Toni sammanfattar 2008

Jag har sedan länge haft en ambivalent inställning till Tid. Det sägs att den egentligen inte existerar, att det bara är en uppfinning som ska underlätta vår vardag. Men vad Tid nu än är, så är det en kraft som ständigt rör sig framåt. Det går inte att sakta in, att öka farten, att på något sätt kontrollera den. Vi måste hela tiden acceptera att vi existerar i nuet, och att vi aldrig kan vända tillbaka och hämta något vi tappat på vägen. Ibland är detta något positivt. Ibland faller dagarna undan som dominobrickor och vi upplever att vi är mitt i ett flow, en tidsperiod då alla pusselbitar tycks falla på plats. Men ibland blir tiden lika grötig som meningslös. Trots att livet rör sig från punkt A till punkt B, känns vardagen som en nedåtgående spiral då man är så upptagen med att gå i cirklar att man inte upptäcker att livet passerar undanför fönstret. Dessa dagar kommer aldrig att återvända, de är bortslösade för evigt. Jag tänker ofta på detta med tid. Kanske lite för mycket. Det kanske hörs.

Jag vet inte hur många år i rad som jag gjort en sån här årskrönika/sammanfattning. Det måste vara femte eller sjätte året nu. Det känns som om det var i går jag präntade ner en kort redogörelse för 2007, året då jag for från Norrköping till Molkom. Den deppiga våren som övergick till en succéartad höst. När det är dags för pennan att dra ett streck över 2008, så är det ungefär tvärtom.

Till skillnad från de två föregående åren så har jag varken bytt bostadsadress eller gjort några större geografiska förflyttningar. När det här året började bodde jag i Molkom. Det gjorde jag även när jag slutade. Där i mellan har det gått upp och ner.

Våren 2008 var, vad jag minns, en bra tid. Idag tycks jag bara minnas dagar och månader då jag filmade, älskade och där dominobrickorna föll med jämna mellanrum mot rätt håll. Från skolstarten i januari till de sista veckorna minns jag att jag i första hand jobbade med en kortfilm som fick namnet "Karlstad/Casablanca". Idag är jag långtifrån nöjd med filmen, men jag lärde mig åtminstone mycket under processen.

Sen kom sommaren. Stundtals en av de bästa i mitt liv. De två veckorna i början och de tre veckorna i slutet av sommaren spenderade jag i Kalix, och var kanske inte så mycket att hänga i julgranen. För varje besök jag gör i min hemstad blir den mindre och mindre hem. Vänner och bekanta faller ifrån och flyttar, dagarna blir mer och mer tragiska repetitioner av det förgångna. Men under en månad, från mitten av juni till mitten av juli, gjorde jag mitt livs resa.

I hur många år som helst har jag tjatat om att ge mig ut på en tågluff i Europa. Jag har fegat ur gång på gång. Men sommaren 2008 hade jag bestämt mig. Jag hade skrapat ihop de kronor och ören jag behövde, men ingen reskamrat. Skitsamma tänkte jag, och sen åkte jag ut ensam i östra och centrala Europa. Inte på något sätt är jag unik som tågluffat, det är ju snarare en klyscha att göra det nångång under sin livstid. Men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på någon av de människor jag mötte eller någon av alla de platser jag såg. Jag minns ett konstnärsboende och en fotbollsmatch i Berlin, jag minns en kunglig trädgård i Wien, jag minns en utspårad gaypride och nitiska tunnelbanekontrollanter i Budapest och jag minns den stekande hettan en fredagskväll i Ljubljana då jag utmattad letade efter ett vandrarhem.

Så kom jag hem och tiden hade varit med mig. Den hade galopperat aningen för fort, men det gjorde inte så mycket. När man väl har det bra gör det inte om tiden rusar förbi. Man är upptagen med att tänka på annat.

