Splendid Isolation

Korridorerna står tomma. Världen kunde ha slutat existera i natt och jag skulle inte ha märkt nåt. Tiden skulle kunna ha stannat upp: klockan skulle aldrig komma länge än midnatt. Jag skulle inte ha uppmärksammat det.

Det är inte många dagar kvar av lovet. Jag var tvungen att stanna även om jag gärna hade flytt fältet för några dagar. Men jag har varit tvungen att bita mig i tungan och bli en del av det öde landskapet. Det har varit okej.

"Think I'll go out and go for a walk/ Not much happenin' here, nothin' ever does/ Besides, if she wakes up now, she'll just want me to talk/ I got nothin' to say, 'specially about whatever was/"

Jag åkte in till Kstad med videopojkarna D- och S- häromdan. Vi for till det stora shoppingcentrat Bergvik utanför stan. Det tog inte länge innan jag insåg vilket tunnelseende jag hade utvecklat under de senaste dagarna av isolation. Jag blev nästan kär i tjejen i kassan på H&M för att hon var den första tjejen som jag sett på dagar.

Ser fram emot att M- och J- kanske kommer hit i April och ser Meshuggah.

Tiden har inte stannat den här natten. Nejrå, den fortsätter obönhörligen. Lika gott det, jag ser fram emot att folk börjar återvända till skolan så att det blir lite mer driv i de här lokalerna.

Jag minns den här tjejen jag bodde med way back. Hennes demoner kom tillslut in i bilden och förstörde allting. Hörde att hon fortfarande har problem med dem. Ingenting jag saknar precis. Hon hade en schysst familj. Hennes mor var en rolig människa, sa alltid vad hon tyckte. Hennes far lärde mig många bra storys. Ett bra exempel på hur människor kommer och går.

"Took an untrodden path once, where the swift don't win the race/ It goes to the worthy, who can divide the word of truth/ Took a stranger to teach me, to look into justice's beautiful face/ And to see an eye for an eye and a tooth for a tooth."

Jag har levt mitt liv i stormens öga. De senaste fem åren har jag upplevt mer än vad jag vet att andra har gjort på tjugo. Jag har sett människor komma och gå, jag har sett dem vända i dörren, jag har sett dem ge upp innan de var färdiga, jag har sett dem fortsätta kämpa för att de var fighters. Vissa svek mig, vissa fanns där för mig gång på gång. Jag tänker på många av dem väldigt ofta. Levande och döda. Nära och avlägsna. Stora och små. Såna med socker på.

Jag tänker på dig, brorsan. Det gör jag varje dag. Jag tänker på dig, syrran. Din snorunge. Jag tänker på hela min familj. På mina vänner! På de som föll ifrån, på de som dök upp.

Natten fortsätter. Det har jag ingenting emot. Jag är trött och vill sova. En dag lämnar jag Molkom och den här perioden bakom mig. Jag ska ta mig Öster om Eden. Till mitt eget land av Nod.

"Noontime, and I'm still pushin' myself along the road, the darkest part/
Into the narrow lanes, I can't stumble or stay put/ Someone else is speakin' with my mouth, but I'm listening only to my heart/ I've made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot/"

Jag har inte rakat mig på över en vecka. Jag har en ful och trasig t-shirt på mig. Det är lite rock and roll.

Dundertåget

Dundertåget med deras singel "Ifrån mig själv". Nästan lika bra som deras släpiga rockepos "Delad Vårdnad (Ska du ha spö?)". Jag trodde nästan att rock på svenska var utdött. Men bra låter det. Hoppas på att få se dem i Kstad den 18 april.

Återvänder alldeles snart med texter som inte handlar om musik. Lovar och svär.

"ååååh, Toni!"

Ibland blir man sugen på en rejäl egotripp. Jag har alltid varit nöjd med mitt förnamn, det är tillräckligt ovanligt och manligt för att passa in på min uppenbarelse. Eller ja, visst, det är ju ett kvinnonamn i större delar av västvärlden. Men i Finland så är "Toni" ett namn lika coolt som nånsin "Jack" eller "Rambo" i USA. Det är helt sant. Jag lovar.

