Monday, July 30, 2007

Goodbye Norrköping


Mörkret sänker sig över Norrköping.

Det är en sommarkväll, en söndag. På en solstol sitter jag nedbäddad under en filt för att hålla bort myggorna och kvällskylan. Bredvid mig sitter A-. En filmklubb som heter Flimmer brukar hålla de här visningarna på en utomhusbio två gånger i veckan, och den här kvällen sitter vi och ser på deras visning av den franska thrillern ”Anthony Zimmer”. Inom en timme kommer klockan att slå midnatt. Då kommer det att bli måndag, och två veckor kvar tills jag lämnar Norrköping. Jag drar filten tätare omkring mig och berättar för min stolsgranne att filmen kryllar av Hitchcock-referenser. Himlen är svart över den här färgargården nu.

Jag ska inte försöka foga ihop olika scener ur min vardag till förbannelse den här gången. Ja, inte bara åtminstone. När jag skriver detta sitter jag vid tangentbordet en sen natt. Imorgon åker jag hem till Kalix igen. Det kommer att bli en relativt kort visit innan jag återvänder några enstaka dagar för att rensa ur den här lägenheten och ta mitt pick och pack för att dra till Värmland. Men mitt officiella farväl till Norrköping tar jag den här helgen. Mitt avsked till vänner och arbete, till platser och minnen, tar jag de här dagarna innan jag tar min reträtt till staden där allting började.

I Stockholm var myllret på gatan inte lika vansinnigt som ryktet sade. För andra gången inom bara en vecka befann jag mig i huvudstaden igen: Den här gången för ett sista besök på Greenpeace huvudkontor. Jag och mina värvare hade spenderat de senaste timmarna med att lyssna på lite olika kampanjarbetare och annat folk inom organisationen, men också med att skaka hand med lite andra värvarkollegor från andra delar av landet. Det var kul att återse H-, den sköna liraren från Eskilstuna. Nu fick vi alltså tillfälle att värva lite på huvudstadens gator; något jag velat pröva väldigt länge. Även om gaturvärvning inte hade varit min huvudsakliga arbetsuppgift de senaste månaderna så hade jag ändå efter ett år och fyra månaders tjänst för Greenpeace blivit rätt uttråkad på försäljaryrket. Men att få stoppa huvudet i virrvarret på södermalms gator gav tillbaka lite av den glöd jag kände för så länge sen. Jag insåg att jag skulle komma att sakna jobbet, i synnerhet kollegorna, när vi den efterföljande veckan skulle lägga ner vårt projekt i Östergötland.

När jag just hade flyttat till Norrköping skrev jag såhär: ”Jag är Norrköpingsbo nu alltså. Mitt liv har förändrats! Ingenting kommer bli som det varit förr! Jag är en ny människa! Är det så? Nej. Nu har det snart gått två veckor sedan jag flyttade hit, då är jag alltså halvvägs in genom den där fyraveckorsperioden. Jag fick nämligen höra det, att om man klarar fyra veckor så klarar man sig hur länge som helst. Än så länge klarar jag mig väldigt bra.

När jag flyttade till Norrköping hade jag inga större förhoppningar. Jag hade en resväska med några ombyten kläder, några cd-skivor och en Bruce Springsteen-dvd. Det var den plötsliga ingivelse som endast kärleken kan framkalla som hade tagit mig hit. Jag skulle flytta ihop med den flicka jag kärat ner mig i. Den enda plan jag hade var att skaffa ett jobb och hela tiden vara förberedd på att allting skulle explodera så att jag kunde fly hem med hedern åtminstone någotsånär i behåll. Men det gick rätt bra… Åtminstone i ett år. Den där explosionen kom så småningom en vårmorgon. Plötsligt var jag singel och nerslagen i en stad där jag, visade sig, inte hade några riktiga vänner eller mentala stenstoder att luta mig mot. De följande veckorna skulle jag gå omkring och sjunga blues för full hals i det som skulle bli min absolut ensammaste period i hela mitt liv.

Men familj och vänner, gamla och nya, lyckades vara där ändå för mig. Jag tog mig upp på fötter igen. Sommaren passerade. Nu är det dags att dra. Det känns lustigt att sammanfatta ett helt år i ett enda stycke. Under det senaste året tycker jag ändå att jag att redogjort ganska närgående om hur mitt liv sett ut sen jag flyttade från Kalix, så att alla dessa ord och rader ska förminskas till 267 ord känns underligt. Men underligt är ett ord som blivit välbekant för mig sedan jag officiellt slutade vara norrlänning. Det har nämligen visat sig att är det nånstans jag känner mig bekväm, så är det nånstans i trakterna av det ordet.

På väg till en bankomat möter jag på K-. En gammal kollega och en härlig tjej med ordet ”kaxig” som ledstjärna. Jag kommer just ut från frisören för en sista billig klippning innan jag lämnar stan. Jag och K- byter några ord och det blir mitt första avsked i raden av en handfull som jag kommer uppleva under de vid det här tillfället återstående sju dagarna.
”Ha det så bra nu Toni”, säger hon, ”och så lycka till med filmkarriären så att vi kan komma och se dina filmer på bio!”
Folk kommer och folk går, tänker jag.

