Goodbye Norrköping

Mörkret sänker sig över Norrköping.

Det är en sommarkväll, en söndag. På en solstol sitter jag nedbäddad under en filt för att hålla bort myggorna och kvällskylan. Bredvid mig sitter A-. En filmklubb som heter Flimmer brukar hålla de här visningarna på en utomhusbio två gånger i veckan, och den här kvällen sitter vi och ser på deras visning av den franska thrillern ”Anthony Zimmer”. Inom en timme kommer klockan att slå midnatt. Då kommer det att bli måndag, och två veckor kvar tills jag lämnar Norrköping. Jag drar filten tätare omkring mig och berättar för min stolsgranne att filmen kryllar av Hitchcock-referenser. Himlen är svart över den här färgargården nu.

Jag ska inte försöka foga ihop olika scener ur min vardag till förbannelse den här gången. Ja, inte bara åtminstone. När jag skriver detta sitter jag vid tangentbordet en sen natt. Imorgon åker jag hem till Kalix igen. Det kommer att bli en relativt kort visit innan jag återvänder några enstaka dagar för att rensa ur den här lägenheten och ta mitt pick och pack för att dra till Värmland. Men mitt officiella farväl till Norrköping tar jag den här helgen. Mitt avsked till vänner och arbete, till platser och minnen, tar jag de här dagarna innan jag tar min reträtt till staden där allting började.

I Stockholm var myllret på gatan inte lika vansinnigt som ryktet sade. För andra gången inom bara en vecka befann jag mig i huvudstaden igen: Den här gången för ett sista besök på Greenpeace huvudkontor. Jag och mina värvare hade spenderat de senaste timmarna med att lyssna på lite olika kampanjarbetare och annat folk inom organisationen, men också med att skaka hand med lite andra värvarkollegor från andra delar av landet. Det var kul att återse H-, den sköna liraren från Eskilstuna. Nu fick vi alltså tillfälle att värva lite på huvudstadens gator; något jag velat pröva väldigt länge. Även om gaturvärvning inte hade varit min huvudsakliga arbetsuppgift de senaste månaderna så hade jag ändå efter ett år och fyra månaders tjänst för Greenpeace blivit rätt uttråkad på försäljaryrket. Men att få stoppa huvudet i virrvarret på södermalms gator gav tillbaka lite av den glöd jag kände för så länge sen. Jag insåg att jag skulle komma att sakna jobbet, i synnerhet kollegorna, när vi den efterföljande veckan skulle lägga ner vårt projekt i Östergötland.

När jag just hade flyttat till Norrköping skrev jag såhär: ”Jag är Norrköpingsbo nu alltså. Mitt liv har förändrats! Ingenting kommer bli som det varit förr! Jag är en ny människa! Är det så? Nej. Nu har det snart gått två veckor sedan jag flyttade hit, då är jag alltså halvvägs in genom den där fyraveckorsperioden. Jag fick nämligen höra det, att om man klarar fyra veckor så klarar man sig hur länge som helst. Än så länge klarar jag mig väldigt bra.”

När jag flyttade till Norrköping hade jag inga större förhoppningar. Jag hade en resväska med några ombyten kläder, några cd-skivor och en Bruce Springsteen-dvd. Det var den plötsliga ingivelse som endast kärleken kan framkalla som hade tagit mig hit. Jag skulle flytta ihop med den flicka jag kärat ner mig i. Den enda plan jag hade var att skaffa ett jobb och hela tiden vara förberedd på att allting skulle explodera så att jag kunde fly hem med hedern åtminstone någotsånär i behåll. Men det gick rätt bra… Åtminstone i ett år. Den där explosionen kom så småningom en vårmorgon. Plötsligt var jag singel och nerslagen i en stad där jag, visade sig, inte hade några riktiga vänner eller mentala stenstoder att luta mig mot. De följande veckorna skulle jag gå omkring och sjunga blues för full hals i det som skulle bli min absolut ensammaste period i hela mitt liv.

Men familj och vänner, gamla och nya, lyckades vara där ändå för mig. Jag tog mig upp på fötter igen. Sommaren passerade. Nu är det dags att dra. Det känns lustigt att sammanfatta ett helt år i ett enda stycke. Under det senaste året tycker jag ändå att jag att redogjort ganska närgående om hur mitt liv sett ut sen jag flyttade från Kalix, så att alla dessa ord och rader ska förminskas till 267 ord känns underligt. Men underligt är ett ord som blivit välbekant för mig sedan jag officiellt slutade vara norrlänning. Det har nämligen visat sig att är det nånstans jag känner mig bekväm, så är det nånstans i trakterna av det ordet.

På väg till en bankomat möter jag på K-. En gammal kollega och en härlig tjej med ordet ”kaxig” som ledstjärna. Jag kommer just ut från frisören för en sista billig klippning innan jag lämnar stan. Jag och K- byter några ord och det blir mitt första avsked i raden av en handfull som jag kommer uppleva under de vid det här tillfället återstående sju dagarna.
”Ha det så bra nu Toni”, säger hon, ”och så lycka till med filmkarriären så att vi kan komma och se dina filmer på bio!”
Folk kommer och folk går, tänker jag.

Vad är det jag lämnar efter mig? Inte mycket. Vad är det jag tar med mig? Lite mer än den resväska jag tog med mig hit i alla fall. Några av mina bästa stunder i mitt liv har jag haft i den här staden. Några av de värsta också. Det är synd att vårens måttliga misär ska överskugga så mycket av det som var bra innan dess, men det är så livet är antar jag. De dyrköpta läxorna som jag har i bagaget nu tar jag med mig till Värmland och var fan jag än hamnar därefter. Från och med nu kommer jag kräva respekt av samtliga människor jag har en relation till, från och med nu kommer jag aldrig att tillåta att någon trampar på mig. Jag kommer inte heller försätta några chanser: Jag kommer hoppa på varje tåg som passerar mitt synfält. Dessutom så har jag vid det här laget också en helt ny arsenal med fyllehistorier och oneliners på lager som jag tillskansat mig på Östergötlands gator.