Den där egotrippen, ja. I min upptäckarglädje över Spotify, som jag fortsätter tjata om, så blev jag nyfiken på hur många sånger som egentligen heter samma som mig. Kanske kunde jag hitta ett personligt anthem? Jodå. Det finns många låtar som innehåller namnet i titeln, men den som jag fastnade mest för var La Costa Bravas "Toni".

Sången i sig är en knappt tre minuter lång spansk popdänga som låter lika mycket sandstrand som Hennes & Mauritz. Refrängen är lika enkel som genial: "åååååÅÅÅh, Toni". Jag har ingen aning om vad texten handlar om, men det spelar ingen större roll. Melodin sätter sig på hjärnan efter två sekunder, och även om man först kan uppleva den lite för glad och slätstruken så vill man bara dra på sig converseskorna och ragga på nittonåringar. Ungefär samma effekt som jag har på människor, antar jag.

Den här trenden spred sig under fredagens organiserade alkoholintag i grupp: och rätt som det var så hade samtliga närvarande hittat sitt personliga anthem. Lite avundsjuk blev jag på min korridorrsgranne som fick en skön reggae.

Ni som är intresserade av att höra denna poppärla som (kanske) besjunger mig på spotify, klicka här: http://open.spotify.com/track/6TAPcL70XyYqnDikGIbhoW

Smolk i bägaren: Läste rubrikerna på Aftonbladet i dag. En 51-årig man som dräpt en kvinna i Gällivare ställs inför rätta i dag. Han bär namnet... Toni. Vi får hoppas att kvällstidningarna fortsätter kalla honom vid sitt fulla namn, och inte får för sig att bara omnämna honom vid förnamn. Som pacifist och antivåldsyrkare vill jag gärna hålla mitt namn rent från diverse underliga associationer.

(Jag ber till Gud att inte min vägran till att använda smileys ska få folk att missa de ironiska undertonerna i den gångna texten...)

An Awful Crime

Hurriganes - An Awful Crimehttp://open.spotify.com/track/5oP3tW5SFKyrx7NkqNZ3Xt

Nu hoppas jag att ni sitter och trycker på Spotify, om ni ska kunna njuta av detta inlägg. YouTube har en massa sköna Hurriganes-klipp, men inte just An Awful Crime. Hurriganes var ett finskt rockband som hade sin storhetstid på 70- och 80-talet. Få band ligger mig närmare hjärtat.

Det finns några karakteristiska drag i Hurriganes musik:

*De var i grunden fullständigt omusikaliska (De hade en gitarrist, Albert Järvinen, som var sjukt duktig, men han slutade).
*De kan inte ett ord engelska. Försök lyssna på An Awful Crime, eller paradexemplet Bourbon street, och försök tyda texten. När de tog sitt bandnamn var meningen att de skulle heta Hurricanes, men de stavade fel.
*Alla (äkta) raggare älskar Hurriganes.
*Alla finska raggare VILL älska med Hurriganes.
*Deras ena och mesta sångare, trummisen Remu Altonen, är världens hårdaste människa och kommer aldrig att dö. Han turnerar fortfarande omkring med ett band som kallar sig "Remu & Hurriganes", resten av medlemmarna har supit ihjäl sig. Senast jag såg honom på finsk TV bakade han bullar och svor åt repotern.
*Den sedan länge avlidna basisten och andra sångaren Cisse Häkkinen sjöng varje ton falskt. Cisses hockeyfrilla var även konstant och kompromisslös.
*De är sluskar.
*De ÄR sjukt bra.

Jag minns sällan första gången jag hörde en favoritlåt, men i fallet An Awful Crime, detta monument till sång, gör jag det. Jag satt i bilen på väg ner till skolavslutningen i åttan och min pappa spelade låten i stereon. Från och det tillfället fick jag ett emotionellt band till dessa finska kulthjältar. Det finns nåt spår av punk i deras stökigaste ögonblick. "An Awful Crime", Hurriganes största stund, bär snarare spår av country och deras 50-tals rötter. Det finns nåt oundgrundligt sorgligt i sångarens brustna vädjan om att "oh baby, oh baby, I love you" som kan få vuxna karlar att gråta. Det är givetvis fullständigt omöjligt att höra vad de sjunger om i verserna. Det tog år innan jag dechiffrerade det sluddriga uttalet. Denna vers har i alla fall passerat mina hörselgångar otaliga gånger de senaste åtta åren:

