Splendid Isolation

Korridorerna står tomma. Världen kunde ha slutat existera i natt och jag skulle inte ha märkt nåt. Tiden skulle kunna ha stannat upp: klockan skulle aldrig komma länge än midnatt. Jag skulle inte ha uppmärksammat det.

Det är inte många dagar kvar av lovet. Jag var tvungen att stanna även om jag gärna hade flytt fältet för några dagar. Men jag har varit tvungen att bita mig i tungan och bli en del av det öde landskapet. Det har varit okej.

"Think I'll go out and go for a walk/ Not much happenin' here, nothin' ever does/ Besides, if she wakes up now, she'll just want me to talk/ I got nothin' to say, 'specially about whatever was/"

Jag åkte in till Kstad med videopojkarna D- och S- häromdan. Vi for till det stora shoppingcentrat Bergvik utanför stan. Det tog inte länge innan jag insåg vilket tunnelseende jag hade utvecklat under de senaste dagarna av isolation. Jag blev nästan kär i tjejen i kassan på H&M för att hon var den första tjejen som jag sett på dagar.

Ser fram emot att M- och J- kanske kommer hit i April och ser Meshuggah.

Tiden har inte stannat den här natten. Nejrå, den fortsätter obönhörligen. Lika gott det, jag ser fram emot att folk börjar återvända till skolan så att det blir lite mer driv i de här lokalerna.

Jag minns den här tjejen jag bodde med way back. Hennes demoner kom tillslut in i bilden och förstörde allting. Hörde att hon fortfarande har problem med dem. Ingenting jag saknar precis. Hon hade en schysst familj. Hennes mor var en rolig människa, sa alltid vad hon tyckte. Hennes far lärde mig många bra storys. Ett bra exempel på hur människor kommer och går.

"Took an untrodden path once, where the swift don't win the race/ It goes to the worthy, who can divide the word of truth/ Took a stranger to teach me, to look into justice's beautiful face/ And to see an eye for an eye and a tooth for a tooth."

Jag har levt mitt liv i stormens öga. De senaste fem åren har jag upplevt mer än vad jag vet att andra har gjort på tjugo. Jag har sett människor komma och gå, jag har sett dem vända i dörren, jag har sett dem ge upp innan de var färdiga, jag har sett dem fortsätta kämpa för att de var fighters. Vissa svek mig, vissa fanns där för mig gång på gång. Jag tänker på många av dem väldigt ofta. Levande och döda. Nära och avlägsna. Stora och små. Såna med socker på.

Jag tänker på dig, brorsan. Det gör jag varje dag. Jag tänker på dig, syrran. Din snorunge. Jag tänker på hela min familj. På mina vänner! På de som föll ifrån, på de som dök upp.

Natten fortsätter. Det har jag ingenting emot. Jag är trött och vill sova. En dag lämnar jag Molkom och den här perioden bakom mig. Jag ska ta mig Öster om Eden. Till mitt eget land av Nod.

"Noontime, and I'm still pushin' myself along the road, the darkest part/
Into the narrow lanes, I can't stumble or stay put/ Someone else is speakin' with my mouth, but I'm listening only to my heart/ I've made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot/"

Jag har inte rakat mig på över en vecka. Jag har en ful och trasig t-shirt på mig. Det är lite rock and roll.