”Låt mig höja glaset och utbringa en skål, det får bli det absolut sista jag gör som arbetsledare!”, säger jag lutad över min hamburgertallrik modell lyx.
Vi sitter på Världens Bar, jag och mina fem kollegor från Linköpingsgruppen. Nu är det dags för vår Greenpeace-grupp att gå i graven och det här är vår avslutningsmiddag. Världens Bar i sig är ett sånt ställe som jag alltid kommer att starkt förknippa med Norrköping: Jukeboxen med sitt fattiga urval, den trevliga lokalen, ett kungligt kök och minnena av alla fyllor man lagt grunden för. Vemod är en av de känslor jag känner nu. Alla mina yrkesbröder och systrar som jag fått tillfälle att arbeta med under de här otaliga månaderna har varit otroliga människor. Nu när vi slutar så är det skönt att veta att vi gör det med våra resultat på topp, och med ett väloljat team. Jag kommer att sakna dem, särskilt I- som jag i princip jobbat nonstop med sedan jag började för Grönfred i maj förra året. Jag avslutar min skål, tar en klunk av ölet och slutar ett jobb som satt sina spår.

Spårvagnen rusar genom ljuva livet. Ja, precis som alla Eldkvarn fans förstår så sitter jag på treans spårvagn. På sista hållplatsen hoppar jag av. Detta blir min sista festkväll i Norrköping. Det är fredag och jag har snofsat till mig hyfsat: Alltifrån partybrillorna till favoritkavajen är framplockade. Väl inne på festen går allt smort. Jag känner i princip ingen, som vanligt härikring men snart sitter jag vid ett bord och underhåller en mindre publik med mina historier. Mycket går det att säga om mig, det finns både en och annan dålig sida att blamera ut, men att jag inte är en social jävel går det inte att påstå. Just den insikten känns trygg. När jag lämnar norrköping så vet jag att var jag än hamnar och hur så reder jag mig. Att starta om på ny kula är aldrig ett problem för mig. Det är vad de senaste åren i mitt liv har handlat om. När jag denna fredagskväll dansar till Håken Hellström och Nationalteatern så känner jag mig nöjd. Min ungdom har inte gått till spillo.

Det som blir den grand finale som mitt avsked till Norrköping kräver blir en avskedsmiddag på Pappa Grappa. De få trogna läsare jag har som har gott minne minns kanske att restaurangen Pappa Grappa var det ställe jag åt på första gången jag besökte Norrköping, och det skulle officiellt också bli det sista. På det här stället serveras världens godaste pizza, stenungsbakad med lyxiga italienska ingredienser. Jag och A- hade piffat upp oss ordentligt, jag är särskilt imponerad av hennes svarta kreation. Återigen får jag skåla för den tid som varit, och till lika stora delar den tid som kommer härnäst. Det känns kul att jag får en bestående vän i A-, en kamrat som inte bara hjälpte mig när det kändes tungt i våras, utan som på alla sätt varit ett lysande sällskap. Jag kommer definitivt att sakna våra filmkvällar. Det är ingenting jag tänker på när jag sitter där och njuter av den fantastiska pizzan. Jag tittar ut genom fönstret och betraktar norrköping. När allt kommer omkring är det bara några gatstenar som binder ihop en stad. Gatukorsningar finns det överallt. Det är inte den fysiska staden som sätter avtryck i kroppen på en. Det är människorna och minnena. Jag tuggar vidare på pizzan. Det här känns väldigt bra. Jag har klarat mig väldigt bra.

Och det är här jag avslutar den här historien: På en pizzeria på Gamla Rådstugugatan i Norrköping. Med en god vän och på gott humör. När jag kommer att tänka på den här tiden i mitt liv är det här en av de scener som kommer att poppa upp. Jag kommer att tänka på spårvagnar genom ljuva livet, och ett ändlöst harvande på buss 113 mot Kvarberget. Jag kommer att tänka på jobbet på Greenpeace. Jag kommer att tänka på avslutade relationer. På påbörjade vänskaper också för den delen. Jag kommer att minnas myllret på Drottninggatan. Jag kommer att minnas känslan av att gå genom industrilandskapen och se vattnet forsa med öronbedövande kraft in i Strömmen. Jag skriver det här min sista kväll som norrköpingsbo. Jag ser att mörkret har fallit utanför mitt fönster. Jag skriver de här sista raderna med en känsla av tillfredställelse. Jag klarade mig. Jag klarade av Norrköping.
Jag är klar nu.

Orsaker att leva #2:

Underbara Nina Simone som sjunger så att hjärtan brister:

Orsaker att leva #1

Indiska efterapningar på Michael Jackson:

Toni is allright

På Drottninggatan råder fullständig anarki.

Cirkusstämningen är omisskännlig. Det är inte bara vi på Greenpeace som står och försöker värva medlemmar till organisationen på stadens gator denna torsdag, utan även några biståndsorganisationer, några mobiltelefonsförsäljare som sålt sin själ till djävulen, några tiggare och annat löst folk. Som om inte det vore nog så står även East FM, en radiostation som spelar den vanliga sörjan som fyller reklamradion, och sänder live från ett fik just vid den bit av gatan där jag spatserar omkring. Ljudnivån är intensiv. Det är nog för att jag ska bli galen. Var jag än ser så försöker någon sälja någonting till någon. Så länge det handlar om välgörenhet är det okej tänker jag, men det är lite mer än det som norrköpingsborna får stå ut med en dag som denna.

Plötsligt får jag se en syn som skär sig med omgivningen. Ut ur samma fik som East FM pumpar sina ljudvågor ur så kliver en liten punkartjej. Hon har en akustisk gitarr i handen. Hon slänger en blick åt höger, en åt vänster. Hon tänder en cigarett. Jag kan inte undgå att slås av kontrasten mellan hennes uppenbarelse i trasiga jeans och den trendiga radiojockeyn som står några meter bakom henne. Punkartjejen slänger sin gitarr över axeln och början gå uppåt längst Drottninggatan. På några sekunder har jag fått tillbaka mitt hopp för mänskligheten. Korken lossnar.

Det finns en ständig lust inom mig att skriva, och under de senaste månaderna har mitt liv fått sin beskärda del dramatik, vilket har resulterat i att jag skrivit den här dagboksliknande sörjan med stor koncentration och tillfredställelse. Men efter att jag kom hem från Hultsfred och fick det glädjande beskedet om att jag kommit in på filmlinjen på Molkom Folkhögskola så har jag i princip drabbats av skrivkramp. Precis som en bara till hälften kastrerad hankatt har jag velat, men inte kunnat. De senaste månaderna har jag inte bara varit med om en abrupt avslutat förhållande, jag har även rest runt en del och gått på nån enstaka konsert och fest. Tillräckligt med händelser för att få min vardag att kännas tillräckligt fylld med substans för att jag ska kunna skriva om den på internet. Varje gång jag har suttit mig ner för att skriva på ett inlägg, när lusten legat på, då har jag inte kunnat minnas någonting värt att skriva ner. Men har mina dagar de senaste veckorna varit händelselösa? Näe. De har kanske inte har kantats av biljakter och skottlossningar, men jag har inte bara suttit hemma och saggat bakom datorn. Inte bara.

