Born in Time

Eftersom den här bloggen egentligen är en Bob Dylan-blogg (det var en av mina ursprungliga intentioner i alla fall) så tänkte jag sammanfatta några tankar som jagat mig under dagen angående Dylans ”Born in time”. Detta kanske också kan bota min sporadiska skrivkramp som irriterat mig under den gångna veckan…

Det spännande med Bob Dylan är att det aldrig går säkert att säga att det är hans bästa låtar som hamnar på hans album. På den ganska underskattade 90-talsskivan ”Under the red sky” finns en ballad som går under namnet ”Born in time”. En vacker titel, inte sant? Grejen är bara det att den här låten egentligen spelades in för ”Oh Mercy”, som var Dylan comeback efter ett mörkt 80-tal. Men av någon anledning valde Dylan, som så många gånger förr, att fullständigt skita i den inspelningen och istället skriva om den och spela in den på nytt för albumet som utspelade sig under den röda himlen. Den version som hamnade på ”Under the red sky” är inte dålig. Absolut inte. Men den är otroligt långtifrån den underbara ”Born in time” som jag lyckats leta fram ur någon av nätets alla godisgömmor. ”Born in time” i sin originalversion har en mer drömsk atmosfär än den som blev officiellt utgiven. De textförändringar som Dylan valde att göra är också försämringar. Vi glömmer ”Under the red sky”, vi lyssnar på originalet istället!

Sången har jagat mig hela dagen, från det att jag vaknade i morse till dess att jag nu ser kvällen rulla in över Norrköping. Jag befinner mig plötsligt i ett landskap utan tydliga gränser. Ett landskap av minnen och nostalgi. Men ingenting är så enkelt som att det bara handlar om det förgångna. En av Dylans största styrkor i hans bästa stunder är hans sätt att få tiden att lösas upp till molekyler. Minnen och nostalgi är känslor som vanligtvis berör det som varit, men i ”Born in time” är det inte nödvändigtvis så.

In the lonely night,
In the stardust of a pale blue light,
I think of you in black and white
When we were made in dreams.

Det går inte att citera texter såhär och förmedla känslan på det sättet. Det går inte att förklara det varma täcke som omfamnar mig när ”Born in time” svävar ut ur högtalarna. Det vore banalt att tro att jag förstod mig på vad den här mystiken vill säga, vad kärlekshistorien är av för slag. Men i mina öron är det en oändlig kärlek. En romans som trotsar artonhundratal, nittonhundratal, tjugohundratal. I mina öron är mystiken det som gör det hela så begripligt… Det går inte att stänga inne en sån här låt inne i en låda av enkelt berättande. Var än Dylan tänker på sin älskade så är det inte i den här världen. Det finns fler världar än de som ögat kan se, tycks det, och i den världen är kärleken starkare än någon annanstans.

Jag kanske bara svamlar. Jag kanske inte får någonting av värde sagt överhuvudtaget. Men när ”Born in time”, originalet som inte fått se en officiell utgivning (än), jagar mig i mitt huvud så lyfter den bördor från mina axlar som jag tacksamt gör mig av med. Tiden är en bro, minns jag att Håkan Nesser skrev en gång. I Bob Dylans värld är tiden inte ens ett hinder.


In the hills of the mystery,
In the foggy web of destiny,
I think of you from deep inside of me
When we were born in time