Jag började andra året på filmlinjen på Molkoms Folkhögskola. Min inriktning var regi, något jag var mycket glad och stolt över. Terminen började bra men halvvägs in kom det grus i maskineriet. Alla detaljer och svängar är det fortfarande för tidigt att raljera om, och jag är ändå inte så pigg på att offentligöra hela mitt privatliv. Men det essentiella är att jag hamnade i en period då jag deppade ihop och tappade konceptet. Jag vet inte vad annat jag kunde ha gjort. Men nu har jag i alla fall kommit till den punkten då eländet ska få ett slut. Det är min målsättning att påbörja nästa år med nya batterier. Att säga "take it or leave it". Att göra de rätta valen. Att inte låta omständigheter kedja mig. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte låta någon köra över mig. Nu är det upp till mig och se till så att det löftet infrias.

Nyårslöften? Sådana brukar ju sällan fungera. Ett paradexempel är 2007 då jag skulle sluta dricka läsk, men när jag började ersätta colan med folköl framför teven i lägenheten i Norrköping, så insåg jag att det var lika bra att gå tillbaka till ursprungsläget.

Den situation som väntar inför det kommande året har jag inte tidigare stått inför. Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.

Men det som jag ska lova mig själv och försöka lyckas med under det kommande halvåret, den sista terminen på Molkom Folkhögskola, är följande: Jag ska fokusera på skolan på ett bättre sätt. Jobba hårdare. Jobba mer! Jag ska leva fullt ut och ta alla chanser. Jag ska fixa så att jag har någonstans att ta vägen i början av juni månad när skolan tar slut. Jag ska dessutom försöka få tid till att ta en bärs eller två med jämna mellanrum.

Slutligen vill jag också ge cred till de som förtjänar det. Mina vänner från norr till söder. Till grabbarna i Kalix och (numer) Helsingborg, mina bundsförvanter och vapendragare. Till de gamla arbetshästarna från Norrköpingstiden, visa människor med hjärtan av guld. Till A- som varit ett stort stöd under tuffa tider. Till G- som jag haft för dålig kontakt med. Till samtiga bokstäver i alfabetet som gömmer er i Sverige eller kanske utanför. Till de på Molkom som verkligen betytt nånting. Det är ni som fått mig att orka. Som gett mig inspiration. Tack för att ni hjälpt mig leva mitt liv.

Tiden. Den kommer att röra sig i samma rasande fart 2009 som den gjorde 2008. Men jag ska utnyttja den. Jag ska försöka tänja den till sitt yttersta. Jag ska ta den tid det tar. Jag ska inte sitta still och se den knalla förbi och lämna mig efterkälken. Den tiden är över. Länge leve tiden.

Gott nytt.


(Vanan trogen måste jag också sammanfatta årets bästa skivor och filmer och så vidare. Nördigt som vanligt. Men ni får ta det för vad det är)


Årets bästa filmer (detta år utan inbördes ordning):

No Country For Old Men (En av Cohen-brödernas bästa. Hårdkokt, stramt berättad och stundtals skrämmande spännande)
Into the wild (Sean Penn gör ett Kerouac-aktigt epos med ett av årets bästa soundtrack)
There Will Be Blood (Första till sista filmrutan doftar av 70-talets filmkonst, vilket också gäller...)
Maria Larssons Eviga Ögonblick (Jan Troell trollbinder med sina bilder och sina berättelser. Svensk film när den är som bäst)
I'm Not There (Jag skrev om den redan förra året, men det fick ju faktiskt sin officiella release först i år. Underbar film)
The Class (Vem kunde tro att en estlänsk film om mobbing med förödande konsekvenser var årets starkaste film?)

Årets bästa filmupplevelse: Att se knivkastarscenen med Marianne Faithfulls musik i bakgrunden, från "Flickan på bron" på YouTube om och om och om igen.


Årets bästa skivor:

1. Bob Dylan "Tell Tale Signs"
(Jag trodde länge att det skulle vara totalförbjudet att ha denna skiva på toppen av en årsbästalista. Det är ju trots allt en samling med gamla outgivna låtar från 1989-2005. Men nu vågar jag när så många andra redan låtit denna fantastiska samling sånger prydda toppen på deras årsbästalistor. Den gastkramande första versionen av "Can't Wait" har grävt sig djupare i mitt hjärta än någon annan sång det senaste året)