För några månader sedan:
”Jag ska till Stockholm i juli och se Metallica”, säger C- på telefon, han är på väg till en fest hemma i Kalix.
”Perfekt”, säger jag, ”Då måste vi ses!”

Det är ännu en kväll på Världens Bar, om än den första på länge. En onsdagskväll som kryddats med en rejäl skur regn. Jag sitter och tar en öl med en före detta arbetskamrat som är namne med min goda vän från Kalix, M-. Det var flera månader sedan vi senast satte oss ner på det här sättet och snackade, så det är verkligen på tiden. M- är en skön lirare, med stora kunskaper vad gäller musik och med ett bagage av oändliga historier från världens alla hörn. Vid ett tillfälle berättar han vad han sagt åt en engelskspråkig vän till honom när jag (bokstavligen) sprungit in i dem på stan tidigare under veckan: ”Toni is allright, but he’s a little bit jumpy…”

När jag kliver in genom dörren och in i min lägenhet så hittar jag ännu ett kuvert på hallgolvet. Det är från den folkhögskola som hade mig på reservplats, nu visar det sig att jag blivit antagen där ändå. Jag rycker på axlarna, Molkom är fortfarande mitt förstahandsval, men känner mig ändå lite nöjd. Av fyra sökta filmskolor kom jag in på tre. Det kunde ha varit värre. Mitt storhetsvansinne växer en storlek till. Snart får jag skaffa en större lägenhet.

Jag står lutad ut mot min franska balkong och ser på hageby by night. Jag andas kvällsluften, den är underbart syrerik. Vid datorn sitter A- och laddar ner bosnisk musik, samtidigt som hon berättar målande historier om de olika artisterna. Alldeles nyss såg vi film, ”Nightmare before Christmas”. Att säga att läget känns soft är en underdrift. På senaste har jag hängt en hel del med A-, det är schysst att ha en kompis som pratar mer än vad jag gör, så då kan jag vara den som tar ett steg tillbaka i konversationerna. När jag har så liten tid kvar i Östergötland har jag inte heller känt någon ork att börja lära känna nya människor, det kommer att bli sentimentalt nog att säga adjö till de få bekantskaper jag tillskansat mig här. Nåja, det är ingenting jag tänker på när jag står där vid min franska balkong och hör en bosnisk version av ”California Dreamin’” fylla vardagsrummet.
”Det här är allright”, tänker jag.

När jag sätter mig ner vid datorn igen för att skriva, det kliar rejält i fingrarna, så blir det inget den här gången heller. En mening på sin höjd är vad jag får ner. Historierna vill inte infinna sig. Orsaken till att det här oroar mig är inte för att bloggandet på nåt sätt är livsnödvändigt för mig. Nej, orsaken är att min kreativitet känns nästan obefintlig. När jag dessutom inser att jag inom någon månads tid ska börja plugga film så känns det lite illavarslande att mitt huvud är totalt tomt på idéer. Tänk om jag förlorat en av de viktigaste beståndsdelarna inför mitt val av utbildning; Min fantasi! Hur ska jag kunna skriva ett manus om jag inte kan skriva en redogörelse över saker som faktiskt har hänt? Jag stänger ner word och börjar lyssna på Son House istället. Han spelar och sjunger”Levee Camp Moan” på världens skönaste slidegitarr. Jag älskar blues.

Ett MMS från G-:
Ett foto föreställande vägskyltar som berättar hur E22 leder mot Stockholm eller Växjö, beroende på vilken avfart man tar. G- lämnar Ronneby.
Han skriver: ”14.34: Jag tror ingen sagt det bättre än Bruce: it’s a town full of losers, we’re pulling out of here to win”.

Vi slår oss ner vid ett kebabhak på Söder, jag och C-. Vi har redan hunnit spendera några timmar med att gå omkring och rota i suspekta film- och skivaffärer, och nu belönar vi oss med en rejäl tallrik krubb. Det har varit grymt roligt att återse C-, senast var ett halvår sedan. Det känns faktiskt som om det var igår som klyschan heter, så är det alltid med nära vänner. Av de polare jag har är C- den jag känt längst. På högstadiet var vi riktiga filmnördar, och nu när båda kommit in på varsin filmskola så har våra gamla drömmar från den tiden gått i uppfyllelse. Samtidigt som vi nu sitter här och utövar den underskattade konsten att snacka skit så slänger jag en blick på medborgarplatsens torg där stockholmarna rusar omkring. Alla är på väg nånstans.
”Ska vi gå och ta en kall pilsner?”, frågar jag när vi käkat färdigt.
Givetvis kommer C- med rätt svar: ”Jo.”

Tåget rullar in på stationen (Jag var bara tvungen att få använda en så klassisk mening). Det är pendeln som ska ta mig till jobbet. I hörlurarna sjunger Springsteen en avskalad version av ”Incident on 57th street”. Jag ser mina kollegor närma sig tåget på avstånd. Det känns underlig att jag bara har några veckor kvar på Greenpeace. Jag har ju trots allt jobbat med det här i över ett år, och det är fortfarande stundtals en riktigt häftigt jobb. På sistone har det gått riktigt bra för oss också, det är ju trots allt ett resultatinriktat jobb så det spelar ganska stor roll. Det här med att vara arbetsledare är verkligen min grej… Visst, det kommer att bli skönt att få hänga av sig den blåa GP-jackan och inte behöva hänga med i varje utveckling på klimatfronten. Men på nåt sätt tror jag att många andra av mina framtida jobb kommer att kännas meningslösa i jämförelse. Ett visst miljöengagemang känns det ändå som jag kommer att behålla. Eller vad fan, jag kanske lika gärna köper stadsjeep och skaffar ett eget litet kolkraftsverk på bakgården. Jag väcks upp från mina tankar och stiger på pendeltåget.
Bruce säger: ”those romantic young boys, all they ever want to do is fight”

Hötorget, Stockholm:
Dagen börjar närma sig sitt slut. Min buss går på en halvtimme, så jag är tvungen att börja röra mig mot t-centralen. Jag och C- har just lagt en heldag bakom oss. Större delen av tiden har vi mest suttit på pub och jiddrat, så i mina ögon har det även varit en lyckad dag. Det kommer bara att ta några få veckor innan vi återser varandra igen, då hemma i Kalix, men det känns givetvis tråkigt ändå att säga hej då. Den här korta resan var precis vad jag behövde. Jag behövde få lite kontakt med mina rötter i norr innan jag tar itu med det som väntar där hemma i lägenheten i Hageby. Jag har ungefär två veckor kvar i Östergötland, och det finns många lösa trådar där jag behöver knyta ihop. Men det kommer inte vara några problem. Det kommer att lösa sig. Just nu har jag alla batterier jag behöver laddade.
”Okej, men jag drar då”, säger jag, ”Det var jävligt roligt idag.”
”Jorå. Vi hörs”, säger C-.
Jag funderar på att säga något vettigt.
”Håll fortet… Dö inte.”

