The Great Line

"jag är trött nu och orden flyr mig
de kommer inte lika lätt som förr
jag kan se livet som det blev framför mig
när jag går ut genom dörr'n"
Eldkvarn

***

Hon bor i en stor fyra. Sparsamt möblerat. En nedgången lägenhet i en hipp stadsdel i en europeisk storstad. Ett kollektiv tydligen, även om jag inte sett röken av några andra inneboende. Det ljus som faller in genom fönstret kastar skuggor i vardagsrummet. Det luktar cigarettrök och kaffe. Som svensk har jag en lätt föraktfull inställning till folk som röker inomhus. Jag säger inget om det och smuttar på ljummet thé. Hon ligger bakåtlutad i soffan med en tänd cigarett hängande mellan fingrarna.

”I've been planning to go to Sweden someday”, säger hon. Jag betraktar skuggorna i hennes ansikte. Hon fortsätter: ”Som en del i min doktorsavhandling kanske. Men jag vet inte, det kan dröja ett bra tag.”
”Sannolikheten att vi ses igen är väl rätt...låg. Visst, det finns ju internet och så om man vill hålla kontakten men... jag vet inte... jag är inte så mycket för det.”, säger jag.
”Jag är likadan. Det blir så halvhjärtat.”
Jag fingrar på en bok skrivet på ett språk jag inte förstår.
”Det finns dessutom en viss laddning och mystik som går förlorat i det där. Facebook har fullkomligt pajjat dramatiken.”
”Haha, tell me more?”, säger hon och fimpar sin cigarett. Tänder en ny.
Jag utvecklar: ”Romaner och filmer förr i tiden -innan internet- var så mycket bättre. De kunde avslutas med att killen och tjejen sa adjö vid en tågstation med nån fantastisk slutreplik, och sen såg de aldrig varandra igen. Idag skulle samma historia sluta med att han kom hem, gick in på facebook och såg att hon ätit en hamburgare. Du fattar, tekniken dödar det storslagna.”
Hon skrattade.
”We'll have to avoid facebook then. And you need to have a great line in store when you say good bye to me.”

Vi säger inte adjö vid ett tåg, men i trappuppgången. Jag tvekar en stund innan jag ska kliva ut genom dörren.
”What's the problem?”
”I can't think of any great line for you to remember me by”
”Då är det väl inte sista gången vi ses då. Du får tänka ut nåt till nästa gång. När det nu blir. ”
Jag rycker på axlarna. Innan jag stänger dörren bakom mig säger jag:
”Man kan inte få allt här i världen, antar jag”
Jag kliver ut på gatan, känner den milda brisen från medelhavet. När jag med lätta steg korsar den sandfärgade gatan undrar jag vad jag egentligen menade med det där sista.


***

J- bor i en liten stuga på sina föräldrars gård. Det är mer som ett gästrum, utan toalett eller kokvrå. Där har han klämt in en säng, en soffa, ett skrivbord och ett bord med dator. Inte mycket golvyta är kvar efter det. Jag sitter nerhasad i soffan och ser ut genom fönstret. Där ute regerar minusgraderna och det halvmeter tjocka snölagret. Snart måste jag ut dit igen. Det finns de som säger att kylan i Kalix är av den behagliga sorten. Det är lögn. J- spelar ett tv-spel. Jag snyter mig.

”Fan, jag har varit förkyld ända sedan jag kom hem från Barcelona”, säger jag.
”Man blir alltid sjuk där”, svarar J-, ”Jag vet inte varför, men de har nån sorts baciller där borta som våra kroppar inte kan hantera. Jag var förkyld typ hela tiden när jag bodde där... Typ tre månader”
”Jaså?”, säger jag och snyter mig igen. Det är tyst en stund. J- fortsätter:
”Jag har sökt ett jobb där nere igen. Ska sälja grejer på telefon. Men det verkar inte lika mycket skit som det förra jobbet jag hade där. Så jag blir nog kvar längre där den här gången. Måste bara få svar från den killen först som jag pratat med. Sen kommer jag fan inte tillbaka till Kalix igen”, säger han och dödar några zombies på tv-skärmen.
”Då bara packar jag väskan och drar härifrån.”

Nuförtiden besöker jag bara Kalix på julen, varav en stor del av tiden går åt att sitta i den här stugan och snacka skit. Det har gått ett par år sedan vi i grabbgänget brukade hänga här hos J-. På den tiden bodde han i källaren till sina föräldrars hus. Under gymnasiet brukade vi sitta där, lyssna på ZZ Top och dricka folköl. Vi brukade sitta och utmana varandra med ”Om du var tvungen att välja...”-frågor. En klassiker i sammanhanget var den om man skulle äta en tesked avföring för att få ligga med Catherine Zeta-Jones. Pubertalt, visst, men vad förväntar ni er? En tidsmarkering om något: För åtta år sedan, då vi gick första året på gymnasiet, så kunde man faktiskt överväga den där teskeden. Idag är nog alla vi rörande överens om att det inte skulle vara värt det. Om det betyder att det är vi som har blivit äldre eller om Zeta-Jones har blivit det, lämnar jag osagt.

Jag snör på mig mina skor och tar på mig ytterkläderna.
”Nå, jag ska väl börja dra hem då. Vi ses väl här igen om ett år då”
”Det hoppas jag inte”, säger J-. Det tar en sekund innan jag fattar vad han syftar på. Han hoppas på att vara i Spanien då.
”Vi hörs.”
”Jupp.”
Jag promenerar på den knastrande snön mot bilen. Tänker: Här säger jag adjö till en vän jag inte kommer träffa på... jag vet inte hur länge, och ett ”Vi hörs” är allt jag får ur mig?

***

Jag bor i en trea med två vänner. I ett illa beryktat område i utkanten av Göteborg. Ryktet är värre än området i sig. På våran innergård är det barn som gör oväsen, inte gangsters. Vår lägenhet är smakfullt inredd, för det mesta välstädad och har en air av hemtrevnad. Allt detta i bjärt konstrast till mitt rum: Ett stökigt och övermöblerat kaos. Dammråttorna visar sig kaxigt i hörnen, viktiga papper samsas med vinylskivor om att ligga i osorterade drivor och jag ska inte tala om all smutsig disk.

Den största orosfaktorn i rummet är däremot av en annan natur. Där, med täcket draget över huvudet, ligger en febrig lirare som är ansvarig för de bohemiska galenskaperna som försiggår innanför dessa fyra väggar. Ja, det är inte en vacker syn där jag ligger och tycker synd om mig själv. För andra helgen i rad är jag sängliggande, och nu har mitt självömkande nått rekordhöga höjder.