2. Håkan Hellström "För Sent för Edelweiss"
(Det känns nästan som om jag radar upp favoritartister snarare än årets bästa skivor. Men Håkan utgjorde mitt soundtrack för våren och sommaren 2008, och "Tro och Tvivel". Den fanns i lurarna när jag stod upp i ett överfyllt tåg mellan Hamburg och Köpenhamn. Den fanns i högtalarna när jag låg på mitt golv med min dåvarande kvinna. Det var givetvis den som Håkan öppnade sin konsert med på Nöjesfabriken. Det kanske är en bra titel för 2008 i sig: "Tro och Tvivel")

3. Drive-by Truckers "Brighter than creations dark"
En lång skiva som vibrerar av den amerikanska södern. Hade John Steinbeck levat idag och spelat gitarr hade han skrivit sånger som dessa. Skivan spretar i positiv bemärkelse. Ibland är det våldsamma gitarrmattor som hänsynslöst river sönder mina öron som gäller. Ibland är det ömma countryballader som behövs. Här hittar man både och.)

4. Eldkvarn "Hunger Hotell"
(Jag har egentligen inte hunnit lyssna på den tillräckligt för att veta hur bra den faktiskt är. Men så här mycket vet jag: Det här är inte en av Eldkvarns bästa skivor. Men om Bruce Springsteen hade släppt den hade den blivit hyllad som en comeback. Nu när Bossens kommande album verkar bli skittråkigt, så är jag glad över att Plura gjort denna åt oss istället. Vissa spår må vara ojämna, men det finns refränger här som kommer räcka långt in i april. Idag, den 28 december 2008, kan jag också finns mening i glada ord som: "Vägen till paradiset/ Hela mitt liv har jag fått betala priset/ Vägen till paradiset/ Vi dricker en flaska till/ För paradiset!")


Årets konsert:
Jag skäms. I år har jag bara gått på två riktiga konserter: En med The Soulshake Express och en med tidigare nämnda Håkan. Båda var inte fy skam, men jag önskar jag kunde krydda listan med andra namn. Men jag minns dock en äldre man med gitarr som sjöng på sitt hemspråk på en liten scen i centrala Budapest. DET var en upplevelse.


Årets bok:
Bland det som blivit utgivet i år har jag knappt läst något. Så där kan jag nog inte säga något. Men under sommarens resa så hade jag med mig Väinö Linnas "Okänd Soldat". En bra reskamrat. En av de bästa böcker jag läst, med.


Årets beståndsdelar:
Spendrups 33cl. "Rough Boy". Tuppjuck. Kärlek. Folk som spiller öl på mitt golv under eviga fester på rum 53. Lögner. Molkoms Folkhögskola. Det blå skåpet. Mysterious Girl. "Born in time". Flickor. Bastu. Gömma sig i min garderob.

Jag minns några ord som jag slängde mig med hösten 2007 för att bortförklara en knepig situation: "Det som händer händer, och det som inte händer, händer inte". Jag blev otroligt förtjust i de orden och har använt dem med jämna mellanrum sedan dess. Det säger mycket, men egentligen ingenting. Så jag avslutar 2008 med att säga att det som hände, och det som inte hände, gjorde just det.

Decemberscener

Det är en galen dröm. Som taget ur en scen från tv-serien "24" springer jag längst en mörklagd korridorr i ett garageplan med en dragen pistol i mina händer. Det springer en gestalt framför mig, och uppenbarligen jagar jag personen. Jag laddar min pistol och skjuter denna i axeln. Figuren blir stoppad tillfälligt, men lyckas springa vidare. Plötsligt hör jag en välbekant kvinnoröst. Den ropar mitt namn, följt av något jag inte uppfattar.

Jag vaknar med ett ryck ur min dröm. Jag är genomsvettig och skakar av skräck. En mardröm. Näe, det stämmer inte. Det var den där rösten som skrämde skiten ur mig. Ljudet lät som om det kom från andra sidan drömmen, från verkligheten. Men nu när jag är vaken är rummet tomt. Det enda jag hör är min mors snarkningar från nedervåningen. Jag sätter mig upp i sängen. Jag vet vems röst det var, jag kände igen tonfallet och dialekten. Men varför känns det då som om jag drömt en så fasanfull dröm? Jag tar upp min mobiltelefon och kollar vad klockan är. 02.30. Datumet är den 24 december. Det har varit julafton i två och en halv timme.