Drottninggatan är en cirkus. Mobiltelefonsförsäljare. East FM. Välgörenhetsorganisationer. Tiggare. Anarki. Jag klurar lite på den skrivkramp som drabbat mig på sistone. Det känns som om korken håller på att lossna. Snart i alla fall. Kaoset runt omkring mig på gatan är däremot det som irriterar mig mest just nu. Då ser jag en punkartjej komma ut ur ett fik med en akustisk gitarr i handen. Hon slänger en blick åt höger, en åt vänster. Hon tänder en cigarett.

Born in Time

Eftersom den här bloggen egentligen är en Bob Dylan-blogg (det var en av mina ursprungliga intentioner i alla fall) så tänkte jag sammanfatta några tankar som jagat mig under dagen angående Dylans ”Born in time”. Detta kanske också kan bota min sporadiska skrivkramp som irriterat mig under den gångna veckan…

Det spännande med Bob Dylan är att det aldrig går säkert att säga att det är hans bästa låtar som hamnar på hans album. På den ganska underskattade 90-talsskivan ”Under the red sky” finns en ballad som går under namnet ”Born in time”. En vacker titel, inte sant? Grejen är bara det att den här låten egentligen spelades in för ”Oh Mercy”, som var Dylan comeback efter ett mörkt 80-tal. Men av någon anledning valde Dylan, som så många gånger förr, att fullständigt skita i den inspelningen och istället skriva om den och spela in den på nytt för albumet som utspelade sig under den röda himlen. Den version som hamnade på ”Under the red sky” är inte dålig. Absolut inte. Men den är otroligt långtifrån den underbara ”Born in time” som jag lyckats leta fram ur någon av nätets alla godisgömmor. ”Born in time” i sin originalversion har en mer drömsk atmosfär än den som blev officiellt utgiven. De textförändringar som Dylan valde att göra är också försämringar. Vi glömmer ”Under the red sky”, vi lyssnar på originalet istället!

Sången har jagat mig hela dagen, från det att jag vaknade i morse till dess att jag nu ser kvällen rulla in över Norrköping. Jag befinner mig plötsligt i ett landskap utan tydliga gränser. Ett landskap av minnen och nostalgi. Men ingenting är så enkelt som att det bara handlar om det förgångna. En av Dylans största styrkor i hans bästa stunder är hans sätt att få tiden att lösas upp till molekyler. Minnen och nostalgi är känslor som vanligtvis berör det som varit, men i ”Born in time” är det inte nödvändigtvis så.

In the lonely night,
In the stardust of a pale blue light,
I think of you in black and white
When we were made in dreams.

Det går inte att citera texter såhär och förmedla känslan på det sättet. Det går inte att förklara det varma täcke som omfamnar mig när ”Born in time” svävar ut ur högtalarna. Det vore banalt att tro att jag förstod mig på vad den här mystiken vill säga, vad kärlekshistorien är av för slag. Men i mina öron är det en oändlig kärlek. En romans som trotsar artonhundratal, nittonhundratal, tjugohundratal. I mina öron är mystiken det som gör det hela så begripligt… Det går inte att stänga inne en sån här låt inne i en låda av enkelt berättande. Var än Dylan tänker på sin älskade så är det inte i den här världen. Det finns fler världar än de som ögat kan se, tycks det, och i den världen är kärleken starkare än någon annanstans.

Jag kanske bara svamlar. Jag kanske inte får någonting av värde sagt överhuvudtaget. Men när ”Born in time”, originalet som inte fått se en officiell utgivning (än), jagar mig i mitt huvud så lyfter den bördor från mina axlar som jag tacksamt gör mig av med. Tiden är en bro, minns jag att Håkan Nesser skrev en gång. I Bob Dylans värld är tiden inte ens ett hinder.


In the hills of the mystery,
In the foggy web of destiny,
I think of you from deep inside of me
When we were born in time

Jag tycks ha drabbats av ett post-hultsfred syndrom vad gäller inspirationen att skriva. Fingrarna kliar, men så fort jag sätter mig ner för att skriva en fortsättning på den dokusåpa som den här bloggen har utvecklats till så hamnar inget på "pappret". Jag säger inte att jag har ett tråkigt liv, tvärtemot, men efter ha skrivit några inlägg i rad där man flängt fram och tillbaka genom Sverige och i synnerhet konsumrat både liv och alkohol på en smålänsk festival, så tycks allting så lamt i jämförelse.

För det finns trots allt både ett och annat ämne för mig att behandla. Framgångar på jobbet. Mina förberedelser inför att påbörja min utbildning. Men framförallt att det gått upp för mig att jag måste knyta ihop de lösa trådar som finns kvar här i Norrköping. Så nästa inlägg kommer väl behandla de ämnena i huvudsak.

Ikväll sitter jag dock och lyssnat på Bruce Springsteens "The Rising", käkar en ölkorv som heter "Nebraska" och njuter en dryck som heter Heineken. Om det inte vore för att jag ska jobba imorgon så vore det här en sommarnatt att njuta av. Ja, om vädret hade varit det minsta julidoftande hade det verkligen varit så. Men jag får nöja mig med Bruce.

Fortsättning följer inom en snar framtid.