Vad är det jag lämnar efter mig? Inte mycket. Vad är det jag tar med mig? Lite mer än den resväska jag tog med mig hit i alla fall. Några av mina bästa stunder i mitt liv har jag haft i den här staden. Några av de värsta också. Det är synd att vårens måttliga misär ska överskugga så mycket av det som var bra innan dess, men det är så livet är antar jag. De dyrköpta läxorna som jag har i bagaget nu tar jag med mig till Värmland och var fan jag än hamnar därefter. Från och med nu kommer jag kräva respekt av samtliga människor jag har en relation till, från och med nu kommer jag aldrig att tillåta att någon trampar på mig. Jag kommer inte heller försätta några chanser: Jag kommer hoppa på varje tåg som passerar mitt synfält. Dessutom så har jag vid det här laget också en helt ny arsenal med fyllehistorier och oneliners på lager som jag tillskansat mig på Östergötlands gator.

”Låt mig höja glaset och utbringa en skål, det får bli det absolut sista jag gör som arbetsledare!”, säger jag lutad över min hamburgertallrik modell lyx.
Vi sitter på Världens Bar, jag och mina fem kollegor från Linköpingsgruppen. Nu är det dags för vår Greenpeace-grupp att gå i graven och det här är vår avslutningsmiddag. Världens Bar i sig är ett sånt ställe som jag alltid kommer att starkt förknippa med Norrköping: Jukeboxen med sitt fattiga urval, den trevliga lokalen, ett kungligt kök och minnena av alla fyllor man lagt grunden för. Vemod är en av de känslor jag känner nu. Alla mina yrkesbröder och systrar som jag fått tillfälle att arbeta med under de här otaliga månaderna har varit otroliga människor. Nu när vi slutar så är det skönt att veta att vi gör det med våra resultat på topp, och med ett väloljat team. Jag kommer att sakna dem, särskilt I- som jag i princip jobbat nonstop med sedan jag började för Grönfred i maj förra året. Jag avslutar min skål, tar en klunk av ölet och slutar ett jobb som satt sina spår.

Spårvagnen rusar genom ljuva livet. Ja, precis som alla Eldkvarn fans förstår så sitter jag på treans spårvagn. På sista hållplatsen hoppar jag av. Detta blir min sista festkväll i Norrköping. Det är fredag och jag har snofsat till mig hyfsat: Alltifrån partybrillorna till favoritkavajen är framplockade. Väl inne på festen går allt smort. Jag känner i princip ingen, som vanligt härikring men snart sitter jag vid ett bord och underhåller en mindre publik med mina historier. Mycket går det att säga om mig, det finns både en och annan dålig sida att blamera ut, men att jag inte är en social jävel går det inte att påstå. Just den insikten känns trygg. När jag lämnar norrköping så vet jag att var jag än hamnar och hur så reder jag mig. Att starta om på ny kula är aldrig ett problem för mig. Det är vad de senaste åren i mitt liv har handlat om. När jag denna fredagskväll dansar till Håken Hellström och Nationalteatern så känner jag mig nöjd. Min ungdom har inte gått till spillo.

Det som blir den grand finale som mitt avsked till Norrköping kräver blir en avskedsmiddag på Pappa Grappa. De få trogna läsare jag har som har gott minne minns kanske att restaurangen Pappa Grappa var det ställe jag åt på första gången jag besökte Norrköping, och det skulle officiellt också bli det sista. På det här stället serveras världens godaste pizza, stenungsbakad med lyxiga italienska ingredienser. Jag och A- hade piffat upp oss ordentligt, jag är särskilt imponerad av hennes svarta kreation. Återigen får jag skåla för den tid som varit, och till lika stora delar den tid som kommer härnäst. Det känns kul att jag får en bestående vän i A-, en kamrat som inte bara hjälpte mig när det kändes tungt i våras, utan som på alla sätt varit ett lysande sällskap. Jag kommer definitivt att sakna våra filmkvällar. Det är ingenting jag tänker på när jag sitter där och njuter av den fantastiska pizzan. Jag tittar ut genom fönstret och betraktar norrköping. När allt kommer omkring är det bara några gatstenar som binder ihop en stad. Gatukorsningar finns det överallt. Det är inte den fysiska staden som sätter avtryck i kroppen på en. Det är människorna och minnena. Jag tuggar vidare på pizzan. Det här känns väldigt bra. Jag har klarat mig väldigt bra.

Och det är här jag avslutar den här historien: På en pizzeria på Gamla Rådstugugatan i Norrköping. Med en god vän och på gott humör. När jag kommer att tänka på den här tiden i mitt liv är det här en av de scener som kommer att poppa upp. Jag kommer att tänka på spårvagnar genom ljuva livet, och ett ändlöst harvande på buss 113 mot Kvarberget. Jag kommer att tänka på jobbet på Greenpeace. Jag kommer att tänka på avslutade relationer. På påbörjade vänskaper också för den delen. Jag kommer att minnas myllret på Drottninggatan. Jag kommer att minnas känslan av att gå genom industrilandskapen och se vattnet forsa med öronbedövande kraft in i Strömmen. Jag skriver det här min sista kväll som norrköpingsbo. Jag ser att mörkret har fallit utanför mitt fönster. Jag skriver de här sista raderna med en känsla av tillfredställelse. Jag klarade mig. Jag klarade av Norrköping.
Jag är klar nu.

1 comment:

Anonymous said...

Bra sumering och tack för komplimangen angående min svarta klänning =) Jag kommer sakna dig men vi syns snart igen!
Nu ska du få ett Amra citat - Bra vänner växer inte på träd, du har dem i fickan!