CUT TO:

TOLV DAGAR TIDIGARE: MOLKOM


Det hänger en mängd olika modeller av tandborstar på butikshyllan. Min blick rör sig över prislapparna. Jag tar upp två stycken och väger dem i handen. Lägger tillbaka den andra och går till kassan. Betalar. Möter T-, D- och E-.

"Toni", säger T-.
"What up?", säger jag.
"Äh -vi ska bara, äh. Du då?"
"Jag har köpt en ny tandborste. Jag blir helt vansinnig. Det finns inga vanliga längre, jag ville ha en sån där enkel vanlig som man kan -du vet- borsta tänderna med. De har bara såna här komplicerade dyra saker. Vad fan ska jag med fyra lager olika borstar, tungskrapa och , jag vet inte, mikrovågsnånting. . . På en tandborste!"
"Du kan ju köpa en sån där billig Coop-borste, för 8,90 typ", säger D-.
"Finns inga å jag vågar inte", rejvar jag, "borstarna släpper ju typ direkt med sån där Sovjetkvalitet. Man står där och borstar tänderna och så plötsligt har man ett tandbortshuvud i halsen. Så ligger man där på golvet och kvävs till döds klockan åtta på morgonen"
"Haha", skrattar E-
"Du har såna problem", säger D- och viftar med en slickepinne i luften.
"Du skulle bara veta!"

CUT TO:

Bilen kommer över bron och rullar in i centrala Kalix. Jag tittar ut genom bilfönstret på passagerarsidan. Centrum passerar där utanför. Det är näst intill folktomt på gatorna. Den vita snön och den mörka eftermiddagen är i perfekt symbios. Min far pekar på en lustig skulpturliknande sak som står precis utanför den årsfärska Gallerian. Han säger:

"Den där kostade två miljoner att bygga. En enorm bandyboll!"

Jag skakar på huvudet. Det är alltså en jättestor självlysande bandyboll som är bland det första jag ser när jag kommer tillbaka till Kalix. Strålande.

CUT TO:

Mitt internatrum i Molkom: Jag sitter i min säng och äter ur en chipspåse. Att döma av ljuden utifrån korridorren är det vild fest. Jag har lossat på slipsen runt min hals och knäppt upp en knapp på skjortan. Jag borstar bort några chipssmulor som kommit på mina byxor. Rakt framför mig på väggen hänger det en lapp som någon krafsat ihop på nån efterfest för ett bra tag sedan: "Var nöjd med allt som livet ger..." osv. Det är sångtexten från den där Djungelbokssången. Jag flinar när jag lyfter blicken och ser på den. Glöm bort alla sorger och besvär. Jag reser på mig, knycklar ihop den tomma påsen som jag slänger i min sopkorg och tvättar därefter händerna i handfatet för att få bort chipsfettet från fingrarna.

CUT TO:

Mitt gamla pojkrum: Jag sitter bakåtlutad i sängen med en laptop i knät. På nattduksbordet bredvid mig ligger Robert McKees "Story". Mina ögon stirrar på det tomma dokumentet som finns på skärmen. Klockan i nederkanten på bilden visar 01.22. Jag börjar skriva en mening: "Premiss till film: En kille som inte vet vad han ska göra med...". Mina fingrar stannar och jag börjar istället trycka på radera tills meningen försvunnit. Jag sätter händerna bakom huvudet och suckar. Jag börjar skriva en ny mening: "VARFÖR ÄR MITT HUVUD TOMT PÅ IDÈER???!!!"

CUT TO:

Bilder från ett tågfönster. Vinterlandskap. Musik från mp3-spelarens lurar: "Levande och döda/ Går en match i mitt minne/ som två boxare i ringen/ Jag rusar upp för trappan och in genom dörr'n/ Låt oss älska som vi gjorde förr/ Har du tusen frågor får du tusen svar ikväll/ På Hunger Hotell/ Hunger Hotell"

CUT TO:

"Har ni deep-talk eller kan jag slå mig ner eller?" frågar jag.
"Sätt dig, sätt dig. Vi pratar bara om. . ." säger Tjej #1
"Skolan!" säger Tjej #2
". . .just det, skolan", fyller Tjej #1 i.
"Är det inge bra fest där ute eller?", säger Kille #1.
"Det funkar. Tänkte bara kolla läget", säger jag.