Play games with me lady, I'll show you the rules
Keep your head, and you can't lose
You turn around and see what you've done
Stop your man and make him right
And every day and every night
From searching stupid honies on the road

Här är i alla fall ett bevis på en av deras mer städade stunder. Kan ni tyda texten på första försöket ger jag er pengar. Samma sak om ni kan låta bli att älska Remus solglasögon, Cisses hockeyfrilla med tillhörande virkade tröja och Alberts stenhårda min när han kör sitt gitarrsolo. (Varning för att videon "hackar". Men den är lika fantastisk för det):

"Rentun Ruusu" -Om vådan att supa i bilar

Klockan är lite väl mycket nu. 03.16. Ajdå. Skrev just färdigt första utkastet på senaste manuset. Det har varit en lång helgs skrivande, för att inte överdriva alltför mycket. Ska upp och börja skolan vid åtta. Inte många timmars sömn alltså.

Men mitt sista bidrag för den här natten blir denna video. Jag satt tidigare under dagen och hade lite gamla Hurriganesklipp som bakgrundsmusik. De finska sluskrockarna från -70 och -80-talet hade inte bara odödliga hockeyfrillor, utan skrev både en och två riktigt sköna låtar. Mer om dem senare. Men denna botanisering av finsk populärkultur med koskenbetoning ledde mig till det här klippet från "Rentun Ruusu". En ganska schysst finsk biopic om den inhemska artisten Irwin Goodman. Det närmaste finnarna kommer "Walk the line" antar jag...

Den här scenen minns jag som filmens höjdpunkt. Den är otextad, och mina kunskaper i mitt egentligen modersmål är alltför begränsade för att jag ska kunna ge någon större översättning. Men jag tror den är lika rolig för det, denna kavalkad av samtliga fördomar man kan tänkas ha om våra bröder i öst. Så här kunde det alltså gå till på 70-talet om du fastnade i en alkoholkontroll i Finland. Då är det tur om man har uppfinniga vänner i åkeribranschen...

Mer finsk kultur följer.

MSN-konversation 22.25 13/2 2009

J- säger:
jupp ska söka lärlingsplats som djurskötare

Toni säger:
Djurskötare? Hatar inte du djur?

J- säger:
vad får du det ifrån?

Toni säger:
Du plågade en kråka till döds och svär alltid åt typ allt

J- säger:
Kråkan var skadad! jag gjorde min plikt som medmänniska och gjorde slut på dens lidande! och vad fan har svärande med djur att göra

J- säger:
ditt eGG

Toni säger:
Okej då.

Toni säger:
Å andra sidan är det ju bättre om du tar hand om djur än typ... människor.

J- säger:
vem i sitt rätta sinne vill ta hand om människor

Toni säger:
Du är fan en guldgruva av citat.

J- säger:
jag har mina stunder

Jag är bra

Ibland blir jag imponerad av mig själv. Jag kan klappa mig själv på ryggen och säga, "Fan Toni, jag är stolt över att jag är jag".

Visst, nån gång kring efter lunch idag sjönk min självkänsla till knäskålarna. Stötte på kritik både vad gällandes klippandet av "Bobs Blues" och manusarbetet till "För all tid" (som är arbetsnamnet på mitt vårprojekt). Då kröp den där elakingen som bor i min högra hjärnhalva fram igen. "Du ska inte jobba med film", sa han, "du är för dålig. Obegåvad. Vem försöker du lura? Allt du gör blir katastrof. Har du funderat på en karriär som städare? Resten av ditt liv är skit också". Så jag blev lite bitter då. Det tog nån timme och sen mådde jag lite bättre igen, men det var likväl en jobbig stund på dagen.

Jag blev däremot rätt upplyft av det högintressanta mötet med den där studiecirkeln i mänskliga rättigheter som jag deltog i nu under kvällen.

Men nu var det inte det jag skulle berömma mig själv för. Jag fick nämligen syn på Last. Fm-boxen över "veckans toppartister" här intill. Tack vare Spotify har mina möjligheter till musikåtgång ökat under den senaste veckan. Så de namn som återkommit flest gånger de senaste sju dagarna har alltså varit The Soundtrack of Our Lives, Allan Edwall, Marvin Gaye, Freddie Wadling, Miles Davis och så givetvis Dylan och Eldkvarn. Jävlar vad bra musiksmak jag har! Skulle jag möta en kvinna med samma spellista skulle jag idka på omedelbart giftemål.