Hon tillhör mig

På ett forum på nätet diskuterade vi översättningar av Dylanlåtar, och jag blev så inspirerad att jag själv översatte en text av honom. Min första översättning nånsin... Det var "She belongs to me" som blev försökkanin... Enjoy:

"Det finns ingenting hon saknar,
Ser aldrig tillbaka på det som vart
Det finns ingenting hon saknar
Ser aldrig tillbaka på det som vart
Hon kan ta mörkret ut ur dagsljuset
Och måla hela himmelen svart

Du börjar med att stolt
stjäla allting som hon pekar på
Du börjar med att stolt
stjäla allting som hon pekar på
Men det slutar med paranoia
när du kikar genom hennes nyckelhål

Det finns inga gropar
Som hon kan falla i
Det finns inga gropar
Som hon kan falla i
Hon lyder inga lagar
Hon har fullständig amnesti

Hon bär en egyptisk ring
Den skiner som en siren
Hon bär en egyptisk ring
Den skiner som en siren
Hon är en magisk kvinna
Hon kan förvandla dig till sten

Applådera henne på söndagar
Starta en parad för hennes skull
Applådera henne på söndagar
Starta en parad för hennes skull
Köp en trumpet när hon fyller år
Och på julafton sup henne full"

Hungrig i Hultsfred

”Helvete också”
Jag svär än en gång och läser innehållet i kuvertet en gång till. Jag blev bara reserv. Det här utspelar sig alltså i min hall där jag läser ett brev från en folkhögskola jag sökt. I mitt senaste inlägg lämnade jag oss vid den här scenen, vid tillfället då jag inser att jag inte kommer komma in på nån av de folkhögskolor jag sökt. Skolan i Skåne som jag reste på ansökningsdag på hade mycket riktigt för hård konkurrens. Ansökningsdagarna till den högintressanta skolan i Värmland som jag just kommit hem från hade gått skitdåligt. Den enda skola jag kommit in på vill jag verkligen inte gå på. Så nu när den här skolan utanför Ullared bara ville ha mig som reserv så inser jag att mina planer om att studera film till hösten är körda. Vad ska jag hitta på nu istället? Mitt huvud letar efter ord för att beskriva min sinnestämning vid detta tillfälle. Men mitt vanligtvis väl utbyggda vokabulär sviker mig och jag suckar: ”Jag är fucked”.

Han kommer gåendes från bussen med en enorm väska över axeln. En av mina bästa vänner, M-, har anlänt till Norrköping. För första gången någonsin nuddar han asfalt i min nuvarande hemkommun, och det är verkligen på tiden. Jag ger ifrån mig en hälsningsfras, och efter en ansträngd ”vi är för macho för att kramas”-kram så börjar vi två traska mot den buss som ska ta oss hem till en schysst lägenhet i Hageby. Nu är stunden kommen då vi ska spendera några dagar i Östergötland innan vi åker vidare till Hultsfred för några dagars festival. M- ser sig om vid busshållsplatsen och slänger en blick mot Carl Johans park.
”Shit, man ser direkt att det är en soft stad med parker och allt”, säger han.

Jag har alltid varit svag för trilogier. Jag vill se det här inlägget som sista delen i en trilogi vars tema inte är svårt att genomskåda. Tre resor. Tre orter. Och på nåt sätt en röd tråd om planerna om min kommande framtid, eller snarare bristen på dem.

”Helt sjukt att det inte ska finnas uteställen öppna på en måndag i en storstad!”, svär M-.
Det här är andra kvällen i rad som vi ger oss ut på stan något förfriskade för att värma upp innan festivalen. Tyvärr har det visat sig att det inte är mycket till fest på stan vare sig idag måndag eller igår söndag här i Norrköping. Så själva festandet i sig har blivit av den lugnare sorten. Vi har i alla fall fått värma upp de båda dagarna på det sätt som vi norrlänningar föredrar, sittandes hemma med bra musik i stereon medan vi pladdrar och sänker den ena bägaren med öl efter den andra. Nu sitter vi i alla fall på en parkbänk precis nere vid strömmen, praktiskt taget under en bro som löper uppåt Kungsgatan. Vi hör fotsteg. Det är en lodis som kommer gåendes. Han slår sig ner på en bänk bredvid oss. Han är barfota. Efter ett tag börjar han prata med en låg stämma. En monolog om att tro på sig själv, om att inte testa droger och nåt annat ohörbart som lämnar hans läppar.
”Den riktiga skolan börjar när man slutar skolan, grabbar”.

Packningen skär in något så fruktansvärt i axlarna. Under planeringen för festivalen i sig så hade jag tänkt försöka hålla mig till principen att tandborste och några rena kallingar är allt som behövs, men där har både jag och M- nu misslyckats totalt. Nu fåt vi stanna upp varje femtionde meter för att vila våra trötta kroppar. Tillslut kommer vi in på själva campingen, en dammig åker där solen gör sitt för att hålla temperaturen uppe. Vi slår upp våra tält samtidigt som den lilla stereon på gräsplätten ger ifrån sig tonerna av Rolling Stones ”Gimme Shelter”. Så fort den biten är avklarad plockar vi fram tältstolarna och sätter oss ner för att avnjuta en ljummen Heineken var. Jag kan inte på något sätt föreställa mig ett bättre sätt att påbörja en festival.

Den första kvällen på området närmar sig sitt slut. Jag står nedanför en storbildsskärm som visar en konsert med Dead Prez. De senaste timmarna har varit galen fest med många underliga typer och händelser. A-, min vän från Norrköping, är också på festivalen, och vi har hunnit hänga lite under kvällen. Att säga att jag är nöjd med dagen är en underdrift. Nu väntar jag på att G- ska dyka upp. Jag har inte träffat människan tidigare, så det ska bli intressant. Plötsligt står han där, en två meter lång bjässe, ackompanjerad av en kvinnlig bekant. Det har börjat falla droppar av regn, så vi gör reträtt till mitt lilla tält. Där väntar ett blandband med allt livet goda: Hellström, Beatles, Springsteen, The Undertones, Jay-Z…. Så där sitter vi halva natten och låter käkarna glöda av alla dessa samtalsämnen som kan dyka upp när tre människor sitter i ett tält i Småland. Vi spelar ”Dancing in the dark” på en mobiltelefon och sjunger. Tillslut tuppar vi alla av medan regnet faller mot tältduken. Jag har inte en aning om hur vi tre rymdes på den där lilla ytan. När de kravlar ur tältet på morgonsidan vaknar jag och förblir vaken. Jag är förkyld.

”Skitsamma, vitlök ska vara bra mot förkylning har jag hört”, säger jag och beställer en lango med bara vitlök och salt på till frukost. Jag tar en tugga. Det smakar vedervärdigt. Jag och M- stapplar omkring på området och tittar på folk, som det heter. Det häftiga med Hultsfred är, som någon jag känner sa, att det inte går att sticka ut här. Hälften av festivalbesökarna är diverse extremer. Av någon anledning reagerar man inte nämnvärt när man passerar en folkhop som applåderar en kille som har sin penis i vädret samtidigt som han spelar nationalsången på trumpet. Det här är så långt bort ifrån den verklighet jag är van med. Men det är just det som är meningen med den här resan. Ingen stress. Inga prestationskrav. Inga tankar på skola eller jobb. Det är inte alltför mycket begärt tycker jag. Jag slänger den halvätna langosen. Mitt huvud kokar.