Tyst i två sekunder.

"Du Toni, vad händer för dig just nu och så?" säger Tjej #1.
"Vad menar du?", säger jag.
"Näe, jag tänkte bara. Du pratar ju alltid bara om andra, alltså på ett bra sätt, men aldrig liksom om dig"
"Skojar du? Jag pratar ju bara om mig?"
"Ja men jag menar. . ."
"Jag tror jag vet vad du menar. Samma sak som alla andra brukar mena. Jag tror jag ska gå och se vad som händer nån annanstans"

CUT TO:

Jag vaknar med ett ryck ur en dröm om en jury som fattar ett beslut. Jag vaknar före domslutet avslöjas. När min hand krampaktigt sträcker efter mobilen för att stänga av alarmet, så råkas jag riva ner två tomma ölburkar på golvet. Jag sätter mig upp i sängen. Tittar på klockan, 05.50. Reser på mig ur sängen och hasar över till andra sidan rummet och klär på mig. Utanför fönstret är det fortfarande becksvart på folkhögskolans område. Jag dricker ett glas vatten och borstar därefter tänderna. Rummet luktar öl men jag är i vilket fall inte bakfull. Jag tar upp resväskan från golvet. Sätter min tandborste med tandkräm i en liten plastpåse och slänger den sedan högst upp på packningen. Stänger noggrant igen väskan och tar den i handen Klär på mig jacka, hatt och skor. Går ut genom dörren men blir stående i dörröppningen och tittar in i rummet. "Vi ses efter jul", säger jag och stänger dörren.

FADE OUT

Snö och Kyla!

Det har gått lite mer än 48 timmar sedan jag kom tillbaka till Kalix för att återigen fira jul i min "hemstad". Yeah. Jag kan inte precis påstå att det varit en omvävlande och omkullkastande upplevelse. I snart 50 timmar har jag varit något så vansinnigt rastlös och uttråkad, och det enda jag har lyckats med är att sova orosväckande mycket och läsa överväldigande mängder av John Steinbecks "Öster om Eden".

Visst, att komma ifrån Molkom har varit skönare än fotmassage (och det är tamefan skönt!), men min lappsjuka hade kanske behövt en bättre kur än Kalix! Det har nämligen visat sig att majoriteten av min bekanskapskrets antingen stuckit till Helsingborg eller åkt hem till sina föräldrars småbyar för att fira jul, så chanserna att ens kunna dricka sig full i en lägenhet i goda vänners lag i jul är mindre än man kan tro!

Att det dessutom är -eller åtminstone känns- snorkallt här är en annan sak. Idag tog jag en fyrtiofem minuters promenad fram och tillbaka och runt "stan" och blev förvånad när jag ser att termometern "bara" stod på sex minusgrader. Det kändes som sexton, minst! Plötsligt börjar jag undra vad åren i södra Sverige egentligen gjort med mig. Även om jag alltid avskytt kyla mer än något annat, har jag i alla fall utan vidare problem kunnat utstå bitande tjugo minus. Eller minns jag fel?

Näe. Det blir Helsingborg över nyår, annars lär jag bli skogstokig här ute bland snöhögarna. Ska försöka -eller rättare sagt MÅSTE- lyckas skriva en hel del manus och annat. Just nu håller jag på att försöka skrapa ihop inspiration. Hoppas på att huvudet blir någorlunda rensat efter fler dagar av händelselös vardag. Men det ska nog lösa sig. Tyvärr har mina tankar förmågan att dra sig åt ett visst håll, och det är svårt att hålla fingrarna borta från att smsa av sig. Men jag antar att jag gör klokt i att låta bli.