Ända sedan 2012 blev verklighet har jag spenderat alldeles för mycket tid i detta rum. Större delen av tiden som sjukling. Den där Barcelonaförkylningen dog kort innan nyåret. Den första veckan av året spenderades måhända till viss del med vänner, men i nån sorts bakfyllelättja låg jag ändå mycket av tiden på rummet och tittade på Sopranos. Alla mina planer på att bryta detta mönster gick dock i stöpet. Efter en träningsfadäs blev jag sängliggande ett par dagar, på grund av en rygg som fuckat upp sig. Jag hade precis återhämtat mig från detta då jag, sugen på att återupptäcka Göteborgs gator, blev offer för en svettig feber. Så nu låg jag här, i en obäddad säng, och försökte tänka klara tankar.

Jag sticker upp huvudet ur täcket och tar fram mitt anteckningsblock. Försöker teckna ner ord och bilder till den där novellen som jag försökt färdigställa de senaste månaderna, men det går inte. Jag är trött nu. Orden flyr mig, de kommer inte lika lätt som förr. Jag letar efter bilder och scener i mitt huvud, men det ända som poppar upp är fragment från de senaste veckorna. Jag ser dem genom ett febrigt filter. Ett mentalt Instagram. Från semesterresor, från en snöig hemstad, från vänner jag besökt i Stockholm och vänner som besökt mig här i Göteborg. Jag begraver åter huvudet under täcket. Somnar.

Vaknar några timmar senare. Det är ljust ute avslöjar solen som strilar in genom persiennerna. Jag kliver upp, trycker i mig några värktabletter och klär på mig. Jag måste ut. Kliver ut genom ytterdörren, ner för trapporna och ut på gården. Barn väsnas, det är kyligt i luften. Jag börjar promenera. Då slår det mig vilket som hade varit den perfekta avskedsrepliken. The Great Line. Den som jag skulle använt där i trapphuset för några veckor sedan. Jag muttrar den ljudlöst för mig själv några gånger innan jag lagrar den i bakhuvudet.

”Varför kom jag inte på den tidigare?”, tänker jag.
”Nåja. Man kan inte få allt här i världen.”

Toni sammanfattar 2011. Del 2 av 2.

Här är andra delen i min årskrönika. Den nionde i ordningen. Den första delen, en personlig redogörelse över 2011, kan ni läsa här. Följande lista gäller musik och film. Så klart.

Årets bästa skivor:

Innan vi börjar har jag även sammanfattat årets bästa låtar i en spotify-lista, som ni kan lyssna på här. Se den som ett soundtrack för kommande text.

Om jag ska göra någon sorts reflektion över hur musikbranschen förändrats sedan jag började skriva dessa listor för nio år sedan är hur albumet som format börjat dö en långsam död. Jag ger mig inte in i debatten om nedladdning och mp3-hysterin, men så här mycket kan jag säga: Enstaka låtar har återigen börjat spela större roll än album som helhet. Det är helt enkelt svårare att hitta helgjutna skivor där tema och sound håller ihop. Helt enkelt, uttrycket ”det finns inte en dålig låt på skivan” börjar bli svårare och svårare att säga. Det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att utse förstaplatsen för årets skivor. För sakens skull har jag dock bestämt mig för den skiva jag förmodligen lyssnat mest på i år. Kanske just på grund av hur helgjuten den var.

1.Drive-by Truckers – Go-go Boots
DBT lämnade rocklåtarna hemma och lyckades förena en samling noveller med countrysoul. Berättelserna myllrar i albumspåren, som en musikalisk motsvarighet till ”Short Cuts”. Historierna utspelar sig i den amerikanska södern: Bland präster som mördar sina fruar, poliser som förlorat sina jobb, män som försöker dränka sina sorger och kvinnor i förtvivlan. Mike Cooley skrev här årets bästa låttext till ”Cartoon gold”, Shonna Tucker sjöng som att hennes hjärta blödde i ”Where's Eddie” och Patterson Hood blev hyllad för den avgrundsmörka berättelsen ”Used to be a cop”.

2. Gillian Welch - ”The Harrow and the Harvest”
Den enda skiva som egentligen konkurrerade om förstaplatsen. Det är som att kliva in i en tidsmaskin och hamna i ett amerikanskt 1800-tal. Gillian Welch hypnotiska röst är underbar i kombination med den eviga samarbetspartnern Dave Rawlings. Jag är djupt ångerfull att jag missade deras enda Sverigespelning i Stockholm i år.

3. Tom Waits - ”Bad as me”
Är det något som är ”larger than life” så är det Tom Waits. Denna luffare i finkostym, en galning och en poet. Trots alla olika genrer där gruffande sluskblues blandas med ömma ballader känns skivan aldrig spretig. Stundtals känns den som en naturlig uppföljare till hans klassiska ”Rain dogs”. Jag kan inte göra annat än älska färden mellan inledande tågtjuten i ”Chigaco” till den allsångsvänliga finalen ”New Years Eve”. Denna kommer jag fortsätta nöta till långt in på nästa år.

4. Timbuktu - ”Sagolandet”
Man måste säga att Sveriges mest intressantaste rappare fick ett bra år. Ett halvår innan hans framgång i och med ”Så mycket bättre” så släppte han sitt bästa album sen det svenskspråkiga debuten ”WDMFD” för snart tio år sedan. Beatsen (producerade av Oskar Linnros) var fetare och kreativare än på mycket länge, och texterna nådde oanade höjder med sin lekfullhet och öppenhjärtlighet. Bäst var den avslutande ”Dansa”, endast ackompanjerad av ett klassiskt piano och en gråtande cello.

5.Malanie Laurent - ”En t'attendant”
Vissa människor är lite för bra för att vara sanna. Melanie Laurent är inte bara en framgångsrik skådespelerska (b.l a ”Inglorius Basterds”) och bedårande vacker. Hon är dessutom en duktig låtskrivare. På engelska och franska blir vi serverade årets sexigaste skiva. Titelspåret är genialt.


Bubblare: Eldkvarn levererade vad man kunde förvänta sig på ”De berömdas aveny”. Kajsa Grytt gjorde en storstilad comeback med ”En kvinna under påverkan”. Veronica Maggio fångade sommarkänslorna i ”Satan i gatan”. Jonathan Johansson gjorde den stämningsfyllda ”Klagomuren”. Guy Clarks liveskiva ”Songs and stories” var väldigt fin. Sophie Zelmani är som vanligt bra i nya ”Soul”. Bright Eyes var välkommen tillbaka med ”Shell Games”.


