Toni is allright

På Drottninggatan råder fullständig anarki.

Cirkusstämningen är omisskännlig. Det är inte bara vi på Greenpeace som står och försöker värva medlemmar till organisationen på stadens gator denna torsdag, utan även några biståndsorganisationer, några mobiltelefonsförsäljare som sålt sin själ till djävulen, några tiggare och annat löst folk. Som om inte det vore nog så står även East FM, en radiostation som spelar den vanliga sörjan som fyller reklamradion, och sänder live från ett fik just vid den bit av gatan där jag spatserar omkring. Ljudnivån är intensiv. Det är nog för att jag ska bli galen. Var jag än ser så försöker någon sälja någonting till någon. Så länge det handlar om välgörenhet är det okej tänker jag, men det är lite mer än det som norrköpingsborna får stå ut med en dag som denna.

Plötsligt får jag se en syn som skär sig med omgivningen. Ut ur samma fik som East FM pumpar sina ljudvågor ur så kliver en liten punkartjej. Hon har en akustisk gitarr i handen. Hon slänger en blick åt höger, en åt vänster. Hon tänder en cigarett. Jag kan inte undgå att slås av kontrasten mellan hennes uppenbarelse i trasiga jeans och den trendiga radiojockeyn som står några meter bakom henne. Punkartjejen slänger sin gitarr över axeln och början gå uppåt längst Drottninggatan. På några sekunder har jag fått tillbaka mitt hopp för mänskligheten. Korken lossnar.

Det finns en ständig lust inom mig att skriva, och under de senaste månaderna har mitt liv fått sin beskärda del dramatik, vilket har resulterat i att jag skrivit den här dagboksliknande sörjan med stor koncentration och tillfredställelse. Men efter att jag kom hem från Hultsfred och fick det glädjande beskedet om att jag kommit in på filmlinjen på Molkom Folkhögskola så har jag i princip drabbats av skrivkramp. Precis som en bara till hälften kastrerad hankatt har jag velat, men inte kunnat. De senaste månaderna har jag inte bara varit med om en abrupt avslutat förhållande, jag har även rest runt en del och gått på nån enstaka konsert och fest. Tillräckligt med händelser för att få min vardag att kännas tillräckligt fylld med substans för att jag ska kunna skriva om den på internet. Varje gång jag har suttit mig ner för att skriva på ett inlägg, när lusten legat på, då har jag inte kunnat minnas någonting värt att skriva ner. Men har mina dagar de senaste veckorna varit händelselösa? Näe. De har kanske inte har kantats av biljakter och skottlossningar, men jag har inte bara suttit hemma och saggat bakom datorn. Inte bara.

För några månader sedan:
”Jag ska till Stockholm i juli och se Metallica”, säger C- på telefon, han är på väg till en fest hemma i Kalix.
”Perfekt”, säger jag, ”Då måste vi ses!”

Det är ännu en kväll på Världens Bar, om än den första på länge. En onsdagskväll som kryddats med en rejäl skur regn. Jag sitter och tar en öl med en före detta arbetskamrat som är namne med min goda vän från Kalix, M-. Det var flera månader sedan vi senast satte oss ner på det här sättet och snackade, så det är verkligen på tiden. M- är en skön lirare, med stora kunskaper vad gäller musik och med ett bagage av oändliga historier från världens alla hörn. Vid ett tillfälle berättar han vad han sagt åt en engelskspråkig vän till honom när jag (bokstavligen) sprungit in i dem på stan tidigare under veckan: ”Toni is allright, but he’s a little bit jumpy…”

När jag kliver in genom dörren och in i min lägenhet så hittar jag ännu ett kuvert på hallgolvet. Det är från den folkhögskola som hade mig på reservplats, nu visar det sig att jag blivit antagen där ändå. Jag rycker på axlarna, Molkom är fortfarande mitt förstahandsval, men känner mig ändå lite nöjd. Av fyra sökta filmskolor kom jag in på tre. Det kunde ha varit värre. Mitt storhetsvansinne växer en storlek till. Snart får jag skaffa en större lägenhet.

Jag står lutad ut mot min franska balkong och ser på hageby by night. Jag andas kvällsluften, den är underbart syrerik. Vid datorn sitter A- och laddar ner bosnisk musik, samtidigt som hon berättar målande historier om de olika artisterna. Alldeles nyss såg vi film, ”Nightmare before Christmas”. Att säga att läget känns soft är en underdrift. På senaste har jag hängt en hel del med A-, det är schysst att ha en kompis som pratar mer än vad jag gör, så då kan jag vara den som tar ett steg tillbaka i konversationerna. När jag har så liten tid kvar i Östergötland har jag inte heller känt någon ork att börja lära känna nya människor, det kommer att bli sentimentalt nog att säga adjö till de få bekantskaper jag tillskansat mig här. Nåja, det är ingenting jag tänker på när jag står där vid min franska balkong och hör en bosnisk version av ”California Dreamin’” fylla vardagsrummet.
”Det här är allright”, tänker jag.