Nu blir det nördigt: Har däremot återupptäckt min gamla stereoanläggning. Den stora 80-tals kolossen som jag hade i min ägo under uppväxtåren har fått bli kvar i Norrland fram tills dess att jag får en passande bostad (under Norrköpingsåren var det meningen att de skulle åka fram, men blev liggandes i källaren). Nu har jag dock suttit och lyssnat på lite skivor på den gamla trotjänaren och upptäckt vilket fantastiskt jävla ljud det finns i metall- och trälådorna! Med risk att låta som Farbro Barbro i "NileCity", så är de verkligen stor skillnad om man jämför med den ljudanläggning/hemmbio jag dragits med de senaste åren. Plötsligt blir jag nästan tårögd när jag lyssnar på "Can't Wait" och "Born in time" från Dylans "Tell Tale Signs". Denna skiva har gått varm hela hösten, men nu hör jag ekon och KÄNNER musiken på ett sätt jag inte gjort förut. Plötsligt blir saknaden och den obesvarade kärleken i nämnda "Can't Wait" inte bara framstående i texten, men även i de sorgsna vibrationerna mellan ackorden.

Jag har förövrigt gått omkring i villfarelsen att ingen läser den här bloggen. Men när jag kollade upp statistiken tidigare idag visade det sig att jag har ett snitt på tio-femton unika besökare per dag. På vilket sätt kan den här smörjan vara intressant för andra människor...?

Det snurrar i min skalle

Ta det för vad det är. Ta det som en man. Jag låg uppe halva natten igår och flöt in och ut ur drömlös sömn. Det snurrade i min skalle, och tro det eller ej, det gör det fortfarande. Det känns som ett disco, förutom att folk inte dansar och det är inte en massa lampor som blinkar. Men jag känner mig lika malplacerad och disorienterad när det kränger upp och ner runt omkring mig som jag gör på ett dansgolv.

Jag hade dock en väldigt bra kväll igår. Såg en film. Hängde lite. Softade. Men sen när natten kommer... tja, det blir alltid lite värre då, som Björn Skifs sjöng.

Terminen har oundvikligen kommit till sitt slut. Jag vet att jag börjar bli tjatig, men den blev inte som jag hade trott. Det har varit ständiga överraskningar och saker jag inte vetat om mig själv eller andra har poppat upp som svampar ur marken.

Det är dags att återvända hem till Norrland igen, och det är skönt att veta att saker brukar i alla fall se ut som de brukar där hemma. Mina förhoppningar är att Regeringen Reinfelt delar med sig av de där miljonerna som ska gå till budgetpaketen som ska gå till finanskrisen till undertecknad, så att jag kan ha råd att åka till Helsingborg under Nyår och skåla in det nya året med mina vänner där. Tja, inte nödvändigtvis Helsingborg, var än någon vill ha mig kan jag ta mig. Så länge jag slipper fira årskiftet i Kalix i år igen.

För sakens skull lyssnar jag på Familjens dansdänga "Snurrar i min skalle". Skånsk dunkadunka med en underbar musikvideo som gemene man borde YouTuba snarast.

Jag vet att nyårslöften är till för att brytas. Men det finns saker som jag vill förbättra det kommande året. Jag vill bli en människa att vara stolt över igen. Till att börja med. Jag råkade sen en gammal inspelning idag från en årsgammal fest. Jag stod med armen runt en fruntimmer och drog en munter monolog. Jag såg så vansinnigt glad ut, som om jag var fit for fight. Trots att det är mycket jag lärt mig i Molkom är det mycket jag förlorat också. Jag känner mig sällan harmonisk längre. Mitt temperament har blivit sju resor värre och jag får tuppjuck över i princip vad som helst. Min humor har blivit elakare och min cynism har blivit ett kännetecken.

Jag har svårt att komma i kontakt med några av mina starkaste principer och stöttestenar: Ärlighet, omtanke, empati. De där visdomsorden som jag har på affischen på väggen ("DET GÅR ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN") peppar mig inte längre på samma sätt. Jag börjar till och med tvivla på att de små förändringarna skapar stora, något som jag hade som mantra under åtminstone en tvåårsperiod av mitt liv. Idealism är något som många anser fult och naivt. Men jag mådde bra av att vara en sådan. Praktikern i mig kan jag inte fly undan, men det vill jag inte heller. Jag vill komplettera honom.

Men jag vill hitta tillbaka till det där. Till kreativiteten. Till viljan. Till kärleken till mig och andra. Jag vill börja om och rycka upp mig. Jag vet egentligen var jag ska börja. Det finns en konflikt som måste lösas snarast, men det är inte så mycket jag kan göra åt det själv just nu. Skitsamma. Det är en lång historia.