Singlar/sånger/whatever:
National - ”Think you can wait”
Sophie Zelmani - ”For you”
Drive-by Truckers ”Cartoon gold”
Treme Brass Band - ”Just a closer walk with thee”
Bob Hund - ”Det överexponerade gömstället”
Mattias Alkberg ”Helgen v. 51”
Deportees ”Island & Shores”
Dr. Dre feat Eminem - ”I need a doctor”
Graveyard - ”Uncomfortably numb”
Tom Waits - ”Bad as me”


Årets bästa filmer:

1.Womb
Helt klart den film som hängt kvar längst i min skalle efter en visning. På Göteborgsfilmfestival kom jag ut ur biografen och visste inte vad jag skulle tycka -var det här genialt eller bara sjukt? Var det vackert eller bisarrt? Det jag visste var att jag sällan sett en liknande kärlekshistoria. Precisa skådespelarinsatser och med ett storslaget foto. Jag ska inte avslöja för mycket, och vill verkligen inte rekommendera någon att se trailen (som avslöjar ALLT), men om handlingen kan jag säga så här mycket: En film om en kvinna som föder sin barndomskärleks klon.

2.Midnatt i Paris
Precis som när Bob Dylan släpper nytt så får inte mina hyllningar över en ny film av Woody Allen gehör. Jag kommer ju älska det i vilket fall som helst... Men den här gången har Woody gjort sin kanske bästa film sedan mitten av 90-talet. ”Midnatt i Paris” är en fantasifylld historia som blandar gapskratt med intellektuella piruetter. Tidsresorna i filmen måste ha väckt något hos Woody Allen, ty med den glädje och kreativitet som han berättar filmen med så lyser varje bildruta i mörkret.

3.Drive
Året har varit Ryan Goslings. Indiefavoriten tog steget in i Hollywood med några riktigt storartade rollprestationen. Som en äkta karaktärsskådespelare lyckas han prestera totalt skilda roller i roliga ”Crazy Stupid Love”, engagerande ”Blue Valentine”, intressanta ”Maktens män” och slutligen nagelbitaren ”Drive”. Som en modern ”För en handfull dollar” där vår namnlösa hjälte rycker in för en dam i nöd exploderar allt i en orgie av våld, fräcka bilar och en oemotståndligt soundtrack.

4.Play
Debatten kring ”Play” har varit stor, även om jag undrar över hur många av debattörerna verkligen sett filmen. Jag vet bara att Ruben Östlunds tredje långfilm är hans bästa hittills. De som lyckas se historien om hur fem invandrarkillar rånar tre medelklassgrabbar på deras mobiltelefoner som rasistisk eller invandrarkritisk är -i mitt tycke- dumma i huvudet. Med säker hand berättar Östlund en spännande och tragisk historia om klass, gruppdynamik och en värld där de vuxna lämnat barnen åt deras eget öde.

5.Winter's Bone
Det var så länge sedan jag såg den här spännande historien att jag knappt minns varför jag gillade den här filmen så pass. Så snart får jag helt enkelt se om den. Och det med glädje.

Bubblare: Björn Runges ångestdrama ”Happy End”, matinéfilmen ”Tintin” och totalt galna ”Dogtooth”. I sista sekund hann jag även se ”Moneyball”, det delikata baseballdramat signerat Hollywoods två vassaste pennor: Aaron Soarkin och Steve Zallian.



Årets bästa konserter:

Det har varit ett fantastiskt år med konserter. Återigen, det finns ett drag av självspäkande att lista dessa upplevelser. När jag ens funderar på vilka som var bättre än andra så får jag ångest! Risken att jag ångrat mig halvvägs igenom är överhängande. Men okej. Den här listan får vara vad den är. Detta kan jag dock lova: Samtliga listade upplevelser nedan var fantastiska upplevelser. Därför radar jag upp dem utan inbördes ordning.

Pulp på Way out West
Jag är inget stort fan av Pulp. Hade några veckor innan spelningen endast harvat mig igenom någon enstaka ”best of-”. I mina öron är det här ett band som var stora på 90-talet. Och som inte varit så väsentliga sedan des. Så att själva konserten skulle bli en masspsykos, ett exploderande publikhav, hade jag inte väntat mig. Det blev dans från första tonerna av ”Do you remember the first time” till den episka finalen ”Common People”

Bob Dylan på Globen.
Jag skrev en lång, väldigt lång, recension av spelningen, så jag ska inte ödsla alldeles för många rader på att berätta om hur bra det var. Men jag kan fortfarande minnas den ödesdigra ”Forgetful Heart”. Sjuttio år gammal fortsätter Dylan att överraska. Han är, efter sin egen devis, en rullande sten. Sådana kan det inte växa mossa på.

Woody Allen på Cirkus.
Årets kanske mest oväntade spelning. En av mina husgudar tog sin klarinett och sitt tajta New Orleans Jazz Band och kom till Stockholm. Det blev en kväll med blås, spelglädje och en uppenbar känsla att man bevittnade något unikt.

Håkan Hellström – Slottskogsvallen
Vad ska man säga? Håkan på hemmaplan, framför en rekordstor publik? Klart det var succé redan från start. Frågan är om Håkan kan bli större. Jag minns i alla fall tydligast två spår från senaste skivan - ”Du är snart där” som fick ett norrlänskt hjärta att slå snabbare, och avslutande ”2 steg från Paradise” som fick 10 000 människor att dansa som galningar.

Way out West: Robyn, Säkert, Tallest man on Earth & Thåström
Var för sig själv levererade de strålande spelningar på Way out West. Säkert var en general som höll publiken i en järnhand. Thåström piskade upp en religiös stämning när sångerna brann intensivt. Robyn var en orkan av beats och dans. Tallest man var en arenatrubadur i förmiddagssolen.

Band of Heathens – Pustervik, Göteborg
De hade förtjänat en större publik. Inget skitnödigt poserande, inget navelskådande indietjafs. Jag såg högst överskattade Band of Horses på scen i somras, och allt som de försökte efterapa var vad Band of Heathens hade i ryggraden. New Orleansrock utan krusiduller.


Årets tv-serier:
”Treme” säsong 2: Den andra säsongen var än mer krävande än den första, men lika belönande. De olika karaktärerna i ett New Orleans post-Katarina blev ännu mer levande. Och musiken... Herrejävlar, musiken!
”Louie”: Det var måhända bara den andra säsongen som utkom i år, men jag såg dem båda i ett svep. En komediserie för 10-talet.


***

Så alltså. Det var den avdelningen av årsbästalistan. Läs även den tillhörande delen!.

Gott nytt.

Toni sammanfattar 2011. Del 1 av 2.

Årskrönika nummer nio.