Korn börjar spela, men det är absolut ingenting för mig. Jag lämnar publikhavet efter sisådär två minuter och beger mig till marknadsstånden istället. Jag hittar en liten butik med diverse huvudbonader. Av ren tristess börjar jag titta på hattar. De senaste veckorna har jag fått springa omkring utan någonting alls på huvudet, vilket jag i princip inte gjort sedan jag var tio år gammal. Ända sedan de där idioterna en utekväll snodde min finska hatt har jag känt mig ovanligt naken. A- hade föreslagit att jag skulle skita i att införskaffa en ny hatt. Den gamla hatten hade varit en symbol för en tid i mitt liv som jag nu ville och måste lämna bakom mig. Jag höll med om det resonemanget, det stämde. Dessutom säljer ingen hattar i den modellen jag ville ha, såna som var mer blues än H&M. Men nu står jag här ändå med en hatt i händerna. Den har en liknande stil som den gamla, men den här är mindre rik på detaljer och är något bredare. Men den är snygg.. Två hundra kronor. Inte mycket pengar alls. Jag lägger tillbaka hatten. Det här får jag fundera på.

Inte helt oväntat sitter jag och M- vid våra tält igen och slappar. Campingstolarna var verkligen värda hundralappen de kostade. Min förkylning tynger huvudet, men det är svårt att inte känna sig tillfreds ändå. Det är alltid lika soft att hänga med min goda vän som just nu titulerar sig som IKEA-medarbetare. Vi är i grunden rätt olika jag och M-, men jag tror att vi båda har samma hunger och längtan här i livet. Därför trivs vi ihop. Våra huvuden är lika nedkörda i våra skivsamlingar. Vi tänker i ackord och inte i noter. Just nu sitter vi dock mest och slänger långa blickar på de vackra flickorna som passerar.
”Jag vet inte M-, jag kan bli lite fulfilosofisk såhär när man har tagit en grogg eller två… Men på nåt sätt känner jag att det är såna här stunder som på nåt sätt definierar livet.”
Vår bärbara stereo spelar Roky Erickson.
”Det kommer bli så satans jävla bra”, säger M- och syftar på hans konsert på lördagen.

Sophie Zelmani är absolut inte lika charmerande på Hultsfred som hon var i Norrköping. Senast jag såg henne live så blev jag dumpad morgonen efteråt. Det är sånt som kan göra en lite vidskeplig. Men den här gången händer inget i den kalibern. En konsert med Laleh betas av istället. Nånstans under hennes pianoballad ”Hide Away” blir mitt hjärta några nyanser rödare och jag blir så inspirerad att jag direkt springer och köper den där hatten. Jag vet att det är en bra hatt när jag kan hålla den med det där trefingergreppet samtidigt som jag pressar hatten mot bröstet. Det brukar jag göra när jag kysser honkön eller dansar på bra konserter. När jag lite senare ser Gentleman, en helt fantastisk spelning reggae, så passar huvudbonaden perfekt mot mina hjärtslag.

Jag måste vila några minuter i tältet, jag har fått feber nu också. Huvudet dunkar. Plötsligt knackar nåt på mitt tält –ah, det är lite ågren som gör sig påmind! En elak röst i mitt huvud påminner mig om att jag är alldeles för dålig på det enda jag vill göra. Ingen filmskola vill ha mig. Alla mina planer jag haft till hösten har varit till ingen nytta alls.

Ozzy Osbourne har en halsinfektion och sjunger inte alls bra. Konserten i sig faller mig inte in i smaken som den icke-hårdrockare jag är, men det finns några guldkorn av underhållning. Hoppar vi framåt några timmar står jag vid samma scen och ser 50 Cent med A- som är minst lika sjuk som mig för att inte säga värre. Vi håller låg profil i utkanten av publikhavet, men att säga att vi inte blir underhållna av gangstarapparens för kvällens ganska charmiga humor och dansanta beats. Jag minns att jag halva konserten till största del beundrar killens biceps. Duktig jobbat för en halv dollar.

På nåt sätt lyckas både jag och G- fullständigt fumla bort första versen i Eldkvarns ”Fulla för kärlekens skull” när vi går där på parkeringen och försöker sjunga den i korus. Vi har just avnjutit en spelning med Säkert! som var helt underbar… Det hade varit allsång till raderna om våldtäktsmän som ska skjutas i ”Allt som är ditt” och röj under refrängen i ”Vi kommer att dö samtidigt”. Nu är vi rätt så lyckliga och på väg tillbaka till området efter att ha hämtat flytande proviant från denna smålännings Volvo. G- har visat sig vara en störtskön lirare. Någon timme senare, medan vi köar för att köpa älgwok, möter vi självaste Heavy från Hjalle & Heavy. Han är grymt packad. Kameran åker fram och vi förevigar mötet med ett foto.
”Nu måste jag sticka”, säger G- till mig och M- och knallar vidare, ”Vi ses grabbar”.

När Roky Erickson kliver på scenen lyfter taket på Atlantisscenen. Är det någon spelning jag sett fram emot så är det den här, den spelningen som avslutar hela festivalen för min skull. Roky är en legend, men bara i vissa kretsar. På 60-talet var han med i ett populärt band med psykedeliska inslag. Men efter att han åkte fast för innehav av en joint så skyllde han på sinnesförvirring och hamnade på mentalsjukhus. Det visade sig vara hans livs misstag. Efter att blivit utsatt för den ena elchocken och lobotomeringen efter den andra så blev Roky sinnessjuk på riktigt. Det är först för två år sedan som Erickson lyckats ta sig ur sin sjukdom och börjat turnera igen. Nu befann han sig på Hultsfred för sin första Europaspelning någonsin! Stämningen i tältet var minst sagt eldig när han började riva av sin delikata rock and roll. I den ruggiga allsången i ”The Night of the Vampire” är jag nära på att förlora mitt förstånd jag med. Efter spelningen hittar jag och M- varandra i publikhavet. Utan att behöva använda ord skrattar vi på det där sättet man gör när man sett något otroligt.

