbrev jag skrivit till en skola i Trollhättan. Det som slår mig är vilken vikt han lägger på hur man värdeladdar sina formuleringar. Det fick mig att börja tänka. Senare, under en fest, byter jag några ord med en annan molkomelev. Vi pratar om hur jag framställer mig själv i min jargong. När jag läser igenom de här lösryckta styckena jag skrivit här återknyter jag än en gång till detta. Denna text har tillkommit under en handfull tillfällen som uppvärmning inför manus skrivande. Av någon anledning kryllar det av ämnen som får mig att framstå som bitter och tvivlande. Ämnesvalen folköl och musik får det att verka som om jag inte gör annat än smuttar på bärs och lyssnar på Bob Dylan. Vilket jag faktiskt vill betona, inte är sanningen.
---
Bakfyllan försvann omedelbart så fort jag fick i mig den där pizzan. Jag varvade den bearnaisedränkta måltiden med en annan lika högt stående historia. Woody Allens "Små och brott". Fantastisk film. Nu ska jag fortsätta med manusnötandet. Vad filmen handlar om? Till syvende och sist? Bortom alla tankar om tid och rum, om min fascination angående varje ögonblick är en repris på något som redan skett eller kommer att ske? Ja, egentligen så handlar väl filmen om en kille som inte kan bestämma sig.
No comments:
Post a Comment