När jag om ett år sätter mig ner och författar den här sortens text över 2012 så har jag hållit denna högst personliga tradition vid liv i tio år. Tio år... Hur gick det till? Men nu går jag alltså händelserna i förväg. Låt mig nu sammanfatta 2011. Min vana trogen gör jag det i två sjok: Det som sammanfattar mitt liv det gångna året, och det som listar årets bästa popkulturella händelser. Ni kan läsa DEL 2 här.

Det är alltså december och snön faller i min hemstad. Jag skriver den här texten i mitt gamla pojkrum i Kalix. När jag lyfter blicken kan jag se ut på den snöbetäckta gården som ligger utanför mitt fönster. Jag har återupplivat min gamla stereoanläggning, i skrivande stund dundrar den Bruce Springsteens debutskiva. Jag måste erkänna att det känns som om jag klivit in i en tidsmaskin och hamnat en sex-sju år tillbaka i tiden. Om inte längre bak än så. Jag återupplever samma musik genom samma högtalare, jag ser samma vy genom samma fönsterruta, jag tar pauser från skrivandet för att åka och besöka samma vänner och jag äter likadana ostmackor på polarbröd som då. Jag kan plötsligt minnas den rastlösa längtan som en gång i tiden fick mig att fly härifrån som nittonåring. Nu, på andra sidan av tjugofem år fyllda, kan jag sitta här i ro som en turist i mitt förflutna. Om en vecka kommer jag ju vara tillbaka i mitt Göteborg. Eller hemma, som jag också kallar det nu för tiden.

Årets första dag satt jag på en hamburgerrestaurang i Eskilstuna. Vi var ett gäng vänner som alldeles snart skulle sätta oss i en bil och köra tillbaka till Göteborg efter ett nyårsfirande av episka proportioner. Just därför var det många av oss som denna förmiddag satt med en mullrande bakfylla. ”Det positiva med att påbörja ett år på det här sättet”, minns jag att någon sade, ”är att det bara kan bli bättre”. Jag var redo för, som Eldkvarn några månader senare skulle uttrycka det, ett underbart, långt, hårt år.

Januari och februari blev två rätt krävande månader. Mörkret och den slaskiga Göteborgsvintern höll mig i ett hårt grepp. Jag jobbade strödagar på olika produktioner och försökte fördriva tiden tills dess att min utbildning tog slut. Höjdpunkten var i alla fall filmfestivalen som alltid lyckas få mig på fötter även när halkan är som värst. Det absoluta nedåtköpet var veckan då jag låg däckad i någon sorts svin-, fågel- eller björninfluensa. Sängbunden var jag helt kraftlös och ägnade dagarna åt vansinniga feberdrömmar. I en dröm trodde jag att min lever var utbytt mot ett kaffefilter.

I mars tog min tid på Filmarbetarutbildningen i Trollhättan slut. Jag hade ägnat fyra terminer åt att försöka samla kunskap och kontakter för att slå mig in i filmbranschen. Givetvis var jag påtagligt nervös när februari månad började närma sig sitt slut: I mina svaga stunder såg jag ett scenario av arbetslöshet och misär framför mig. Mina drömmar om att få jobba som statistansvarig kändes otroliga. På något sätt, jag är för blygsam för att säga att det inte till stor del handlat om tur, blev det inte så.

Från det att utbildningen tog slut så fick jag ett halvår då det, åtminstone karriärmässigt, bara löste sig. Varje gång ett projekt närmade sig sitt slut ringde telefonen och jag hoppade direkt på nästa. Bortsett från en vecka i maj så jobbade jag nonstop fram till början av november. Mitt första projekt var som Runner på Jan Troells ”Dom över död man”. Under min tonår hade jag sett ”Utvandrarna” och golvats. Det var en stor ära, och ett fantastiskt roligt projekt. Under sommaren jobbade i olika assistentfunktioner under ett gäng produktioner. Det var lärorikt, spännande och intensivt. När september blev verklighet fick jag plötsligt chansen att göra det jag drömt om. På ”Snabba Cash II” fick jag arbeta som statistansvarig. Det var den stora finalen på ett halvår som inneburit starten på min karriär.

Våren och sommaren 2011 blev, även på det privatmässiga planet, väldigt lyckade. Den lilla tid jag hade över efter jobb var intensiv. Jag kan minnas otaliga turer ut till havet för hastiga kvällsdopp. Jag minns en fest i Stockholm som avslutades i gryningen på ett tak i Gamla stan. Jag minns även det ofattbara jag läste på aftonbladet när jag återvände till den lånade lägenheten på morgonkvisten: 80 döda på Utöya.

Jag minns konserter i allmänhet, och Way out west i synnerhet. Jag minns en intensiv helg i Köpenhamn. Jag minns krogkvällar, om än inte i detalj. Jag minns dagar då jag satt ute på en filt, tillsammans med vänner och en sprakande grill. Och vilken sommar vore värd sitt namn utan de där söta flickorna som ramlat förbi. Men de minnena, mina vänner, behåller jag för mig själv...



I november blev jag, som sagt, ledig. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag drog en sväng till Stockholm. Såg Dylan, mötte vänner och försökte klura ut vad jag skulle göra av mitt liv nu när jag hade en ledig period framför mig. Jag kom inte fram till något vidare bra svar, så när jag kom hem fortsatte jag fundera. För några månader sedan hade jag drabbats av en klåda. En mental sådan. Det var nånting som kliade i skallen på mig som jag inte kunde placera. När tiden gick så började jag allt efter kunna formulera klådan i tankar. Det var som jag längtade efter ett sammanhang. En plan.

För att parafrasera John Lennon så var det livet som skedde medan jag försökte klura ut vad min plan skulle innebära. Till slut blev det en vecka i Barcelona. En bra sätt att hålla stenen rullande, och ett fint sätt att symboliskt avsluta året. Tillsammans med ”way out west”-helgen så var Barcelonatrippen ett av årets höjdpunkter. När jag kom hem upptäckte jag att klådan försvunnit. Jag hade någonstans i alla äventyr varit för upptagen med att leva för att oroa mig över hur jag skulle leva. Det kändes ljuvt. Några av de frågetecken jag rätade ut till utropstecken i mitt huvud hade jag en poetisk portugisiska att tacka för. Men den historien sparar jag till en annan gång.

Jag hade i alla fall insett att jag hade många drömmar kvar att uppfylla. Klådan hade till stor del berott på en inre besvikelse på allt jag kan göra, men inte gör. Jag insåg att jag var trött på min egen lathet. Alla dagar och nätter jag slösat bort som jag kunde ha ägnat till att upprätthålla min kreativitet, min upptäckarglädje eller min fysik. Inför 2012 hade jag mycket att ta igen. Tjugofem är ingen ålder man slarvar bort. Det hade jag insett.