När jag vaknar har det regnat vansinnigt hela natten. Jag är stel i hela kroppen. Det är ungefär tjugonde gången jag vaknar den här natten, men nu är det alltså dags att stiga upp. Om några timmar går bussen hem. Jag ska ta på mig mina skor och upptäcker att det är en halvliter vatten i dem. Jag häller ut det. Haltar ut på området som nu ser ut som Hiroshima post-atombomben. Jag kastar vatten vid den fridfulla ån. Haltar tillbaka. Stannar upp. På avstånd ser jag hur några grabbar som samlats i en halvcirkel för att titta på när en annan kille demolerar sitt tält med en käpp. M- kravlar ut ur sitt tält. Han har också haft en förjävlig natt. Vi börjar packa ihop våra grejer. Då har man fått se Hultsfred alltså…

Det är otroligt skönt att komma hem till lägenheten. Inga moln av damm så långt ögat räcker. Jag går på toaletten för första gången på fem dagar. M- sätter sig vid datorn och börjar läsa recensionerna på Aftonbladet på spelningar vi sett. Det har kommit lite post under tiden jag varit borta. En elräkning från Eon. Suck. Jag jobbar för Greenpeace och har världens ondaste elbolag. Jag skäms lite. Längst ner i högen hittar jag ett kuvert från den där folkhögskolan i Värmland. Ett litet hopp tänds i mitt bröst men dör så fort jag inser att jag skulle fått det tidigare ifall jag kommit in. Synd, jag hade verkligen velat gå där.
”Här kommer årets största besvikelse”, säger jag till M-, ”spiken i kistan.”
Jag öppnar brevet. Läser det en gång. Två gånger. Tre gånger. Vad i helv… Det är omöjligt.

Jag är antagen till filmlinjen på Molkom Folkhögskola.

Hemma

Jag har nu återvänt från äventyr på Hultsfred festivalen och kommer inom en överskådlig framtid att författa ett inlägg om min upplevelser därifrån, och tiden runtomkring detta evenemang. Det kommer bli en avslutande del i en triologi om att befinna sig på resande fot ("På Drift", någon?), men vissa andra teman i förgrunden. Så passa på att lusläsa "Sveriges Mest Rastlösa Lirare" och "Värmland Verkar Spännande" i kronologisk ordning först. Inom en vecka kommer upplösningen.

Värmland verkar spännande

”Det har blivit en tradition”, säger jag till R- på telefon, ”att efter en ansökningsdag till en folkhögskola så ringer jag till en av er grabbar där hemma när jag sätter mig ner för att pusta ut och ta en kall öl i väntan på tåget hem.”
”Fan vad skönt! En stor stark på en uteservering?” frågar han med sin sköna tjocka norrlänska.
”Nej inte riktigt…Jag sitter vid ett spårområde och dricker en folka budweiser, lutad mot en container.”
Han skrattar.

Jag vet inte. Det är nåt jag har sagt väldigt ofta på sistone: Jag vet inte. Det är lite så det är just nu. De senaste veckorna har jag bara gått omkring och väntat. Väntat på att M- ska ta tåget till stan, väntat på att Hultsfred ska kicka igång, väntat på att något minnesvärt ska äga rum. Vardagarna har inte haft så mycket att komma med. På helgerna har jag varit med om ett och annat äventyr, men de där blygsamma äventyren har en tendens att snabbt tona över i måndag morgon. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

En ansökningsdag alltså. Ännu en småort i en del av Sverige jag aldrig tidigare satt foten i. Den här gången handlade det om en filmskola placerad några mil utanför Karlsstad. Jag anlände sent på onsdagskvällen, nationaldag och allt. Jag hade fått mystiska instruktioner om hur jag skulle lösa övernattningen på den folktomma skolan. Efter att slagit in en portkod jag tiggt mig till fick jag leta uppe en grön byrå som innehöll ett kuvert med ytterligare instruktioner. Det löste sig, men jag kände mig som en karaktär i en dålig spionthrillerfilm.

En fredag firade jag ett år på Greenpeace. Det är en bedrift i fundraisingkretsar, inte många brukar orka med att köra så länge i ett svep. Jag minns hur jag från början sett jobbet som nåt jag skulle köra med i en månad eller två. Nu hade det ju blivit lite mer än så. Dagen till ära, en ren tillfällighet, hade vi besök av en kollega från en annan värvargrupp i Sverige. H-, som han heter, är en ännu en av de där brinnande själarna som man stöter på i det här jobbet. En principfast idealist som kan passa på att ha roligt fast man är ute på gatan och…tja, räddar regnskogen eller nåt. På kvällen passade vi på att gå ut festa lite i värdstaden norrköping, givetvis i studiesyfte.

Orsaken till att jag drar upp den här händelsen är för att berätta hur jag blivit bestulen på mitt absolut största kännetecken, vid sidan av mitt bländande leende och min uttråkade blick. Jag befann mig nämligen senare på kvällen på dansgolvet. Jag dansade och pussades lite med en flicka jag mött under kvällen. En kulturstuderande med svart page. Plötsligt kände jag hur min älskade hatt lyfte från mitt huvud. Någon lustigkurre hade bestämt sig för att stjäla den. Jag lokaliserade snabbt vilka som gjort det. Tre stycken testosteronstinna idioter vid baren var de skyldiga.
”Kan jag få tillbaka den”, frågade jag med halvt roat tonfall.
”Vi har inte tagit nån jävla hatt!” sluddrade ledaren. Schysst att han nämnde hatten innan jag gjorde det.
”Ge mig hatten”, försökte jag igen.
”Om du inte går härifrån snart får du schtryck!”

Jag förstod rätt kvickt ändamålet med hattstölden. Snubbarna ville bara mucka stryk och provocera. Ingen hatt är värd stryk, tänkte jag och retirerade Vi lämnade stället, jag lite lätt purken, bestulen på ett stycke nostalgisk huvudbonad. Jag hade köpt den där hatten dagarna innan jag flyttade till norrköping, och burit den flitigt ända sedan dess. Nåja, tänkte jag lite senare, den hatten symboliserade kanske ändå en period av mitt liv som jag ändå måste lära mig att lämna bakom mig. Det är bara bagage.

