Toni tipsar: The National

Jag har egentligen ingen aning om vilka The National egentligen är. Jag har bara hört en handfull låtar av dessa amerikaner. Läste ett inlägg i Annika "Säkert & Hello Saferide" Norlins poptextblogg om just deras låt "Slow Show".

Jag fastnade direkt. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på "Slow show" nu. Den suger in mig och växer. Episk i sin minimalism.

Deppig pop blir lätt vita medelklassungar som gnäller. Det finns några få undantag, och The National verkar vara ett av dem. Deras sound och stil är ganska konstant. Ödsliga pianon i moll, introvert sång, fantastiska mullrande trummor och alltid en uppfriskande ljuskälla som bryter igenom det svarta. Texterna är jag väldigt imponerad av. Lyssna på de nästan komiskt miserabla raderna:

"Looking for somewhere to stand and stay
I leaned on the wall and the wall leaned away
Can I get a minute of not being nervous
and not thinking of my dick"

Rader som sedan vägs upp av den vackra punschen i sångens klimax, som repeteras om och om igen över de tjocka trummorna:

"You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you"

Där har ni fuckin' poesi om ni frågar mig!

Vidare efterforskningar, däribland "You've done it again, Virgina", har fått mig att skriva upp bandets senaste skiva "Boxer" på listan över album som ska inhandlas nästa gång det vankas en CDON-beställning.
(Och med tanke på att Bob Dylan släpper ny lovande skiva i slutet av April så går det ju att räkna med att en sådan kommer resultera i ett gäng lysande plastskivor...)