När jag sedan kom hem till Göteborg sov jag en vecka, innan jag begav mig upp till Kalix. Till familjen. På flyget upp var det svårt att tro att det gått ett knappt år sedan sist. Det är som om jordklotet gradvis ökat sin hastighet för varje år som gått.

Jag kliver ur duschen och in i bastun. En av de få saker jag saknar från Kalix är just tillgången till bastu. Värmen omsluter min kropp som en filt. Ur stereon spelar Eldkvarn. Jag slänger på mer vatten på stenarna. Jag känner hur svettdropparna rinner ner för min panna. Det är som om jag svettas ur de månader jag tillrättalagt sedan jag senast satt i den här bastun. Jag blir översköljd av en känsla av ro. Stillhet. Tankarna kommer krypandes. Att sammanfatta ett år på det här sättet blir lätt torftigt. Att försöka hitta en röd tråd i de gångna tolv månaderna är kanske både meningslöst och omöjligt. Men en sak är jag säker på.

Jag vill uppleva ett till sånt här år Men bättre. Jag vill fortsätta klättra för karriärsstegen, sakta men säkert, och jag vill fylla de där dagarna med mening. Kanske är det inte så omöjligt. Tiden sedan jag flyttade hemifrån har varit den bästa i mitt liv. Men det har varit ett rotlöst liv. Nu känner jag att jag har landat. På samma sätt som jag suttit mig i den här bastun och andats ut, så känner jag att jag har landat i Göteborg. I en stad jag känner att jag har möjligheter. I en galen bransch, med en outsinnlig glöd. Med vänner jag känner att jag kan lita på. Nybörjarkurserna har tagit slut, det är dags för fördjupning.

Jag slänger mer vatten på stenarna. Svettas. Tar en klunk kall öl. Känner mig redo för ett nytt underbart, långt, hårt år.

God Jul!

Här kommer en spotify-playlist för att gaska upp er julafton:
En uthärdlig jul!

Jag kan utlova blues, soul, glömda guldkorn, snusk, alternativa tolkningar och gangstarap.

I förbifarten: November 2011

Jag växte upp i en liten by alldeles utanför Kalix. Det fanns inte så mycket att göra där om man inte var intresserad av bandy eller andra bollsporter, så jag var ofta uttråkad. Ibland gick det till en sån grad att jag gick till byns kiosk och köpte en liter mjölk bara för att få något att göra. Den känslan har jag inte upplevt på kanske sex-sju år, alldeles innan jag flyttade därifrån. Ikväll så skedde det igen. Allvarligt talat. Jag måste skaffa en tjej, en jobb eller nåt annat som håller i två månader.

Jag är ledig nu. Det vill säga, jag är arbetslös tills vidare. Det borde ge mig oanade möjligheter. Jag skulle kunna skaffa en hobby. Börja plugga finska. Lära mig spela gitarr. Jag skulle kunna skriva den där Stora Novellen jag fantiserat om så länge. Men varje gång jag börjar, exempelvis, skriva på den där uppväxthistorien så slutar det med att jag kollar musikvideor på YouTube eller kommenterar statusuppdateringar på facebook. Nu när jag dessutom köpt den där boxen med samtliga säsonger av Sopranos krävs det ju en femårings slutledningsförmåga för att förstå hur jag spenderar min tid.

Nåja. Det ska nog bli ordning på det här. Nästa vecka tar jag en välförtjänt resa till Barcelona med en vän. Kort efter hemkomsten åker jag hem till Norrbotten och firar jul. Och Göteborg är ändå en stad spännande nog för att locka med äventyr. Det här ska nog ge sig. Nu får ni ursäkta, dags att skriva på novellen igen.

Berättelse om en gitarr

Som många av er kanske har förstått så är jag sucker för bra historier. Huruvida de är sanna eller falska intresserar mig föga. Det viktigaste är berättelserna berör, underhåller eller lär mig nåt. Mitt stora intresse för film och musik bygger mycket på detta. I alla fall.

Guy Clark är en gammal man som jag fått upp ett öra för på sistone. En lysande historieberättare. Han kunde säkert blivit en stor författare. Nu har han istället blivit countrymusiker. Hans försiktiga knäppande på gitarren i kombination med hans skrovliga stämma räcker långt, men i första hand är det hans historier som fångat mitt intresse. Jag kan rekommendera de som har samma sjukdom som mig att lyssna på hans liveskiva "Songs and storys".

Här är i alla fall en sång/historia jag fastnar för denna fredagskväll:

Well, I was passing by a pawn shop
In an older part of town
Something caught my eye
And I stopped and turned around

I stepped inside and there I spied
In the middle of it all
Was a beat up old guitar
Hanging on the wall.

What do you want for that piece of junk
I asked the old man
He just smiled and took it down
and he put it in my hand

He said you tell me what it's worth
You're the one who wants it
Turn it up, play a song
And let's just see what haunts it

So I hit a couple of cords
In my old country way of strumming
And then my fingers turned to lightning
Man.. I never heard it coming

It was like I always knew it
I just don't know where I learned it
It wasn't nothin' but the truth
So I just reared back and burned it

Well I lost all track of time
There was nothing I couldn't pick
Up and down the neck
I never missed a lick

The guitar almost played itself
There was nothing I could do
It was getting hard to tell
Just who was playing who

When I finally put it down
I couldn't catch my breath
My hands were shaking
And I was scared to death

The old man finally got up
Said where in the Hell you been
I've been waiting all these years
For you to stumble in

Then he took down an old dusty case
Said go on and pack it up
You don't owe me nothing
And then he said good luck

There was something spooky in his voice
And something strange on his face
When he shut the lid
I saw my name was on the case

#5: Erik & Jörgen

”Varför ser alla som kliver på i Hallsberg ut som de rymt från en Stefan & Krister-sketch?”, skriver jag i mitt block.

Jag har stigit av den där spårvagnen jag färdats på i de tidigare delarna av den pentalogin om resande. Nu sitter jag med smärre sömnbrist, mild huvudvärk och en ömmande näve på ett tåg på väg till Stockholm och antecknar saker som jag ser utanför mitt fönster. Min sömnbrist beror på att jag kvällen innan suttit på ett hak och druckit öl med en kvinnlig bekant, förmodligen är det även en anledning till huvudvärken. Ölet alltså, inte tjejen. Min ömmande hand beror på att jag timmen innan spillt kokhett tevatten på den. Jag har varit i bättre skick.