När jag sätter mig ner vid datorn igen för att skriva, det kliar rejält i fingrarna, så blir det inget den här gången heller. En mening på sin höjd är vad jag får ner. Historierna vill inte infinna sig. Orsaken till att det här oroar mig är inte för att bloggandet på nåt sätt är livsnödvändigt för mig. Nej, orsaken är att min kreativitet känns nästan obefintlig. När jag dessutom inser att jag inom någon månads tid ska börja plugga film så känns det lite illavarslande att mitt huvud är totalt tomt på idéer. Tänk om jag förlorat en av de viktigaste beståndsdelarna inför mitt val av utbildning; Min fantasi! Hur ska jag kunna skriva ett manus om jag inte kan skriva en redogörelse över saker som faktiskt har hänt? Jag stänger ner word och börjar lyssna på Son House istället. Han spelar och sjunger”Levee Camp Moan” på världens skönaste slidegitarr. Jag älskar blues.

Ett MMS från G-:
Ett foto föreställande vägskyltar som berättar hur E22 leder mot Stockholm eller Växjö, beroende på vilken avfart man tar. G- lämnar Ronneby.
Han skriver: ”14.34: Jag tror ingen sagt det bättre än Bruce: it’s a town full of losers, we’re pulling out of here to win”.

Vi slår oss ner vid ett kebabhak på Söder, jag och C-. Vi har redan hunnit spendera några timmar med att gå omkring och rota i suspekta film- och skivaffärer, och nu belönar vi oss med en rejäl tallrik krubb. Det har varit grymt roligt att återse C-, senast var ett halvår sedan. Det känns faktiskt som om det var igår som klyschan heter, så är det alltid med nära vänner. Av de polare jag har är C- den jag känt längst. På högstadiet var vi riktiga filmnördar, och nu när båda kommit in på varsin filmskola så har våra gamla drömmar från den tiden gått i uppfyllelse. Samtidigt som vi nu sitter här och utövar den underskattade konsten att snacka skit så slänger jag en blick på medborgarplatsens torg där stockholmarna rusar omkring. Alla är på väg nånstans.
”Ska vi gå och ta en kall pilsner?”, frågar jag när vi käkat färdigt.
Givetvis kommer C- med rätt svar: ”Jo.”

Tåget rullar in på stationen (Jag var bara tvungen att få använda en så klassisk mening). Det är pendeln som ska ta mig till jobbet. I hörlurarna sjunger Springsteen en avskalad version av ”Incident on 57th street”. Jag ser mina kollegor närma sig tåget på avstånd. Det känns underlig att jag bara har några veckor kvar på Greenpeace. Jag har ju trots allt jobbat med det här i över ett år, och det är fortfarande stundtals en riktigt häftigt jobb. På sistone har det gått riktigt bra för oss också, det är ju trots allt ett resultatinriktat jobb så det spelar ganska stor roll. Det här med att vara arbetsledare är verkligen min grej… Visst, det kommer att bli skönt att få hänga av sig den blåa GP-jackan och inte behöva hänga med i varje utveckling på klimatfronten. Men på nåt sätt tror jag att många andra av mina framtida jobb kommer att kännas meningslösa i jämförelse. Ett visst miljöengagemang känns det ändå som jag kommer att behålla. Eller vad fan, jag kanske lika gärna köper stadsjeep och skaffar ett eget litet kolkraftsverk på bakgården. Jag väcks upp från mina tankar och stiger på pendeltåget.
Bruce säger: ”those romantic young boys, all they ever want to do is fight”

Hötorget, Stockholm:
Dagen börjar närma sig sitt slut. Min buss går på en halvtimme, så jag är tvungen att börja röra mig mot t-centralen. Jag och C- har just lagt en heldag bakom oss. Större delen av tiden har vi mest suttit på pub och jiddrat, så i mina ögon har det även varit en lyckad dag. Det kommer bara att ta några få veckor innan vi återser varandra igen, då hemma i Kalix, men det känns givetvis tråkigt ändå att säga hej då. Den här korta resan var precis vad jag behövde. Jag behövde få lite kontakt med mina rötter i norr innan jag tar itu med det som väntar där hemma i lägenheten i Hageby. Jag har ungefär två veckor kvar i Östergötland, och det finns många lösa trådar där jag behöver knyta ihop. Men det kommer inte vara några problem. Det kommer att lösa sig. Just nu har jag alla batterier jag behöver laddade.
”Okej, men jag drar då”, säger jag, ”Det var jävligt roligt idag.”
”Jorå. Vi hörs”, säger C-.
Jag funderar på att säga något vettigt.
”Håll fortet… Dö inte.”

Drottninggatan är en cirkus. Mobiltelefonsförsäljare. East FM. Välgörenhetsorganisationer. Tiggare. Anarki. Jag klurar lite på den skrivkramp som drabbat mig på sistone. Det känns som om korken håller på att lossna. Snart i alla fall. Kaoset runt omkring mig på gatan är däremot det som irriterar mig mest just nu. Då ser jag en punkartjej komma ut ur ett fik med en akustisk gitarr i handen. Hon slänger en blick åt höger, en åt vänster. Hon tänder en cigarett.