---

Är jag narcissistisk? Nördig? Ni måste skoja. Jag har bara självdistans nog att uppskatta mina egna goda sidor.

---

Spelningen med TSOOl i fredags var förövrigt riktigt fin. En av höjdpunkterna (inklusive från gästspelet av Sven Eric Magnusson, sångaren i Sven Ingvars) var den nya singeln "Thrill Me". Som ni kan se här:

Toni, du är inte galen

I min inbox möts jag av ett betryggande budskap. Det är ett skräpmejl från något företag som påstår sig ha vansinnigt låga priser. Titeln på mejlet är "Toni, du är inte galen". Vad bra att jag fått den saken utredd i alla fall.

---

Jag sitter och försöker jobba på vårprojektet. Problemet just nu är att hitta en struktur på storyn som berättar det budskap jag vill uttrycka. Det är lite läskigt att jobba med just den här biten. Risken är att jag kommer bli beskylld för att bli för utelämnande, även om det inte vore första gången. Å andra sidan kan man ju inte skriva om nåt annat än saker man känner till och har erfarenhet av. Åtminstone vad gäller karaktärernas inre konflikter. De yttre kan man nog haspa runt lite med som man vill med.

---

Min kropp känns totalt urlakad. Som om gårdagens bastu ännu inte släppt taget om mig. Jag är trött, vansinnigt trött. Önskar att jag kunde få tid att gå upp i gymmet en timme eller två snart, men med de senaste veckornas hektiska schema och diverse utflykter så har det inte blivit alltför mycket tid över. Men till helgen! Då jävlar!

---

Det är just ett fanskap att ens tillit ska ha blivit så skadad. Jag tog en lite för stor risk häromsistens och borde väl ha förstått att en lögnare alltid ljuger, även om den påstår motsatsen. Men vissa människor fungerar väl så. Just nu känns det som om jag får jobba med att lära mig att ALLA människor inte gör det. Bara de fega.

---

I tisdags kväll åkte jag och tre andra molkommänniskor till K-stad. Röda Korset har nämligen startat nåt som visade sig vara en studiecirkel, som vi från början trodde handlade om vanliga föreläsningar, i mänskliga rättigheter. Tre timmar försvann i ett nafs när vi fick bättre på våra kunskaper i det här ämnet. Det var sjukt intressant, och jag ser fram emot de kommande fem mötena. Det är såna här grejer jag inte riktigt kunnat koncentrera mig på här under min molkomtid. Men det kändes gött att lära sig om nåt som inte är film.

---

Imorgon blir det dock konsert. The Soundtrack of our lives spelar på Nöjesfabriken. Kan bli hur bra som helst. Som förband hittar vi The Bryte, ett band som frontas av E- som gick här på journalist förra året. Mest ser jag fram emot att få höra TSOOL röja sig igenom "Confrontation Camp".

---

Rolig bild som jag hittade på en kompis blogg:


---

I morse sitter jag och bläddrar i DN när tv börjar sända en direktsänd presskonferens med Alliansen. Det visade sig att dessa mindre begåvade ursäkter till stadsråd har fått för sig att bygga ut kärnkraften. Jag vet att mejlet i min inbox förkunnade att jag inte var galen, men nog fan blev jag lite skogstokig när jag fick höra detta. Ren och skär idioti. Deras övriga skitsnack om satsningar på energieffektivisering och satsningar på förnyelsebar energi var dessutom hur könlösa och menlösa som helst. Fan og.

---

Jag har börjat få svårare och svårare att stiga upp på morgonen. Två gånger den här veckan har jag försovit mig till mina lektioner, resten av dagarna hade jag säkert gjort det om vi inte börjat lite senare. Varför?

---

Jag är absolut inte galen, men mycket annat. Jag är trött. Rastlös. Utsliten. Stressad. Okoncentrerad. Ensam. Lite kreativ i alla fall. Fragmentarisk, på nåt underligt sätt. Men jag antar att det är det jag ska sätta igång och jobba på nu. Ta alla dessa spridda tankar och stycken och intryck och få dem att bli lite mer samlade. Vi får ser hur det går.