Tågvagnen är nästan helt fullbelamrad. En tjej med truckerkeps sitter och läser på en iPad, världens mest onödigaste uppfinning. En medelåldersman med skinnväst slår sig ner på ett säte och börjar prata högljutt i mobiltelefon, hans dialekt förstärker buskisvibbarna. Några tanter sitter och skvallrar om Maria Monte-vadhonnuheter. Utanför fönstret lämnar vi Hallsberg. Jag ser en skata med huvudet nedstucken i en sibyllapåse, det ser komiskt ut. Området kring centralen är lika gråmulet som vädret. Den här staden är en sån där industrihåla dit grävmaskiner och revisorer åker till för att dö. Ni hör på mina tankegångar att min sinnesstämning den här förmiddagen är inte den rockigaste.

Något senare gör vi ett tillfälligt stopp. Nya passagerare kliver på. Det sätter sig en kille bredvid mig, en rakad snubbe i 35-års åldern. Han har tatueringar med runskrift på armarna, en urtvättad svart t-shirt med nåt obskyrt hårdrocksband och stentvättade jeans. Min första fördomsfulla tanke är: den här killen är gammal nynazist så det skriker om det. Det slår sig ner en annan kille på andra sidan gången. De är i samma ålder, men han är killens raka motsats. Denna är istället välfriserad, har grå kostym med en lila skjorta. När den ena är vältränad men har säckig kroppshållning så har den andra skrivbordsmuskler, men en strikt hållning. Kostymkillen öppnar sin ryggsäck och halar upp två öl. Till min förvåning räcker han en av ölflaskorna till den rakade killen bredvid mig.
”Ja hörru Erik”, säger kostymkillen, ”den här konferensen kommer man sent glömma.”

Erik tar ölflaskan och öppnar den mot sätet framför sig. Han hoppar rakt in i en diskussion som tydligen påbörjats innan de klivit på tåget. Han vän i kostym heter tydligen Jörgen... Erik & Jörgen alltså. Världens mest oväntade duo.

De jobbar inte direkt med varandra, men tydligen på samma företag. De har tydligen varit på någon sorts konferens med sitt jobb. En av kvällarna har de supit till, och det är oklart vad exakt som hänt, men på nåt sätt har de ställt till det. Någon på chefsnivå är nu ute efter Eriks skalp, så nu sitter de här grabbarna och försöker formulera en strategi för att komma undan företagsledningen långa arm. Erik försöker skriva ett mail på sin iPhone till nämnda chef, och Jörgen hjälper honom med formuleringarna.

”Okej”, säger Jörgen, ”skriv nåt i den här stilen. 'Vi hade inte fått någon information om att alkoholintag inte var förenligt med de aktuella dagarnas aktiviteter. Inte heller var jag den enda i arbetsgruppen som nyttjade alkohol kvällen då incidenten inträffade...' Vad tror du om det?”
”Det är bra, det är bra”, säger Erik och de fortsätter författa mailet till dess att den byråkratiska verkshöjden nåt en sån nivå att de förklarat sig totalt oskyldiga till vad de nu är skyldiga till.
”Där fick de”, säger Erik och skickar iväg mailet. Grabbarna lutar sig tillbaka och tar varsin klunk öl. De fortsätter prata jobb. Jörgen är nån sorts ingenjör. Erik verkar mest vara en glad kille.

Tåget saktar ner i Köping och Jörgen lyser upp. Han pekar mot en grå lada som vi passerar.
”Fan, spelade vi inte där en gång? Typ...-92?”
Erik skrattar: ”Ja, vi var här på turné Ha! Var det inte här vi gick in på statoil och låtsades vara cp-störda?”
Killarna driver på varandra. De har tydligen spelat i nåt band på 90-talet och turnerat runt Sverige. Deras anekdoter börjar välla upp från en flydd ungdom.
”Hahaha, ja. Och vi var ju hur packade som helst! Det var ju här vi stod vid rödljuset och kastade bananskal på bilar. Så stannar en bil och föraren hoppar ut. Så är det han vaktmästaren, typ den enda killen vi känner i Köping!”

Jag försöker komma på vilket band de spelat i. Låter som nåt i samma landskap som De lyckliga kompisarna eller Dia Psalma. Uppenbarligen hade de haft hyfsade framgångar under 90-talet.
”Jag trodde inte vi skulle få spela där sen så sur som... Sitter du och skriver ner vad vi säger?”

Jag tittar upp från mitt block. Erik och Jörgen har tystnat och de tittar på mig.
”Öhm...Näe”, säger jag.
”Men jag ser ju att du gör det...”, säger Erik och tittar ner i mitt anteckningsblock. ”Du har ju skrivit ner exakt allt vi har sagt.”
”Va? Ehh...”, säger jag och försöker komma på en bra lögn.
”Du skriver ju fortfarande. Ge hit så får jag...Vafan, kolla här Jörgen.”
”Ja det var som- Vad ska du med det här till”, säger Jörgen och tittar på mig.
”Ingenting... Jag bara... skriver ner vad som händer ibland. För skojs skull.”, mumlar jag.

Jörgen bläddrar bland sidorna.
”Kolla Erik, vad han skrivit om Hallsberg, det var rätt roligt.”
”Byråkratiskt verkshöjd... vad menar du med det? Och den där grejen har jag inte sagt, det är påhittat.”
Det blir en stunds tystnad när de läser igenom mina rader. Jag sträcker efter anteckningsblocket.
”Kan jag få tillbaka mitt block.”, undrar jag.
Grabbarna kollar på varandra. Jörgen ger mig den lite motvilligt.
”Okej, men du lägger inte upp det här på nätet eller nåt?”, undrar Erik.
”Nej, så klart inte”, säger jag.

Det blir tyst. Jörgen öppnar en ny öl och ger den till Erik. När de tittar bort skriver jag ner dialogen som just ägt rum. Tjejen med iPaden har slutat läsa för länge sedan. Tåget gör ett stopp i Arboga. Utanför fönstret ser jag en gammal tant krama några barn adjö. Mannen med skinnväst stiger av tåget och har stora problem att få sin väska genom mittgången. Konduktören går sin runda och kollar biljetter. En hund skäller i vagnen bredvid. Jag lägger ner min penna och sätter i mina hörlurar.

Bob Dylan, live i Stockholm 4/11 2011

Dylanspelningens andra sång är den enda jag hittat på bra kvalité på tuben. Inte något av kvällens bästa nummer, men en trevlig uppläsning av klassikern "To Ramona"


Det var den fjärde november 2011. Om jag förstått rätt så var det på datumet 50 år sedan Bob Dylan framförde sitt första gig inför en betalande publik. Ja, mycket har hunnit mellan dess och det att han nu stod på Globens scen. För några månader sedan, när Bob fyllde 70, skrev jag ett lång inlägg om vad hans musik betytt för mig och det blev lite av en förklädd självbiografi om de senaste tio åren av mitt liv. Jag kände mig så uttömd efter det inlägget att jag kände att jag funderade på att sluta skriva i den här bloggen. Men jag fortsatte ett kort tag därefter, och nu är det dags att skriva om gubben igen.