Jag är så vansinnigt trött nu. Både fysiskt och psykiskt. Förra nattens förlorade timmar av sömn (och natten före den, och före den osv) börjar göra sig påminda. Så när jag återvänder till de vita vidderna i norr över julveckorna, så ska min första prioritet vara att sova. Och sova. Och sova. Och läsa fruktansvärda mängder. Och se film. Och bygga upp inför en termin som inte under några omständigheter får bli en repris på den passerade. Det kommer jag se till att den inte blir. Jag kommer att ta det för var det är. Jag kommer att ta det som en man.

Söder om midnatt

Livet imiterar konsten sägs det. Jag tror med jämna mellanrum att det stämmer mer än väl. Ibland kan jag skönja en osynlig dramaturgi i verklighetens alla skeenden. Vändpunkter, konfliktfördjupningar, dilemman och aktiva val. Jag är övertygad om att det just nu blåser upp till en grand finale. Att den här terminen närmar sig sitt klimax. För det går inte att säga annat än att de senaste månaderna, den första halvan av mitt andra år på Molkoms Folkhögskola, har varit en dramatisk tid. Det finns några få tillfällen i mitt liv då jag har haft samma känsla, men den är omisskännlig. Nåt säger mig att många lösa trådar kommer snart att knytas ihop och många frågor kommer få sitt svar. Jag läste några rader av Robert McKee, som jag sedan kopplar ihop och förväxlar med andra manusteoretikers ord, att när en historia får sin lösning så framstår den så självklar och naturlig, att trots att den må vara hur oväntad som helst, så är den så naturlig den bara kan bli. Organic. Vi må vara brickor i ett spel, men under pressade situationer kommer våra verkliga "Jag" att visa sig genom våra val. Det kommer få konsekvenser. Det kommer leda till nya konflikter och problem. Men det kommer lösa de gamla, och det kommer leda oss till nästa kapitel. För gud, är det någonting jag behöver, så är det att vända blad. Givetvis vore det absolut schysstast med ett Happy Ending.

I övrigt, om vi ska återvända till verkligheten och glömma alla pretentiösa metaforer, så är det julavslutningsfest ikväll på Molkom. Det lär bli ett jävla liv. Jag lyfter på hatten för den kommande natten.

Rakt ut i mörkret
Har jag ett hem
Söder om midnatt
C/O Himmelen

my head's in mississippi

Gitarrerna skär genom luften. Drumbeatet är lika enkelt som fast. Den gamla mannen sjunger om sitt krossade hjärta. Whiskeyångorna osar ut ur högtalarna. It's the blues.

När allt kommer till kritan är det vad allt handlar om. The Blues. Musiken som har en vadderande effekt på ett hjärta. Musiken som sätter en hand på din axel, en tyngd i dina skor och som till syvende och sist får dig att må bättre.

I jakten på filmmusik till min senaste kortfilm har jag grävt ner mitt huvud i blues. Söker igenom varje myspace-sida med 12-taktare och bluesballader som går att hitta. Vissa grejer är bra. Andra mindre bra. Är det nån som har ett tips? Jag letar igenom min egen skivsamling efter grejer som kan fungera som inspiration. Hittar en fantastisk sång av Son House, mannen från deltat, som sjunger en 16 minuter (!) lång sång som heter "How to treat a man". Den är perfekt för filmen, ljudupptagningen. Men så är det det där med upphovsrätten. I sexton minuter knäpper Son på sin gitarr. Han berättar om sitt brustna hjärta. Om hur hans kvinna har behandlat honom fel. Han grymtar och frustar. Han är den stora stygga vargen. Han är gammal och trött. Han är the blues.

ZZ Top. Underskattade. Avskydda av kreddeliten. Hittar fantastiska sånger som skulle passa i den där vardagsrumsscenen i början av filmen. Elektriska gitarrer som gråter om att "It sure got cold after the rain fell (Not from the sky. . . But from my eyes)". Eller "Blue Jeans Blues" som vi till och med lyssnade på innan inspelningen. När Gibbons smeker strängarna, när Frank Beard trummar ditt hjärta till en ny rytm och Dusty Hills skägg svävar över basen... då är du där. Då är du hemma. Då är du the blues.