GBG Filmfestival + annat

Sedan igår hemkommen från en tre nätter lång visit på Göteborg Filmfestival. Bra dagar. Bra nätter. Bra filmer. Bra fester. Bakfull som en gris var jag igår efter tre dagars alkoholintag, men värt var det.

De filmer jag såg höll inte lika jämn klass som förra årets: Men jag är nöjd ändå. Kort sammanfattning och rangordning:

Frost/Nixon: En film som kretsar kring talkshowvärden David Frosts intervjuer med Richard Nixon, i samband med hans avgång efter Watergate. Det kan låta ointressant, men var faktiskt en otroligt spännande historia. En nagelbitare som stor del levde på det fantastiska spelet från Frank Languella som spelar Nixon. Han fyllde varje filmruta med sin uppenbarelse. Det bästa jag såg under festivalen. Oerhört och överraskande bra film.
Eldorado: Belgisk roadmovie. Inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Lite för många crazy infall tog död på de genuint roliga eller allvarliga scenerna. Som en väldigt utdragen novellfilm.
Forbidden Fruit: Finsk uppväxtstory. En fin film om två tjejer som bryter ut från sina leastadianska uppväxter. Dessutom kan jag inte göra nåt annat än att gilla en film där det dyker upp en karaktär som är filmnörd, försöker dra dåliga sexskämt, utför taskiga raggningsförsök och heter Toni.
Synechdoche, New York: Charlie Kaufmans regidebut. Jag har älskat de tidigare filmerna han skrivit manus till (Adaptation, I huvudet på John Malkovich, Eternal Sunshine b.la), men det här var en besvikelse. Alla andra jag pratat med har älskat denna, men jag fann den alldeles för mörk, osammanhängande och utsvävande. Det fanns många guldkorn, men för det mesta kändes det som om manusförfattaren försöka bevisa hur smart han är!
Butiful Cauntri: Ja, titeln stavas så. En dokumentär om miljöfarligt avfall i Italien. Trots att ämnet var förbannat intressant, och "huvudpersonen" var en mycket engagerad och ständigt förbannad miljöinspektör så var dokumentären rätt trist. Som ett väldigt långt tevereportage.
Captive: En rysk krigsfilm. Lysande foto. Kargt och hänsynslöst, men hjärtskärande slut. En bra film trots sina ovässade kanter.

----

De uppmärksamma har säkert upptäckt min lilla Last.Fm-ruta som dykt upp här bloggen. En kul grej, men min nördiga sida stör sig på tanken att all musik som jag spelar på CD eller LP inte dyker upp. Det är ett hårt jag lever.

----

Det ÄR ett hårt liv jag lever. Men JAG har i alla fall inget att skämmas över. DET känns bra i alla fall. Jag vet vad ni tänker. Jag överanvänder VERSALER.

---

Jag satt och gjorde backup på gamla filer idag. Texter, bilder, videor, annat som ligger på en hårddisk som kanske kan slänga in handduk vilken dag som helst. Började läsa gamla blogginlägg från förr. Har ett 140 sidor långt dokument med allt jag skrev mellan 2003 till hösten 2007. De sista åren under den tiden började jag skriva långa berättelser där mitt eget liv blev nån sorts serie. Här kan ni läsa det som blev den sista "krönikan". Det slutar med att jag börjar Molkoms Folkhögskola. Fascinerande åtminstone för mig själv att läsa om vilka förhoppningar man hade. Jag minns att jag slutade med dem eftersom jag insåg att det inte skulle kunna gå att vara så självutlämnande utan att lämna ut andra, när jag nu skulle bo på ett så begränsat geografiskt och socialt ställe. Nu... Nu vet jag inte längre. Kanske borde börja med det. Eller sätta igång igen i juni när jag flyr härifrån. Jag vet bara att jag har historier jag känner att jag måste berätta. De har börjat bubbla upp inom mig.

---

Jag vet att jag är dåligt på att höra av mig. A-, min vän från Norrköping, vi får snacka nån dag här så ska jag uppdatera dig om den senaste tidens dramatiska händelser. Det gäller er andra också. Men ikväll är jag för trött! Vi hörs snart igen. Tja.