Det var min tredje konsert med Bob. Senast var 2007, även då i Globen. Jag skrev fylliga inlägg om de spelningarna, ni kan läsa dem här och här. Jag är rädd för att jag kommer bli lika långrandig här.

Jag kände mig inte lika elektrisk i kroppen den här gången. Det beror kanske på att jag varit med förut, det var inte en lika stor grej att se Bob live igen. Jag skulle kunna koncentrera mig mer på musiken den här gången, var min tanke. Kanske få höra några låtar jag inte hört förut. Eller så hade jag blivit äldre. Min nästan tonåriga besatthet hade kanske gett med sig med tiden. Vad vet jag.

Från min plats på tionde raden nere på golvet såg jag scenen väldigt väl. Tidigare gånger hade jag flankerats av olika vänner, den här gången hade jag bestämt mig för att gå själv. Jag ville -pretentiöst nog- få en ren upplevelse. Det satt en snubbe till höger om mig som jag började prata med. En göteborgare i ungefär min ålder. Det var något lakoniskt över hans tonfall. Men innebörden av hans ord var tyngre än så:
”Jag tror inte det går en dag av mitt liv utan att jag lyssnar på Dylan. Jag vet inte vad det är med hans musik... Jag är ledsen att säga det, men jag tror att det är nåt ångestdämpande över det. Nån sorts mental snuttefilt.”

Upplägget på konserten var att den delades med Mark Knofler. Så nästan på klockslaget halv åtta gick den gamla Dire Straits-frontmannen upp på scenen med sitt band... och ordet var ”gubbkoma”. Mark lät precis på scen som på skiva, bortsett att han mumlade mer än han sjöng. Musikaliskt var det polerat, perfekt, en enda uppvisning i skickliga musiker. Men det fanns inga risker. Inga utsvävningar, inget offrande eller någon hunger. Jag insåg plötsligt vad folk menade som föraktfullt pratar om gubbrock; det är det här som det hör framför sig. När Knofler spelade "Brothers in arms" sken jag upp. En låt jag verkligen älskar... En klassiker från Dire Straits-tiden, en mäktig berättelse som en tropisk kväll. Gitarren målar upp tavlor för mig om kvav luft och dimbeslöjade berg. Det var fint till en början, men sen kom gäspningarna över mig igen. Mark klev av scenen. Det var tyst på scenen en kvart.

Jag drack upp det sista av min öl när scenen släcktes. Figurer rörde sig upp på scenen och introduktionsrösten fyllde lokalen:

Ladies and gentlemen....

Den där elektriciteten jag nämnde... plötsligt var den där. Som när man vrider om tändningen i bilen. Scenljuset tändes och Dylan dundrade igång i ”Leopard Skin Phil-Box Hat”. Det var nåt med rösten, tänkte jag direkt. Visst, den blir grovkornigare för varje år som går. Men det var nåt annat. En glöd, en ilska, kanske just den där elektriciteten jag pratade om. Det var kanske där ifrån den kom. Dylan sjöng på ett sätt jag inte hört honom göra tidigare, han försökte hålla ut varje ton till bristningsgränsen.

Under de första fem låtarna höll han Mark Knofler som kompgitarrist, vilket i sig är lite av ett hån mot en artist så välkänd som Knofler. (Orsaken till att han bara var med de första låtarna, läste jag senare, var för att Mark var tvungen att jogga av scenen för att hinna med planet till nästa hotell och spelning!). Det var just i början som kontrasten mellan detta set och det vi sett bara en kvart tidigare slog mig.

Den sångare och frontman jag fick se på scenen var en man som trots sina sjuttio år fortsätter utforska sina låtar. Sedan jag sist såg Dylan har jag lyssnat mycket på jazzlegenden Miles Davis och det var tydligt för mig hur lika de var i sitt uttryck. Dylan bänder sina ord och sina strofer som om det varit trumpetsolon. Han letade efter melodier i melodierna, gick in i fraserna och sträckte ut dem.

Bob Dylan formar om sina låtar till den grad att det är svårt att känna igen dem från albumversionerna. Det är något han gjort ända sedan mitten av 60-talet. Ändå finns det en stor publik som fortfarande använder detta som ett glåpord: ”Man hör inte vilka låtar det är.” I mitt tycke är det en av anledningarna till att denna artist under så många år fortsatt vara så intressant. Han tar risker, och han är inte rädd för att misslyckas.

Han kunde tryggt och säkert tagit sig igenom låtarna som om de låtit decennium innan. Men då hade han inte varit en artist, då hade han varit ett museiföremål. En blek kopia av sig själv. Men en av orsakerna till att Bob Dylan har såpass många hängivna fans är för att de vet att han aldrig står still.

Bob verkade vara på gott humör. De gånger han stod ensam framme vid micken, utan gitarr, var de bästa. Då blev rörelseschemat större, rösten friare och gesterna generösare. Den tredje sången var den första höjdpunkten: ”Things have changed”. Nästan lika cool som originalet, en svävande historia om en man som fortfarande inte har nåt att förlora och som låtsas som om han inte bryr sig längre om det. Det låter som han befinner sig i en nedcabbad bil, med en hastighetsmätare som klättrar uppåt, på väg från stan. Midnattsrock.

Min enda stora besvikelse var av personlig art, att han spelade många låtar jag hört innan. ”Desalation row” och ”Summer Days” var kompetent framförda, men så mycket bättre 2005. ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder on the mountain” står som stenstoder i hans setlist, men särskilt spännande är de inte. Repriserna ”Tangled up in blue” och ”Make you feel my love” var dock välkomna, de var framförda med rätt glöd. Den sistnämnda har ju sedan sist blivit en världshit med Adele, och det går inte att undkomma vilken vackert skriven sång det är.

Men det var mot slutet som konsertens stora höjdpunkter kom. Den första av dem två: ”Forgetful heart”.

Jag har skrivit hela den här texten bara på grund av den sången och framförandet. Om resten av spelningen pendlade mellan bra och väldigt bra så var det här så mycket mer. ”Forgetful heart” låg på senaste skivan ”Togheter trough life” och var en låt som växte sig allt starkare med tiden. Nu var den avklädd, ackompanjerad av stråkar och en ensam akustisk gitarr. Globens hockeyhallskänsla försvann slutligen. Vi var i en annan tid, i ett universum som befolkades av döda irländska poeter. Bob ställde sig vid mikrofonen och höll tillbaka varje onödigt frustande. Sången framfördes rakt och naket.