En lördag har jag picknick uppe på mitt berg med T-. Äntligen kan jag kryssa av det från listan, att få dela den där utsikten i några timmar med nån annan än min slitna filt. Det är den första riktiga sommardagen, det slår vi fast utan diskussion. En dag att njuta av. Timmarna flyger förbi, jag kan knappt minnas vad vi diskuterar. Men när jag sitter där och stirrar ut över Norrköping, hela vägen från kyrkorna i norr till den sociala misären i söder, så tänker jag på stan i sig. ”Det ska bli skönt att komma härifrån”, säger jag omväxlande. I nästa andetag säger jag att ”jag kommer sakna det här”. På två meningar lyckas jag sammanfatta hela min nuvarande livssituation.

Värmland. Jag hade ju för bara några veckor sedan varit i Skåne för att söka en annan skola där, men det besöket hade varit fruktlöst. De ville helt enkelt inte ha mig. Så något bitter hade jag nu satt målet på den här skolan, och var nu mer laddad än nånsin. Det jag inte har berättat om de här ansökningsdagarna är vilken skön stämning det är. Jag trodde att det skulle råda nån sorts konkurrens mellan oss sökande, men så var det absolut inte. Istället får man jiddra massor med likasinnade, snacka film och peppa varandra. Hur skönt som helst. Om man sedan ser på hur själv ansökningen gick så är det en helt annan historia. Jag låter det vara osagt och inväntar kuvertet i brevlådan. För hur gick det egentligen? Jag vet inte.

En kväll styr jag stegen längst Drottninggatan. Jag är på väg till Svea Skeppet för att slå ihjäl återstoden av denna lördag. Jag har dragit på mig min finaste tiokronorskavaj och partybrillorna. En berusad snubbe i min ålder passerar mig och fäller kommentaren: ”Vet du att du är jävligt lik Bingo Rimér.” På några sekunder förfaller min självbild.

Efter att ha avnjutit en lunchrast i parken utanför domkyrkan tänkte jag resa på mig men kände plötsligt hur korsryggen sa emot. Jag knystade fram några amerikanska svordomar och fick resa mig mycket sakta. Idag var tisdag, och den sista dagen på jobbet för mig innan jag tar ledigt för resan till Värmland och den efterföljande trippen till Hultsfred. Jag har i princip jobbat oavbrutet sedan det stora uppbrottet för några månader sedan, och att säga att ett berg av stress och bekymmer har byggts upp sedan dess är ingen överdrift. Så nu väntar en skön paus från arbetsuppgifter och måsten. I alla fall: min rygg jävlas med mig. Jag förstår varför, jag har varit slarvig med att träna ryggen på sistone. Och att springa omkring med en alldeles för tung ryggsäck sex timmar per dag är inte godis om ryggsäcken i sig är nåt billigt skräp med kassa axelband. Utan att gå in på en alldeles för uppenbar liknelse: Det är ju inte precis som att det tunga bagaget bara består av en tom matlåda, en pärm och några vattenflaskor.

Vi tar en promenad genom den östgötska natten, jag och A-. Vi har varit hos mig och sett film, återigen, men denna kväll slog vi på stort och fixade ihop en fruktsallad. Resultatet blev lysande. Nu ska hon hem och jag följer med en bit på vägen. Det är nämligen fredagskväll och jag gillar att gå genom Drottninggatan i nyktert tillstånd vid den tidpunkten. Då kan jag bevittna folket som väsnas utanför Harrys, se på paren som står och bråkar i gathörnen och slänga ett öga på poliserna som kretsar omkring tryggt och isolerat i sina radiobilar. A- kommer fram till sin port och jag vänder om och börjar gå hemåt igen. Jag tittar på människorna. Vad är det jag förväntar mig att den här staden ska ge mig? Vad ska de här typerna lära mig? Jag vet inte.

Det är en ledig dag för mig, men jag passar ändå på att svänga förbi jobbgänget när de käkar lunch på ett närliggande hak. Jag drar ännu en skröna om norrländskt tankesätt:
”Ni hörde om den där dansken som skallade domaren? Som pajade matchen för sitt eget lag och som nu är Danmarks mest hatade man? Jag läste det där om att han druckit femton till tjugo öl före matchen… Jag blev förbluffad. Alltså: Inte bara att han förstörde fotbollsmatchen för danskarna… Han dricker som en kärring också!”
Den gick hem hos grabbarna.

Jag säger hejdå till R-, lägger på luren och reser mig från containern jag lutat mig emot. Min tåg ska gå snart, och jag går in i vänthallen. Jag möter en tjej som också var på samma ansökning, vi börjar prata lite. Det visar sig att vårat tåg är försenat med fyrtio minuter. För att hoppa framåt lite i handlingen: två timmar senare är den fortfarande försenad. Vi har, om vi bortser från en promenad till Hemköp för proviant, suttit här och snackat sen dess samtidigt som tiden hela tiden blivit framskjuten. Båda är lagom glada över förseningen, sällskapet till trots. Jag har ett bråk i telefon med en kille på SJ’s kundtjänst som brer på ytterligare ett lager av frustration. På en informationstavla mittemot oss står sloganen ”Värmland verkar spännande”. Tja, det vette fan. Två och en halv timme senare rullar en extrainsatt buss i Norrköping. En resa utan trubbel är inte värd namnet.

När jag kommer hem hittar jag ett brev i brevlådan. Det är från en annan folkhögskola jag sökt. Jag inser att resultatet i kuvertet kan avgöra rätt mycket. Om jag har kommit in på den här skolan kan jag vara trygg och veta att jag åtminstone kommit in på ett ställe jag vill gå på. En av skolorna jag sökt har jag inte kommit in på. Skolan utanför Karlsstad… Det är rätt låga odds. Vad gör jag om inte kommer in nånstans? Jag som inte vill göra något annat än att syssla med film, måste jag vänta ett år till i sånafall? Eller ska jag förstå vinken och ge upp? Men var ska jag flytta då? Hitta en ny lägenhet i Norrköping? Flytta tillbaka till Kalix? Om svaret i det här kuvertet är negativt kommer alla de frågorna hänga på om jag ska börja plugga i Värmland eller inte.

Allt det här är tungan på vågen på om de senaste veckorna har varit värt besväret. Ska hattstölden bli något mer än en anekdot, eller ska jag kunna släppa den? Det finns så mycket som skitit sig som skulle kunna räddas av några enkla rader: Förseningarna i Karlsstad, tyngden i min ryggsäck, förväxlandet av mig och en viss flickfotograf, nobben från skolan i Skåne och för den skull bristen på action i vardagen. Kanske kommer alla de där positiva sakerna som hänt på sistone göra sig påminda om resultatet är positivt?

Svaren ligger i det här kuvertet. Jag öppnar det rätt klumpigt. Läser.
”Helvete också.”