Albert King. "Born under a bad sign". Om det inte vore för otur, sjunger han, skulle jag inte ha någon tur alls. Nu lyssnar jag bara för skojs skull. Gung. Sånt där som M- kunde spela när vi öppnade första ölen på Kungsviksgatan.

Är det kanske naturligt för en norrlänning att känna med den här musiken? Melankolin och bluesen går ganska bra ihop. Målet är att må bättre. Att ta sig vidare. Att kunna skratta åt eländet. Eller att inte göra det.

Jakten går vidare. Tror jag kan hitta ganska bra grejer till "Bobs Blues". Vore nice att hitta en bra inspelning av "Crossroad Blues" som inte ägs av ett skivbolag. Men snart måste jag förbereda mig inför en lång kvälls filminspelning. Min klasskamrat D- spelar in en sci-fi, och jag är ljudkille. Passande, huh?

99 Problems vs. Along The Watchtower

Det finns två låtar som får "the party started" för mig. Den ena är Jay-Z's rapbomb "99 problems", den andra är Jimi Hendrix cover på "All along the watchtower". Här har någon klurig DJ mixat ihop båda låtarna till en och samma. Visst, den blir inte lika TUNG som Jay-Z's original. Den blir inte lika svängig som Hendrix gitarrperfektion. Men det blir tamefan fruktansvärt häftig musik.

Det är fredag och jag har några öl som är på väg in från Karlstad. Jag har mörkret och snön utanför fönstret. Jag har ett certifikat för att köra steadicam från och med igår. Jag har en förhoppningsvis bra fredagkväll som väntar på mig. Jag har inga pengar. Jag har en lång vecka bakom mig och en till framför mig. Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Jag har "99 problems, but a bitch aint one".

Kan inte hålla mig från att länka till en mer blytung mash-up på 99 problems, men denna gång med The Beatles "Helter Skelter" istället för Hendrix:

Woody

Ni behöver egentligen bara se de första fyrtio sekunderna av de här klippet. Det är den första scenen i hans mästerverk "Annie Hall"

Med sin hyfsat nördiga humor lyckas Woody Allen här sätta fingret på en 22-årig norrlännings öden och äventyr. För att recitera vad som sägs i videon: "I would never want to belong to any club that would have someone like me for a member." That's the key joke of my adult life, in terms of my relationships with women.

Liknelsen brukar komma med jämna mellanrum, att jag skulle vara lik Woody Allen. Senast idag var det någon som sa nåt om att jag skulle vara en Woody-Light. Likheterna är rätt få, men kanske slående: Glasögonen, det neurotiska sättet, de sexfixerade skämten och den pessimistiska livssynen. Det finns lyckligtvis många skillnader mellan mig och Allen, jag är förhoppningvis inte lika pervers eller irriterande. Men visst är han en av mina stora förebilder som filmskapare. Tyvärr är jag långtifrån lika banbrytande och intelligent...

Men det där med kvinnorna... Jo, nog har jag precis som Woody lyckats para ihop mig med kvinnor som är "ovanför min liga", och det har jag nog mer ofta gjort tack vare min käft än mina icke-existerande biceps. Men i gengäld så har alla dessa relationer, precis som för karaktären Alvy Singer i "Annie Hall", haft en tendens att sluta kaotiskt. Mina tillkortakommanden kan alltså balanserar rätt bra med mina framgångar. Just nu befinner jag mig i en situation lika knepig som lustig, och risken att jag kommer få ännu mera manusstofft än jag redan har är överhängande.

Slutcitat:
I thought of that old joke, y'know, the, this... this guy goes to a psychiatrist and says, "Doc, uh, my brother's crazy; he thinks he's a chicken." And, uh, the doctor says, "Well, why don't you turn him in?" The guy says, "I would, but I need the eggs." Well, I guess that's pretty much now how I feel about relationships; y'know, they're totally irrational, and crazy, and absurd, and... but, uh, I guess we keep goin' through it because, uh, most of us... need the eggs.