”Forgetful heart” känns som ett spöke. Den bittra känslan av förlorad kärlek. Det är en man som sjunger i vargtimmen. Han försöker trycka ner åratal av ångest tillbaka i det hål det hör hemma. Men i natt går det inte, han sänker garden och accepterar sitt öde. I natt ser han monstret i vitögat. På albumversionen har jag alltid fått känslan av att han sjöng till sitt hjärta och förbannade det för att det återigen förälskat sig i en specifik kvinna. På scenen, denna kväll, kändes det som han försonades med faktumet att varje slag det någonsin slagit varit i onödan. I sångens fruktansvärda final sjunger han:

The door has closed forevermore
If indeed there ever was a door

Applåderna efter sången är åtminstone dubbelt så långa som för sångerna innan. Jag är omöjligt den enda som blivit berörd. Jag återvänder till verkligheten för några sången innan den andra höjdpunkten: ”Ballad of a thin man”.

Det har alltid varit en favorit bland Dylans sånger, en låt där hans teatraliska sida får fritt spelrum. Av alla de låtar han framförde ikväll kändes det som att det här var den där han behärskade scenutrymmet bäst. Återigen med händerna fria framför mikrofonen gör han ett framträdande i samma gränsland som Tom Waits eller Screamin' Jay Hawkins. Eller för den delen Vincent Price. Det var en sång som låg ovanligt nära originalversionen, med sina klånkande ackord. Det var tydligt att Bob trivdes med sina poser. Reverben var uppskruvad på max och han lekte med orden i vissa verser så att det nästan låt som om han sjung duett med sig själv. Jag har alltid älskat den mäktiga bryggan halvvägs in i sången, det var fint att få höra det med egna öron för en gångs skull.

Konserten avslutades -som alltid- med ”All along the watchtower” och ”Like a rolling stone”. Även om sistnämnda är världens bästa låt så kändes det något bortslarvad. Väldigt nära sitt original i alla fall. I vanliga fall brukar konserterna i Bobs värld vara slut där om han inte tycker att publiken förtjänat nåt extra, och tydligen hade vi det. Han sprang snabbt fram till basisten och bandledaren Tony Garnier och sa något, innan bandet slog i ”Blowin' in the wind”. Roligt nog var den totalt omformulerad till en vals, men fiol och en allsångsvänlig ”refräng”. Jag log mig igenom de minuter den pågick. På nåt sätt var det en av de största behållningarna konserten igenom.

Och vips, steg han av scenen. Ljusen i lokalen tändes. Jag vände mig om till den lakoniska göteborgaren till höger om mig, för att fråga honom hur det stod till med ångesten. Men även han hade försvunnit i tomma luften. Jag rätade på mig och gick ut ur lokalen. Jag insåg att jag för förmodligen sista gången sett Bob Dylan i livslevande form framför mig. Utanför arenan var luften klar och lätt, som efter en storm.

#4: Undertecknad går med trasiga skor

Hann med spårvagnen i sista sekunden. Dörrarna stängs bakom mig. Dimper ner i sätet, pustar ut. Vagnen är halvtom, klockan är strax efter sju en lördagkväll. Jag är på väg till slutfesten för långfilmen jag arbetat på de två senaste månaderna.

När jag sätter mig ner inser jag mitt misstag. De två skorna som jag tog på mig i all hast, ett par slitna conversekopior, har ju var sitt hål under hälen. Om det börjar regna ikväll kommer mina fötter bli våtare än Venedig. Inser att jag måste göra en tillfällig lagning och ser mig runt efter material att täta hålen med. Upptäcker det lilla häftet med tidtabellen som hänger precis framför mig.
”Perfekt”, tänker jag och river den i två. Tar var sin halva och placerar dem omsorgsfullt i sulan. Den här lagningen kommer hålla lagom för kvällen, sen kan jag slänga skorna när jag kommer hem. Jag snör på mig dojjorna igen och tittar upp. Då ser jag att killen på sätet bakom mig stirrar på mig med intensiv blick. Han ser ut att vara övertygad om att liraren framför honom är en uteliggare. Jag nickar en hälsning till honom. Han vänder bort blicken.

Där har ni en perfekt metafor för hur jag levt mitt liv de senaste månaderna. Tillfälliga lösningar som skjuter upp problemen till morgondagen. Jag har skyllt det mesta på jobbet, sagt att jag kommer fixa allting snart, ska bara bli färdig med det här projektet först. Sen när väl en produktion närmat sig sitt slut så har telefonen ringt och jag har hoppat på nästa. ”Jag ska vila ut.... jag ska städa ordentligt...jag ska fixa med de där papprena...jag ska sätta igång med träningen...jag ska bara göra färdigt det här jobbet först.”. Istället har jag gjort någon tillfälligt lösning på problemet, men de tillfälligheterna har till slut visat sig vara varaktigheter.

Men nu sitter jag här på vagnen. Med skor lappade med 6ans tidtabell. På väg till en slutfest för det troligen sista projektet det här året. Efter det här väntar en semester, mer eller mindre frivillig. Det är nu jag ska slänga de här gamla pjuxen och skaffa ett par nya, hela. Det kommer jag också att göra...

Imorgon.

Gubben Kaauris Trädgård

Jag hittade på min hårddisk en novell jag skrev under en skrivkurs 2008. Nu använder jag ordet novell lite svepande, som för att påstå att den här texten vore fiktion. Det är den inte. Visst, jag har skarvat lite i kanterna och lagt till. Men på sätt och vis är varje ord sant. Det här är ännu en historia från en uppväxt där gränsen mellan skröna och verklighet suddats ut.

I alla fall. Istället för att låta den ligga och samla damm på min hårddisk tyckte jag att det var bättre om den fick se något sort digitalt ljus på den här väl undangömda bloggen. Om det är av intresse för någon, vill säga.

P.S: Jag vill varna er som tycker att twitter använder en lagom mängd text. Den här är fyra sidor lång...

Ni kan läsa den här: http://kamratsavela.bravehost.com/Gubben%20Kaauris%20tr%C3%A4dg%C3%A5rd.pdf

Texten börjar:
"Det finns ingenting som kan få en elvaårig pojke att ta första steget ut ur barndomen som åsynen av död kropp. Trots att det gått över tio år sedan jag för första gången stirrade in i ett par kalla och livlösa ögon, så är det som att jag kan återkalla varje sekund av den där septembernatten i mitt huvud. "